Jag är sjukt trött på att vara trött

Jag är sjukt trött på att vara trött.
Jag är kär i tanken på att vara kär.
Saknar minnen som aldrig borde skapats.
Velat säga saker jag aldrig kunnat prata om.

När vi var fem satte du eld på mitt hår, när vi var femton satte du eld på mitt hjärta, när vi var nitton satte du eld på mitt liv och när vi var tjugofem satte du eld på dig själv.

En gång när vi var nitton höll du min hand så länge att vi hann lyssna på alla Håkans låtar utan att du vågade släppa taget och jag minns vad du sa.
”Om jag släpper din hand kanske texterna blir till sanning och jag förlorar dig för alltid. Det vill jag inte, aldrig någonsin.”
Våra sammanflätade händer höll ihop hela natten, då vi satt på framsidan av huset på altanen och rökte våra marlboro under den stjärnklara himlen. Du lutade dig mot mig och jag såg på dig, men du tog din fria hand och vred mitt ansikte mot stjärnorna och viskade sakta i mitt öra, tillräckligt långsamt att cigaretten mellan mina fingrar hann bränna mot min hud och Håkans låt hann spela till slutet.
”Se på stjärnorna och lyssna på mig, kanske då ska du förstå att jag älskar dig.”
Jag skrek inombords, vågade inte vrida på huvudet för att se dig i ögonen så du kysste min hals i stället och ställde dig upp utan att släppa mig. Höll mig i dina armar och drog in lukten av mitt hår och jag glömmer aldrig våra kramar, glömmer aldrig din lukt. Du var perfekt.
Hela natten gick och när du lämnade mig på morgonen för att gå till jobbet kände jag mig ensam och tom, jag minns hur jag låg kvar i sängen i flera timmar, berusad på lycka och hur jag inte kunde sova för att jag var så kär i kärleken. Jag väntade hela dagen på ett sms, ett telefonsamtal, vad som helst men inget dök upp. Jag lät dig vara för jag visste hur dåligt du mått och att du behövde din ensamhet. Kanske väntade vi bara på varandra medan tiden gick. Det gick två månader innan vi sprang in i varandra på en fest med gemensamma vänner, du introducerade mig till din flickvän som var två år äldre än oss, hon såg ut som en barbie och hon måste varit perfekt. Jag var vaken i fyra nätter efter det, tog ledigt från jobbet och drack i fyra dagar. Hur kunde du behandla mig på det sättet efter allt jag gjort för dig.

”Tänker du äta eller ska jag tvinga dig?”
De orden sa du till mig då vi var fjorton, när vi hade varit ute på vår första fest och jag hade blivit kallad tjock av ett par äldre killar och försökt svälta mig själv för att bli smalare. Det slutade med att du bakade pizza åt mig och vi spelade Zelda tillsammans på din nya konsol tills din moster kom hem och vi var tvungna att lägga oss. Jag fylldes av glädje så fort du var i närheten redan då, på den tiden då du fortfarande hade glimten i ögat och brukade spela basket med de äldre killarna. Efter din moster lagt sig den lördagskvällen i maj gick vi ut i köket och du satte på spisfläkten och log brett och hemlighetsfullt emot mig. Eftersom din moster tog sömntabletter på kvällen var det ingen risk att vi skulle bli påkomna. Första gången vi tjuvrökte tillsammans, även om jag tvivlade på att det var första gången för dig, med tanken på hur perfekt du andades in röken utan att hosta.
”Dina lungor kommer bli svarta en hemsk dag”, sa jag och du skrattade.
”Inte innan ditt hjärta blivit svart av svartsjuka.”

I kvällssolen vid stranden kvällen du fyllde sexton satt vi och kysste varandra helt åt helvete förälskade. En av våra vänner hade fått en gitarr tidigare det året och han satt och sjöng på Gyllene Tiders ’När vi två blir en’ medan resten av kompisgänget stämde in. Du flätade samman våra händer även den gången och tog med mig ner mot vattnet tills vi vadade i vatten, allt som hördes var sången av en sommaromans när vi såg varandra i ögonen och skrek för fulla halsar och dansade runt i vattnet tills vi ramlade längre ut och du kysste mig innan du slängde i mig i vattnet.
”Du är en idiot”, skrattade jag och drog ner honom i vattnet med mig.
”Jag är din idiot”, sa du och tog min hand.
Resten av sommaren försökte vi ses vid alla tillfällen vi kunde men våra intressen drog oss åt olika håll och du berättade hur rädd du var att förlora mig, jag minns hur jag lovade dig att aldrig svika dig, att alltid stötta dig. Men du umgicks med dina äldre vänner och jag umgicks med mina tjejkompisar som vanligt. Det hade blivit naturligt att vi bara sågs någon gång ibland, förmodligen var vi beredda på det värsta. Men trots det växte vi inte ifrån varandra på flera år. Du kanske låtsades som om jag inte existerade men för mig var du alltid den starkaste länken.

