Tyngden av tomrum

Det är en typiskt gråmulen januariförmiddag. Solen får inte många chanser att titta igenom molnen för att värma snön som ligger längs vägkanten så smutsig och full av småsten efter alla bilar som kört förbi. Morfar håller en stadig hand på ratten samtidigt som han stolt berättar små historier från
min barndom som komiskt nog kryddas lite extra för varje gång jag hör dem. Mormor avbryter och
sätter igång en het debatt med min lillasyster om vad vi ska äta för något. Jag orkar inte riktigt ge
mig in i diskussionen men förbereder mig för att invända om beslutet blir alldeles åt skogen. Vi
bestämmer oss för att stanna vid den nya pizzerian i byn där vi bor. Nöjd över beslutet lutar jag mig
tillbaka igen, tittar ut genom bilrutan och studerar de vackra, vita kullarna som formar ett böljande
och fridfullt landskap. Fridfullt. Mina tankar vandrar iväg men avbryts av en svag rörelse i min
ficka. Jag rycker till och tar upp mobilen med en hastig rörelse. Skärmen skvallrar om att det är
mamma som ringer. Vant och utan att tänka svarar jag och inte helt oväntat kallar mamma mig
hjärtat och undrar var vi är. Repliken är jag van vid att höra, men undertonen i hennes röst avslöjar
att något inte står rätt till. Jag delar med mig av vår middagsplan och utan säga väldigt mycket till
svar bestämmer hon sig för att köra förbi när hon slutat jobba. Vi avslutar samtalet med en puss. Så
långt är allt precis som vanligt. Ändå är det något som stör min frid.
Den varma och tunga doften av nybakad pizza smeker mig i ansiktet när jag passerar
tröskeln för att gå in på pizzerian. Vi slår oss ner vid ett av borden och en servitris med ett förkläde
vitt av mjöl kommer in runt hörnet och ger oss varsin meny. Vi låter pizzan tysta mun och efter ett
tag sitter vi alla mätta och belåtna runt bordet och småpratar. I ögonvrån noterar jag en rörelse
utanför det enorma fönstret som ersatt den ena väggen av pizzerian. En bil kommer körandes och
det tar ett par sekunder innan jag ser att det är mammas smutsigt gröna bil. Hon kör upp på en av de
sluttande parkeringsplatserna och bromsar tvärt. Med tunga men bestämda steg styr hon mot
pizzerians ingång.
Jag tar min jacka och går ut för att möta henne. För att få en ledtråd till vad som tynger
henne möter jag hennes blick. Hon hälsar med ett försök till leende. Hennes ögon är röda och
skvallrar om att tårar rullat ner längs hennes kinder för inte allt för längesedan. Oron sprider sig i
kroppen och jag studerar det ansikte som ramas in av slingor som smitit ur hästsvansen. Att försöka
gömma något tjänar inget till, vi känner varandra för väl. Undermedvetet börjar jag förbereda mig
för vad som ska följa. Jag står på oroliga ben och väntar på att hon ska säga något. Hon samlar sig
och tar sats. Jag ser att hon vill berätta något. Hon börjar med att säga mitt namn men stannar upp,
som för att noga tänka igenom sitt ordval innan det är försent att ändra sig. Mitt ansiktsuttryck ser
antagligen lika tomt ut som det känns. Jag vet inte vad jag ska tro, tänka eller göra. Jag bara tittar på
Kajsa Nilsson Kinberg Na1B
henne. Kanske vet jag någonstans inom mig vad hon snart kommer att säga, men jag vågar inte ens
snudda vid tanken.
Så säger hon det. Hon säger det som för alltid kommer att förändra mitt liv. ”Det är pappa.” Hon
väntar på reaktion. Jag vet inte hur jag ska tolka hennes ansiktsuttryck. Jag vet inte vad jag ska tro.
Han har varit sjuk länge, pappa. Eller det är vad vi har sagt till de flesta runt omkring oss.
Det började egentligen redan när jag var omkring sex år och mamma och pappa skilde sig. Jag
kommer förstås inte ihåg så mycket, varken av vad som hände eller av mina känslor. Det jag vet är
att det aldrig blev riktigt som jag trodde. Inte varannan helg eller varannan vecka hos pappa. I
början försökte vi, men vi smittade varandra med ledsamhet när vi var där så det fungerade inte så
länge. Stackars pappa, det var inte hans fel.
Vi träffade honom en dag då och då, men allt mer sällan. Tiden gick, vi vande oss vid
situationen men samtidigt blev jag äldre och förstod allt mer. Pappa kunde inte ta hand om oss, han
var sjuk. Jag vet att han ville, vill, det har jag alltid vetat, men han orkar inte.
Jag minns samtalen med mamma under de senare åren. Samtalen då hon tappert förklarade
för mig och min syster hur det var och vad det innebar. Jag förstod klart själv, men mamma kände
nog att hon behövde prata med oss om det, få oss att förstå att det inte var vårt fel. Lite för hennes
egen skull också tror jag, det kan inte vara lätt för henne heller.
I skolan frågade kompisar ibland varför jag inte bodde med min pappa. Jag svarade att han
