Daniel smällde igen dörren. Han kände sig plötsligt ensam, likt en herrelös valp.
Han visste att hans far inte brydde sig, som den nedsupna svaga ursäkten av en man han var. Inte för att hans mor var särskilt mycket bättre. Hon var anledningen till att hans farsa hade blivit så här. Innan hon lämnade dem för fem år sedan hade livet varit annorlunda. Han hade levt i en färgglad värld och han hade varit lycklig. Sen stack hon bara, sade inte varför, hon bara stack. Farsan satte sig i fåtöljen med en öl i handen och blev sittande där. De enda gångerna han lyfte på sig var när han behövde köpa mer öl.
Daniel hade fått klara sig själv sen han var tolv. I början försökte han hjälpa farsan, visst, vem skulle inte ha gjort det? Men allt han någonsin fick hemma var en massa skrikande, förolämpningar och kränkningar. Vad han än gjorde visste daniel att han inte skulle vara bra nog åt sin far. Ingenting var någonsin bra nog åt honom. Utom morsan, men farsan hade väl inte varit bra nog åt henne.

Ännu en meningslös dag passerade, daniel var rädd för att behöva gå hem från gymnasiet. Han var rädd för att behöva se in i sin faders ögon och uppleva känslan av ingenting. Inte ens en gnutta hopp fanns i de ögonen. De var tomma, dimhöljda och oförstående. Men idag skulle saker ändras, så tänkte han när han långsamt gick hemåt mot ännu en dag av nedvärderande kommentarer och dålig självkänsla.

Han började tala, lugnt och förståndigt. Ungefär på det vis som folk talade med honom när de skulle visa honom tillbaka till den ”rätta” vägen efter att han hade börjat skrika oförklarligt eller hamnat i slagsmål. Han hade kunnat ta vad som helst den dagen. Det fanns ingenting i hela världen som hade kunnat få honom att vända ryggen till sin far, ingenting utom det som hände.

– Jaså?! Du vill alltså veta vad som hände, skitunge?
Daniel var lugn, denna verbala misshandel var för honom inte mer än vad han var van vid. Men att hans far talade om vad som hade hänt, detta var nytt, han blev plötsligt intresserad, kanske fanns det hopp trots allt, kanske kunde han få tillbaka sitt färgglada liv?

– Nåväl. Då ska du få veta vad som hände daniel. Din morsa lämnade oss, för att hon inte orkade med dig! Du sög livet ur henne. Hon lämnade mig här med vårt livs största misstag. Och vet du vad vårt livs största misstag var daniel? Kom närmre så ska jag berätta.
Daniel ville inte veta, han visste att han skulle bli sårad. Likväl lutade han sig närmre så hans far kunde viska i hans öra.

– Du daniel. Hon lämnade oss tack vare dig. Vem fan skulle orka med en människa som du?

Innan hade hans farsa alltid verkat full, nu såg han plötsligt nykter ut, sansad och lugn, detta var inte som när han brukade skrika åt honom. Hans far var allvarlig. Han menade det. Allt hade varit daniels fel. Någonting brast inom honom den dagen, även om han inte märkte det.

Det var natt. En natt liksom många andra men ändå annorlunda. Idag var den första natten då han skulle träffa sina vänner utanför skolan. I skolan var han ändå inte, inte längre. Han hade gett upp alla planer på en fin utbildning och en lyckad framtid. Allt som gällde var nuet. Imorgon kan han bekymra sig om senare. Ett högt skrik hördes, någonstans framför honom skrek en pojke, av rösten att döma var han yngre än daniel, kanske 14 eller 15 år gammal. Sedan hörde han en röst som retade pojken, rösten tycktes viska ord så hemska att man ville hålla för öronen, ändå skrek rösten. Det var oscar, en av daniels nya vänner. En kille precis som han själv, missförstådd och förkastad av samhället. Daniel sprang dit. Väl framme såg han en gråtande liten kille vars ben måste ha gett vika då han bara satt där på sina knän, och mumlade desperata ord rakt ner i marken. Oscar och några andra daniel inte kände, stod och skrattade. Sen talade en av dem direkt till daniel.

– Daniel! Min vän, detta är provet vi talade om. Visa att du är en av oss. Slå ner fanskapet där borta.
Daniel såg mot den lilla killen som oscar talade om. Han tvekade.
– Hur ska vi veta att vi kan lita på dig, om du inte ens kan slå ett enda slag för vår vänskaps skull? Allt vi begär är att du klår upp en enda kille. Sen är du en av oss, en i gänget daniel! Är inte det vad du alltid har velat ha? En plats där du hör hemma? Du kan få det! Om du bara slår ner lillskiten där.

En sekunds tvekan, sen tog han tre beslutsamma steg mot den snyftande pojken som nu såg på honom med hund ögon. Han liknade en valp tänkte daniel samtidigt som han grep tag om den andre killens krage och drog honom upp på fötter. Han såg honom rakt in i ögonen. Väntade en sekund. Hans offer började öppna munnen i ett försök att tala. Samtidigt lät daniel sin öppna hand flyga mot den obetydliga och infernaliska pojkens mun, han knöt den i sista ögonblicket.
han kände hur den andra killens tänder lossnade från käken när han träffade honom med sin knytnäve. Killen sjönk ihop igen. Ett dovt klagoskrik stegrade från hans offers strupe, och han visste att han inte skulle klara av att höra ännu en, klaga över sitt patetiska öde.

Med en välriktad spark mot struphuvudet fick han slut på sin rivals lidande. Han kunde nu tydligt se hur den oskyldige killen som råkat ha oturen att hamna i hans och hans vänners väg allt mer lämnade denna gråa värld. Hur han domnade bort, som en liten, äcklig, blodig pöl på marken. Daniel såg ner på sina stålhättade kängor och började sedan frenetiskt dra kängorna mot gräset för att bli av med den röda, något geggiga substans som fläckade dem. Men inget av det spelade egentligen någon roll längre, varför skulle han bekymra sig om andra? Han var en del av gänget nu, han hade äntligen funnit sin plats här i världen. Om en och annan blev lidande spelade ingen roll. Ingenting betydde längre någonting, allt han visste var att han hade ett hem.

Jag flyger upp ur sängen med paniken i hela kroppen, tårarna rinner och jag är alldeles svettig i pannan. Samma dröm varje natt, samma hemska känsla i kroppen. Charlottes avslappnade min som förvandlas till ett helvete.

Har du känt känslan någon gång att du bara vill ligga kvar i sängen under det varma täcket och det tar verkligen i mot att sätta ner fötterna på det kalla golvet? Jag upplever det gång på gång.

Den senaste tiden har mitt liv varit en enda röra, jag vaknar, tvingar mig upp och sedan går jag och lägger mig. Dagarna har ingen betydelse för mig längre.

Ljusen lyser som små stjärnor i hela rummet. Jag knyter handen så hårt att naglarna skär in i handen. Mitt liv är ett enda moln och jag känner mig förvirrad. Bredvid mig sitter min älskade mamma och hon tittar ner i sitt knä med en rynkad panna och tårarna rinner som en flod på hennes kinder. Jag ser på henne att hon knappt kan andas, luften tar liksom slut, paniken bryter ut. Jag lutar mig mot hennes axel och hon kan till slut ta in ny luft. Hur ska livet fortsätta nu? Mimar hon tyst för sig själv.

Jag ser hur prästen står och pratar, men till mina öron kommer bara brus. Ljudet låter som när man byter kanal i radion, ibland hör man något ord men sedan är allt bara sprak.

Jag ser mig omkring och två rader bakom mig sitter flera från vår dansgrupp. Jag känner mig förvirrad och ledsen. Framme vid altaret står en svart blank kista. Det är stora rosa rosor på den och på golvet runt om ligger massor med band med olika texter. Det mesta i rummet är suddigt för mig men närmast mig ligger ett band där det står Vi kommer vinna guld i ditt namn/dansen. Ljuset från fönstren lyser in och får kistan att se magisk ut. Det är inte en så stor kyrka, men ändå har jag aldrig känt mig så här långt borta från verkligheten. Det ska inte vara så här, jag ska inte behöva sitta här just nu. Jag ska vara tillbaka i Stockholm efter Europa- mästerskapet, jag och Charlotte ska sitta och skratta åt den roliga tiden på tävlingen. Men inget är som förr längre. Jag har ingen ork att leva mitt liv längre. Det känns som jag blir hårt misshandlad av varenda cell i min kropp, de sliter sönder mig inifrån och skjuter sönder mitt hjärta när jag blickar upp och ser den där svarta kistan, den som inte borde stå där idag.

Tårarna flödar på mina kinder och jag känner hur mitt hjärta går sönder del för del. Jag känner mig olycklig, förfärad och nästan panikslagen som mamma var nyss men allting är ett enda stort frågetecken för mig. Jag vill bara rymma härifrån och krypa ner under mitt varma täcke igen. Gömma mig från verkligheten.

Mamma reser sig sakta, hennes ben skakar, hon börjar sakta gå mot det svarta avlånga, overkliga föremålet. Jag går i hennes osynliga fotsteg. Meter känns som mil, sekunder känns som timmar. Bara två meter ifrån kistan stannar jag. Min blick fastnar på ett rosa rosblad som faller ner till marken. Kolla Lydia! Kolla alla rosor! Åh när jag ska gifta mig ska jag ha en rosa blombukett med massa rosor! Varför är du inte kvar älskade vän? Tankarna irrar och jag tittar upp i taket på kyrkan. Mamma är nu framme vid kistan och håller högra handen skakande på kistans huvudsida. Jag klarar inte av det, klarar inte av att möta sanningen. Paniken börjar komma tillbaka igen, ångesten att se min mamma så förstörd framme vid kistan. Jag vänder mig och springer ut mot de bruna portarna, mitt hjärta bultar så hårt att det känns som mina revben ska brytas. Var enda steg ekar i mitt huvud när mina fötter rör det kalla stengolvet. När mina händer når de bruna kyrkdörrarna vänder jag mig om. Mamma står kvar vid kistan. Inte ens en blick eller reaktion att jag sprang iväg. Jag måste ut, måste få i mig ny luft, luft som inte är blandad med döden. Mamma får komma ut sen.

När jag kommer ut öser regnet ner, himlen har förvandlats till ett enda stort gråmulet moln. Ett svagt ljus kämpar sig genom mörkret. Som om det ville oss något

Det var då jag såg henne, Charlotte.

- Va! vänta nu?! Vad gör du här? Du ska inte vara här? Chockad försöker jag få henne att höra mig. Du KAN inte vara här! Inte ens en reaktion.

Först blev jag rädd. Är hon ett spöke? Ser jag i syne? Jag börjar inbilla mig att jag måste se i syne.