Två veckor efter din artonårsdag satt vi på taket till skolan där vi gått igenom högstadiet och otroligt många gånger grälat om nonsens. Vi hade inte setts sen din artonårsdag och du låg med huvudet i mitt knä med solglasögon som skydd för solen. Förmodligen bar du dem för att dölja att glimten i dina ögon var borta.
”Jag har prövat kokain”, berättade du, vi var tysta riktigt länge. Sen började du skratta och tog av dig solglasögonen för att se mig i ögonen och jag måste varit för fokuserad på vad du sagt ögonblicken innan för att märka att du ljög när du bortförklarade dig, det syntes alltid i dina ögon när du ljög.
”Tror du på allvar att jag skulle pröva droger?” Frågade du och plutade med underläppen, jag skakade på huvudet.
”Såklart inte, det lovade du för längesen att inte göra.”
Du ville berätta för mig att du hade problem med det men du visste inte hur jag skulle reagera, jag skulle aldrig stänga ute dig, jag skulle gett dig den hjälp och det stöd du behövde. Men i stället lämnade du mig ett år senare för att dyka upp med fröken Barbie.

Nästa gång vi sågs hade vi båda hunnit fylla tjugoett och det var en riktigt ruggig höstkväll, vi hade varit på middag hos mina föräldrar eftersom de ansåg dig som sin extrason så ville de träffa dig, jag vet inte om ignorerade de enorma påsarna under dina ögon eller om de var blinda, på grund av min kärlek och respekt till dem vill jag våga tro på det sistnämnda. Två kilometer från mig fick min bil motorstopp och vi var tvungna att gå hem i den hemska kylan och det isande piskregnet. Det blåste som om vi var mitt ute på havet och när vi väl kom fram till min uppfart hade ett träd ramlat över din bil. När jag fumlade med nycklarna till ytterdörren höll du ett stadigt tag om min iskalla hand och jag suckade åt situationen ödet satt oss i. Du tvingade in mig i duschen innan jag ens hunnit tjata på dig om att göra det först. Då jag satt på sängen med ryggen mot badrumsdörren iförd mjukisbyxor och en stor t-shirt och handdukstorkade mitt hår hann jag inte lägga märke till att vattnet ifrån duschen hade slutat rinna, att det var knäpptyst. Inte heller la jag märke till hur du kröp upp i sängen bakom mig och drog in mig i din famn och luktade lika underbart av parfym som du gjort när vi var nitton.
”Jag är en hemsk människa och jag förtjänar inte dig, men jag älskar dig”, talade du om för mig. Jag skakade på huvudet.
”Det är inte du som är en hemsk människa.”
”Vill du ta en cigarett med mig för gamla tiders skull?”, frågade du och jag nickade.
Mitt i natten stod vi där i köket under köksfläkten som mullrade av vindens styrka. Duschen du tagit hade fått dina mörka ögon att försvinna helt och hållet och när vi pratade om allt mellan himmel och jord märkte jag hur glimten i dina ögon inte hade försvunnit helt och hållet. Men du kanske behövde prata om dina problem med mig, så förlåt mig för att jag aldrig frågade. Men jag var rädd att du skulle lämna mig om jag brydde mig för mycket. Du var beroende av ett slags heroin och du var mitt heroin, därför var det riktigt smärtsamt när jag vaknade upp dagen efteråt, ensam i min kalla säng med bara en lapp till tröst.