var sjuk, sen var det inte mer med det. Jag vet att mina kompisar bar bilden av en pappa liggandes
på ett sjukhus med läskiga slangar kopplade till sin kropp. De visste inte att jag istället såg hur
pappa låg på en soffa i en dammig lägenhet och med ett bord fullt av tomma ölburkar samt
eventuellt en och annan smutsig tallrik. Hur ska någon av mina vänner någonsin kunna förstå att en
av gubbarna i parken, de med spretiga frisyrer, ovårdat skägg, skitiga kläder och ölburkar kring
fötterna, kan vara min pappa?
Min pappa är inte en uteliggare. Han har faktiskt och osannolikt nog en lägenhet, men hade
jag inte känt honom och sett honom på gatan, hade jag troligen trott annat. Jag kan känna lukten av
honom, unket av kläder som inte tvättats på ett tag ofta blandat med en alkoholstinkande andedräkt.
Axlarna brukar prydas med mjäll som fastnat i hans blåa jacka och när han kramar mig håller jag
andan. Han darrar mycket när vi träffar honom och varannan sekund slänger han en otålig blick på
klockan. Det gör ont att veta att det enda han vill när han är med oss är att komma hem för att få
återförenas med spriten. Jag hatar den för att ha tagit över hans liv.
Vi har fina minnen tillsammans, jag, min syster och pappa. Inget kommer ändra dem. I
början åkte vi ofta till badhuset och vår modiga pappa gjorde oss stolta när han vågade hoppa från
tian i hopptornet. Ibland åkte vi rullskridskor på hans gård eller gick för att köpa tuggummi i Kalles
Kiosk. Jag minns också hur fin han var mot oss när vi var ledsna, speciellt mot syrran som var så
liten. Vi saknade mamma mycket, vi var ju inte vana vid att vara hemifrån. Ofta tror jag att pappa
har svårt för att underhålla oss, han vet inte riktigt hur han ska göra.
Jag älskar min pappa och har ofta skuldkänslor för att vi inte träffar eller ringer honom så
ofta. Det händer att jag gråter, rädd för vad som ska hända och ledsen för att jag inte kan eller gör
något. Jag drömmer ofta om hur pappa äntligen inser sina problem, låter oss ta in honom på ett hem
så att han blir frisk. Det har hänt att han gett oss hopp då och då när han stolt berättar om sina planer
för framtiden och att allt är fixat. Lika besviken blir jag varje gång när verkligheten kommer ifatt
mig och berättar att han inte alls kommer bli bra, inte om han fortsätter såhär.
Ibland säger vi till honom att han borde skärpa sig och sluta dricka, men han svarar
försvarande att han inte alls har problem eller att han vet och håller på att fixa det. Jag tror det sårar
honom en del när vi, hans barn, nästan läxar upp honom. Jag kan se hur besviken han är på sig själv,
han som inte ens kan ta hand som sina älskade barn.
Jag återgår till verkligheten med tårarna nära och väntar på att mamma ska berätta.
”Älskade..” säger mamma igen. ”…polisen ringde. De har hittat pappa i sin lägenhet. Han är död.”
Hela min värd rasar i samma sekund sönder och jag rasar med den. Det exploderar inom mig
och varenda del i min kropp går sönder i tusentals skärande bitar, trycker ut min bröstkorg och
kollapsar sedan totalt. Jag ser ingenting, hör ingenting. Hulkande faller jag ner på knä mellan
bilarna med huvudet i händerna. Allt inom mig växer, tar upp alldeles för stor plats och dunkar
kraftigt. Jag kan inte andas och jag tänker att nu, nu kommer jag också att dö. Smärtan slår bort
något inom mig, en del av mig försvinner i samma sekund som jag andas in igen och tomrummet
gör smärtan ännu värre. Hela min mage sugs inåt och gör det omöjligt att andas. Tårarna rinner
tunga, trängs för att komma fram och bränner långa revor i mina kinder. Det känns som de fräter,
som om de öppnar upp mina ögonvrår och lämnar öppna sår efter sig.
Nu är det försent. Alla tankar på hur pappa kanske kan bli bättre, vad jag ska ta tag i, hjälpa
honom med, säga till honom. Allt slås sönder inom mig, bränner upp mina inälvor och försvinner.
Jag inser att människan tål mer smärta än hon tror och det skrämmer mig att jag kommer överleva
detta. Aldrig någonsin har jag känt sådan smärta förr. Ondast gör tanken på vad jag inte gjorde men
kunde ha gjort. Allt jag vill ha sagt men inte sagt, jag trodde det fanns mer tid. Jag trodde att tid var
något oändligt, nu vet jag att den tar slut. Man kan inte räkna med att hinna förbereda sig. Jag tog
inte chansen, kämpade inte medan jag kunde och nu är allt försent. Nu växer skuldkänslorna fram,
skuldkänslorna som kommer att följa mig i vartenda steg jag tar. Resten av mitt liv kommer de att
vara en del av mig och jag kan aldrig bli fri igen. Nu är det försent.

***

Av: Kajsa Nilsson Kinberg

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (8 röster)
Tyngden av tomrum, 3.8 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.