Visste du det mamma?

Jag önskar ibland att jag förblivit en avtryck i ditt förflutna.

Fast mest önskar jag att ni aldrig velat ha mig.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig, om jag hade kunnat. Om inte orden hade varit så stora och jag så liten. Finns så mycket du borde veta. Så mycket jag tänkt på under alla dessa år som bara passerat förbi oss. Jag har inte sett dig sen jag var 13. Det är snart fyra år sedan. Det kanske känns som en evighet för vissa, men inte för mig. I mitt minne är du fortfarande här, lika vacker som du en gång var. Ditt hår lika blont och glänsande i solen, smilgroparna lika synliga och ögonen lika skinande av lycka. En gång fanns allt det där, vi fanns. Vi var lyckliga, vi var perfekta.
En gång var vi starka.
Det känns som om jag borde vetat. Jag borde sett något, eller känt något. Men världen är osynlig för den som är blind. Jag såg inte för jag ville inte se. Det fanns inga skuggor, vi märkte inte mörkret som sakta kröp sig inpå oss. Inte förrän det var försent och vi blev slagna till marken. Det kom så plötsligt, det fanns inga förvarningar. Ingenting. Du var alltid bra på att luras, men aldrig trodde jag att det skulle gå så långt.
Det var en lek. Ett grymt spel med resten av världen som dina pjäser. Jag förstår det först nu. Du trivdes där, i din egen lilla värld. Vi fanns inte. Vi var små dammkorn i din trasiga fantasi. Universums kant var den blå sänghimlen över fristaden du byggt. Små, runda piller var planeterna som kretsade kring ditt huvud. Ibland låste du in dig i flera timmar. Då fick jag inte leka i den långa korridoren utanför ert sovrum. Mamma sover, du måste vara tyst. Jag kommer ihåg att jag smög in en gång ändå, fast jag inte fick. Jag stod och tittade på dig när du satt framför spegeln vid toalettbordet och svepte glas efter glas med genomskinlig dryck. Då var jag 7 år.
Jag försökte faktiskt. Under flera år försökte jag få dig att sluta mamma. Sätta ner glaset och gå därifrån. Men du vägrade att lyssna. Du ville inte höra. Du målade den här bilden. Du målade oss, en familj mitt i livet, utan varken mening eller mål. Ett groteskt leende bland spritångor. Suddiga minnen av förstörda barnkalas, en trasig prinsessklänning av tyll. Rött vin på en vit bomullsduk, som spred sig likt en blodfläck i snö. Halva min barndom är som ett gammalt hackigt kassettband, med repor som aldrig går bort.
Reporna finns fortfarande, men inte längre på ett dammigt band i mitt minnes utkant utan på mina bleka armar och i mitt hjärta. Jag har ännu ärr, långa vita band som snirklar sig fram över armen, som silvertrådar under huden. Mitt hjärta klarade inte mer, mitt hjärta blev sjukt. Något brast inom mig. Det enda jag hade kontroll över var smärtan jag kunde orsaka mig själv. Jag hade ingen kontroll över den inre , över den smärta du orsakat i min själ. Själen brann mamma, som om du matat den med bensin för att sedan tända på och med ett leende se på när jag vred mig i plågor. Vad hade jag någonsin gjort dig? Jag hade aldrig önskat att bli född.
Du var sjuk mamma. Det var det de sa, läkarna och psykologerna. På något sätt var det en tröst för mig, att mamma var sjuk. Det fanns helt plötsligt en förklaring, något jag kunde dela med andra. Om någon frågade varför mamma inte hämtade mig efter skolan eller varför du missade min student. En sjukdom kan man inte hjälpa.
Fast det kunde du ju. Det här valde du. Det är det som gör mest ont, förstår du inte det? Du valde en flaska framför din dotter. Du valde bort mig. Det är det som är skillnaden mellan att göra abort och att göra sig av med ett barn man redan har. Du ville inte ha mig längre. Inte ett ofött barn du aldrig träffat, utan din egen dotter, någon du kanske älskat under flera år.
Jag stod framför dig med allt jag kunde ge dig, och du valde att gå. Det förlåter jag dig aldrig för. Jag kände mig så liten i det ögonblicket. Som om jag var 5 år igen och ropade på mamma när jag skrapade upp knät på asfalten. Men du kom aldrig och tröstade mig. Jag såg dörren slå igen bakom dig när du lämnade oss, jag hörde ekot i trapphuset när du rusade ut, steg för steg. Allting försvann, jag kände det tydligt. Allt som fanns kvar var ett gapande hål. Hålet var du, hålet var din rygg när den vändes mot mig. De rytmiska stegen i trappan var hjärtat som slog och slog för att sedan stanna, stapplandes framåt i en tyst önskan om att höras. Se mig! Se mig då för helvete! Älska mig! Bara en enda gång.
Bara så jag vet hur det känns att bli älskad av sin mor.
Jag hatade dig då. Jag hatade vad du hade gjort, inte bara mot dig själv, utan också mot oss, mot mig och pappa. Du har ingen aning om hur mycket han saknade dig. Jag tror du krossade hans hjärta när du stack. Han älskade alltid dig, till och med när du druckit så mycket att du låg avsvimmad på det vita kakelgolvet i dina egna spyor. Under ljuset från lysrören i taket på toan var du mycket värre än vanligt. Där blev du plötsligt ett monster för mig. Jag väntade mig halvt om halvt att det skulle växa antenner ur ditt huvud, men du var ändå bara du. När jag såg pappas tårfyllda, blå ögon så fulla av smärta, smärta som du orsakat så hatade jag dig. Jag frågade honom en gång, varför han stannade. Jag älskar henne. Det var så enkelt för honom. Varför var det inte det för dig?
Hatade.

Hatade.
Älskade.
Jag älskade dig också. Du gav mig mitt liv, hur skulle jag inte kunnat göra det? Du var en dålig mamma, men du ville ha mig. I alla fall vid någon tidpunkt, och det kommer jag vara dig för evigt tacksam. Jag kommer aldrig förlåta dig. Men jag älskar dig. Om det finns något jag önskar så är det att få se dig igen, bara en enda gång.
Bara för att säga att jag älskar dig.
Det är något speciellt med att vara sjuk i hjärtat mamma. Det är som om varje hjärtslag är tusen gånger starkare. Man väntar hela tiden på nästa. Det spelar ingen roll hur lång tid som går, man väntar ändå. Om det så skulle ta ett år, två, en evighet. Jag väntar fortfarande.

När jag var framme vid trappuppgången så tar upp nycklarna ur min jackficka, mina händer är stelfrusna och jag får knappt upp dem, jag går upp för trapphuset, sedan låser jag upp dörren, det är väldigt tyst i lägenheten och jag tar av mig mina skor samt jackan och går in i vardagsrummet, jag hör att tv:n är på, jag blev ännu räddare eftersom att jag visste att pappa var kvar på jobbet, sedan hoppar jag till och ser att pappa ligger i soffan och vilar,
smygandes går jag in i köket och gör mig en smörgås.
Jag kollar ut igenom köksfönstret ner på parkeringen medans jag äter och ser pappas polisbil.
Sedan ringer min telefon, jag ser att det är Kevin men jag la på snabbt så jag inte väcker pappa.
Sedan hör jag en stor gäsp och pappa kom in i köket med bara kalsonger och såg extremt trött ut.
Han sa:
– Vad håller du på mig, spelar du musik?
– Nej, Kevin ringde sade jag.
– Kevin? Jag trodde ni hade slutat umgås, han ställer bara till med elände.
– Jo jag vet, men han har blivit bättre, sa jag samtidigt som jag gick ifrån köket.

Pappa gillar egentligen inte att jag är med Kevin, han kommer ofta på idéer som inte är så passande när jag har en polis som far.

Jag tar på mig min tunna svarta jacka och mina skor som är våta som två trasor, jag kollar på klockan och ser att hon är 10, jag går in i hallen ända till vardagsrummet och sträcker fram huvudet lite hastigt och säger att jag ska gå ut.
När jag väl kommer ut ur lägenheten ringer jag upp Kevin.
Han svarar:
– Hallå?

– Tjena, jag är klar nu.

– Härligt kom till torget, jag har något jag vill visa dig.

– Ja okej, sa jag tveksamt, vad har han nu hittat på tänkte jag medans jag gick på den trista gatan till torget.
Jag ser han på ett avstånd, han håller något i sin hand, jag vet inte riktigt var det är.
Jag närmar mig, jag ser han hålla i en cigarett, han hostar och säger

– Kollar här. Sa han till mig

Jag kollade på vad han räckte fram till mig, det var något runt och avlångt, det var i aluminium, jag känner igen det, jag vet inte riktigt var det är för något.

– Vad är det där? Sa jag.

– Gissa? Sa han till mig.

Jag kolla närmare och ser tillslut att det är någon typ av sprayflaska.

– Är det en sprayflaska? Sa jag till Kevin

– Ja, det är det

– Jaha? Tänker jag

– Vad ska du ha den till? Och var har du fått tag på den?

– Jag hittade den i pappas garage, kolla här sa han och spreja ett blått sträck på ett skyltfönster.

– Vafan! Vad håller du på med? Det kommer ju inte gå bort! Vi kommer torska på detta!

– Vafan lunga ner dig, det är lugnt, det är ju bara en sprayflaska!

– Bara en sprayflaska? Det kommer bli dryga böter om vi åker dit för detta!

– Jaja, okej chilla sa Kevin till mig.

Han blev ganska paff, jag brukar inte säga till honom så ordentligt. Sedan säger han

– Kom, sa han till mig

Jag följde bara efter, samtidigt som jag gick tänkte jag över vad han gjorde, och samtidigt undrade jag vart han skulle föra mig vidare nu.
Han ledde mig in i en skräpig och obehaglig gränd, jag undrade vad vi skulle göra, vi fortsatte ungefär 100 meter till och kom fram till en tunnelbana,
Kevin gick fram till perrongen och hoppade ner på spåret.

– Kevin vafan gör du, kom upp igen! Sa jag till honom medans han var nere på tågspåret.
– Kom ner hit, det är ingen fara det går ändå inga tåg nu.
Jag kollade osäkert på honom, jag hoppade ner, det var väldigt obehagligt.
Jag kände i hela kroppen att det här inte var någon bra idé.