”Om livet var perfekt hade vi varit gifta nu, men jag skyller på basketen i åttan och de äldre killarna som jag alltid ville vara lik. Jag gjorde allt för att inte bli utstött och grupptrycket höll i sig, för nu flera år senare sitter jag tillsammans med dem och krökar. Du måste hjälpa mig, jag vill inte ha det såhär. Gör vad som helst för mig, jag ber dig. När jag är med dig glömmer jag behoven jag har så snälla, lås in mig. Fängsla mig, håll mig borta från mitt umgänge, jag behöver det även om jag vet att jag inte har något rätt för fem öre att begära det av dig, men du är mitt enda hopp.
Jag älskar dig. 19/9”

Jag bestämde mig för att hjälpa dig, men när jag kom fram till gården där ni satt och såg miserabla ut kunde jag inte, jag var för svag för att hjälpa dig. Barbie stod där med dig i sitt grepp och när jag tvärnitade och vände kunde jag se hur du sprang efter bilen i backspegeln, flyendes och jag grät hela vägen hem. Jag bytte nummer dagen därpå och pratade inte med dig på vad som kändes som en evighet.

Jag lyssnade på Gyllene Tider och åt glass en hel vecka efter det och fastnade för texten till en låt som påminde om dig, och eftersom Gyllene Tider överlag påminde om dig så gjorde det allting värre. Men det var värt det för jag saknar minnen som aldrig borde ha skapats.

Jag sa till Tony: Det är bara att stå på.
Ge dig aldrig mera, mera, mera kol.
En stöt i ryggen, ge dem vad dem tål.

Jag sa till Tony: Tony tänk på dig själv.
Alla andra tänker bara på sig själv.
Sparka upp dörren annars blir du mot väggen ställd.

Jag sa till Tony: Tony, tryck och tryck och tryck.
Lossa ankar sen för världen är så stygg.
Hör hjärtat banka, lägg bena på din rygg.

När vi var fem älskade du eld, vi brukade alltid känna oss otroligt busiga när vi tagit med oss ett stearinljus ut i trädgården hos din farfar och då vi brukade sitta och elda pinnar på den där lilla lågan så att de glödde rött. Men du lyckades få din torra pinne att brinna en av de gångerna och när du skulle visa mig så tryckte du upp den i mitt långa hår. Som tur var gick en gammal tant förbi just i det ögonblicket som hade en vattenflaska med sig och hade hon inte agerat så snabbt kanske jag haft ärr resten av livet. När jag tänker på det idag så hade jag nog velat ha de där ärren, då hade jag haft dig med mig i varje ögonblick i resten av mitt liv. Vi fick rejäla utskällningar av våra föräldrar, våra morföräldrar och din moster senare men vi kunde inte låta bli att skratta i gråten när vi återigen satt ute i trädgården och lekte i sandlådan i stället. Du brukade alltid vara hemskt elak när vi var små, varje gång jag byggde ett bättre sandslott eller en bättre koja så trampade du sönder slottet eller tog på dig äran för det när någon frågade. Du gjorde mig alltid så ledsen men jag lärde mig aldrig läxan och lär man sig inte läxan får man sitta med betyget resten av livet.

Våren det året vi skulle fylla tjugotre, ett och ett halvt år efter att vi setts den sista gången knackade du på min dörr. Jag kommer ihåg det som om det vore igår.
”Jag kommer!”, ropade jag trots att du skulle få vänta i flera minuter. Då jag väl öppnade dörren blev jag chockad, du stor där och såg frisk ut, med glimten i ögonen och solglasögonen uppskjutna i ditt strandblonda hår. Du synade mig där jag stod i dörren och du såg bara mig för lyckad spred sig på dina läppar likt solen sprider värme så fort den rymt från molnen. Men din blick slets från mitt ansikte till pojken i min famn. Ditt leende dog ut och du såg plötsligt ledsen ut.
”Hej”, sa du till slut.
”Hej”, svarade jag, mållös över att se dig vara så frisk efter alla år du spenderat i träsket.
”Jag visste inte att du var mamma”, konstaterade du.
”Han fyller ett år den nittonde juni”, svarade jag.
”Får jag komma in?”
”Ja.”

Pojken i mina armar har somnat sedan länge medan du och jag pratar om allt mellan himmel och jord, precis som om inget hänt mellan oss, som om det vore det mest normala vi kunde gjort. Du frågar om du får ta något att dricka medan du reser dig upp och öppnar kylen då jag nickar. Då du sätter dig ner igen med ett glas cola i handen ser jag tatueringen som döljer sig under skjortärmen, de gamla brustna ärren mellan dina fingrar efter alla dina år av missbruk, det syns att du verkligen försökt länge nu. Så fortsätter vi vårt kallprat någon timme till innan du reser dig upp och jag likaså, efter att jag lagt ner min son i sin vagga så tar du mig i din famn precis som du gjort alla gånger vi setts.
”Hjälp mig”, viskar du svagt. Jag nickar svagt och kramar om dig, andas in den lukten av dig som du alltid burit med dig, den doften jag en gång misstrodde för parfym var din egen speciella, perfekta lukt.