Där sitter hon gråtande vid stammen under ett björkträd, hon kramar sina knän mot magen. Hon har på sig en svart spetsklänning och hennes mörkbruna hår är uppsatt i en stram hästsvans. Men hon ser inte desamma ut, inte samma glada Charlott som jag kände. Hon ser lika olycklig och förfärad ut som jag gör, hon ser nästan panikslagen ut hon med. Charlottes trygga leende har förvandlats till ett iskallt streck. Runt handen har hon vitt gips och på västra sidan av pannan har hon ett plåster. I handen där hon inte har gips kramar hon ett armband. Jag ser direkt att det är vårt kompisarmband, Jag kommer alltid finnas hos dig. Ord vi graverade in på en silverkedja för två år sedan.

Jag står förlamad och bara ser på henne, mina fötter har fryst fast i marken. Kyrkklockorna börjar slå och portarna från kyrkan öppnas och ut går gråtande människor och håller om varandra.

- Mamma, mamma vad händer?! Inge svar. Inte ens en blick.

Hon går rakt förbi mig. Charlotte och mammas blickar möts och hon reser sig från hennes plats under björkträdet. Jag backar några steg, rynkar pannan och min mage kniper sig så hårt, jag tror jag ska spy.

- Jag klarade inte av att gå in, säger Charlotte tyst till mamma.

Mamma välkomnar Charlotte med hennes armar till en kram och hon lutar ansiktet på mammas axel och börjar gråta. Där skulle jag stå. Det känns som någon tacklar mig hårt i bröstet, som att jag flyger bakåt några steg. Nu försvinner luften helt. Paniken bryter tillslut ut och jag skriker.

- Men vad händer? Vad gör du mamma! Jag då?

Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Jag måste ta armarna runt magen för att inte kräkas, tårarna sprutar ur ögonen och huvud dunkar hårt. Mamma, älskade mamma vad gör du?

- Lydia kunde inte haft en bättre vän än dig Charlotte, viskar mamma.

Det svaga ljuset på himlen har nu blivit starkare och regnet har börjat lugna ner sig. Lukten av gräset efter det regnat möter nu min näsa. Mina tankar har blivit klarare, minnen kommer tillbaka. Kistan, de rosa rosorna, vi kommer vinna guld i ditt namn, mammas skakande ben allting rullar som en film i mitt huvud. Jag känner hur en solstråle träffar mitt ansikte och nuddar min kind som en värmande hand. Varför just jag?

I två år tränade jag och Lydia nästan varje dag för att bli uttagen till Europa mästerskapet och vi lyckades. Vi lyckades bli två av de sex som hade möjligheten att åka till Wien i Österrike. Vi kom i väg. Jag kommer så väl ihåg den pirrande känslan i magen, jag var så nervös att jag inte ens kunde somna. Bredvid mig låg Lydia och sov avslappnad i sätet. Hon lutande sig mot sin hand där ett armband hängde med orden, jag kommer alltid finnas hos dig.

Det här var dagen då jag fick en helt ny syn på själva ordet ”liv”. Det här var dagen då mitt och många andras liv förändrades för gått. Det var den här dagen Lydia lämnade livet på jorden.

Han satte sig upp på sängkanten och vaknade sakta till liv. Det var inte bara det att han var tvungen att gå upp tidigt som gjorde honom grinig. Ännu en lång dag på jobbet låg framför honom och det bådade inte gott. Igår hade någon på jobbet brutit upp hans klädskåp och kastat ut alla hans kläder på golvet. Det var inte så svårt att lista ut vem som låg bakom. Vad skulle hända idag? Han mådde dåligt bara av att tänka på det.

Erik hade jobbat ett halvår på lagret och det hade skurit sig nästan direkt mellan honom och Urbans gäng. Erik visste inte vad han hade gjort för fel men det hade inte varit skoj. Nästan omgående hade han blivit utfryst. Det hade blivit skratt bakom ryggen på honom, hans klädskåp hade blivit uppbrutet mer än en gång och med alla hans kläder utkastade på golvet i omklädningsrummet.

Han blev ensam medan de andra höll ihop. Utskällningar från Urban var mer regel än undantag. Givetvis när inte chefen såg något. Hände det något på lagret så var han den siste som fick höra det.

Han fick svår ångest av att åka till jobbet men på något sätt pallade han sig dit ändå. Om ett halvår skulle han fortsätta plugga på annan ort och detta jobb var således bara tillfälligt. Men eftersom han skulle plugga så snart så var det givetvis lönlöst söka ett nytt jobb. Han skulle helt enkelt få härda ut.

Han var 24 år gammal, hade halvblont hår och var en smula kort. Om han inte hade linser så hade han glasögon. Hans kroppsbyggnad var normal. Han hade en etta i Skarpnäck. Han var singel efter hans förhållande tagit slut för några månader sedan. Han var en duktig student och skulle nu studera kompletterande kurser på Örebro universitet innan han var färdigexaminerad civilekonom. Fritiden ägnades mestadels åt schack och han gillade även löpning.

Erik pallade sig upp ur sängen, gick på wc, lättade på trycket och stoppade sedan i sig en frukost bestående av musli, fil och bröd. Han kände oron inom bords. Igår hade han sett Stefan – en av Urbans polare – smyga omkring på parkeringen runt Eriks bil. Vad hade han haft i kikaren? Tänkte de sabotera Eriks bil som nästa steg?

Erik klädde på sig och lämnade lägenheten. Han tog sin bil och begav sig iväg mot jobbet. Bilfärden tog cirka 25 minuter. Erik funderade under denna stund. Han funderade på hur han hade kunnat ha så otur att det blivit som det blivit på lagret. Det hade hänt någon gång tidigare i hans liv att han blivit mobbad men det var inget som var speciellt för honom.

Han visste att detta skulle bli en nyttig erfarenhet i livet men han hoppades att den skulle ta slut snart.

Drygt 20 minuter senare svängde han in på parkeringen till jobbet.

Erik stämplade in och gick till omklädningsrummet. Han såg en del ansikten i fikarummet. Urban syntes inte till. Han hade väl försovit sig som vanligt. Han var bra på det men lyckades ändå behålla jobbet. Antagligen för att han kände någon i ledningen efter vad Erik hade hört. Erik klädskåp var orört. Det var ju skönt. Erik bytte om och skulle precis lämna omklädningsrummet när Stefan och två andra kom in i rummet.

- Lillbögen är här, sade Stefan.

- Jag är ingen bög, sade Erik.

- Ingen vill att du jobbar här idiot.

- Jag jobbar här om jag vill.

De skrattade åt honom när de lämnade omklädningsrummet.

Erik gick till fikarummet. Någon hälsade på honom men eftersom han inte var “godkänd” så var han ensam. Han kastade i sig en kaffe och en frukt och begav sig sedan till truckrummet. Han hämtade sin truck. Han stötte på några andra i truckrummet. De hälsade dock inte på honom. Erik körde trucken till printern som spottade ur plockordrar.

Deras jobb bestod i av att plocka ihop varor på en vagn på trucken och sedan ställa denna vagn på lastkajen. Plockordrar printades ut av en printer som var placerad på ett bord nära chefens kontor. De andra grabbarna var där. De stod och pratade med varann och väntade på att printern skulle börja spotta ut plockordrar. Eriks chef – Hasse – gick förbi honom och hälsade. Erik tyckte att Hasse var en bra chef. Hasse visste att Erik hade problem och det hade tagits upp med Urban men det hade bara resulterat i tillfällig förbättring. Erik tyckte i alla fall att det kändes bra med någon på sin sida. Egentligen visste Erik att om någon skulle lösa detta problem så måste det vara han själv.

Någon hälsade på honom. Skönt att inte alla var emot honom. Erik pratade lite med Arne. Arne var lite av en doldis. Han hade jobbat där några månader och hade kommit överens med Urbans gäng men hållit sig utanför ändå. Erik visste att Arne tränade kampsport. Det syntes faktiskt, han hade den där bitiga stilen som kampsortare har med breda axlar och bringa. Arne var schysst mot Erik men han pratade inte så ofta med honom. Han förstod hierarkin på lagergolvet.

Hasse satt igång printern och så var de igång. Urban, Stefan och Nils kom gåendes från fikarummet – sena som vanligt. Hasse pratade med dem. Urban kom till printern och blängde på Erik.

Urban var 28 år. Han hade gått ett år på gymnasiet innan han hoppade av och började jobba på lagret. Han hade varit där sedan dess. Han hade mörkbrunt, halvlångt hår som ofta hängde ner i ögonen. Han var en inbiten snusare. Han var cirka 1.82 lång och styrketräning på fritiden hade gjort honom stark. Han var konstant orakad. Han hade lite mage. Han var duktig på motorer. I sina tonår hade han stulit otaliga vespor och mopeder, mekat med dem o sålt dem vidare innan han till slut åkte fast. Efter det hade han lagt av med olagligheter. I alla fall var det vad han sade.

Arbetet satte igång och de började plocka ordrar. Lagret bestod av gångar med varor som man plockade ifrån. Gångarna var märkt med bokstäver från A till K. Det var ett ganska tungt jobb att lyfta dessa matvaror och sätta på truckens vagn. Erik tyckte det var bra med lite fysisk träning men han var inte avundsjuk på de som jobbade med sådana här jobb hela livet. Han föredrog att använda skallen och han var ganska bra på det.

Urbans polare Stefan var 26 år och hade jobbat på lagret i tre år. Han var blond och såg ganska bra ut men hade hade en typisk skitig stil. Hans arbetskläder och keps var jämt smutsiga och truckskorna stank fotsvett. Han var en kedjerökare och det ryktades om att hans helgnöje var att ragga brudar. Vilket hade lett till någon sjukdom. Någon hade gett honom smeknamnet Freddie Mercury. Erik visste inte om han var bisexuell.

Erik körde i en av gångarna som fanns på lagret och plockade. Han hade arbetat cirka en timme när det plötsligt small till ordentligt i trucken. Erik höll på att ramla utav. När han vände sig om stod Urban där med sin truck och hånlog.

- Se hur du kör idiot, skrek Urban åt honom och åkte förbi.

Nils o Stefan körde förbi Erik o garvade.

Erik kände sig skakig och rädd i hela kroppen. Han hade varit helt oförberedd.

Erik kollade in trucken efter smällen. Den hade fått en inbuktning men den fungerade. Frågan var om han vågade anmäla detta. Han var rädd för Urban. Urban var inte bara storvuxen, Erik hade även hört att Urban blivit anmäld för misshandel två gånger. Anmälde han det inte kanske han skulle få skulden. Fan vad less han var på det här. Det var en omöjlig situation.

Arne körde förbi Erik i lagergången. Han ryckte på axlarna åt det som hade skett och log. Det var en sympatisk gest.

Efter ett tag hade Erik lugnat ner sig. Han fortsatta att plocka sina ordrar.

Urban plockade ordrar samtidigt som han tänkte på Erik.

Han avskydde honom. Han tyckte att Erik var en mes helt enkelt. Ända från att Erik började på lagret så fattade han att Erik skulle bli en hackkyckling. De hade haft mycket roligt åt att trakassera Erik. Urban fattade inte varför Erik fortfarande jobbade på lagret. Själv hade han stuckit för länge sedan.