Vi gick på tågspåret cirka 50 meter ända tills vi kom fram till en lång och väldigt mörk tunnel.
Båda stannade upp och kollade in i tunneln, Kevin hade tagit med sig en ficklampa som låg i hans ryggsäck.
Kevin sa till mig att jag skulle tala med små bokstäver, det ekar över hela tunneln så folk kan höra att vi är här. Vi gick i tunneln, det var väldigt mörkt, vi gick efter kanten och ficklampan var det ända ljuset vi hade.
Sedan gick jag gick fram till Kevin och drog tag i hans axel och frågade vad vi skulle göra, jag fick dock inget svar, han bara fortsatte gå, efter 20 meter stannade han upp och hukade sig ner och börja rota i hans väska. Han tar upp sprayflaskan som han hade hittat i hans pappas garage.
Jag kollade på honom och sa:
– Har vi gått ända hit för att du ska spraya med din förbaskade flaska?
– Ja, du hade inte behövt följa med om du inte ville. Sa han till mig
Jag pustade, och tänkte att jag nästan kan riskera mitt liv pga. av detta.

Han tog på sig sin graffitimask, han såg rätt obehaglig ut.
Håll i ficklampan sa han till mig och lys på den här väggen. Sade han medans han skakade flaskan.
Han sprayade på hela väggen, han skrev K&J,

Snyggt va? Sa han medans han tog av sig masken.
Ja, skitsnyggt.. Sa jag lite ironiskt.

Han kastade graffitimasken på mitt bröst och frågade om jag ville testa.
– Nej, det är lugnt. Sade jag
– Men kom igen, var inte så feg hela tiden. Sa han och kollade konstigt på mig.
Jag tog på mig masken, det kändes obehagligt, det kändes fel, jag skakade sprayburken, jag hörde hur det ekade långt in i tunneln när jag skakade sprayburken, ljudet kom från kulan inuti, jag testade mig fram och började med att göra en cirkel, jag ville egentligen inte spraya mera, jag gjorde ett J som symboliserade mitt namn.

Tillslut ryckte Kevin snabbt tag i min axel och sa att jag skulle sluta.
– Vad är det? Sa jag till Kevin medans jag tog av mig graffitimasken.
Kevin huka sig ner, han kände på rälsen, han såg skraj ut.
Jag gjorde samma, jag kände att hela rälsen skakade.
Jag kände hur min puls steg drastiskt uppåt.
Spring! Skrek Kevin, jag sprang i panik i den mörka tunneln, vi hörde hur tåget kom närmare och närmare, jag sprang så fort att jag fick blodsmak i hela munnen.
Jag ser att Kevin var ca 4 meter bakom mig, vi båda grät av rädsla medans vi sprang, tillslut ser vi perrongen från avstånd, vi var nästan framme.
Men 10 meter ifrån perrongen hör jag hur Kevin skriker till av enorm smärta, jag vänder mig om och ser att han har trampat helt snett på en av rälsen.
– KEVIN! Skrek jag och började gråta ännu mera.
Han försökte resa sig upp, men faller ner på marken lika snabbt igen, han gråter och slår i marken med knogarna.
– Fortsätt Jake, jag klarar det aldrig, sa han med tårar i ögonen.
All min rädsla och sorgen går över till ilska, jag springer snabbt tillbaka till Kevin, sedan kastar jag upp han på ryggen, med hjälp av all adrenalin så klarar jag det.
Jag springer till perrongen, kastar upp Kevin på perrongkanten, och jag hoppar upp från tågrälsen och känner ett enormt vinddrag från tåget, jag ramlade nästan, men fick tillbaka balansen rätt snabbt igen.
Vi båda klarade oss, när vi hade kommit upp på perrongen satte vi oss bara tysta vid perrongkanten i säkert 20 minuter och bara kollade in i väggen rakt över tågspåret, båda var i djup chock och rädsla.

Flera miljoner tankar strömmade runt i mitt huvud när jag satt där, jag kände mig iskall, maktlös och rädd jag kände mig nästan förlamad. Jag kollade på Kevin och såg att han var kritvit i ansiktet, hans läppar skakade och han såg drogad ut.
Men tillslut fick Kevin fram ett ord
– Förlåt
Jag visste inte riktigt i det ögonblicket vad jag skulle säga, jag reste mig upp, jag kollade besviket på honom och räckte fram min hand, och drog upp honom.
Jag kollade på Kevin, men sedan vände jag ryggen åt honom och började gå.
Jake vänta! Ropa han.
Jag kollade bak med huvudet, jag såg hur han försökte komma ikapp mig haltandes, jag vrider bak huvudet och kollar på honom, men sedan vänder ryggen åt honom igen och går vidare.

Depression och tomhet är min vardag. Jag kan inte leva så här länge till. Vad finns det för mig här? Jag är ett svin som behandlade Camilla sådär. Tårar av ilska och frustration rinner ner på mina vit bleka kinder. Jag skakar på mitt hår och rufsar till skägget. Slänger på mig min gråa rock och slänger upp dörren ut till regnet. Hoppar upp cykeln och trampar hårt. Jag är förvånad att jag inte känner nåt, inga tårar eller känslor. Jag har inget som drar mig tillbaka, inget att leva för. Jag trodde inte att det skulle bli såhär men jag har inget val längre. Jag slänger iväg cykeln ner för den branta och blöta sluttningen. Jag står nu i gränden helt blöt och utan livslust. Kollar ner på mina jeans som nu är mörkblåa av allt regn. Jag går mot den stora gråa metalldörren. Dörren öppnas sakta men säkert. Jag går snabbt upp i trappan som leder upp till taket. Trappan som leder mot taket gnisslar och låter oroväckande och ostabil. Men jag fortsätter. Jag kom äntligen fram till den sista dörren. Den var redan öppen. När jag sakta rör mig mot kanten av taket så börjar det. Paniken som växer ifrån magen och upp till huvudet som sedan utvecklas till en fet huvudvärk. En panikslagen och skrikande kvinnoröst hörs över gatan. – Polis! Polis!
En kvinna har sett mig, flera kommer dit. Jag ser på långt håll att flera ringer 112. Jag känner mig nu rädd för mitt öde. Kan inte ta steget som avslutar mitt meningslösa existens. Efter femton minuter av ångest attacker och regn beslutar jag mig.
Blicken som jag fick av åskådarna var obekväma och stressade. Nu var jag verkligen högt upp. De ser så små ut och jag försöker att se lugn ut. Min blårutiga tröja fladdrar i vinden och det börjar bli kallt. Fötterna känns väldigt tunga. Jag hör polissirenerna kommer närmare och närmare. Mammorna tar sina ungar åt sidan så att de slipper se den mest miserabla handling en människa kan göra. Jag tar sats. Bestämmer mig för att börja med den högra foten. Ett steg, och allt tar slut. Ett steg, och inget betyder något. Ett steg, och jag är historia. Ett steg.
Detta är slutet, det enda slutet. Min högra fot får inget stöd. Vinden blåser kallt i ansiktet. Den gråa ytan som kallas asfalt kommer närmre och närmre. Jag viftar med händer och fötter men jag känner mig helt lugn. Har jag gjort rätt, var detta mitt enda val?

Jag var 15 år, mitt namn ville jag inte skriva, ej heller ville jag förtälja vilken skola jag gick på. De kan hitta mig, mobbarna. Jag trodde jag var glad. Jag trodde jag var normal. Jag hade skapliga betyg och vänner, trodde jag. Vänner jag hade haft i hela mitt liv och några sen jag började sjuan. Min glädje försvann på en enda dag, en enda lunchrast. På väg till lunchen kom de där vanliga hånfulla kommentarerna. Jag brydde mig inte, var van. Fniss. Det där fnisset. Det var olycksbådande, ett omen. Jag gillade det inte.

”Vänta lite tjejer, ska bara kolla en sak”, sa hon, den bästa vännen av dem alla. Alla de andra ställde sig runt, en skyddande ring runt henne och hennes mobil. En ring som jag inte tillhörde. Som vanligt. Jag gick i förväg, satte mig vid vårt bord som vi alltid satt vid. De kom in, tog sin mat och satte sig. De satte sig någon annanstans, tittade inte ens på mig. Bordet var fullt, jag skulle inte få plats där. Ännu ett fniss. Jag förstod. Förstod att nu var det slut. Jag hade känt det på mig en lång tid. Ett avstånd mellan mig och dem, för att jag inte hade några känslor sa de. Det hade hänt. Jag var fredlös. Jag fanns inte längre, jag existerade inte längre som en mänsklig själ med känslor. Jag var utfrusen från mina kompisar. Jag kastade i mig maten och gick, med långa, snabba steg. Jag kände blickarna på min rygg. Snart, snart skulle allt förvärras. Hörde viskande röster, jag sneglade åt sidan. Jag såg några som satt vid ett bord, en av dem pekade mot mig och en annan viskade.

Jag var livrädd. Jag gick till skåpet. Jag tog ut boken, penna, sudd och block. En knuff i ryggen, ett skrammel och min nyckel var borta. Jag kunde inte låsa mitt skåp. De, mobbarna bestämde när jag skulle få nyckeln tillbaka, jag samlade på mig mina pengar, min mobil och allt annat av värde. Stängde igen skåpet så att andra inte skulle se att det var öppet. Lektionen började. Jag satte mig i ett hörn och ignorerade kommentarerna, det gjorde läraren också. Som alltid. Mina gamla vänner satt tysta. Gav ingen kommentar, såg mig inte, talade inte med mig. Då de var tvungna att tala med mig och se på mig var det med en iskall kyla. Ett sudd träffade bakhuvudet, sen kommer små bitar av ett sudd, de fastnade i håret. Klassrummet fylldes av hånskratt. Läraren log osäkert. Bad dem att vara lite tystare så hon kunde fortsätta genomgången. Jag kunde inte göra något. Jag kunde bara acceptera. Det är så världen är. Lektionen slutade. Vi skulle ha skrivit en dikt men mitt papper var tomt.

Skåpet var låst. En smäll i ryggen. Det var nycklarna. Jag plockade upp dem och låste upp. Nåt var fel. Allt i skåpet var på sin plats och allt var helt, ingenting saknades. Kanske ville de bara göra mig orolig, men jag tvivlade. Ännu en lektion förflöt och äntligen började bussresan hem. Jag låtsades sova. Det var enklast så. Jag undrade varför det alltid var jag som utsattes, svaret var självklart. Jag hade varit starkare än båda ledarna av mobbarna. Starkare både psykiskt och fysiskt. Jag utmanade dem, ifrågasatte dem. De var mobbare och jag förstörde för dem. Nu var jag inte längre skyddad av mina vänner, de var starkare fysiskt och mitt självförtroende raserade de snabbt. Det var skönt att kliva av bussen. Men då kom sorgen. Jag grät. Jag grät för att mina bästa vänner hade fryst ut mig, de hade inte ens sagt varför. De personer jag älskat och lekt med hela mitt liv såg mig endast som luft, möjligen irriterande och besvärande luft. Min familj var orolig, de såg på mig att något var fel men visste inte vad. Den psykiska och fysiska press jag kände anade de aldrig.