Under veckan som gick flyttade du in i mitt gästrum, det kändes säkrare att hjälpa dig om jag inte var förälskad. Hade jag varit det hade jag förmodligen blivit less på all skit du tog mig igenom de månaderna av panik, depression och ångest som du led av. Många gånger hittade jag dig på vardagsrummet då du grät värre än min son och skakade som om du befann dig i ett iskallt bad. De gånger det var som värst kunde du prata i timmar. Du sa många gånger att du ville dö, att du förmodligen varit död redan om inte jag varit hos dig. Du förklarade att du ville ha mig mer än du behövde mig och för mig var det tvärtom. Jag vill inte ha dig men jag behövde dig för utan dig kunde jag inte andas, utan dig hade min son inte haft sin pappa. Även om jag aldrig talade om det för dig så var dina så kallade vänner och letade efter dig, de frågade mig om du var hos mig och då en av dina äldsta vänner och Barbie försökte tränga sig in i mitt hem knivhotade jag honom, höll en kniv mot hans hals och anklagade honom för att vara feg när han backade ut ur tröskeln. Jag föll ihop innanför dörren och grät kort därefter. Många gånger frågade du vem vår sons pappa var och jag dumförklarade dig varje gång. Du konstaterade att han hade min hårfärg men att du såg dina ögon hos honom. I slutet av sommaren gav jag upp och erkände att det var din son och du såg så stolt och lycklig ut att jag undrade varför jag inte talat om det för dig tidigare.

Du tillfrisknade under hösten det året och skaffade dig ett jobb som personlig tränare, träning blev ditt nya missbruk och även din son. Då du inte arbetade eller tränade så tog du hand om honom och även om vi levde ihop så var vi den sorten av bästa vänner som vi var innan vi fyllde femton. Den sortens vänner som gör allt tillsammans. Det var inte förrän lite innan jag skulle fylla tjugofem som du frågade om jag ville äta middag med dig utan vår son, som mina föräldrar fick vara barnvakt åt. Vi åt på en av de dyraste restaurangerna du kunde ha hittat och jag borde ha anat att du bokat bordet långt innan du frågat mig, men jag tvivlade på vad du egentligen ville, hade du tagit med någon annan dit om jag sagt nej? Jag var alltid osäker på mig själv, även då jag var mindre och dina vänner kallat mig tjock. Trodde alltid att det fanns någon som var bättre än mig bara att du aldrig hittat en sådan tjej.

Vi åt den mest utsökta förrätten som bestod av skaldjur. Varmrätten bestod av en helt underbar rödspättafilé med de godaste smörkokta bönorna jag någonsin ätit. Till efterätt åt vi chokladsufflé och jag minns hur du med världens sämsta ursäkt gick iväg från bordet till toaletterna och jag satt kvar vid bordet och inväntade vår servitör för att beställa ett andra glas med vin, jag märkte inte ens då du kom tillbaka och satt intill mig med ditt ena knä i golvet och med den vackraste ringen jag någonsin sett i en mörkblå ask i din hand.
”Vill du göra mig äran att bli min fru?”, frågade du. Det syntes på dig att du var nervös, du visste att vi inte varit menade för varandra på länge, men vi hade inga andra i våra liv och hade inte haft det på länge, jag hade ju aldrig haft någon annan än dig, så kanske var det värt det. Vi älskade varandra innerligt även om vi inte sa det. Du brukade säga till mig att en blick kan säga mer en tusen ord och jag visste inte riktigt om jag trodde på dig i början, men i det ögonblicket gjorde jag det. Jag nickade bara då jag höll fram mitt ringfinger varpå du trädde på den perfekta ringen på mitt finger. Du reste dig upp och drog upp mig från stolen och likt en romantisk film drog du in mig i din famn som du gjort så många gånger.
”Om jag släpper din hand kanske texterna blir till sanning och jag förlorar dig för alltid. Det vill jag inte, aldrig någonsin”, viskade du och jag hatade dig med hela mitt hjärta i den sekunden, tills du förklarade dig.
”Jag var rädd att du inte var nog för att få mig in i ljuset och att jag skulle mörka hela ditt liv med min skugga, förlåt för det, även om det är sex år sen.”

