Längs finska viken

April -94. Vår militärambulans rullar fram längs finska vikens södra strand. Missade den gamla svenskbyn Aponäs och körde ganska mycket fel uppe på Viimishalvön, men tidsplanen håller. Vi är på en tiodagars rundresa i vårt nyfunna nära grannland. Några år innan, när trycket av en lång rysk ockupation kändes uppgiven och hopplös, klev jag för första gången av den finskestniska bilfärja m/s Georg Ots i Tallinn. Då, i slutet av 80-talet, fanns ingen direktförbindelse med Sverige.

Ett brett öppet vintrigt landskap brer ut sig längs huvudvägen Narva mantee. Kyliga vindarna sveper in från finska viken. Lössnön som faller ner, blåser igen spåren av en tät trafik. I snöyran syns bara hjulspår. Här och var ligger bilar i diket. Leif lägger om till 4-hjulsdrift. Första milen fram till Kuunsalu är motorväg sedan blir vägen smalare.

Lämnar snabbt huvudstaden bakom oss. Passerar förbi gråa byggnader, stora kaserner och hyreshus. Inte ovanligt att en fabriksbyggnads närmaste granne är ett ensamt kraftigt nedsmutsat hyreshus. Det är något jag ofta sett under mina tidigare resor i landet. Hur upplever de som bor i husen smutsen? Var är samhällsservicen mitt ute på landsbygden? Vid mitt första besök hos en familj i Tallinnförorten Mustamäe1989 såg de ut att trivas, åtminstone i hemmet. Fast allt var mycket slitet. Tapeter och möbler påminde om våra svenska hem i början av 70-talet. Alla var samlade i vardagsrummet när jag kom och borden dignade av olika rätter, fast jag visste att det då var svår matbrist.

Men hur upplever man sin vardag idag, vet inte. En del av husen har nog sett bättre ut i någon smutsig gråvit nyans, som t.ex. i Stockholmsförorten Tensta, än den rostbrungula färgen. Fast de har i vart fall tak över huvudet och visst skydd mot naturens krafter. Visst skydd, några fönster är provisoriskt lagade med wellpapp. Inte ens ett ordentligt skydd mot vind och regn eller den smällkalla vintern som råder längs finska viken. Samma wellpapp använder ofta uteliggare för att skydda sig mot väder och vind. Kan människor verkligen bo i dessa hus på vintern? Hur sover de på nätterna, knappast som jag med lättare sovkläder under ett varmt täcke? Vid de tillfällen jag runt denna tid hälsat på någon borde jag inte annat än känna av deras uppgivenhet. Trapphus med en gisslande träentré, trappor vars betong släppt ner stora klumpar till hål, belysning så svag att väggar varit enda stöd uppåt i ett lätt glimmande mörker.

Från bilfönstret syns efter en tid mindre villaområden, klart urskiljbara små samhällen, allt större skogsområden och jättelika åkrar. På avstånd ser vi en och annan jordbrukskolchos, fabrik eller möjlig nedlagd sovjetisk militäranläggning. Estland led tills nyligen av den långvariga ryska ockupationsmakten. Inte underligt om det finns rester av dem kvar här och var på landsbygden. Det här skulle inte bli den sista militära byggnaden vi ser under vår resa runt i landet. Några skulle vi krypa runt i eller ta oss runt ibland glas och kvarlämnade saker men det är en senare historia.

Efter Jägalafloden svänger vi av vid Lihulöper och kör mot Rakvere, rullar över järnvägen och in till centrum. Målet är stadens kända ruin av en Ordensborg från den Tyska tiden som ursprungligen byggdes av danskarna på 1300-talet. Den föll efter ett landsomfattande uppror i esterna händer 1343. Parkerar ambulansen på en öde parkeringsplats vid Posti (Postgatan), en av huvudvägens sidogator. Enligt stadskartan, som jag plockar ur bilen och har med mig under vår vandring, är det bara att promenera västerut för att få syn på den mäktiga ruinen. Innan vi når fram tar vi en sväng genom centrum, köper varsin estnisk glass och tar oss igenom den gamla staden Vanalinn för att påbörja marschen mot den höjd, där ruinen ligger omgiven av en stor mäktig ekskog. Vyn med borgen på behagligt avstånd och med de många små kullarna, ger mig känslan av att ha klivit rakt in i en Robin Hood film. Landskapet liknar de som finns i norra England. Vandrar raskt över den kuperade terrängen mot borgruinen. På närmare avstånd ser vi den blå-svart-vita estniska flaggan som med vindens hjälp vajar stolt över porten.

Under vår bilresa blir det oftast inga större stopp på de mindre platserna. Via den stora rondellen, rullar vi ut från Rakvere och drar direkt norrut mot cementstaden Kunda. Det blir en krokig färd, genom de små samhällena Kohala, Jäätma och Kabeli. I princip följer vi till större delen Kundafloden, som har sitt ursprung från de stora sumpmarkerna, Sirtsi soo och Muraka raba. Strax öster om Rakvere ligger platsen där den svenska krigarkungen Karl XII satte upp ett stort vinterkvarter i november 1700, innan han startade uppmarschen mot Narva. Slaget som sedan utkämpades där blev det mest berömda i vår historia.