Jag hade alltid föraktat de som skar sig, de som skar sig för att visa att de har ont och de som skar sig för att döva smärtan. Jag satt på min säng. Jag drog ett snitt, två, tre. Häftstiftet färgades rött. Jag tyckte om smärtan och fortsatte. Jag brydde mig inte om att torka bort blodet. Morgonen därpå var lakanet fläckigt av torkat blod, benet likaså och jag klev in i duschen. Jag lät det varma vattnet skölja bort blodet, jag rörde försiktigt vid ett blåmärke på armen. Jag tog på mig en långärmad tröja för att dölja det. Dagen började. Jag satte mig i bussen och ignorerade de som ropade mitt namn. Jag blundade och låtsades sova. Det gjorde mindre ont då. Det är ingen som ser hur sårad jag blir då. Bussen stannade bakom skolan. Jag klev snabbt ut och gick med snabba steg till skolan. Jag ville inte riskera att bli utestängd. Jag gick till mitt skåp. Öppnade. En hemsk stank kom ut. Jag letade länge och hittade en gammal och möglig trasa som legat där sen de tog min nyckel. Nu kom alla. De skrattade, gav kommentarer. Alla stod där. De som svek, de som förstörde, de som tysta såg på.

Tiden gick, vintern kom och den försvann. Jag åt inte längre någon lunch. Jag kunde bara inte. Jag kunde inte gå dit, veta att hela skolan tittade på mig där jag ensam satt vid ett bord. Viskade om mig. Det värsta var inte kommentarerna. Det värsta var deras tystnad, mina gamla kompisar som inte längre brydde sig om mig. Dag efter dag uthärdade jag. Jag räknade dagarna, dagarna till skolavslutningen. Den stora avslutningen. Jag skulle få börja gymnasiet. Tanken på dig var det enda som fick mig att varje dag kämpa mig upp ur sängen, kämpa mig genom en hemsk dag. Du fick mig alltid att skratta och le hur ont jag än hade. Jag fick anstränga mig för att inte börja le så fort jag såg dig. Ofta misslyckades jag. Du frågade alltid varför jag log när jag mötte dig. Jag svarade aldrig. Jag var rädd för att förlora dig. Du var alltid så snäll mot alla. Du såg alla och du pratade med alla, även de andra som varje dag var tvungna att kämpa mot tårarna. Du var så rolig och fick även den mörkaste dag bli ljusare. Alla sken upp när de såg dig. Alla tittade på dig då du gick förbi, sände ut tankar mot dig, ville att du skulle komma till just den personen. Det var många som tävlade om dig, många som ville vara med dig. De hånskrattade varje gång någon mobbare antydde att du och jag var tillsammans. De hånskrattade för att det inte skulle kunna vara möjligt. De var så fina och jag var så ful.

Skolavslutning. Snart slipper jag dem, hoppades jag. Jag var klädd i en ljusblå klänning och vita skor, håret var uppsatt och jag hade örhängen som matchade klänningens färg. Jag kände mig så fin. Det varade 20 minuter, sen kom jag till skolan där de andra stod. Min långa, raka rygg blev en kort och böjd rygg. Fniss. Jag funderade om fnisset var avsett för mig. Jag kröp ihop ännu mer. Försökte göra mig osynlig. Jag ställde mig i tåget och började gå. De försökte trampa av mina skor, de lyckades nästan. Mina nya och fina skor blev leriga på hälen. Vi kom fram och jag satte mig i bänken. Jag gjorde diskreta försök att skrapa bort leran från skon. Sen gick det snabbt , vi sjöng vår sång. Alla grät och kramades, alla utom jag. Några lyckades sjunga samtidigt. Jag sjöng inte, rädd för att de skulle skratta. Jag mimade. Allt var över. Vi skulle ge rosorna, alla gav varandra en ros. Alla gav varandra en kram och ett lycka till. Mina kramar var stela, mina leenden ansträngda.

Nu var det över. Allt var klart. Jag gick till dig. Jag log förläget när jag sträckte över en ros. Den var speciell. Stor. Med en lapp. Jag minns fortfarande vad jag skrev. Jag tackade dig för att du alltid gjorde mig så glad, jag vågade inte säga det, jag vågade bara skriva det. Du gav mig en kram, sa att jag var fin. Även denna gång var min kram stel, men denna gång är orsakerna annorlunda. Jag åkte hem. Jag tänkte på dig, det skulle dröja länge innan jag såg dig igen, om jag ens någon gång skulle göra det. Jag skulle börja om på nytt. Flytta. Flytta långt bort och glömma allt som hade hänt. Men det skulle bli svårt, det visste jag. Mina psykiska ärr gjorde sig ofta påminda. Jag skulle ha svårt för mänsklig kontakt. En enkel kram, ett enkelt leende. Det skulle bli svårt. Det visste jag. När någon rörde vid mig ville jag bara springa därifrån. Men jag visste att jag var tvungen att uthärda, börja ett nytt liv. Jag kunde inte gömma mig, inte heller fly ifrån verkligheten.

Kunde jag ha gjort något annorlunda? Kunde jag ha förändrat mig för att behålla mina gamla vänner? Skulle jag ha konfronterat dem? Nej. Jag ville inte bli som dem, jag skulle inte ha kunnat förändra mig. Konfronterat dem hade jag inte vågat, det skulle bara bli värre då. Nu kunde jag låtsas som om vi bara helt normalt hade glidit ifrån varandra, kanske pratat om det och att jag ville detta. Jag låtsades som det. Som om det var avsiktligt gjort. Men inom mig visste jag att hela skolan visste anledningarna, hela skolan förutom jag.

Jag stänger igen dagboken. Dagboken med mina tankar från det hemska året. Jag sitter på golvet. Sommarlovet är snart slut. Jag tvekar, andas in. Nej. Nej, jag tänker inte ta med den. Jag går ut till pannrummet. Jag kastar in dagboken och ser hur elden förstör det sista jag har kvar från den tiden. Jag går tillbaka till flyttkartongerna och sätter mig ner för att börja med nästa sak i högen med alla gamla saker. Jag hejdar mig, jag har shorts på mig och min blick glider nedåt. Jag rör vid ett långt, smalt och väldigt rakt ärr. Jag är glad för att jag hejdade mig i tid. Jag skar mig bara några dagar, på samma ställe. Det finns bara ett ärr, och såret blev inte alltför djupt. Jag suckar och böjer mig ner. Nästa sak jag tar upp är ett gammalt fotografi. Fotot visar oss, dem. Jag knycklar ihop det. Slänger det i soporna. Jag tar ett djupt andetag. Allt är över, kvar finns bara de förkolnade resterna av en dagbok och ett hopknycklat fotografi.

-Har du sett den här manen eller den här kvinnan någon gång, sa polismannen och höll upp ett foto på Albert och Dim framför Patrik.
-Nej jag har aldrig sett någon av dom i hela mitt liv, sa Patrik med uppenbar skakig röst.
Polismannen stirrade på Patrik och Patrik kände sig väldigt nervös.
-Jag upprepar har du sett den här mannen och den här kvinnan någon gång.
Patrik sa inget och stirrade ner i golvet.
-Jag vill bara att du ska veta att om vi inte kommer någon vart med valiga förhör så har vi metoder som gör dom flesta samarbetsvilliga. Sa polismannen i en låg röst och kom obehagligt nära Patrik.
-Jag kommer tillbacka imorgon så kan vi prata mer då, tänk på vad jag sa.
Patrik var ensam kvar i det lilla rum som han hade blivit inlåst i. Undra vad som hade hänt med Albert och Dim? Hade dom kunnat ta sig tillbacka eller hade polisen tagit dom? Patrik kände sig orolig både för Albert och Dim och för sig själv. Han gick fram och tillbacka i sin lilla cell och tänkte på vad som skulle hända nu. Timmarna gick och Patrik kände hur paniken spred sig allt mer och tillsist svimmade han.
Bang, Patrik vaknade av en kraftig smäll. Rummet var fullt av rök, och olika stora stenblock från väggen låg utsprida på golvet.
-Där, där borta ligger han.
Någon kom fram till honom och lyfte bort honom. Han var förvirrad och såg dåligt för all rök men var inte det Dim och Albert.
-Dim? Sa han med svag röst.
-Sssh vi kan inte prata nu vi har bråttom.
Dom la honom i bakluckan på en bil som körde iväg i rasande fart.
-Hur känner du dig?
-Jo jag känner mig nog trots all förhållande viss ganska bra. Sa han och log mot Dim, och hon log tillbacka. Bredvid henne satt Albert som körde.
-Vi är på väg till skogen, vi har ett till maskhål där, det tar ca tjugo minuter ditt.
Tjugo minuter senare var dom på en väg inne i skogen. Dom gick en bit innan Albert lyfte på en bit mossa som låg på några grenar, där under låg ett hål som dom hoppa ned i. Albert tände sin ficklampa och dom följden en tunnel ca hundra meter innan dom kom fram till en dörr som dom öppnade dom hade kommit till en skog men det var inte samma skog.
-Vi är tillbacka på vår planet och nu har vi kommit för att stanna. Sa Albert.
Han slängde ner något på marken och sprang iväg
-Kom, skynda er.
Dim och Patrik sprang efter, sen hördes en kraftig smäll.
-Vad gjorde du så för. Har inte du sprängt nog med saker idag.
-Hehe jo det har jag kanske, men jag var tvungen att spränga maskhålet så att dom inte kan följa efter oss. Kom nu vi ska träffa en vän en bit bort där det finns en väg.

-Hej Albert.
-Hej Mark
-Du måste vara Patrik förstår jag
-Hej, jo det är som är Patrik.
-Okej bra då åker vi.
Dom gick fram till något som liknade en bil, men som inte hade några hjul.
-Det är en svävarbil som rör sig framåt genom att sväva. Sa Mark till Patrik, innan dom alla satte sig i den och åkte iväg.