Erik var en typisk plugghäst och han hade inget här att göra. Urban hade snackat med Nils och Stefan igår och menat att idag var dagen som Erik skulle säga upp sig. Det hade han bestämt. Det för kosta vad det vill. Snubben ska bort. Stefan och Nils hade tyckt det låtit skithäftigt.

Förmiddagen förflöt och de fortsatte att plocka sina ordrar. Erik tittade sig noga omkring i lagergångarna för att Urban inte skulle överraska honom igen med något sattyg. Han var på helspänn. Det var egentligen absurt. Det borde vara förbjudet att gå omkring så här rädd på sin arbetsplats.

Erik plockade sina ordrar och lämnade varorna på lastkajjen. Klockan 10 var det fikapaus. Erik parkerade trucken och gick ensam till fikarummet. De andra satt redan där. När Erik kom in i rummet blev det tyst.

Erik tog sitt kaffe och satte sig i ett hörn ensam. Urbans gäng satt några borf ifrån honom. Erik misstänkte att de hade något på gång eftersom de smusslade och smygtittade på Erik. Helt plötsligt kommer en rutten tomat flygandes genom luften och träffade Erik på axeln. Erik blev skraj och blöt. Gänget asgarvade. Erik visste inte vad han skulle göra. Han blev både ledsen och arg.

- Idiot, sa Erik och lämnade fikarummet.

Gänget fortsatte garva. Erik skippade rasten och gick tillbaks till sin truck och fortsatte att plocka. Han kände sig ledsen. Han kanske skulle bli tvungen att sluta på det här jobbet. Men hur skulle han hitta ett nytt jobb? Jobben växte ej på träd.

Hasse – Erik chef – satt på kontoret. Han såg när Erik kom gåendes från fikarummet ensam. Han förstod Eriks situation. Urban hade kontakter inom koncernen. Förutom dem så hade han åkt för länge sedan. Hasse var osäker på hur han skulle hantera situationen. För det var glasklart att något måste göras. Han hade dock ett ess i rockärmen som han tänkte spela ut.

Hasse hade varit chef på lagret i tre år och hade börjat från botten som orderplockare. Efter treårigt gymnasium var han osäker på nästa steg. Han var less på plugget och beslöt sig för att jobba. En polare tipsade honom om lagerjobbet och han fick det. Jobbet var knappast något speciellt, det var ganska tråkigt faktiskt men han hade trivts bra på jobbet och med arbetskompisarna. I och med att han hade kontakter på bolaget fick han också respekt av de andra. Urban jobbade redan där då men han hade liten makt då och var inget hot mot Hasse. Hans var en duktig arbetare och det dröjde inte länge förrän han blev befordrad. Han hade en fru och ett barn hemma.

Efter 20 minuter kom de andra tillbaks från rasten och fortsatte plockandet.

Urban sa till Stefan:

- Nu ska jag skrämma bort lillgrisen.

- Härligt.

De garvade och började plocka varor.

Erik kände olust när han hörde deras truckar sätta igång. Nu var han tvungen att vara uppmärksam. Han ville inte bli påkörd av en truck.

Erik plockade en timme utan incidenter. Urban och de andra hade kört förbi honom några gånger i lagergångarna utan att göra något. De verkade inte bry sig om honom. Erik började slappna utav. Det var en timme kvar till lunch.

Helt plötsligt blev han omkullknuffad. Han vände sig om där han låg ned och där stor Urban och Stefan. Urban tog till orda:

- Jag är less på dig din lilla skit. Du springer iväg till Hasse och gnäller för ingenting. Du passar inte in här och jag vill att du försvinner.

Erik var rädd. Urban hade också valt ett lämpligt ställe att trakassera honom. De var i lagergången längst bort från kontoret och ingen annan verkade vara i närheten.

- Kan inte du lägga av! Du är jävligt taskig, sade Erik med gråt i halsen.

Urban gick fram till honom och lyfte upp honom. Utan förvarning klippte han till Erik. Det var ett hårt slag. Erik föll ihop. Urban gick tillbaks till sin truck.

- Idag säger du upp dig och kommer inte tillbaks. Och skvallrar du så får du skylla dig själv. Då kommer jag att slå ihjäl dig.

Sedan åkte Urban och Stefan iväg. Erik låg kvar. Han hade ont i käken. Han grät. Han insåg att det kanske nog var lika bra trots allt att säga upp sig. Det här gick helt enkelt inte. Arne kom körandes i gången.

- Vad har hänt?

- Nä ingenting, sade Erik.

Arne funderade.

- Hmm, taskig jävel den där Urban, sade Arne. Jag är less på den där snubben.

De orden värmde för Erik.

Arne körde vidare med trucken.

Erik masserade käken. Det var lönlöst att berätta det här för Hasse. När dagen var slut så skulle Erik gå in till honom och säga upp sig med omedelbar verkan.

Game over oavsett vad Hasse sade. Erik fortsatte att plocka sin order. Klockan blev tolv och det var dags för lunch. Erik undvek fikarummet och gick iväg ensam till en restaurang och åt.

Efter lunchen tillkallade Hasse till möte i ett konferensrum. Det var ett spontant möte och ingen visste vad det handlade om. Urban och Stefan kom tio minuter sent till mötet eftersom de hade dragit över rasten. Hasse sa att han skulle prata med dem två efter mötet. Urban ryckte på axlarna och satte sig ned med fötterna på en stol. Erik var fortfarande öm i käken efter Urbans slag. Han ville ej titta på dem. Han misstänkte att de hånlog åt honom.

Hasse tog till orda.

- Som ni vet så är vi en förman kort här på lagret. Sune blev föräldraledig för några månader sedan och jag har just fått veta att han ej kommer tillbaks.

Som ni vet har jag skött dessa sysslor också utöver mina vanliga i tron om att det bara var tillfälligt. Det har dock inte fungerar tillfredsställande eftersom jag inte kan vara på två ställen samtidigt.

Vi är alltså tvungna att ha en förman på golvet. Det var det jag ville säga. Och jag undrar helt enkelt om det finns något intresse här från någon av er att axla denna roll. Ni vet ju trots allt rutinerna. Det skulle bli en tillsvidare tjänst. Någon som är intresserad?

Det var tyst i rummet. Någon fällde något skämt men annars sades inget.

- Ok ett ganska svalt intresse, sade Hasse.

Hasse vände sig till Erik.

- Erik, vad skulle du säga om att ta denna post?

Erik blev helt ställd. Hasse hade inte aviserat detta i förväg. Han visste inte vad han skulle säga. Visst, han tyckte själv att han var en bra plockare så det var det inget problem med. Han förstod dock Hasses avsikt. Var man chef och skötte sitt jobb så var man i princip odödlig.

Urban höll på att trilla utav stolen. Han tog till orda.

- Ursäkta, men jag tror jag talar för alla och jag tycker….

- Urban, sade Hasse. Jag vet precis vad du tycker och jag bryr mig inte.

Urban såg helt ställd ut.

- Jamen, jag menar att..

- Urban, lägg av. Annars skickar jag ut dig härifrån.

Urban teg.

Hasse vände sig till Erik.

- Du kan väl fundera på det och ge mig ett svar senast imorgon. Ok?

- Ok, det ska jag göra.

- Mötet avslutat.

Urban sparkade bort stolen i protest när han lämnade lokalen. De andra grabbarna började snacka med varann. En del tyckte nästan att det verkade skoj. Urban o Stefan blängde på Erik. Arne dunkade honom i ryggen.

- Chefen, sade han och skrattade.

På eftermiddagen fortsatte plockandet. Erik slutade klockan 17. Två timmar kvar. Denna vändning hade omtumlat honom. Han hade ju tänkt sluta också kommer detta. Erik kunde faktiskt känna lättnaden. Det vore ju dumt att tacka nej.

Klockan fem stämplade Erik ut. Han skulle lämna besked imorgon till Hasse att han var intresserad. Arne stämplade ut samtidigt som honom.

- Erik, jag har hört lite oroväckande saker. Det verkar som om Urban inte ger sig. Det kan hända att han kommer att ge sig på dig.

- Nu efter jobbet?

- Jag vet inte.

- Bra att du sade det. Kan jag skjutsa dig någonstans?

- Ja du kan skjutsa mig till närmsta tunnelbana om du vill.

- Visst.

De gick till parkeringen och småpratade. Precis när Erik skulle öppna bildörren dök Urban och Stefan upp. Erik förstod att det var allvar. Det syntes i hans blick. Lagret hade ett fönster som vette mot parkeringen. Erik såg flera av grabbarna stå i fönstret och titta på vad som skedde.

- Så lillbögen tror han ska bli chef, sade Urban.

- Gör inget dumt nu Urban, sade Erik.

- Jaså? Saken är det att du inte ska bli chef. Du ska inte komma hit igen.

Urban började gå mot Erik med knytna nävar.

- Ge fan i det där, sade Arne.

Urban vände sig mot Arne.

- Du håller dig utanför det här, sade Urban. Du ska vara jävligt glad att du har det här jobbet. Jag kan fixa så att du förlorar det.

Erik märkte en viss respekt i Urbans röst gentemot Arne. Alla visste ju att Arne tränade kampsport. Ingen hade dock sett honom utöva den. Kanske det bara var snack?

Urban attackerade Erik. Erik höll upp armarna för att försvara sig. Han tog emot slag från Urban. Ett slag träffade honom i tinningen. Det gjorde fruktansvärt ont och han blev genast snurrig.

Då tog Arne tag i Urban bakifrån och slet bort honom från Erik. Urban som nu hade en adrenalinkick blev flyförbannad.

- JAG SA JU ATT DU INTE SKULLE LÄGGA DIG I! skrek Urban.

Urban attackerade Arne med vilda svingar. Arne gled undan och Urban missade slaget. Arne tog snabbt tag i Urbans högra arm och vred den bakom dennes rygg. Urban skrek till av smärta.

- GÖR NÅGOT FÖR HELVETE STEFAN!

Stefan var osäker och tvekade. Erik ställde sig emellan och blockerade väggen för Stefan. Stefan var rådvill några sekunder, sedan sprang han därifrån.

Urban försökte komma loss. Då slog Arne undan benen på honom så att de båda drösade i backen. Urban låg på mage med ena armen bakom ryggen. Minsta motstånd han gjorde så tryckte Arne upp armen en bit så att det gjorde ont. Urban var chanslös.

Hasse kom springandes till parkeringsplatsen.

- Urban som vanligt. Vem annars. Är ni oskadda?

- Ja det är ok, sade Erik.

- Bra.

Hasse vände sig ned mot Urban.

- Ditt skåp ska vara tömt imorgon. Du är avskedad.

- Du kan inte avskeda mig. Du måste ge mig en chans, snyftade han

- Nä, du har fått tillräckligt många. Stick härifrån nu. Jag vill inte se dig.