Den åttonde november det året gifte vi oss och det var ett stort och underbart bröllop. Din moster gick bort kort därefter och jag vill inte leva med smärtan av ditt förstörda liv igen. Du försvann bort i flera veckor utan att du hörde av dig och när du kom hem var du söndersupen. Du hade inte rakat dig på länge och dina kläder var smutsiga och stank. Jag skämdes över att vår son såg dig sådan. När jag senare den våren hittade amfetamin i din låsta byrålåda så grät jag, grät över att du gått tillbaka. Det slutade med att jag konfronterade dig och även om jag såg i dina ögon att dina ord var lögner så såg jag även ropet på hjälp igen men när du inte verkade klara av att acceptera min hjälp en andra gång så gav jag upp. Sommaren efter att du friat till mig så stoppade du i dig ett preparat som gjorde dig galen, så en dag när jag gick ut till trädgården för att vattna rabatterna så satt du där i den trettiofemgradiga värmen och sa att du frös. Jag bad dig att ta på dig mera kläder men då gick du runt huset och när jag hörde en hög knall sprang jag för att se efter vad fan du sysslade med, då stod du där neddränkt i bensin och skulle röka en cigarett, hade jag inte stått med vattenslangen i handen hade du förmodligen varit död. Du kom lindrigt undan med enbart brännskador på överkroppen, men de var inte lindriga, det tog flera månader innan du såg någorlunda hel ut igen.

Du var min perfekta ros och när jag såg att du höll på att vissna försökte jag hålla hårdare men dina taggar fick mig bara att börja blöda, jag försökte vattna dig men eftersom du inte tog upp näringen jag ville ge dig, hjälpen jag vill leda dig i så blev du torr, bara ett skal av vad som en gång var så vackert. Det var inte menat att det skulle vara vi två och när vi försökte slå ödet i ansiktet så fick vi helvete tillbaka. Igår var jag ute på picknic med vår son och han är redan sju år, kan du förstå det? Han pekade på den blå himlen och frågade om det var där du var. Jag svarade att nej, det är inte där du är.

Vår son önskade sig en katt i födelsedagspresent så jag var hos en dam och köpte en underbar kattunge till honom häromdagen. Det syntes på henne att hon var trött och då vår son sprang runt och lekte med kattungarna så passade jag på att fråga henne.
”Min man bestämde sig för att sitta och klaga hela natten på vilket oljud katterna för och hur jobbigt det måste vara för mig att ha dem alla när jag är ensam här”, svarade hon. Jag blev ytterst förvirrad av hennes svar, eftersom det var lördag och ganska sent så borde väl hennes man ha varit hemma.
”Jag förstår vad du tänker att eftersom du inte kan se min man omkring dig så finns han inte”, började hon och tog mina händer över bordet, håren reste sig på mina armar och jag ryste.
”Min man är min skyddsande, han går vid min sida och tar hand om mig när jag har det svårt eller behöver en vän att prata med”, avslutade hon sedan men hon såg att jag inte vågade tro henne.
”Bara för att du inte ser det jag ser betyder det inte att jag ljuger”, sa hon efter en liten stund ”jag ser din skyddsande också”, fortsatte hon och då kom vår son och ställde sig intill mig.
”Jag ser en man med sandblont hår, gröna ögon och brännskador på halsen och en tatuering på armen, han står och håller dig i handen och din son i andra”, tanten pausade då hon såg att jag började gråta.
”Han hälsar och ber om förlåt, han säger att han aldrig ska släppa din hand igen, för då kanske Håkans texter blir till sanning.”

***

Av: ”Trezzan”

VN:F [1.9.11_1134]
4.2/5 (146 röster)
Jag är sjukt trött på att vara trött, 4.2 out of 5 based on 146 ratings

5 kommentarer

  1. Evelina Skriver:

    Tårarna rinner nerför mina kinder. Otroligt fint skriven och en vacker historia. Wow!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.2/5 (5 röster cast)
  2. Volgsjöskola Skriver:

    Ingen barnbok där inte.. åldersgränsen borde vara hög

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.2/5 (6 röster cast)
  3. Äzzzzzzzzzzzzi Skriver:

    saftigt

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.3/5 (3 röster cast)
  4. Eva Skriver:

    Hej, vad skulle du säga att budskapet i denna novell är?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.0/5 (3 röster cast)
  5. Rebecca Skriver:

    Så fin text!!! Kändes rätt in i hjärtat

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.2/5 (5 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.