-Okej vi är framme. Vi är i utkanten av huvudstaden i ett slum område hitt vågar polisen eller militären sig aldrig.
Motståndsrörelsen hade sitt huvudkvarter i en sjaskig källarlokal här och efter att ha ätit och sovit lite så började man diskutera och förklara läget för Patrik.
-Okej så här ligger det till. Dina föräldrar var ledare för motståndsrörelsen innan dom dog, men efter dom dog fans det ingen självklar efterträdare och nu plågas vi av inre stridigheter som hotar att förstöra oss, vi misstänker till och med att någon inom den högsta ledningen är spion för polisen. Men om du som deras son träder fram och visar ditt stöd för vår kamp så tror vi att det kan ena oss igen.
-Okej då får jag väl göra det
-Bra vår högsta ledningen kommer samlas här ikväll, under tiden kan du ta dig en titt runt.
Patrik behövde tänka lite och tog en promenad. Det var ganska likt jorden här och om man inte tänkte sig för kunde man nästan tro att man var där, men sen såg man något som inte skulle kunna finnas på jorden och man kom på att man var på en främmande planet så långt från jorden att det inte riktigt gick att förstå. Det här skulle tydligen bli hans hem framöver, suck skulle han klara av det? Han tittade sig runt, och såg Dim och tänkte några fördelar har den här planeten trots allt. Men vilka var det hon pratade med? Två män dom var väldigt välklädda, men såg skumma ut. Hon gav dom en stor mapp med papper och Patrik insåg vad hon gjorde. Männen gick iväg och Dim gick mot Patriks håll.
-Hej vad gör du.
-Inget jag bara går lite. Sa Dim och såg ganska orolig ut.
-Vad är det?
-Du skrämde mig bara lite, jag trodde inte att det var någon här.
-Jag förstod nästan det.
-Vad menar du?
-Vilka var det du pratade med?
Dim kollade ner i marken en lång stund innan hon sa:
-Min Pappa och alla som honom är bara drömmare, vi har hållit på med det här i över en generation utan att lyckas. Någon måste tänka på framtiden för oss alla.
Hon hade tårar i ögonen när hon tog fram en pistol och avlossade två skott.

Allting upplevde Lena som märkligt, mest för att dans i fina salonger inte passade hennes väsen eller figur.
Det var inte för att dansant svepa över nypolerade marmorgolv, som hon hade blivit född till denna värld. Anspråkslösheten var hennes moder och återhållsamhet hennes fader. Hon var inte en primadonna som drog blickarna till sig. Skulle detta bli hennes stora kväll? Känslan fanns i magen och plötsligt var hon helt övertygad om att det var ikväll skulle det ske.
Bortom den majestätiska sängen där hon satt förstummad i sin drömska värld hängde en klänning.
Tyget svällde över på alla håll och borde räcka till att sy upp en hel garderob.
”Allt detta bara för lilla mig”, sade Lena tyst och kände sig betydelsefull, förmodligen för första gången i sitt liv.
Knackningen kom plötsligt och fick hela dörren att vibrera. En väldig tant tittade in i rummet genom dörrspringan.
”Är damen redo för påklädning?” Frågan fick Lena ur fattningen. ”Vaddå redo?”
Lena hade aldrig blivit påklädd förut och definitivt aldrig av en tant med en byst som måste väga mer än hon själv.
Med bestämda steg som ändå var milda närmade sig brösttanten Lena.
”Det där livet skall vi dra åt.” Tanten begravde Lena i sin kropp samtidigt som hon pratade lugnande. Förvirringen grep tag i Lena. Hade hon ett liv runt midjan? Behövde det verkligen spännas åt så fruktansvärt hårt och hur skulle hon kunna andas när hon hela hennes ansikte begravdes i påkläderskans enorma byst? Magen drog ihop sig och det smärtade fruktansvärt.
”Aj! som racksingen.” Lena hade alltid varit värdelös på att svära och hon vaknade brutalt upp ur sin dröm och satte sig svettig upp i sin säng i trerummaren som låg i Kungsmarken utanför Karlskrona.
Kan det vara dags? Hon ville vara helt säker innan hon väckte Leif som låg och smackade bredvid henne i deras dubbelsäng med vit sängram och blommiga sängkläder.
Utanför fönstret som vätte ut mot innegården hade natten fortfarande sitt grepp om världen. I träden höll skatorna hov och gav höstnatten en kuslig känsla.
Men i parets sovrum kände sig Lena trygg. Det var ombonat och praktiskt. Innan graviditeten gått över styr var det dessutom välstädat.
Nu hade tvättkorgen svämmat över och ett otränat öga skulle inte upptäcka att det stod en tvättkorg under klädhögen.
Den sista tiden hade hon känt sig som en flodhäst. Leif tyckte att det var lika kul varje gång han berättade om att Lena påminde honom om hans barndom. Där han gjorde gubbar av potatisar med tandpetare i. Lena anade att Leif aldrig lekt, så stillsamma och lugna leker i sin barndom, men hon log bara åt hans försök att vara rolig. Hur hon än såg ut klarade hon inte av att sköta sina hushållssysslor längre.
Leif visste inte hur man tvättar. Några misslyckade försök hade slutat i ett samförstånd om att tvätten var Lenas uppgift.
Nu hade paret drabbats av en akut brist på rena kläder. Lena sov i ett par gamla kalsonger vars resår gett upp för länge sedan. Hålen i plagget gjorde att det ventilerade behagligt och minimerade risken för svamp i underlivet.
Leif sov naken. Det var ingen vacker syn. Hans håriga rumpan envisades med att sticka ut utanför täcket. Flera gånger varje natt drog Lena ner täcket för rumpan, men varje gång hon slog upp ögonen så fanns den ändå där och tog död på all tänkbar passion.
Det var inte bara uppenbarelsen som gjorde att Lena inte tålde Leifs rumpa. Hans diet bestående av kaffe och snus gjorde magen uppblåst och Leif fes sig igenom natten.
Lena ville att Leif skulle känna sig bekväm hemma, men det hade gått till överdrift.
Ibland önskade hon att han kunde göra sig lite fin för henne. Ge henne en chans att se på honom som en uppvaktande man och kanske få känna lite pirr.
Istället gick han runt och surade för att hon aldrig tog initiativet i deras sexuella relation.
Nu kom det en smärta som strålade i hela magen. Det kändes definitivt som att det var något på gång, men hur skulle hon kunna bli säker. Den högre visdomen som hon trodde att alla andra kvinnor ägde saknade Lena. Hon var inte en intuitiv kvinna som hade en högre sinnlig dimension att använda vid krissituationer.
Ett tafatt försök att lägga sig på rygg kvävde hennes lungor och hon tvingades tillbaka på sidan.
Plötsligt reste sig en punkt på magen och lyfte skinnet. Lena lade handen på barnets utsträckta hand och viskade tyst. ”Snart ses vi lille vän.”
Smärtan kom tillbaka och den hade hämtat mer kraft.
”Ääälskling.” Det var menat som en viskning, men smärtan exploderade samtidigt och viskningen blev till ett kvävt skrik.
Hon satte sig upp och knuffade till Leif som fortfarande sov trots Lenas skrik.
”Det är dags nu.”
”Är du helt säker nu?”, mumlade Leif som satte sig upp och tittade med en myndig blick på Lena.
”Jag kör inte en gång till om det inte är på riktigt”, sade han med en allvarlig och uppfostrande stämma. ”Det var pinsamt sist.”
Innan han kunde stiga upp gjorde han sin morgonritual. Knäna pressades upp emot bröstet och morgonvädret släpptes ut med ett brak.
Stundande barnafödande kunde inte ändra det faktum att Leif var besviken på livet. Kvällen innan hade varit den värsta på flera år. Mjällby var, efter en säsong som varit en ända lång pina, nu definitivt klara för nedflyttning. Ett faktum som gjorde ont i hela kroppen. Det kändes som han hade förlorat ett krig. Hans flock hade varit för svaga. Sist i allsvenskan med endast tre segrar på hela året.
Det var bara ännu en börda som hade lagts på Leifs tunga sinne. Han kände sig som en oturskorp. Lag han höll på förlorade. Affärer han handlade i gick i konkurs. Bilar han körde föll ihop.
Igår hade han högtidligt lovat sin vän Hubbe att aldrig mera sätta sin fot på Strandvallen. Det var bäst för alla om han höll sig därifrån. En solidaritetshandling ifrån Leif till de andra mjällbyfansen.
Han var tillräckligt klok för att inte ha några högre förväntningar på faderskapet. Med hans vanliga otur kunde det bara sluta på ett sätt. Ibland skenade han iväg och drömde om en fotbollsspelande son, men snabbt kom förnuftet ikapp honom och han insåg hur fjantig han var som trodde att något gott kunde komma ur honom.
”Vi måste åka nu.” Lena tittade på honom med blick som inte gick att vifta bort.
Den flackande blicken hon vanligtvis tittade på honom med var borta. Det var allvar.
”Tur att plasten sitter kvar i baksätet.” Mumlade Leif och klev i sin träningsoverall som låg på stolen bredvid sängen.
Det var dags att starta parets fjärde resa på två veckor mot förlossningskliniken i Karlskrona.
Första gången trodde Lena att vattnet hade gått, men det var slemproppen. Slemproppen var ett namn som beskrev fenomenet väldigt bokstavligt. Det är inte vanligt i sjukvårdsvokabulären.
Vid andra resan hade Lena fått värkar. På tröskeln till förlossningen försvann varje antydning till värk och skamset åkte paret hem till trean i kungsmarken. Lena kände sig som en simulant.
Den tredje resan hade gjorts några dagar senare, då Lena tyckte att nu får det faktiskt räcka med denna graviditet. Barnmorskan höll inte med utan skickade hem paret ännu en gång.
Nu var Lena säker. Styrkan på värkarna var något annat än det hon hade upplevt förut. Men ännu så länge led hon inte. Lena välkomnade smärtan. Det var ett tecken på att hon äntligen skulle få se barnet som växt i hennes mage. Hennes kropp hade startat ett arbete som skulle tvinga ut barnet och pina henne hela vägen, men ännu hade Lena inte hunnit bli rädd. Hon kände styrka och en beslutsamhet som var helt ny för hennes person.