Urban reste sig sakta från backen utan att kolla någon i ögonen. Sedan lämnade han parkeringen utav att vända sig om.

Hasse vände sig åter till Erik.

- Det var på tiden att vi blev av med honom. Det hela har gått alldeles för långt. Jag borde ha gjort det för länge sedan. Har du funderat på mitt erbjudande Erik?

- Ja det har jag. Jag är intresserad.

- Bra. Vi börjar med intron imorgon.

- Ok.

Hasse gick tillbaks till kontoret. Grabbarna i fönstret hade försvunnit. Då kom Stefan fram till Erik.

- Förlåt, jag ska lägga av nu, sade han. Sedan gick han därifrån.

Erik kände en enorm lättnad. Han förstod att det var över nu. Arne log.

- Grattis chefen, sade han.

- Schysst att du hjälpte mig, sade Erik.

De satte sig i bilen.

- Så Mr Bruce Lee. Vilken tunnelbana ska jag skjutsa dig till?

Trine sjönk ner i soffan ungefär samtidigt som ytterdörren öppnades ute i hallen. Per frustade av kylan och skynda sig att stänga dörren bakom sig för att hålla kylan ute. Trine hade precis hällt upp ett glas vin och satt sig för att ta igen sig en stund efter en hektisk vecka. Hon hade förberett lite god kvällsmat med en flaska vin till sig och Per. De brukade alltid avsluta veckan så.

Per kom in i vardagsrummet, böjde sig ner och gav henne en kram. Han var iskall om händerna och näsan var alldeles röd. Ute var det 12 minusgrader och kylan hade slagit ner som blixten för några dagar sedan. Det var februari månad och ännu var det långt till våren.

- Hur gick det på intervjun idag? frågade han. Nu måste du berätta. Var det jobbet du alltid drömt om, med den snygge och sympatiske chefen? tillade han med glimten i ögat.

Hon hade alltid älskat honom för hans humor och värme. Han var tålmodig och lugn och dessutom älskade han henne som hon är. Tillsammans med honom kunde hon alltid koppla av och bara vara sig själv, vilket gav henne en oerhörd styrka. Det var nog därför deras förhållande hade varat i snart 30 år.

- Nix, inte drömjobbet sa hon matt. Dessutom var den potentielle chefen både ointresserad och charmlös. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att hitta ett bra jobb även om vi slopar önskemålet om chefens utseende och charm. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig den charmlösa chefen om bara arbetsuppgifterna var tillräckligt intressanta, ja han skulle till och med få lov att lukta lite illa, sa hon och gick ut i köket.

På vägen ut tog hon med sig ett fång rosor som stod på matbordet och såg riktigt ledsna ut. Hon hade fått dem av sina kollegor när hon slutade på jobbet för några veckor sedan. Hennes tjänst hade länge varit hotad och när företaget gick allt sämre var det naturligt att det var just hennes tjänst som skulle försvinna.

Dagen efter avtackningen hade hon målmedvetet satt igång med att läsa platsannonser, besöka arbetsförmedlingen och skriva ansökningar. Hon hade kontaktat de flesta företag per telefon innan hon skickat iväg sina papper. De flesta hade verkat seriöst intresserade när hon ringt, men efter hennes berättelse om sina meriter hade de verkat vara lite mer tveksamma. Hon tyckte att det verkat lite märkligt. Hon hade ett gediget cv, så hennes kunskaper och erfarenheter kunde knappast någon kritisera. Utbildning hade hon också, unversitetsexamen och ett antal enstaka kurser. Förmodligen pratade hon för mycket, eller sa fel saker. Hon kanske skulle gått en säljkurs. Det var nog det som krävdes idag när man sökte jobb. Hon hade faktiskt inte sökt ett jobb på 15 år så det kändes lite ovant.

De satt i köket och pratade hela fredagskvällen, njöt av maten och det goda vinet. Det blev sent och mycket prat om hennes jobbsökande, men Per lyssnade tålmodigt. På vägen hem från intervjun hade hon fått ett märkligt samtal. En kille som presenterade sig som HR-konsult hade ringt och ville boka ett möte med henne ett antal veckor efter. Hon förstod att det gällde en av de tjänster hon sökt, men kunde knappt förstå vilken. Han verkade väldigt disträ och nervös när han ringde och var ganska otydlig, nästan lite otrevlig också.

- Jag känner mig inte helt bekväm inför mötet, erkände hon.

- Han kanske bara har haft en dålig dag, sa Per. Det går säkert bättre när ni väl får träffas. Du har ju inget att skämmas över varken när det gäller utbildning eller arbetslivserfarenhet. Du kan vara helt lugn. Det kommer att gå bra och dessutom är du ju en fantastisk person, sa han och kysste henne.

Per dömde sällan andra utan tänkte nästan alltid gott om människor. Han är verkligen en fin man, den bästa tänkte Trine.

Första mötet med Sven

Regnet piskade mot ansiktet när hon småsprang från bussen till adressen hon hade hittat på nätet. Hon var egentligen ganska tidigt ute, men det var helt enkelt inte något väder man flanerade i. Strax innan hon kom fram till porten såg hon ett litet café på andra sidan gatan och bestämde sig för att gå dit en stund för att inte komma alltför tidigt till intervjun. Nervositeten hade gjort att tungan klibbat fast vid gommen. Hon skakade av sig det värsta regnet och sjönk ner vid ett av borden med en Loka citron.

Hon tog upp sitt cv ur väskan och läste igenom det för hundrafemtionde gången, åtminstone kändes det så. Hon hade lagt mycket tid på att förbättra dokumentet sen hon blev kallad till intervjun. På nätet hade hon hittat tänkbara frågor vid en anställningsintervju som hon hade funderat ut svaren på. Hon var väl förberedd inför mötet och den känslan fanns kvar inom henne när hon rättade till håret i korridoren utanför kontorsrummet hon hade blivit hänvisad till. Hon drog in ett djupt andetag och knackade på dörren.

Kvinna, 50+, välmeriterad. Varför hade han kallat henne till intervju? Han brukade alltid ställa sig frågan före ett möte med en arbetssökande. Hon lät inte som världens mest engagerade person när han ringde, men han bestämde sig för att åtminstone ge henne en chans. Sven hade svårt att koncentrera sig. Mitt i en tanke eller ett samtal dök Mia upp i hans huvud. Varför blev det så? Han behövde väl inte oroa sig för henne. De hade det ju bra, eller? Om sanningen ska fram hade det varit lite spänt mellan dem ett tag. Han fattade inte riktigt om hon var nöjd eller inte. Han hade ett bra jobb, var framgångsrik och såg bra ut. Han var strax över trettio och en man i sina bästa år. Hon hade minsann inget att klaga på.

Mia hade bara verkat så orolig under en längre tid, tjatat och gnällt. Ofta hade kvällen slutat med ett storgräl där båda lagt sig på varsin sida i sängen och somnat utan ens ett godnatt. På senare tid hade hon tvärtom verkat lugn och nöjd. Harmonisk skulle man nog kunna säga. Han kunde inte bestämma sig för vad som oroade honom mest hennes vredesutbrott och utebliven kärlek eller hennes nyfunna förnöjsamhet. Men det störde honom oavsett vilket, att han inte kunde göra henne lycklig. Han rycktes ur sina tankar när någon plötsligt knackade på dörren.

Så stod hon då där framför honom, den välmeriterade, oengagerade, femtioåriga damen och han kände sig plötsligt illa till mods.

- Hej det är jag som är Trine, sa hon lite väl glatt. Vi skulle träffas idag klockan 10.

- Ja, just det. Slå dig ner. Var det svårt att hitta hit? Fruktansvärt tråkigt väder förresten. Han väntade inte på några svar. Nåväl, jag heter Sven Gran, HR-konsult och det är jag som ansvarar för rekryteringen. Och du är… Han kastade en snabb blick i hennes ansökningshandlingar, Trine Persson. Jag vill börja med att informera dig om att det är viktigt att du håller kontakten med mig och inte kontaktar företaget direkt. Det har du kanske redan gjort förresten.

- Jo, innan jag skickade in ansökan. Jag ringde och fick lite information från företaget eftersom jag inte lyckats nå dig.

- Som sagt, företaget har anlitat mig för att ansvara för rekryteringen så om du har några frågor framöver är det mig du ska kontakta inte dem, sa Sven med kraftig betoning på inte.

Han drog igenom standardfrågorna som brukar ställas vid anställningsintervjuer, vad hon hade gjort tidigare, varför hon sökte arbetet, vad hon kunde erbjuda företaget och varför hon hade slutat sin förra anställning. Hon var inte riktigt beredd på hans burdusa framtoning, vilket gjorde henne allt mer osäker.

Hon försökte svara klart och tydligt på alla hans frågor, men tvekade när hon skulle berätta vad hon kunde erbjuda. Hon är påläst, men ganska dålig på att sälja sig, tänkte han. Intressant iakttagelse, konstaterade han och styrde genast in samtalet på hennes starka respektive svaga sidor. Då blev hon genast blockerad och satt länge och funderade mellan meningarna. Det där borde hon ha tänkt på innan hon gick dit.

- Jag vill ju lära känna dig för att kunna bedöma om du är lämplig kandidat för jobbet. Det finns ju många som är intresserade av den här tjänsten och det är viktigt att jag bildar mig rätt uppfattning om dig. Kan du försöka förklara igen hur du skulle vilja att den här tjänsten var utformad för att passa dig. Det finns nämligen utrymme att forma tjänsten så att den passar rätt person, under förutsättning att personen passar in i organisationen.

Passar in, orden hängde kvar i luften medan Trine svalde ner klumpen som kilat sig fast i strupen och försökte tänka sig in i arbetet. Hon lyckades till slut redogöra för vad hon är hyfsat bra på, vad hon kunde erbjuda företaget och hur hon skulle vilja ha sin arbetssituation. Med svettiga armhålor och på svaga ben lyckades hon till slut lämna rummet. Fan! tänkte hon hela vägen ner för trappan och ut på gatan. Fan, fan, fan, inte ännu en sumpad chans! Varför var hon så dålig i sådana här sammanhang? Hon ville ju verkligen ha det här jobbet.

Sven kände sig upprymd utan att riktigt fatta varför. Intervjun hade varit en katastrof, men han kände sig faktiskt riktigt bra till mods. Han visslade glatt när han gick nerför trappan och lämnade kontoret för en kortare lunch. Utanför porten stod en skitig, äldre man och tiggde ihop lite pengar till sitt dagliga rus. Sven gav honom en föraktfull blick innan han snabbt skyndade vidare runt hörnet.

Andra intervjun

Hon kunde inte tro att det var sant. Hon stod länge kvar i hallen med telefonen i handen, trots att sladdtelefonen var ett minne blott. Till slut lyckades hon slita av den osynliga sladden mellan telefonen och väggen och gick upp till Per som satt och läste en bok på ovanvåningen. Han tittade förvånat upp när hon stod i dörröppningen och stirrade på telefonen hon höll i handen.