Efter bara någon timmes körning, är det dags för en fikapaus. Det blir en näringsrik och varm soppa med några brödskivor och estnisk korv. Miljön runt omkring oss är karg och mycket ödslig. En lätt disig dimma ligger över de näraliggande åkrarna. Ett övergivet grått trähus, står helt ensam på den stora åkern framför oss. Vart är alla människorna? Kontrasten till vad vi äter känns som med viss bismak. Det är april och vintern har inte riktigt velat släppa sitt tag över området. Luften känns mestadels kylig och rå. När solen bestämmer sig för att titta fram mellan molnen mår man bättre. Senast vi såg en grupp människor var egentligen när vi lämnade huvudstaden tidigt på förmiddagen. Visst har vi mött någon men det har inte känts hjärtligt. Det är bara något år sedan landet äntligen fick tillbaka sin självständighet och de ryska trupperna har inte helt lämnat landet.

Nu är det sen eftermiddag. Inom några minuter, har vi städat undan spritköket på militärfordonets bakre fotstöd, diskat våra prylar och rullar vidare norrut mot kusten. Redan på avstånd, förstår jag att Kunda är en rätt så omänsklig plats på jorden. Samhället ligger där på avstånd insvept i ett vitt töcken. Cementdamm är som ett lättflyktigt gråvitt pulver som tar sig in överallt där det finns minsta luftficka. När man arbetar med dammet behövs ansiktsmask för att det inte ska leta sig ner i lungorna. Vid infarten går en järnvägslinje parallellt med vår väg som ett sidospår från stambanan mellan Tallinn och Narva, med början i Rakvere och med destination Kunda cementfabrik. Treblinkas- och Auschwitz järnväg, hade också egna ”slutstationer”. Utan att för den delen dra så starkt moraliska och politiska jämförelser, så ser faktiskt Kunda ut som en svartvit kopia från den grymmaste delen av andra världskriget.

Medan vi sakta rullar in i samhället, känns det tungt för mig att se vad den okänsliga kommunistiska centralmakten i Moskva, har förorsakat detta fredliga och jordnära folk. Esterna har så länge man vet fått kämpa för sin existens och självständighet mot alla sina större grannar; svenskar, ryssar, polacker, danskar och tyskar. Ytterområdets relativt nyuppförda flerfamiljshus är bara utslängda på en åker, utan några som helst synliga faciliteter, förutom en idag kraftigt sliten och dåligt underhållen asfalterad väg. Runt husen finns en liten parkeringsplats av grus, en frusen åker, några skrotföremål och ett vämjeligt trist damm överallt. Stadens alla småhus, som en gång i tiden hade några pastellfärger som grund, är idag så gråsmutsiga av cementdamm från fabriken, att det knappt går att urskilja färgerna. Även staketen, träden, de få bilarna, vägarnas lera och de enstaka figurer som rör sig här och var, är täckta av denna hälsovådliga hinna av cementdamm. Det här känns verkligen som en dödens plats! Jag tar några fotografier och sedan drar vi snabbt därifrån. Lika plötsligt, som oväntat, är vi åter ute på landsbygden igen.

Efter en tid längs Narva landsväg närmar vi oss bysamhället Viru-Nigula och Leif saktar ner. Vår första dag i Estland går mot sitt slut. Ännu har vi inte bestämt oss för var vi ska ha vår första övernattning. Jag vill helst hålla ett så betryggande avstånd som möjligt till gränsstaden Narva. Något år innan, i samband med de första fria kommunalvalen i landet, gick rykten om en militant antiestnisk milis i Narva. Mitt tidigare besök i staden var inte särskilt uppmuntrande. Tomma mathyllor i affärerna, svårt med engelskan, ungdomar som strök runt och vuxna med surmulna ansikten. Och nu var vi alltså på väg dit om någon dag.

Vägen leder oss sakta fram till kalkstensstupet vid Ontika, 56 meter över havet. Leif krypkör sakta framåt. Platsen ska vara en av finska vikens vackraste utsikter. En smal lerig väg upptäcks i skymningsljuset och Leif styr raskt ner på den. Plötsligt står vi med fordonets strålkastare framför avsatsen. Leif stannar. Genom den snabbt fallande skymningen blev det inte mycket till ”vacker utsikt”. Vi drar vidare för att finna en väl avskild plats för natten och hinner passera bysamhället Toila innan Leif beslutar sig för att svänga in på en skogsväg. Han rullar sakta fram för att med alla fyra hjulen och full kraft dundra upp ett antal meter in i skogen. Motorn stängs av och en febril aktivitet startar i bagageutrymme. Ett kvällsmål stökas undan och sedan rullas sovsäckarna ut för natten…

***

Författare: Arne Fredriksson

Skriven hösten 1994, redigerad juni 2015

VN:F [1.9.11_1134]
2.8/5 (34 röster)
Längs finska viken, 2.8 out of 5 based on 34 ratings

2 kommentarer

  1. Michaela Skriver:

    Levande beskrivning, men ligger kanske närmare kategorin reseskildring än novell?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. das MLG standard Skriver:

    Jag kommer använda denna på min lektion i svenska

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.5/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.