Förlossningsskräcken var satt på undantag. Längtan överträffade rädslan. Trots en intensiv kampanj av den exklusiva skara kvinnor som hade överlevt sina förlossningar, så var Lena vid gott mod.
Berättelser om spruckna mellangårdar, en meter långa nålar, rostfria instrument och sadistiska barnmorskor hade förmedlats till Lena med inlevelse och utforskande blickar.
Nästan alltid med ögon som sökte avsky och rädsla i hennes ögon. Det ända de fann i Lenas blick var en förväntan och ingen kunde stoppa hennes förväntan som omslöt hela barnafödandet. Det var äntligen hennes tur nu.

”Jag startar bilen.” Leif kastade på sig sin jacka och klev ut i trapphuset ner för alla ringlande trappsteg och ut genom porten.
Kylan skar rakt igenom hans kropp när han öppnade dörren. Fukten tillsammans med en ständig blåst förstärkte höstkylan som trängde igenom kläder och plågade alla invånarna i östra Blekinge.
Bilen var parkerad på en platå utanför de ringlande hyreshusen som byggts i miljonprogrammets era.
Leif trivdes i Kungsmarkens hyreshus. Det var nära till jobbet och lägenheterna var stora och väldigt praktiska. Statusen på de boende var ständigt nedåtgående, men Leif såg att hans status i området snarare var på uppåtgående. Han trivdes med att omge sig med människor som inte lyckats bättre än honom själv på livets svåra resa.
Nu hade han en liten klump i magen som ilade och spred sin oro. Klumpen kom inte för att han skulle iväg till förlossningen av sitt första barn. Den kom av en osäkerhet på om bilen skulle starta.
Bilen hade gett honom bekymmer i flera månader nu. Han kände alltid en olust när den skulle startas. Helst ville han knuffa ut bilen för ett stup och aldrig mer behöva se den. Flera gånger hade de blivit stående utanför konsum för att bilen inte startade.
Leif blev vansinnig på Lena när hon försökte vifta till sig hjälp av alla som passerade förbi.
Han var en man som borde kunna laga en bil när den inte startar, men det var han inte. Att förstöra bilar var Leifs enda talang.
Denna tidiga morgon var gudarna på Leifs sida. Vid första försöket startade Volvon. Leif log belåtet och vred upp värmen till max, trots att det skulle dröja flera mil innan bilen skulle börja alstra någon behaglig värme. Ratten var kall som ett isblock.
Lena staplande ut ur porten. Hon vaggade fram emot bilen med en pingvinstil som fick Leif att le.
Plötsligt stannade hon mitt i vägen och smärtan gjorde att hon skulle ha vikit sig dubbel om inte magen varit i vägen.
Lena fortsatte mot bilen och pressade sig in i baksätet så att plasten knastrade.
En arbetskamrat hade tipsat Leif om att klä in baksätet i plast innan men skjutsar gravida kvinnor till förlossningen. Om vattnet gick kunde det förstöra hela klädseln. Leif reflekterade aldrig över att kompisen hade en veteranbil som han körde med till bilutställningar och inte en gammal rostig Volvo.
Leif försökte rivstarta bilen som svarade med en förvånad hostning. För att köra fort var detta ett utmärkt tillfälle, tänkte han och körde förbi Marieberg under viadukten och förbi ishallen med en alldeles för hög fart.
Vägen var öde. Överklassen låg och sov i sina fina villor på Bergåsa och drömde söta drömmar. Lena stönade i kurvorna och höll sig krampaktigt i handtaget.
En vänstersväng återstod när den andra bilen som var ute och körde i Karlskrona denna natt, dök upp och tvingade Leif till en manöver.
Manövern bestod i att köra rakt i diket och kollisionen med den andra bilen undveks.
”Hoppsan. Vad fan dök han upp ifrån? Det är ju skit att de inte kan…”,
”Nu fixar du så att jag kommer till förlossningen!”
Så raka direktiv hade Leif aldrig tidigare fått ifrån Lena. I vanliga fall ignorerade han hennes mumlande, men nu kände han sig som en skolpojke och funderade på hur han skulle uppfylla kraven ifrån sin höggravida kvinna.
”Det är ju bara backen kvar, tror du att du kan gå sista biten?”, Leif försökte lösa situationen med den lenaste stämma han kunde uppringa.
”Du har satt mig i diket, nu ordnar du så att jag kommer fram och jag går inte ett enda steg till.”
”Nähä”, muttrade Leif och lämnade bilen med Lena i diket.
Lena satt kvar på sitt inplastade säte och kände efter. Ingen värk som närmade sig. Hon tittade ut i höstmörkret bort mot Wämö begravningsplats, strategiskt belägen nedanför sjukhusområdet, som en påminnelse om vad hela verksamheten handlade om.

Tankarna vandrade och hon kände sig lugn, trots att hon satt i en bil i diket bara några hundra meter ifrån förlossningskliniken.
Det var dags nu. En vecka efter tiden hon beräknat för födseln. Hon hade gjort allt i sin makt för att få igång barnafödandet.
Promenerat i trappor, druckit porter och en gång hade hon till och med bett Leif om att ha samlag med henne. Det var hennes mor som tipsat om metoden.
Spermierna skulle mjuka upp kanalerna.
Lenas desperation hade pressat henne så långt att hon hade bett Leif om hjälp.
Samlaget hade varit en tragisk eller kanske snarare en komisk syn.
Två elefanter i en dans som ingen ville föra i. Lena på rygg och Leif över henne i desperata försök att göra sitt jobb, utan varken förmåga eller lust.
Efter några försök med olika ställningar gav paret upp och en tyst överenskommelse gjordes att detta inte var ett framtida samtalsämne.
Lena tyckte att Leif hade varit kärleksfull som i alla fall gjort ett försök och ett milt minne hade placerats djupt i hennes hjärta. Efter detta försök fortsatte hon med hallonbladste.

Plötsligt knackade det på bilrutan. ”Hoppa i stolen så kör jag dig”
Leif var tillbaka. Med sig hade han en rullstol som han hade hittat utanför akutmottagningen. Lena försökte öppna bildörren, men den satt fast.
”Du får krypa ut genom bagageluckan”, sade Leif med sin mildaste stämma. Han ville inte reta sin fru, som han för första gången i sitt liv var en gnutta rädd för.
Lena lyckades kravla sig ut genom bagaget och fick hjälp av den blivande fadern att sätta sig i rullstolen.
Med en språngmarsch satte Leif fart på stolen och sköt den uppför backen till förlossningen som låg mitt emot direktörsvillan i ett stort tegelhus. Luften var klar, men kall och värkte i Leifs lungor när han pustade ut vid entrén.

Barnmorskan som öppnade log igenkännande när hon såg det udda paret i dörren. ”Har ni sprungit ända ifrån kungsmarken?” Frågade hon, mest för att bryta isen. ”Jag ser att vattnet har gått.” Gun tittade på Lenas blöta byxor och skuffade undan en svettig Leif ifrån rullstolen.
”Nu är det dags.” Svarade Lena dämpat men mycket bestämt.
Gun hade träffat paret vid deras tidigare besök och retat mödomshinnan på Lena som en hjälp för att sätta igång födandet.
Barnmorskan Gun körde in Lena till ett undersökningsrum och Leif lufsade efter och försökte hitta andan igen efter sin kraftansträngning. ”Här kan ni vänta, så kommer snart er läkare och undersöker er.” Gun log lugnande mot paret och lämnade rummet.
Lena satte sig vid sängen och Leif ställde sig i hörnet och väntade artigt under en spänd tystnad. Småpratet ville inte infinna sig och Leif kända sig vilsen vid situationen som förlamade honom.
”OOOooo. Spring och hämta sköterskan. Nu!” Ännu en order som Leif inte kunde ignorera och han var nöjd över att äntligen få en uppgift som stoppade dödläget i undersökningsrummet.
Gun stod i korridoren och sprang in till Lena. ”Det är dags.” Konstaterade hon kallt efter en snabb titt och rullade iväg med Lena till en förlossningssal. Leif hamnade efter och blev stående vid kaffeautomaten i korridoren.
Två barnmorskor till passerade honom och presenterade sig snabbt som Gun innan dem klev in till Lena. Han förstod snabbt vad som krävdes för att få ett jobb här.
Tiden stannade för Leif ute i korridoren. Han tvekade länge om han skulle kliva in i salen eller stå kvar vid kaffeautomaten. Kanske behövdes hans hjälp, men förmodligen skulle han fördärva något, så det var nog tryggast om han höll sig lite på avstånd.
Leifs ända sysselsättning var att studera måsarna på direktörsvillans tak. Solen hade börjat leta sig upp och det var full aktivitet på måsarna. ”Där behövs inga barnmorskor som heter Gun.” Tänkte Leif och kände sig lite sarkastisk.

En läkare kom med bestämda steg mot förlossningssalen. Leif sträckte sig ut mot honom och fick tag i hans arm. ”Är det några problem?”
”Nja, vi behöver förmodligen göra en vacumextraktion och kanske kan vi komma i ett läge då vi behöver göra en perineotomi också, men du skall inte oroa dig. Det är normala åtgärder när värkarbetet är otillräckligt och barnet eller modern inte riktigt orkar med förlossningsarbetet.”
Leif nickade och kändes sig dum på ett sätt som bara hans far brukade få honom att känna. Han hatade läkare. En åsikt han hade fått efter flera år som vaktmästare på sjukhuset. Det var ena översittare som inte ens kunde hälsa ordentligt.
Nu började oron få ett allt starkare grepp om Leif. Hjärtat slog snabbt och magen bubblade värre än vanligt. Det fanns inget annat att göra, än att oroa sig och Leif spelade upp det ena scenariot värre än det andra. Vad pågick där inne och varför hade han hamnat här utanför? Han kämpade desperat med att tränga undan tankar på olycka och misär med tankar på fotboll, men hela tiden ploppade orosmoment upp i hans huvud. ”Behövdes verkligen inte hans hjälp inne i rummet”, som biträdande arbetsledare på sjukhusets vaktmästeri var Leif van vid att leda arbetet och han kunde säkert styra upp kaoset som verkade råda inne hos Lena.