- Det var han, sa hon utan att släppa blicken på telefonen.

- Vem? Nu såg han verkligen förundrad ut.

- Sven, rekryteringskonsulten. Han vill att jag ska komma dit igen på en ny intervju. Det är ju helt sjukt.

- Han tyckte väl att du hade läckra ben, sa Per och flinade. Skämtåsido, jag tror inte att det var så katastrofalt på intervjun som du beskrev det. Det är säkert bara du som känner så. Kul att du får en andra chans i alla fall, sa han med sitt vanliga lugn.

Sven fattade inte riktigt vad han hade gjort. Han satte sig bakom skrivbordet och plockade fram sitt anteckningsblock och en penna. Han hade kallat henne till ytterligare en intervju och han förstod inte riktigt varför han hade valt att gå vidare med henne. Hon hade gedigna kunskaper och mycket erfarenhet, men helt ärligt var hon inte en person som företagen sprang benen av sig för att få. Han skulle aldrig kunna presentera henne som en möjlig kandidat för företaget och samtidigt känna sig bekväm med det. De skulle helt enkelt skratta ut honom, eller åtminstone tycka att han var oproffsig. Rätt eller fel, nu hade han i alla fall fattat beslutet och om några minuter skulle hon dyka upp igen. Det var han helt säker på.

Efter en lätt knackning på dörren stod hon åter på hans kontor. Han önskade henne välkommen, men avstod från att inleda intervjun med kallprat denna gång. Han samlade kraft och tittade myndigt på henne.

- Den här tjänsten är ju mycket krävande som du säkert har förstått. Arbetet förutsätter inte bara en bred kompetens utan min uppdragsgivare ser gärna att aktuell kandidat har ett stort engagemang för frågorna och en hög potential.

Hon funderade en kort sekund över varför han måste uttrycka sig så krångligt, men försökte snabbt att återvända till nuet. Trine förklarade att hon var mycket intresserad av jobbet och berättade utförligt om vad hon kunde erbjuda. Det kändes lättare denna gång när hon hade tänkt igenom hur hon skulle tackla hans något burdusa sätt. Denna gång var han dessutom inte så framfusig utan gjorde mer intryck av att vara nonchalant.

Han avslutade intervjun med att be om referenser. Trine kände sig irriterad, fast mest på sig själv. Hur kunde hon glömma att ta fram referenser? Hon fattade sig dock snabbt och föreslog att hon skulle skicka över dem till honom. På vägen ut funderade hon på vem hon skulle kontakta.

Brevet

Klockradion skrålade ut morgonnyheterna, ändå hade hon inte vaknat. Per var redan uppe och nästan klar att åka till jobbet. En doft av kaffe talade om för henne att han redan ätit frukost. Samtidigt som ytterdörren öppnades hörde hon hans mysiga stämma. Åh, om hon ändå vaknat tidigare så de hade haft lite tid tillsammans under frukosten.

- Det står ett kuvert vid dörren, ropade han. Ska det postas?

Plötsligt kom hon ihåg brevet till rekryteraren med referenserna. Hennes dator hade lagt av och hon var tvungen att skicka dem med snigelposten.

- Ja, det är de där referenserna som rekryteraren ville ha. Kan du lägga det på lådan?

Med ett ”Puss o kram” var han ute ur huset och på väg till jobbet.

Per stannade bilen vid vägkanten och gick bort mot den gula postlådan. Han stannade upp mitt i rörelsen när han sträckte handen mot lådan. Den här rekryteraren verkade inte helt seriös. I början hade Per tyckt att det hela bara var Trines dåliga självförtroende som spökade, men efter att hon varit på den andra intervjun kände han att något var alldeles fel. Om de överhuvudtaget skulle välja henne skulle det inte bli bra. Han kunde inte förklara vad som var fel, men kände rent instinktivt att de här människorna var inte värda Trine. Hon hade lagt så mycket energi på detta jobbet, ett jobb hon troligtvis aldrig skulle få och de skulle inte få chansen att se henne falla på mållinjen. Han vek ihop kuvertet, stoppade det i jackfickan och gick tillbaka till bilen.

Sven tittade missmodigt i postfacket. Brevet hon skulle skicka till honom hade inte kommit i dag heller. Han gick tillbaka in till kontoret och började känna sig riktigt förbannad. Om man tror att man ska kunna vara aktuell för en tjänst kan man väl inte bara strunta i vad som krävs. Hon måste ju ha fattat hur viktigt det var att han fick referenser av henne. Kunde hon rent av ha tröttnat, eller kanske fått något annat jobb? Nej det var knappast möjligt. Det var väl det han visste att hon var en looser.

Första hjälpen

Trine gick ut till brevlådan för att hämta in dagens post. Den pirriga känslan över att det kunde ligga ett kuvert med jobberbjudande var förbi. Efter många missade chanser och ett antal intervjuer med de mest skiftande upplevelser hade nu en slags uppgivenhet flyttat in i henne för gott. Det hade nu gått ett par månader sen intervjun med den egendomliga och självcentrerade rekryteringskonsulten att hon nästan hade gett upp hoppet om arbetet som projektledare. Ändå kände hon ett sting av falsk förhoppning när hon tog upp brevet ur brevlådan. Hon slet upp kuvertet ute i trädgården för att mötas av de vanliga orden att tjänsten tillsatts av annan sökande. Jobbet som hon hade lagt så mycket energi på och faktiskt trott att det fanns en liten möjlighet trots allt. Hon hade faktiskt kämpat sig igenom två intervjuer och nästan antastat gamla chefer i jakt på referenser.

Detta var definitivt dödsstöten för Trines självförtroende. Om inte detta försök kunde ge något resultat var det kört. Helt kört. Hon kastade brevet i pappersåtervinningen och satte på lite kaffe. Blicken fastnade på dagens tidning när hon stod och mätte upp kaffet. ” Vill du jobba ideellt? Bli volontär i organisationen Första Hjälpen.”

Fallet

Solen blänkte i asfalten när den svarta Volvon rusade fram i eftermiddagssolen. Sven hade kastat kavajen i baksätet och kavlat upp ärmarna, men kände ändå svetten bryta fram under skjortan. Våren hade oförutsätt överraskat dem med en högsommardag i april. Äntligen var rekryteringen av projektledartjänsten klar och hans uppdragsgivare hade blivit nöjd. Killen som hade fått tjänsten var i och för sig oerfaren, men han hade rätt attityd. En riktig säljare faktiskt, som Sven hade blivit ganska imponerad av redan vid första mötet. Uppdraget var slutfört och Sven kände sig ganska sliten. Det var det värt. Han skänkte en tacksamhetens tanke till kvinnan som inte sänt in sina referenser och på så sätt gett honom en helt acceptabel anledning att sortera bort henne. Han parkerade bilen utanför villan och lovade sig själv i samma stund att han aldrig mer skulle tänka på henne.

Mia hade gått tidigare från jobbet eftersom det var fredag. Hon satt vid köksbordet med ett glas vin nervöst snurrande mellan händerna. Hon såg inte särskilt glad ut, vilket mycket väl kunde förklaras med det explosionsartade gräl de hade haft på morgonen. Det hade han faktiskt helt glömt bort, men han blev påmind om händelsen när han fick syn på henne vid bordet. När han slog sig ner mitt emot henne insåg han att hon inte alls såg så ledsen ut som han först tyckt, mer spänd och beslutsam. Hon satt och stirrade ut genom köksfönstret. Den genomsvettiga skjortan började bli besvärande och han ville helst av allt gå iväg och duscha, men insåg att det inte var läge.

- Sven, jag går om en timme och jag vill att vi reder ut en del innan dess. Jag vill att vi går skilda vägar, sa hon utan att flytta blicken från utsikten genom köksfönstret.

Han hade svårt att ta in vad hon sa, men kände en irritation börja stiga upp från magtrakten.

- Jag har packat det nödvändigaste, men resten vill jag att vi delar på sedan. Jag vill att vi säljer huset eller att du löser ut mig, sa hon.

- Var fan ska du ta vägen! vrålade han och flög upp med en sådan kraft att hon tappade glaset hon höll mellan händerna.

- Jag ska flytta hem till Jens, sa hon med beslutsamhet i rösten och nu såg hon honom rakt i ögonen.

Han förstod att hon menade allvar och det gjorde honom mer rädd och förbannad än ledsen.

Sven satt i soffan i vardagsrummet fortfarande iklädd den svettiga skjortan. Mia hade inte sagt så mycket mer, bara tagit sin packade väska och gått. Lika bra det, tänkte han. Det började sakta men säkert gå upp för honom att Jens på Mias jobb, faktiskt var hennes älskare. Hon hade ofta pratat om honom, men Sven hade inte lagt så stor vikt vid det eftersom han redan klassificerat Jens som en patetisk tönt. Hon kunde väl för jösse namn inte tycka att han var sexig. Sven hade träffat Jens en enda gång på en julfest med Mias jobb och han hade inte känt något större hot. Att denna ålderstigna tomte lyckats lägga vantarna på hans fru var komiskt och fullständigt ofattbart. Han hade hört talas om vänner som blivit lämnade av sina kvinnor för nittonåriga toyboys, men Jens var bara för mycket. Han tömde resten av vinet direkt ur flaskan och reste sig lite vingligt för gå ut i köket och hälla upp en whisky.

Sven släpade sig fram längst gatan. Oron malde i magen och att den dessutom var ihopdragen av hunger gjorde inte saken bättre. Det hade gått ett antal månader, fallet hade varit högt och kraschlandningen obarmhärtig. Efter att Mia gett sig av den där dagen i april hade allt gått utför och det snabbt. Skilsmässan, uppsägningen och den personliga konkursen. Han stannade upp och tittade in i ett skyltfönster mest för syns skull. Så absurt. För bara några månader sedan hade han kunnat vandra in i den exklusiva butiken och köpt på sig en hel garderob. Faktiskt hade han gjort det några gånger och utan att ens reflektera över summan på kvittot. Nu stod han där, utblottad och såg sin eländiga spegelbild i skyltfönstret och kände knappt igen den slitna mannen framför sig.

Mötet

Trine tog en paus i arbetet och blickade ut över gården där buskar och träd stod i full blom. Sommarvärmen var olidlig. Hon hade slitit de senaste timmarna med städning och att bädda sängar. Trots den tryckande värmen var hon tacksam för de ljumma nätterna. Inget kändes jävligare än att tvingas avvisa folk mitt i natten på grund av platsbrist när det var flera minusgrader ute. Trycket på ”Första Hjälpen” hade avtagit något. Det var värst i januarikylan när frusna uteliggare flockades för att få en säng för natten. Hon älskade ändå sitt jobb. Det kändes mer meningsfullt än något annat hon gjort i livet.