I förlossningssalen pågick kampen för att få ut barnet ur moderns kropp. En barnmorska hängde över Lenas mage och läkaren höll på i det vaginala området. Lena själv låg i en dimma och visste knappt vad hon var. Jag skall aldrig mera ha samlag med en man, tänkte hon när smärtan avtog något. Det är ändå ingen vacker stund att älska med Leif. Han drar ned byxorna och stöter in i henne utan förvarning. Om han ändå kunde förvarna henne lite. Åtminstone väcka henne. Kyssar var inget som Leif prioriterade. Snuset var betydligt viktigare för honom. Ibland sved det i hennes underliv när han varit där med sina snusiga fingrar.
Nu kom nästa värk.
”Ta i nu!”, Lena hörde en röst mellan hennes ben och försökte samla sina sista krafter. Krafter som hon hade tagit slut på flera gånger nu.
Det började bli bråttom. Barnet ville inte ploppa ut. Gun började bli bekymrad. Hon avskydde när det gick snett på hennes pass. Patienter som kom till förlossningen förväntade sig aldrig en tragedi. Det skulle bli glädje, magi och en start på ett nytt liv. Ingen räknade med ett avslut. Hennes blick letade efter styrka i kvinnans trötta ögon. Hon behövde en sista kraftansträngning av Lena för att läkaren skulle kunna dra ut barnet. Det var ett dåligt tecken att Överläkare Nilsson var i tjänst. Av någon anledning gick det ofta snett på hans pass. Gun visste att det berodde på hans klumpiga händer, men det gick inte att prata om. Att patienter dog på grund av en klumpig läkare var en kunskap varken patienter eller personalen ville ha. Hon hörde Överläkarens släpande röst.
”Gun, Barnet har Dyspne, vi raskar på detta nu”, Hon visste att det betydde andningssvårigheter och att det började bli riktigt bråttom.
Vid nästa krystverk var förlossningspersonalen redo. Med våld föddes barnet och patienten sprack när Nilsson slet med sin sugklocka.
Skelettet gled isär och huden i mittgården sprack när Läkaren slet ut barnet med sin sugklocka. Barnmorskan tog snabbt tag i barnet virade in det i en handduk och dunkade försiktigt det blåa barnet i ryggen.
Lena som domnat bort vaknade av en febril aktivitet i salen och plötsligt hördes ett litet försynt skrik. Tårarna rann ned för hennes kind när barnmorskan till slut kom med barnet.
”Vad skall den lilla gossen hette?”
”Lars eller kanske Nils efter någon Milan spelare”, sade Lena med blicken fäst i barnets ögon.
Hon kände kontakten med barnet. Blåa ögon som tittade hjälplöst på henne. I bröstet på Lena spred sig en värme och hon tänkte att nu var hon inte viktigast i sitt egna liv längre. Det hade hon i och för sig aldrig varit. Lena var expert på att prioritera andra och brukade nästan utplåna sig själv för att tillfredsställa sin omgivning. Men nu fick Leif, hennes mor och arbetskamrater kliva undan för nu var barnet nummer ett.
Leif hörde skriket från förlossningssalen där han stod och försökte komma på hur man skulle organisera systemet för kaffeautomaten bättre. En sten släppte från hans bröst och han gjorde något som han inte visste om han hade gjort någon gång tidigare. Han grät. Leif samlade sig snabbt och gick in på toaletten och tvättade ansiktet med kallt vatten. ”Måste ha varit stressen”, tänkte han och gjorde sig redo för att möta sitt barn.
I förlossningssalen rådde ett stort lugn. Lena låg i sängen med Lars eller om det var Nils som desperat försökte suga sig fast vid moderns bröst.
Barnmorskan Gun plockade ihop alla instrument och nerblodade lakan och funderade på den våldsamma förlossningen. Barnet ville bara inte ut. Det satt som fastkilat i förlossningskanalen. Överläkare Nilsson hade använt sin fulla kraft för att dra ut pojken med sugklockan. Gun sneglade på pojken som hade ett utseende präglat av sin tuffa entré. Ett utseende bara en mor kan älska tänkte hon när hon såg vilken kärleksfull blick Lena hade. Lena hade varit långt borta. Hennes själ hade inte befunnit sig i förlossningssängen. Hon hade varit en liten fågel som studerade allting utifrån. Smärtan hade pressat ut henne ur sin kropp och hon hade glidit sakta omkring ibland dimmorna och haft det behagligt. Plötsligt blev hon klarvaken. Ett barnskrik drog in henne till sin kropp och hela situationen hade klarnat.

”Ojda”, Leifs första ord när han smög in i förlossningssalen präglades av vad han såg. Lena låg i sängen och såg ut som ett spöke. Hon var alldeles grå i ansiktet. I sin famn hade hon en blå unge med ett huvud som såg ut som en kon. ”Din fru har förlorat mycket blod och behöver lugn nu”, sade Gun med sin allra mildaste barnmorskeröst och klappade Leif på armen.
”Lille Lars kommer att rätta till sig bara lugn. Han fick en tuff start den lille stackaren.”
”Han ser ut som en liten blå gubbe”, tänkte Leif och satte sig bredvid sin fru och son på sängkanten.
”Visst är han ett vackert litet underverk”, sade Lena. ”Det blev en liten pojke” Hennes son hade äntligen kommit till henne och Lena tyckte att han var vansinnigt vacker. Hans näsa, små fingrar och fjuniga rygg. Lena ögnade honom ifrån topp till tå och allt hon såg var mirakel.
Hon skulle ge honom namnet Lars. Så fick det bli. Inte Nils efter någon fjantig fotbollspelare.
”Jo, men är han helt frisk?” Frågade Leif och undersökte pojken misstänksamt.
”Klart han är”, fräste Lena plötsligt med en stark och klar stämma.
”Ni har ju samma frisyr också”, fortsatte Lena med en mildare stämma och klappade Leif på flinten.
”Jag skall lära honom allt jag kan”, svarade Leif och började känna sig bättre till mods. Pojken var inte helt olik honom.
Lena förlorade sig helt i det lilla gossebarnets blick. I flera år hade hon längtat efter ett barn. Äntligen hade han kommit till henne. Efter år av tjat på Leif om barn hade han slutligen gett efter och hon hade blivit gravid. Nu hade hon hunnit bli trettiofem år gammal, Leif var redan fyrtioett år. Han skulle fixa allt innan det kunde bli tal om barn. Tyvärr så fick han aldrig något gjort, så Lena visste att det inte skulle gå att vänta på det. När Lena sett hennes arbetskamrater med deras barn så hade hennes mage knutit sig av ångest. Längtan hade känts i hela kroppen. Leif var kanske inte pappan hon önskade till sitt barn, men båda hade blivit över när äktenskapstågen gått och det fick bli de två.
Det fanns en trygghet i deras förhållande. Båda visste vad de hade varandra och ingen var rädd för att bli lämnad. Det fanns liksom ingen möjlighet till det. Åtminstone trodde Lena att Leif var den ända mannen som kunde åtrå henne, om han nu gjorde det? Leif var inte het på äktenskapsmarknaden. Ett kalt huvud och en rejäl kalaskula, hjälpte inte hans brist på charm. Lena visste dock bättre. Hon såg igenom Leifs plumpa och osmidiga sätt. Han var en osäker man som avskydde auktoriteten. Leif levde med ett väldigt mindervärdeskomplex. När han nu var biträdande arbetsledare så förvandlades han till allt det han avskydde, men det såg han inte själv. Lena visste att han inte var populär bland arbetarna på vaktmästeriet, men Leif antog bara den rollen som han trodde att en bas var tvungen att spela. Det Lena var orolig för var att det skulle bli samma visa med papparollen. Leif hatade sin pappa som var död sedan många år tillbaka. Han hade varit en våldsam alkoholist. Leif pratade aldrig om eller nämnde sin far. Det var som om han aldrig funnits. Lena visste att det fanns ett stort öppet sår i Leifs hjärta.

Lilla Lasse letade förtvivlat efter mammas bröst. Det var en kamp på liv och död. Trodde han i alla fall, men han visste ju inte så mycket mer. Lena hjälpte honom så gott hon kunde. Han lyfte sitt lilla huvud och siktade på bröstvårtan, men missade och fick försöka igen. Frustrerad samlade han sina krafter och försökte igen. Med sin moders hjälpande hand träffade han tillslut. När bröstet väl var i munnen och ”livets mjölk” började rinna till tänkte Lasse att nu var han räddad.” Här släpper jag inte taget i första hand”.
Första tiden i familjens hem var lugn och behaglig. Lasse tillbringade all sin tid vid moderns bröst. Han var som en blodigel som sugit sig fast och vägrade släppa taget. Lena var trött efter förlossningen och låg mest i sängen med sitt barn tätt intill sig. Leif visste inte riktigt vad han skulle hitta på första tiden i hemmet. Matlagning kunde han bidra med och mat blev det i mängder. Tyvärr så orkade inte Lena äta särskilt mycket, men hon uppskattade Leifs insats. Han var faktiskt en utmärkt kock. Dillstekt sill med potatismos och inlagd gurka var en favorit och Leif fick till maträtten alldeles gudomligt.
Sillvagnarna runt om i staden kunde slänga sig i väggen. Vid en jämförelse med Leifs hemmalagade dillsill, så stod de sig slätt. Leifs hade ett framgångsrecept som han gärna delgav sina medmänniskor. Om sillen skulle bli bra så dög bara färsk sill inköpt direkt av fiskarna i Hasslö fiskehamn. Den fick absolut inte frysas eller några sådana dumheter.
Lena och Lasse höll till i sovrummet i den funktionella trerummare som familjen bodde i. Vardagsrummet där Leif försökte snickra var inrett sparsamt med en soffgrupp, TV möbel och bokhylla.
Snickeriet bestod av en spjälsäng som Leif lovat Lena skulle vara färdig innan Lasses födelse. Nu hade arbetet påbörjats. Lena var nervös. Hennes makes snickerier var inte att lita på och hon ville inte såra Leif utan uppmuntra honom när han nu engagerade sig i något som hade med sin son att göra.
I bokhyllan stod Fogelströms stockholmsserie tillsammans med ett uppslagsverk och några fotografier. Köket var lägenhetens centrum. Det var där livet utspelade sig. Innan barnet kom satt ofta Leif och Lena där tillsammans och drack TE och löste korsord. Otaliga priser låg i garderoben ifrån diverse korsordstidningar. Något paraply skulle inte behöva köpas under parets livstid.
I det tredje rummet stod det några kartonger. Där skulle Lasse få sitt rum. Han skulle få ett eget rum(om det inte blir några syskon). Något som varken Leif eller Lena skulle kunna drömma om när de var barn.

Efter två veckor klarade inte vaktmästeriet sig längre utan Leif. Det var hans bestämda uppfattning. Lille Lasse hade ännu knappt lämnat platsen vid sin mammas bröst. Inte ens när han sov gick det att bända loss honom ifrån bröstet. Gjordes det hördes ett skrik som fick allt annat oljud att låta som vacker musik. Oron inom Leif för att det inte stod rätt till med pojken blev allt mer påtaglig. ”Det kan väl aldrig vara bra att vara så bröstfixerad. Pojken kan ju bli skadad för livet, kanske blir han svag och feminin”. Han funderade på om man inte skulle ta bort bröstet helt för pojken, så att han kan bli en självständig pojke.
När Leif gick till arbetet så blev Lena och barnet ensamma hemma på dagarna. Lenas mor kom ibland på besök och delade med sig av all sin kunskap om barnuppfostran:
Du får inte skämma bort pojken.
Bara för att han är pojke betyder inte det att han inte kan hjälpa till.
Han får inte frysa!
Du måste lufta hans skärt.
Amma bara var fjärde timme.
Använd kudde, så han inte blir platthuvad.
Var sparsam med nappen
Rapa alltid Nils efter matning.
Låt honom sova i egen säng.

Efter moderns besök brukade Lena dra en lättnadens suck och slå sig ner i soffan med Lars vid bröstet och lösa korsord. Hon började bli en mästare på att göra saker med en hand samtidigt som hon ammade sitt barn. Det gick att diska, dammtorka, gå på toaletten och äta samtidigt som man ammade.
Tiden då det bara var hon och barnet var en härlig tid. Hon kände hur nära de var varandra. Mor och son lämnade inte lägenheten hela den första månaden. Det var ju inte passande att gå och amma på stan, men det var ingen nödvändighet att springa runt i staden för Lena. Det var ganska skönt att slippa. Ömmande bröstvårtor och bröst som hängde som tomma påsar var Lenas ända bekymmer i lägenheten som blivit hennes egna universum.
När Leif kom hem från sitt arbete brukade han laga middag. Han hade försökt några gånger att ta hand om pojken medan Lena diskade, men resultatet blev en skrikande unge. I Lenas och Lasses egna universum rådde harmoni och massor av ömhet. Lena hade så mycket kärlek att ge Lasse att hon inte visste vad hon skulle göra med all kärlek. Det rann till och med över lite kärlek på Leif och Lena tittade på honom med lite extra ömhet i blicken.

När Lars fyllde två månader kom Leif hem med napp, mjölkersättning och nappflaska.
”Nu är det nog med tuttandet”, sade Leif bestämt och Lena såg på honom att en diskussion var meningslös
”Han kan bli svag om tuttandet fortsätter. En bra karl reder sig själv”, menade Leif och trodde på vartenda ord han sa.
”Om jag skall sluta amma Lars så får du vackert hjälpa till”, kontrade Lena och trodde Leif skulle ge sig.
”Klart jag skall hjälpa dig”, svarad Leif och Lena gav upp slaget.

Nu väntade ett oändligt skrikande och tröstande. Leif satt tålmodigt en kvart och trugade ungen, sedan fick Lena överta tröstandet. På natten skrek han otröstligt. Vagnen plockades in i vardagsrummet och Nils blev dragen fram och tillbaka i vagnen. Lena veckade mattan för få rätta stussen i vagnen. Det hjälpte inte. Hon bar barnet på magen i en sjal. Det hjälpte inte. Han fick sutta på hennes öronsnibbar och lillfinger. Det hjälpte inte. Lena dansade smågrodorna med Lasse på armen. Det hjälpte inte. Hon körde gossebarnet i bilen över torget med gatstenar som gjorde att bilen vibrerade. Det hjälpte inte.
Leif sov djupt och Lena ville inte störa sin make. Han hade ju ett jobb att sköta. Skrikandet höll på i två veckor. Lena tänkte att hon kanske skulle råka tappa barnet ifrån balkongen, men direkt efteråt så hög det i hjärtat och samvetet svärtades ner.

En tidig morgon stod Lena framför Tv:n som visade testbilden. Hon drog vagnen fram och tillbaka över den veckade mattan med maniska rörelser och en blick av glas.
Leif vaknade av en total tystnad i lägenheten. Han klev upp och tittade sömndrucken på Lena.
”Varför fortsätter du dra vagnen?”, Leif sökte kontakt med sin fru som agerade som en vålnad i nattlinne. Hon tittade på vagnen och såg ett sovande litet gossebarn. Lena undersökte honom och blev orolig. Var han sjuk? Tystnaden kändes oroande. Den var inte frivillig utan hade tvingats fram av kyla och uppgivenhet. Den var definitiv.

Helt, totalt, oerhört, otroligt, sjukt omöjligt hade detta varit för två år sedan. Jag var en nörd, på ett lite coolt sätt om jag får säga så. Filmberoende. Tyckte inte det fanns något bättre än att se på film, ensam, med en kopp te, pepparmint.

Helt, totalt, oerhört, otroligt sjukt konstigt att vi träffade varandra för två år sedan. Hon var bara cool. Många vänner, ett händelsefullt fritidsliv, en stabil vardag. Få rutiner, många personer att luta sig på vid råd och problem. Jag, bara inåt, mig själv.

När jag skriver detta är det ungefär 2 år och 6 månader sen vi träffades, en maj-kväll. Hon minns inte riktigt allt, jag minns varje steg jag tog den dagen. Overall hade hon på sig, och ville ha en bit av min. I efterhand kanske jag borde tänkt du kan få en bit av mig om du vill. Det gjorde jag inte då. Det dröjde 3 månader, när vi träffades igen. Båda fortfarande i overall, nedknäppt läge. Jag en T-shirt, hon också. Jag lite nyfiken, hon otroligt vacker. Bländande leende, ljuvligt skratt och fin stämma. Jag, helt fast. Tre veckor efter var vi båda fast, i varandra, efter att ha titta på film hos mig. Tjugonde september tjugohundranio, vårat datum. Super Freak, våran låt.

Dagarna flöt obehindrat på, som vattnet i kranen. Munnen var aktiv, vi pratade mycket, vi pussades mycket. Vi gick på bio, vi gjorde allt det där man gör när man tycker om någon och känner känsla av this is the one. Kände jag det? Självklart var det jag som avbröt den sköna känslan, känslan av att allt är bra, känslan av att ingenting kan skada vårat förhållande. Eller snarare boostade. Önskar jag kunde minnas det som igår, men jag sörjer inte, då det är många många andra goda minnen som tar mera plats. Hallen i min lägenhet, hon skulle till en vän, jag skulle simma. Vi tog på oss ytterkläderna och säger samtidigt, utan något föregående samtal, precis samma mening ur Friends. Jag kramar henne, hårt, och får ur mig, helt oplanerat eller genomtänkt, jag älskar dig. Vad som var oplanerat och ogenomtänkt, kunde inte vara mer rätt. Vi spenderade varje dag tillsammans mellan första januari 2010 och femte juni 2010, vi spenderade varje dag tillsammans mellan femtonde juli 2010 och 5 juni 2011, med enstaka helger på besök hemma i respektive hemstad. Vi bodde tilsammans, inofficiellt i fyra månader, officiellt i ett år och tre månader. Otänkbart för mig, även efter mitt positiva utbrott, självklart för henne. Periodvis mådde jag dåligt, problem från alla håll och kanter, men hon fanns alltid där för mig, och vad som än hände, utifrån eller något mellan oss, insåg jag att ingenting annat spelar någon roll, jag ska vara med den här tjejen!

Lagerhaus, en butik jag på riktigt aldrig besökt tidigare blev det obligatoriska stoppet i centrum, förutom diverse cafeér. Livet var bra, vintern närmade sig men förhållandet var glödhett som grillen en varm sommarkväll. Jag bodde med min flickvän, jag hade ett liv. Förändringen var drastisk för oss båda, jag från ensam filmnörd till älskande pojkvän, hon från ett fantastiskt socialt liv, till en fantastisk flickvän. Inget ovanligt när man flyttar ihop, att umgås mer med varandra, tänkte vi. Att tappa bort sig själv helt var otänkbart. Om jag tänker tillbaka ville jag nog tappa bort mig själv lite, bli någon hon älskade, någon hon ville ha. Jag tror hon ville detsamma. Långt senare märkte båda att detta inte fungerade. Med ånger ser jag tillbaka och vet att det var för sent att inse det då.

En namnteckning på ett papper, min lägenhet blev våran, teoretiskt. Hon kände sig inte hemma, och jag kan förstå, när jag bott där länge och framför allt hade väldigt mycket materiella saker som tog mycket plats. Endast 1 månad efter att ha flytta ihop från första början sa vi upp lägenheten. Två namnteckningar, ny lägenhet, våran lägenhet,. Med mera yta och mera ansvar kändes livet ännu bättre. Det var vi som bodde i denna stora lägenhet, allt var vi. Egentligen blev de flesta sakerna vi. Hon ville ha en katt, det blev långt efter vi som ville ha en katt. Jag älskade henne så mycket och var så kär att inget annat betydde något för mig, bara hon var lycklig, och det blev hon. Den tolfte oktober 2010 fick vi ytterliggare en medlem i vår lilla familj, Stella, en fin liten katt, som vi både kom till att älska väldigt snabbt.

Kärleksboxen, varsin kartong vi la minnen i fylldes snabbt. 2-3 förlåt-lappar finns i min, småproblem. 20-30 kort, böcker, kvitton och jag-älskar-dig-lappar.

Bam, in i väggen! Eller snarare, bam, in i livet! Jag älskade det. Skotta snö, dricka te, sova tillsammans, bry sig om någon, dela sitt liv med den man älskar. Fram till denna period hade jag inte velat ändra på något om jag kunde. Allt bra och allt lite sämre är ändå något som har formgivit en.

Härifrån skulle jag vilja att en fjäril vinkat till, inte på Atlanten, bredvid mig. En liten fågel, en ängel, en uppenbarelse, vad som helst, som sa till mig att visa min kärlek mera, min vilja till framtid med henne. Kanske förstod jag inte då?

Flytt hit och dit, distans med först 100 km, besök varje helg av mig. Distansen ökar till 200 km, 2 besök, för få, she knew it, I know it. Distansen ökar ännu mera, och med det också behovet av att träffas. Dagarna går, träffas en dag i veckan. Jag tänker en sak, gör en annan. Hatar mig själv mer än distansen. Faller sakta ner i mörker, och önskar mera kontakt. Inre demoner, hon är ljuset. Börjar kanske sakta inse, vilket också sedan diskuteras, att jag inte är kär i henne på grund av att hon hör av sig ofta, utan för att hon är hon – capital letters THE ONE. Önskar att hon hörde av sig mera ändå, för att fråga hur det är eller hur dagen varit. Önskar också att jag kunde höra av mig till henne med samma frågor, utan att det blir för mycket.