Det började närma sig kväll och Trine gick för att öppna ytterdörren. Utanför stod en brokig skara människor. De flesta män. Hon kände medlidande med dem och kände sig tacksam över sin egen situation, med Per som väntade på henne hemma. En del var ju så unga och redan så slitna. De flesta kände hon igen eftersom de brukade återkomma. Någon hade hon lärt känna lite mer och brukade småprata med.

- Tjenare gumman! Har du plats för mig i kväll?

Hon mötte ett tandlöst grin och kunde inte låta bli att le, samtidigt som hon kände en värme inom sig. Hon kom på sig själv att förundras över den glädje och gemenskap som ändå fanns här mitt i allt detta elände.

Längst bak i kön stod en äldre man ihopsjunken och stöttade sig mot väggen. Han tvekade innan han sakta drog sig mot dörren. När han närmade sig Trine stannade han upp och vände sig bort som om han plötsligt ångrat sig och kommit på en annan lösning på sitt boendeproblem.

- Vill du komma in? frågade hon, samtidigt som hon närmade sig mannen.

Han var nog inte så gammal som hon först trott, bara väldigt sliten och medtagen. Inte alls så härdad som de andra männen. När han tittade upp och mötte hennes blick kände hon igen honom. Hon kunde inte känna någon skadeglädje bara sorg och medlidande.

Nonsens tänkte Maria vad knäpp jag är, kan väl inte inbilla mig att det är en han träffat heller. Så farligt var det väl inte. Maria slog in siffrorna, och fingrarna skakade. Och tonsignalerna kom fram. “hallå det var Mickes telefon “var det nån som svarade i andra luren, men det var inte Micke, utan en kvinna, Maria blev helt stel, och frågade vem hon var. Hon presenterade sig, Lina heter jag. Maria blev helt stel igen. Så var det alltså sant. Så var inte Micke hos sin bror, utan han har alltså träffat en annan kvinna, och hon bad att få prata med Micke. När han kom till telefonen, brast allt för Maria. Han erkände att han träffat lina. Och att det var en ungdoms kärlek, som han träffade på för ett tag sen, när han var på kurs genom jobbet. Och set blommade upp för bägge två. De har visst träffats några gånger. Maria blev helt chockad, och så får hon upp kastat i ansiktet att han aldrig älskat henne, och det säger den mannen i telefon bara så där. Maria blev så ledsen att hon la på luren i örat på han. Tack och lov har det inga barn att ta hänsyn till. Maria satte sej i soffan, och bara grät. Efter en stund så ringde telefonen, det var Marias bästa väninna som ringde, hon hörde på Maria att det var nått som inte stod rätt till. Maria berättar allt. Hennes väninna tog bilen till Maria med en gång. Utan tvekan, hon ställer alltid upp för Maria vad det än gäller natt som dag, det är ju så det ska vara, när man är riktiga vänner. Ja en vän för livet det vet Maria. Och det kan man inte ha för många av. Och nu satt det i soffan bägge två. Maria frågade vad ska jag göra nu.

Hon bestämde sej för att flytta så fort det gick för här var för mycket minnen. Efter dom åren de haft tillsammans. Maria fick tag på en fin etta nära centrum där de bodde. Visst var det ensamt många gånger, men hellre det än att ha en otrogen man. Och med tiden kanske Maria vågar träffa nån som hon kan lita på. Hon har just fått iden att gå in på en dejting sida. Och har börjat chatta lite grann med en jättetrevlig man i hennes egen ålder. Men än vågar hon inte gå ut på dejt, tänker hon. Men det byter telefonnummer. Och han ringer, han var trevlig, lugn snäll. Skulle jättegärna bjuda Maria på middag ute på stan, å nu blir hon så där tveksam igen. Men tänker Maria vad har jag att förlora, våga chansa sa hennes väninna. Bara kör och det gjorde hon och han var ju jätte trevlig. Kanske set blir en ny början på mitt nya liv. För alla är värd en fin man att leva med vi får hoppas. Nu har det gott ett är och det har träffats regelbundet och snart flyttar de ihop, Maria är så lycklig nu.

Eva var orolig för hur Klas skulle reagera, när hon berättade nyheten skulle han bli glad? Tänkte hon. Förra veckan började hon känna sej konstigt trött och illamående. Så hon gick och tog ett gravtest, och det var ju positivt svar, som hon fick, och skulle tala om det nu när Klas kom hem, från sin resa. Så Eva hade dukat upp extra fint med ljus och blommor den här kvällen. Klas hade alltid med sej nått hem från dina resor. Han var inte snål på något sätt. Klockan är snart 7 och Eva gick för att byta om, hon kände att hon ville ha nått fint just ikväll när hon skulle tala om den stora nyheten för han. Hon kunde ju inte tro att han blir besviken i alla fall.

Klas kom hem vid halv åtta tiden, och det blev lika glad som vanligt när han kom hem. Se åt och skrattade. Till sist sa Eva, att det skulle va dags kanske med att få barn innan det blir för sent. Men Klas tyckte de kunde vänta lite. Ok tänkte Eva, nu måste jag ju berätta. Jag är med barn, sa hon tyst. Klas hajade till. Och det blev alldeles tyst i köket. Men säg något bad Eva. Jag vill ju vänta med det sa han. Vill du inte ha barnet frågade Eva. Nej inte nu svarade Klas. Eva blev ledsen och sårad. Hon gick ifrån bordet och gick in i sovrummet och hittade en väska, där hon packade ner lite kläder.

Hon gick ut i hallen och tog bilnycklarna utan ett ord, lämnande hon huset. Bilen stod ute på gatan. Eva satte sej bakom ratten, och åkte iväg mot stugan. Som låg bara några mil ifrån stan. Hon kunde lika gärna vara där och röja undan inför vårstädningen nu. Så fick hon tänka på annat än att grunna på vad Klas sa. När hon kom ut till stugan så tände hon i den öppna spisen, och bäddade i ordning soffan, så hon kunde sova där inatt. För imorgon skulle hon städa upp o fixa trädgården. Hon var ledsen över Klas beslut. Hon stängde av telefonen för hon ville inte prata med han nu.

Klas gick också hemma i lägenheten och funderade. Han mådde inte heller bra när han gav det svaret till Eva. Han älskade henne över allt annat. Men var han verkligen beredd att skaffa barn nu. Han vill ju också ha tid för din familj. Deras vänner har ju barn och Eva har nog rätt att vi blir ju inte yngre. Klas tittade på tv en stund sedan gick han och la sej. För i morgon skulle han ut till stugan och överraska Eva med blommor. Nästa morgon när Eva vaknade gick hon upp och gjorde i ordning kaffe och satte sej ute på altanen i den tidiga vårsolen. Så plötsligt får hon se ett par gå utanför med banvagn och de hejar glatt på varann det är ju grannen som fått barn, grattis säger Eva. Vad kul. Det pratar en stund och Eva bjuder på fika, men hon säger inget. Hon frågar vad den lille heter, jo han heter Albin sa Anita hennes granne. Och Eva ler.

Klas vaknar också tidigt denna morgon och är glad, han gör sej snabbt i ordning. Och lånar mammas bil till stugan. När han kommer dit får han ju se grannen som är där med sin bebis, och han skiner ikapp med solen. Eva blir glad när han kommer med öppna armar tar han henne till sej och säger:om det blir en flicka kan hon väl heta Maja. Ja det kan hon sa Eva och om det blir en pojke sa Eva så kan han väl heta Tobias. Det var då lyckliga och glada så de stannade helgen ut och fixade i stugan. Och det skulle börja planera en liten sandlåda o en gunga till den lille. Så nu var det bara att njuta och vänta tills de blev tre.

Klockan är 23:55 och jag står mitt i centrum i hopp om att få ett bra jobb med bra pengar av honom. Plötsligt stannar en svart bil framför mig och därifrån stiger Kristijan ut med en man som är stor som ett berg som jag ser det.
Bossen berättar att vi måste åka till en man vid namnet Jovan för att få honom att berätta om vem som har läckt hemlig information om Kristijan. Min ”chef” nämner också att jag kommer få 5000 kronor om jag gör detta.
Jag och Pelle som den store mannen heter, hittar Jovan och frågar honom om vad tjallaren heter. Utan att behöva använda våld berättar han att mannen som läckt information kan vi hitta på hans egna gym i stan.

Vi anländer till gymmet, men dörren är låst eftersom det är sent.
– Tror du Jovan har lurat oss? Frågar Pelle.
– Det såg ut som att han talade sanning, säger jag.
Jätten som var med mig tog sönder en dörr till gymmet som tydligen inte var larmad. Vid bänkpressen hittar vi tjallaren, direkt märker vi att han är den vi letat efter. Pelle håller i honom medan jag slår honom i magen flertal gånger så att han ramlar så fort jätten släpper honom.
– Jag tror att detta räcker för honom, säger jag och vänder mig om.
Då hör jag hur en hantel lyfts och när jag vänder mig om ser jag att Pelle kastar en 40 kg:s hantel i huvudet på tjallaren. Rasande över det som händer framför mig knuffar jag Pelle och skriker till honom: Är du helt jävla dum i huvudet?! Vi sa aldrig något om att döda honom!
Den store mannen skrattar högt när han ser mig ilsken. Efter detta hinner jag inte tänka klart innan jag handlar.

När jag börjar bli medveten över det jag gör ser jag att Pelle ligger ner och jag känner en enorm smärta i min högra hand. Av rädslan över det jag gjort blir jag skakig och står stirrandes på Pelle som precis börjar vakna till. Han börjar ta upp något från jackfickan och så fort jag ser att det är en pistol, ger jag honom en hård spark i huvudet och Pelle vaknar inte mer.
Springer hem och låser dörren. Tänker på vad Kristijan kommer göra med mig nu när han får reda på vad som hände i gymmet med Pelle. Mitt liv är förstört!

Jag vaknar av att min telefon ringer. Det står att Kristijan ringer. Jag tvekar först att svara men ändå svarar jag.
– Jag kommer att få tag i dig personligen och när jag gör det kommer det inte bli snyggt, det lovar jag! Säger Kristijan
Jag måste träffa Maria innan jag flyr från staden. Samtidigt som jag tänker detta vibrerar min telefon. Jag tar upp den och ser att Maria ringer.
– Amir! Var har du varit de senaste dagarna?! Jag måste få träffa dig, vi måste prata.
– Jag kommer och ställer mig vid kiosken utanför dig, möt mig där. Sedan lade jag på.

Att Marias blåa ögon lyste så stark i mörkret visste jag inte. Hon är nog den vackraste människan på jorden. Jag berättar för Maria vad jag gjort de senaste dagarna, att jag varit på jakt efter jobb, min träff med Kristijan, incidenten i gymmet och min plan på att fly staden tillsammans med henne.
Maria blir rasande och säger att jag alltid ska lyckas skapa problem. Innan jag hinner förklara för henne att Pelle skulle skjuta och möjligen döda mig, får jag en örfil.
Det är droppen för mig. Jag kollar in i hennes ögon och säger att hon aldrig ska göra om det för då kommer jag inte kunna stå för konsekvenserna. Som en reflex när hon ger mig den andra örfilen ger jag henne en käftsmäll.
Maria börjar gråta och jag känner stor ånger. Håller om henne men det verkar inte hjälpa nu när tårarna forsar ner för hennes ansikte.
– Amir, denna sida har jag aldrig sett av dig. Tvivlade lite i vårt förhållande och det var det jag ville berätta för dig denna kväll. Nu vet jag att mina aningar om att du har en annan tjej är sanna för den Amir jag känner skulle aldrig ha slagit mig.
När hon säger detta tar hon upp förlovningsringen ur hennes jackficka och kastar den sedan springer hon iväg.
20 minuter senare kan jag inte hålla mig mer för gråt och nu kommer tårarna. Detta är första gången som jag gråter för en tjej. Tar upp min telefon och skriver ett meddelande till Maria: ”Älskling jag kommer aldrig ha en annan tjej förutom dig. Hur du kan tvivla på att du inte är den enda för mig gör mig förvånad. Lita på mig när jag skriver detta, du är källan till glädjen i mitt liv och jag kommer aldrig mer att lägga min hand på dig. Jag gör vad som helst bara du kommer tillbaka till mig”.

Inget svar på 30 minuter från Maria och nu börjar det regna. Jag går hem långsamt för att jag förtjänar att frysa efter det jag gjort mot henne.
När jag står utanför min trapp uppgång känner jag hur min telefon vibrerar och jag plockar fram den snabbt och ser att Maria har svarat: ”Amir, du skrämde mig när du berättade om allting och jag fick panik. Sa saker som jag inte menade. Förlåt, allt är mitt fel att detta hände, jag borde aldrig ha slagit dig. Förlåt för mina tvivel på din kärlek. Vår kärlek är stark och vi kommer att klara av allting tillsammans! Jag älskar dig, Amir!” Jag hinner knappt reagera då jag känner hur något vasst tränger in i min rygg.
– Jag sa att jag skulle hitta dig och att det inte skulle bli snyggt, säger en mörk röst.
Det börjar mörkna och jag känner hur jag tar mina sista andetag.

Jag kunde inte släppa hans blick. Han hypnotiserade mig med hans bruna ögon och svarta tjocka ögonfransar. Han fick mig att glömma alla människor runt oss. Han fick mig att känna att det bara fanns vi två. Att det var han och jag mot världen.

”Jag älskar dig.” De tre små orden fick mina tårar att svämma över.

Mitt grepp om hans nacke hårdnande och jag drog honom mot mig och mötte honom i en kyss. Jag tryckte mina läppar så hårt mot hans, i ren frustration. Jag ville aldrig släppa taget om honom.

Alldeles för tidigt avslutade vi kyssen. Han torkade försiktigt mina tårar med hans tummar. Han lät hans händer vila på mina kinder och jag bytte position och höll ett hårt tag om hans midja.

Hans blick var så sorgsen.

Jag tryckte min kropp så hårt mot hans som möjligt och vilade huvudet mot hans bröstkorg. Han suckade och la armarna om mina axlar och vilade läpparna mot mitt huvud.

”Vi ses snart igen, vet du.” Hans röst var bara en viskning. Endast riktad mot mig.

”Jag vet, se till att komma hem till mig helskinnad bara.” Svarade jag med en tjock röst fylld av gråt.

Han nickade och jag suckade och drog in honom i en sista omfamning. Jag drog in hans lukt i ett djupt andetag. Jag ville komma ihåg allting från detta ögonblicket. 6 månader utan honom skulle vara alltför länge.

Vi drog ifrån och det kändes som om att mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag såg min framtida man, där han stod. Redo för att gå med i kriget. Han var så modig, till skillnad från mig. Hans bruna hår var snaggat och hans muskulösa kropp var klädd i militärkläder. Hela min kropp skrek efter honom och hans närhet. Men jag visste att vi skulle klara av detta. Han skulle komma hem till mig och hans framtida barn igen. Vi skulle vara en familj, så snart han kom hem igen.

”Jag måste gå nu.” Hans ord fick mina tårar att komma igen. Jag var ett vrak av känslor, och jag ville inte lämna honom.

Jag slängde mig i hans famn igen och han skrattade lågt. Jag kastade armarna runt hans nacke och benen runt hans midja. Han placerade sina händer på mina lår för att hålla mig från att trilla.

Vi möttes i en ännu mer passionerad kyss än innan. Mina händer letade sig upp runt hans nacke och smekte hans snaggade hår ner till hans vältränade rygg. Han smekte mina lår och min rumpa, vilket fick mig bara att vilja ha mer av honom.

Han drog sig ifrån, men höll mig fortfarande i samma grepp. Han andades lugnt mot mina läppar, och ett litet leende lekte över mina läppar. Han gjorde mig alltid så lycklig.

”Jag älskar dig.” Sa han.

”Jag älskar dig också.” Svarade jag enkelt. Det fanns inga andra ord som kunde beskriva min kärlek till honom.

Men alltför tidigt var vi tvungna att släppa varandra. Han kysste mina läppar försiktigt och plockade upp hans väska från golvet.

Han började backa ifrån mig, med ett leende på läpparna. Jag besvarade hans leende och gav honom en slängkyss.

Han sträckte ut sin hand och låtsades att han fångade kyssen. Han stoppade ner den i fickan med ett busigt leende på läpparna.

Han pekade på sig själv, sedan gjorde han ett hjärta med händerna och pekade på mig. Jag skrattade lite åt honom och hans barnslighet.

Han skickade tillbaka en slängkyss åt mig och jag gjorde samma sak som han hade gjort; fångade den och sparade den i min ficka.

Han gav mig ett sista brett leende innan han vände sig om mot säkerhetskontrollen. Jag besvarade det med ett litet snett leende.

Jag etsade fast blicken av honom leende på min näthinna för att hålla kvar honom så länge som möjligt.

När han kommit igenom säkerhetskontrollen och jag inte längre såg honom, gick jag ut ur flygplatsen med tårarna strömmande nerför kinderna ovetandes om att detta var sista gången jag skulle se honom.

– Kom in!, sa Gertrud, fortfarande vänd mot fönstret.

Gertrud log när hon hörde att det var Eije som kom. Förväntan bubblade i hennes gamla kropp, nu väntade en givande pratstund.

Eije slog sig ned i fåtöljen bredvid fönstret.

– Det är en vacker dag, sa Eije.

– Ja, vacker för de lyckliga som kan vara ute, och slipper sitta instängd här med bingokvällar och dragspelsmusik, svarade Gertrud.

– Så sant, svarade Eije. Åh, vad jag saknar ljudet av ett finstämt piano!

– Jag var pianist som ung. Innan reumatismen förvred mina händer och gjorde det för smärtsamt att spela även de mest enkla melodier, sa Gertrud.

– Du har aldrig berättat för mig att du var pianist! Åh, snälla, berätta för mig, så kanske jag åter kan minnas ljudet av pianot!

– Okej, svarade Gertrud. Jag ska berätta det jag fortfarande minns. 6 sekel har gått, sedan jag senast spelade. Då var jag ung, jag var vacker, och vilken musik sen! Mina konserter var alltid fullsatta. Dagarna tillbringade jag vid pianot, komponerande ny musik.

– Jag önskade att jag kunde spela så, sa Eije. Men mina händer var för grova och tangenterna var för små och känsliga. Men jag gick ofta och lyssnade. Det fanns en vacker kvinna, och som hon spelade! Hon spelade så att vårblommorna vissnade och dog och svalorna stannade upp i luften! Hennes musik förvandlade regnet till smaragder, med sin musik kunde hon döda, men också skapa liv. Hennes händer var smidiga och känsliga, och hennes hjärna skarp.

Jag jobbade på en tidning på den tiden, första gången jag hörde musiken, var när jag skulle recensera hennes konsert. Efter det, gick jag på alla hennes konserter. Men aldrig lyckades jag skriva om hennes musik. Jag försökte många gånger, men fann aldrig orden.

De satt tysta en stund och såg ut genom fönstret. Efter en stund fortsatte Gertrud:

– Jag var på toppen av min karriär. Jag hade en massa beundrare, jag var omskriven i varenda tidning. Men en morgon när jag vaknade, var mina händer och handleder svullna. Jag försökte spela, kvällen innan hade jag varit ledig, jag hade en melodi på gång, jag behövde bara fånga upp känslorna lite mer, få ett sammanhang i det hela. Men mina händer var inte längre snabba och smidiga, jag försökte fånga tonerna, men det gjorde så ont. Jag avfärdade det hela med att jag var överansträngd, något som förstås inte hade varit så konstigt.

Senare den kvällen försökte jag spela igen, det gick lite bättre, kanske skulle jag vara bra igen nästa morgon.

Gertrud tog ett djupt andetag. Känslorna började svalla upp igen. Hon tog ett djupt andetag till, och sa:

– Men det blev inte bättre. Det blev värre, mycket värre. Snart kunde jag inte ens gå upp på morgonen, smärtan var olidlig. Jag försökte förneka att jag var sjuk, men tillslut tog jag mig i alla fall iväg till doktorn. Han sa att jag hade reumatism. Han sa … att jag antagligen aldrig skulle kunna spela piano igen.

Gertrud biter sig hårt i läppen. Hon kan knappt hålla tillbaka tårarna längre. Eije stryker henne över ryggen. Hon är vacker, trots de djupa rynkorna och att kroppen är svag och böjd av sjukdom. Eije fylls av värme när han ser på henne.

– Snälla, fortsätt berätta, säger han mjukt. Vad hände?

Gertrud blundar och drar in luft.

– Mitt liv, min värld rasade ihop just då. Vem var jag, utan musiken? Jag blev djupt deprimerad. Jag hade förlorat kontakten med mig själv. Jag var älskad för min musik. Jag älskade musik. Utan pianot var jag ingenting. Varför ska man då gå upp på morgonen? Jag ville dö.

Men det gjorde jag inte. Jag gifte mig med en man jag inte älskade. Johan hade sett mig när jag spelade piano. Han gillade det han såg sa han. Han hade pengar, jag hade ingenting. Vad hade jag för val?

Vi gifte oss i juni 1951. Det var en vacker dag, men mitt hjärta var mörkt.

Johan jobbade, jag var hemma i vår villa. Han sa att jag var för svag för att arbeta. Något som visserligen var sant, men jag blev rastlös. Jag kände mig instängd. Johan jobbade jämt, och när han kom hem var han trött. Han förstod sig inte på musik, i hans hus skulle det vara tyst och lugnt. På utsidan var det tyst, men på insidan skrek jag. Jag tog starka mediciner mot min reumatism, jag var ständigt trött och mitt huvud sprängfyllt av instängt mörker.

Det enda jag ville var att få spela piano igen.

Gertrud tystnar.

– Men… Varför fortsatte du leva med denna man? Varför skilde du dig inte?, sa Eije försiktigt.