Förbereder sista gåvan innan jag själv får det jag längtat efter i flera månder, att starta om på nytt i ny stad, med nya människor, nya sysslor och nya krafter, men får istället något helt annat som resulterar i vad påhittiga rubruksättare hade kallat nederbörd på kinderna. Vi talar alltså om orkaner, dagligen, i mer än en vecka och ibland också långt senare.

Gå vidare?

Vi gjorde allt det där som man gör när man tycker om någon och känner känslan av this is the one? Kände jag det? Ja, det gjorde jag, men det tog mig tyvärr för lång tid att inse. Att gå vidare är något man gör, att förlåta sig själv för att inte inse vad man hade innan man förlorat det, att förlåta sig själv när man inser att det man hade var det man ville ha hela sitt liv, det förlåter man inte.

Bland de sista ord hon sa till mig var men tänk om jag inte kan få barn? Jag svarade din glädjedödare.

Blande de sista orden jag sa till henne var glädjedödare.

Jag borde ha svarat att det löser vi, bara vi är tillsammans älskling.

För när allt kommer omkring, så vill jag vara med dig […], min hjärtevän. För alltid.
Efter alla svar återstår en fråga, är det verkligen för sent?

Jag hade en klump i halsen när jag steg upp, hoppade i min One piece och gick ner till frukosten. Jag åt snabbt och muttrade bara ett tyst ”hej” till Mamma. Jag ville bara vara själv så jag gick tillbaka till mitt rum.
Jag Juan Andeson trodde aldrig jag skulle börja längta tillbaka till Colombia där jag är född men så står det nog till. Enda sedan i Augusti 2005 när jag var i Thailand på semester med min adoptivfamilj och vi sprang ifrån varandra. Jag kommer noga ihåg det. Vi stod på stranden och det var något jättemärkligt med ebb och flod.Det klar blåa vattnet bara steg och sjönk hela tiden. Efter en stund så skrek mamma förskräckt ”spring” vi gjorde som hon sa och alla i på den lilla ön sprang, sprang bort från den jättestora vågen som sköljde över land och förstörde allt i sin väg. Jag ramlade.
Jag vaknade med mamma och pappa bredvid mig, trodde jag och fattade vilken tur jag hade haft att jag inte låg där nere på hafs botten just nu. Men sedan insåg jag att pappa inta var där. Jag förstod vad som hade hänt.Jag och mamma kramades och grät. Sen kommer jag inte ihåg mer…

Jag tänkte vidare på vad som hade hänt och kom fram till att det inte var Colombia som jag längtade efter det var pappa.
Det var en tsunamin som hade tagit pappa och nästan mitt liv.
Mitt liv har förändrats.
Från och med den dagen så har det aldrig vart som förut.

Jag vaknade nästa morgon och tog på mig kläderna,åt och gick sedan till bussen utan att säga ett ord till mamma.När jag satte mig i den röd orangea bussen tänkte jag sätta på musik som alltid brukade göra mig glad men det gjorde mig bara ännu mer tjurig. Jag gick in i skolan och sa inte ens hej till min bästa kompis Fredrik när han hälsade på mig i de upplysta korridoren. Lektionerna gick sakta och jag satt där tyst och tänkte inte på någonting och lyssnade absolut inte på läraren. På rasten kom Fredrik och frågade hur jag mådde och undrade om det hade hänt något.
”Nej det är inget som har hänt”, muttrar jag.
”Jag ser det på dig, vad har hänt?”,sa Fredrik.
”Inget sa jag ju!”, fräser jag.
”Jo, du vet att du kan säga allt till mig”,säger Fredrik snällt, trots den arga tonen från mig.
”Nej !” , ryter jag.
Jag slog till honom mitt i nyllet med en rak höger.
Jag slog honom!
Man slår aldrig någon och det vet jag. Man får inte Juan! Inget blev bättre för att jag gjorde så, allt bara förstördes ännu mer. Nu hade jag inga vänner heller. Jag sprang därifrån, jag sprang som jag gjort från tsunamin. Jag sket i skolan, jag sket i allting, jag ville bara dö.

När jag kom hem satt mamma och grät med ett brev i handen. Jag frågade försiktigt vad som hade hänt. Hon sa att det bara var över en småsak på jobbet. Jag gick in på mitt rum och väntade tills det blev tyst och mamma gått och lagt sig. Då gick jag ut i hallen och öppnade brevet hon tidigare suttit med i handen. Det stod:
”Kära Karin Anderson, vi har hittat en hjärntumör hos dig och vi vill med sorg i rösten meddela att du har få dagar kvar att leva”.
Nästa dag var det stora, rörande rubriker på nyhetsbladen:
”Ungdom hittats död igår kväll med en lapp i handen:
Mamma jag tog mitt liv och jag väntar på dig i himlen.”

Det var skola nästa dag men jag bestämde mig för att skippa den. Varför skulle jag gå dit? Mitt liv höll på att falla över mig. Då var det väl ingen idé att jag skulle gå i skolan och slösa min tid där när jag lika gärna kunde vara hemma och låta mörkret ta över mig helt.

Ljuset höll på att dö ut nu. Den lilla mängd energi ljuset hade kvar höll på att ta slut. Jag visste att ljuset snart skulle slockna och jag visste även att mitt hopp skulle dö ut samtidigt som lågan släcktes. Telefonen kände sig nog ganska iakttagen med tanke på hur mycket jag hade stirrat på den under natten. Klockan var efter halv fyra nu. Jag var hungrig, men låtsades som att jag inte hörde. Alla låtsades att de inte hörde mina rop på hjälp så jag kunde lika gärna låtsas att jag inte hörde min mages, trots att det var så otroligt irriterande. Jag kände hur tröttheten började ta över min kropp. Ögonlocken blev tyngre och tyngre och mina ben vek sig allt mer och mer. Det kändes som flera mil när jag kom på tanken att jag var tvungen att gå tvärsöver rummet för att komma till sängen. Jag gjorde ett första försök men ramlade. Jag reste mig upp och tog hjälp av byrån att gå två steg. Två små, ostadiga steg. Jag försökte hålla koll på var mina fötter tog vägen någonstans. Det kändes som om de var på väg åt två olika håll. Jag försökte få dem att lyda men det verkade omöjligt. Jag ville att mamma skulle komma hem. Hon kunde hjälp mig till sängen, trösta mig och säga något som gör allt bra igen. Ge mig en varm kram som känns som att den varar i en hel evighet. Hennes lukt, hennes underbara lukt. Hennes värme, kärlek och välkomnande. Mamma. Jag saknade henne. Jag ville ha hennes hos mig. Men hon var inte där. Inte pappa heller. De var någon annanstans.

Jag undrade när telefonen skulle ringa. Undrade vad de skulle säga, vad som skulle hända. Hur jag skulle reagera. Jag tappade allting den sekunden. Jag förlorade mig själv, gick vilse på den där oundvikliga mörka vägen. Hur skulle jag hitta tillbaka hem igen? Jag hade inget ljus som ledde mig hem, ingen ledstjärna som kunde leda mig in på den rätta vägen. Jag blundade. Tänkte. Kände. Försökte skjuta undan vissa tankar men lät andra stanna kvar en stund. Jag slappnade av, andades djupt. Det var skönt trots ångesten som försökte smyga sig på. Rädslan kom tillbaka, sorgen också. Jag kände hur en tår föll nerför min kind. Sakta, fridfullt. Var skulle den ta vägen sedan? Skulle den bara försvinna? Det fick inte hända. Jag grät väl inte tårar för min mamma och pappa för att de sedan skulle försvinna spårlöst. Därför gjorde jag allt för att inte gråta mer. Klockan slog fem. En timme kvar tills min klocka skulle ringa. Jag stängde av alarmet och skickade iväg ett snabbt sms till My. ”Säg att jag är sjuk idag. Vill inte till skolan.” Jag visste hur arg hon skulle bli, My. Jag lovade att komma till skolan den dagen. Vi skulle ha redovisning på svenskan och jag var tvungen att vara där. Men jag kunde inte rå för att jag var tvungen att sitta uppe hela natten och vänta på ett samtal.

Det började ljusna. Jag rullade upp persiennen och det var nästan så jag kände kylan av att bara titta ut. Frosten låg som snö på marken och trädtoppar och fåglarna kvittrade som att det var vilken dag som helst.

Klockan var fem över halv sju på morgonen när jag fick svar av My; ”Älskade vän, jag förstår! Du kan prata med mig när du behöver! Älskar dig hjärtat!” Det var då jag öppnade ögonen, allt blev solklart. Jag visste. Visste att de aldrig mer skulle komma hem. Jag skulle aldrig få krama min mamma igen, aldrig få ha en diskussion med min pappa mer. Det var slutet. jag blev arg, skrek och slog på saker. Det slutade med att jag föll ner i gråt. Helt ensam. Det verkade som om tårarna inte ville sluta och jag hindrade dem inte. Tårarna kanske var det som fanns kvar av mina älskade föräldrar, och då var det värt att gråta de tårar som föll. Jag kunde inte andas, fick ingen luft. Det var som att allt stod stilla. Luften, tiden. Mitt hjärta slutade pumpa ut blod till kroppen och jag kände mig livlös. Muren jag byggt upp bara rasade ner. Tegelstenarna föll ner på mig och där låg jag. Hjälplös, rädd och ensam. Allting började snurra. Det tog inte slut. Jag kunde inte stoppa det, allt snurrade runt mig, väggarna kom närmre och närmre. Jag kände hur mörkret bara tog över. Mitt liv, min kropp, mitt huvud. Det styrde mina tankar dit det ville ha dem och det tog aldrig slut. Jag kunde inte kontrollera mig själv, jag skrek och försökte fly från hörnet där mörkret hade trängt in mig i, men lyckades inte.

Sedan blev allt blev svart.

Jag vaknade upp i Mys famn. Hon var varm. Hon var som mamma, alltid så varm. Hon var som pappa också, så modig och stark. Hon ställde alltid upp för mig, precis som min pappa gjorde. Vi sa ingenting. Ingenting alls. Hon lät mig gråta ut de sista tårarna. Jag var inte arg längre, bara ledsen. Kände saknad. Det gjorde så ont i hjärtat. Luftvägarna öppnades allt mer igen och efter en stund kunde jag andas normalt igen. ”Du får bo hos mig.”

Jag var inte ensam. Jag hade My.