– Vad hade jag att skilja mig till? Jag hade inga pengar, och var för svag för att arbeta.

Men det fanns ljuspunkter. Ljus, skrivet med den vackraste handstil. Ett brev från en okänd människa. En människa som undrade hur jag mådde. Han skrev och berättade om sitt liv. Han berättade om fantastiska platsar han varit på! Han skrev om människor han hade mött, han skrev om längtan, saknad, lycka och sorg! Hans brev blev min räddning. En okänd man.

Jag läste breven på kvällen, målade upp en annan värld, vävde in mig i hans ord. Om nätterna drömde jag om honom, hur vi tillsammans upptäckte platser, målade varandras kroppar med känslor som jag inte visste fanns. Jag hade förlorat allt, men drömmarna kunde ingen ta ifrån mig.

Jag önskar bara att jag en enda gång hade fått träffa den personen som höll mig levande alla dessa år. Han måste vara en lycklig man, tänk allt han har fått uppleva.

– Må hända att denna man mött spännande människor och varit på fantastiska platser, men aldrig har han varit så lycklig som han är nu, sa Eije. Nu när han äntligen får vara tillsammans med kvinnan som han älskar.

Gertrud såg in i Eijes ögon. Han möter hennes blick, och utan att kunna hindra det brister de ut i ett stort leende. Gertrud böjer sig fram i rullstolen, och de möts i en kyss, mer levande än fåglarna och vackrare än den ljuvaste pianomusik.

Malin går fram och kysser Sebastian på munnen, hårt och ivrigt. Han besvarar den lika girigt och omfamnar henne med sina muskulösa armar runt hennes smala midja. Malin trycker sin höft mot hans och Sebastians kompisar busvisslar runt om kärleksparet. Fattar han inte? Fattar han inte att varje gång som han rör vid Malin så faller en bit av mitt hjärta av? Fattar han inte att jag älskar han så jävla mycket att jag kan dö? Och jag hatar han för det. Jag hatar han för att han inte älskar mig och ännu mer för att han just har valt Malin.

”Elina” säger en djup, mörk röst. Jag vet att det är Filip som står snett bakom mig. Filip, han som jag har känt hela livet och är kanske den enda jag kan lita på. Filip, som jag kan berätta precis allt för. Utom en enda sak. Vad jag alltid har misstänkt är att han är obeskrivligt, olyckligt kär i mig. Kanske lika kär som jag är i fina Sebastian.
”Ja Filip?” svara jag hastigt medan jag vänder mig om. Min fiskbensfläta slår mot min kind av den häftiga rörelsen. I morse stod jag i fem minuter framför min spegel och undrade om Sebastian skulle gilla den. Jag gjorde om den hela fem gånger.
”Fin fläta” Han säger det med en mjuk röst medan han leende går mot mig. Själv himlar jag med ögonen och rättar till min klänning som har vridit sig lite om kroppen.
”Tack.”
”Vill du göra något ikväll?” Nej Filip. Jag kan inte. Jag kan inte låta din hjärna tro att jag gillar dig. Jag kan inte skada ditt hjärta i slutändan när jag säger att jag inte är obeskrivligt kär i dig också. Det kan jag bara inte. Jag skakar på huvudet.
”Nej. Jag ska göra något annat” Jag säger det med en besvärad och tyst röst. Jag ler medlidsamt mot Filip. Själv nickar han medan han rycker på axlarna. Han säger okej och går ifrån. Bort från mig, med en ledsen ryggtavla som säger att han skulle kunna göra allt för mig om han bara fick chansen.

En dag i mitten av november sitter jag på mitt vanliga gamla fik. Nu är det för varmt för att ha mina klänningar och jag har bytt till jeans igen. Löven trillar fortare och fortare av träden och blir liggande på den frostiga marken. Människor har bytt ut jeansjackan mot stora tjocka vinterjackor och hälften av alla har luvorna ut- och invända. Jag är likadan som i Augusti, bara ännu mer tom och ännu mer blek. Men jag har fortfarande min fiskbensfläta tvinnad i håret. Det är den som får mig att minnas den dagen då Sebastian mötte min blick. De tio sekunderna som betydde mer än vad något någonsin har gjort.

Med hela min koncentration på mitt nattsvarta kaffe, min andra kopp, hör jag inte plinget när han kommer in till fiket. Det är först när jag tar koppens handtag och lyfter den mot munnen som jag ser hans profil från höger. Jag ser munnen som rör sig snabbt. Kanske han beställer kaffe som har varit i samma kanna som mitt. Hans t-shirt stramar åt åt bröstkorgen och han är det finaste jag någonsin sett. Vid hans sida står Malin. Hon sträcker sig upp och pussar han försiktigt på kinden, viskar något i hans öra. Sebastian ler stort och rör vid hennes kastanjebruna hår. Sedan går de, hand i hand, mot ett bord. De passerar mig på vägen. Malin ser rätt in i mina ögon och ler belåtet.
”Hej Elina. Varför sitter du här själv?” Hjälp. De har stannat vid mitt tvåmannabord. Vad ska jag säga? Helst av allt vill jag dra händerna genom hans mörkblonda hår och kyssa hans läppar. Men det kan jag inte. Resten av min gymnasietid blir förstörd då. Jag ser Sebastian kika på mig bakom Malin och jag känner svetten rinna nerför armarna. Jag själv vågar knappt titta på han, rädd för att jag kommer börja gråta av längtan.
”Hej… Jag väntar bara på en?” Det sista låter som en fråga. Jag förbannar mig själv i tystnad och hoppas innerligt på att de ska gå. Gå bara bort till bordet längst bort. Helst något på andra sidan jordklotet. Men Sebastian, du kan väl stanna kvar? Snälla.
”Vem!” säger Malin skarpt, som en kniv som hugger genom luften. Hennes sminkade ansikte vänder sig mot Sebastians och viskar återigen något i hans öra. För en kort, kort, kort sekund möter jag hans isblåa ögon och jag rodnar upp till hårfästet.
”I-i-ingen.” säger jag stammande och blir arg på mig. Bara de inte tror…? Malin fnyser och ler hånande mot mig. Sedan drar hon med Sebastian till ett bord i andra änden av fiket. Det var precis det jag ville, men plötsligt känns det ensammare än förut. Och nu tror säkert Sebastian att jag ska träffa min icke-existerande kille. Typiskt.

Filip och jag träffas veckan därpå. Jag är ännu mer förstörd och de senaste 6 dagar och 20 timmar har jag lyssnar repeat på ”rockenroll, blåa ögon -igen”. Gråtit har jag gjort mycket. Mer än hela förra månaden. Det har blivit kyligare och jobbigare att ta sig till skolan. Inte på grund av den bitande iskylan som piskar mig i ansiktet på morgonen, utan att se Sebastian röra hennes rygg samtidigt som han smeker hennes kind. Ibland kan jag nästan tro att smärtan är över, att den är helt borta. Puts väck. Men om det skulle vara så, skulle jag nog inte titta efter hans skor i den trånga korridoren och inte känna mig som en stor vit blank biljarboll komma närmre och närmre det bläcksvarta hålet. Om jag inte redan har trillat i?

”Vad är det, Elina?” Filips röst avbryter mina tankar. Vad det är, Filip? Jag är så jävla olyckligt kär så jag dör. Jag älskar Sebastian till månen och tillbaks och även fast jag aldrig någonsin kommer att få känna hans hand i min slutar jag inte tro att det kanske någon gång kommer att hända. Jag vill bara känna hur hans nacke känns en enda gång, så kan jag leva på det i en vecka.
”Inget.” Min röst skälver och jag känner hur allting kommer att släppa snart och tårarna kanske kommer att börja rinna. Jag tittar ner och det intressantaste i mitt liv just nu är en liten dammråtta på trägolvet.
”Jo.” säger Filip bestämt. Jag ser att han kikar upp under sitt lockiga hår. På mig.
”Nej” Jag känner tårarna komma. Salta och blöta nerför mina kinder åker dem. Jag kan inte få stopp på dem, och när jag känner Filips hand mot min axel och jag börjar skaka okontrollerat. Jag vill bara skrika ut alla taggar som har bitit sig fast i mig de senaste månaden. Filip drar mig mot honom och jag kurar ihop mig mot hans bröstkorg. En trygghet jag inte känt på riktigt länge kommer smygande medan tårarna dränker mig.
”Förlåt. Det är bara lite jobbigt hemma nu och…” Jag säger det hulkande, men hinner inte prata klart förrän Filip avbryter mig.
”Nej, det är det inte. Det är inte svårt att räkna ut; Elina. När du tittar på han, den längtan jag ser i dig då. Som om han är det enda som betyder något då. Men det enda han gör är att slita sönder ditt hjärta ännu mer.”
Jag stelnar till, som om tiden stannat. Fåglar slutar sjunga och musiken i alla världens hörn slutar spela. Mina tårar slutar att rinna. Kvar blir bara ett evigt snörvlande. Det går en minut, två minuter och tre. Jag letar efter ord men hittar ingenting. Filip har slutat att röra vid min fläta, han tar ett djupt andetag för att säga saken han burit på i säkert flera år.
”Elina, fattar du inte? Hur mycket jag älskar dig och att jag vill vara med dig tills det bara finns du och jag kvar? Att jag älskar dig så som du älskar Sebastian. Jag ser på dig med samma längtar du längtar till han, och jag vill ha dig hur mycket som helst.

Orden är inte överraskande för mig, det kan jag inte säga. Jag har vetat länge att det bara var en tidsfråga tills han skulle säga detta. Men vad känner jag? När jag är med Filip finns den eviga tryggheten där och känslan av att älska han – som vän, hur länge som helst. Så fort jag bara ser Sebastian stannar tiden och känslan av att vi två är ett föralltid är lika stark som solljuset en sommardag. Men hur länge ska jag egentligen tråna efter Sebastian? Det går inte längre.
”Jag vet. Men jag kan inte. Jag menar, du är hur fin som helst och jag älskar dig. Men jag kan bara inte Filip!” säger jag förtvivlat och uppgivet lirkar jag mig ur hans famn. Tomheten kommer tillbaka på en sekund. Fina Filip nickar och säger att han vet det. Han ber om förlåtelse och sedan går han sig väg. Bort från mig, med en ledsen ryggtavla som säger att han skulle kunna göra allt för mig om han bara fick chansen.

Ett år senare:
”Hej älskling” säger jag medan jag sträcker mig upp på tå mot hans mun. Aldrig trodde jag att hans läppar var såhär mjuka och lena. Jag rufsar i hans lockiga hår som fortfarande hänger ner över ögonen. Han är en bra bit längre än mig, det verkar som om jag fastnat på stadiet en meter och sextiotre centimeter. Han kysser mig länge och jag vet att han verkligen älskar mig. Allt det onda som hände för knappt ett år sedan är som bortblåst och nu flyger svalorna lyckligt i luften igen.