Slutet

Mari kände hur blodet rörde sig i hennes händer; det var en obehaglig känsla som samtidigt var skön. Hon visste att det inte spelade någon roll om hon oroade sig, det var över i vilket fall som helst och det enda som kunde ändra på saken var tiden. Plötsligt mindes Mari hur hon alltid hade kämpat mot tiden när hon var yngre. På den tiden var hon fylld med kraft och passion, hon hade en dröm som hon var redo att ge allt för. Tanken på hur svag och hopplös som åren hade gjort henne, gjorde att Maris ögonen fylldes med tårar. Hon fick svårt att andas men hon var tvungen att behärska sig, hon fick absolut inte gråta här, nu när hon var så nära sitt mål. Ett litet misstag skulle vissa hur svag och hopplös hon var. Nej, nu fick det vara nog. Hon styrde tankarna åt ett annat håll.

Plötsligt öppnades dörren igen, en kille steg ut ur rummet med en blick som skrämde alla. Alla visste hur det hade gått för honom, många ville säga något tröstande, men det var snarare de själva som behövde tröstas. En del satt helt oberörda medan andra var helt hysteriska.
”Alltså om jag inte kommer in, då dör jag”, sa en blond tjej.
Hon hade mörkgröna ögon som gav henne en alldeles speciell blick.
Mari hade alltid önskat att hon också hade haft sådana vackra ögon; det var förresten inte det enda som hon alltid hade önskat sig. Som alla vanliga tonåringar ville hon vara snygg, smal, fräsch och samtidigt smart. I andras öron låter det antagligen naivt, men efter allt som hon hade gått igenom var hon allt annat men inte naiv. Faktum är att hon aldrig fick chansen att slappna av och vissa sitt riktiga jag. Hon var alltid upptagen med skolan, vänner och familjen som hon alltid fick hjälpa. Hon älskade alla som förstod henne och som stöttade henne. Men Mari avskydde alla som hade gjort livet svårare för henne. Alla de som hade fått henne att känna sig dålig och misslyckad.

När Mari var 15 år fick hon höra något som hon aldrig skulle glömma, hon avskydde det hon fick höra, hon avskydde personen som sa det till henne och det hon hatade mest var att det som hon fick höra var sant.
”Du inser inte vilken börda du och dina syskon är för mig”.
Än idag kommer Mari ihåg orden som hon fick höra för 8 år sedan. Ibland glömmer hon det, men ibland går hon och tänker på det hela tiden. Det är som om hon befinner sig i en chock fortfarande, en chock som hon antagligen aldrig kommer att komma ut ur.

Plötsligt utan att hon anade det minsta, hörde hon hur någon ropade hennes namn.
”Mari”?!
”Ja”, svarade hon automatiskt.
”Välkommen in”, sa en kvinna med en allvarlig blick.

Mari sa inte ett ord, inte ens ett ”ja”, för att hon visste att den här kvinnan förväntade sig att hon skulle följa med in. När Mari gick genom dörren blev hon lite förvånad; det såg inte alls ut som hon hade föreställt sig. Hon hade förväntat sig ett rum bakom dörren, men istället var det en lång och smal korridor som ledde till en ny dörr. Korridoren var helvit förutom den långa röda mattan, som täckte hela golvet.
”Följ efter mig bara”, sa kvinnan med en eftertänksam blick.
Mari följde lydigt efter henne, utan att säga något. För varje steg som hon tog slog hennes hjärta allt hårdare. Samtidigt for alla minnen igenom henens huvud. Hon mindes allting som hon hade uppoffrat för den här stunden och allt som hon hade gått igenom. Det var inte bara bittra minnen, det fanns en del bra minnen som hon hade från sin barndom, minnen som hon aldrig skulle glömma. Det var som om slutet hade kommit. Hon hade en konstig känsla som hon brukar få när hon anar att något ska gå bra, men ändå inte. Hon kände hur hennes andetag blev allt mer oregelbunden och hur blodet forsade i handen, den här gången snabbare än innan. Såhär nervös hade hon aldrig känt sig förut. Kanske var det för att den här stunden var något som hon hade väntat på i mer än 12 år. I mer än 12år hade Mari kämpat hårt varje dag, slitit på sin vilja och tagit sig igenom alla svårigheter. Hon hade genomlidit alla dessa år bara för att få komma hit och bli… Mer hann hon inte tänka för de hade kommit fram till dörren och det var dags att gå in. Hon tog tre djupa andetag och försökte samla sina tankar. Dörren öppnades. Hon steg in. Hon sa ”hej” och presenterade sig själv utan att egentligen uppfatta vilka som satt framför henne i det stora rummet som hon hade stigit in i. Hon var för nervös för att tänka på vilka som tittade på henne. Hon ville bara få det gjort.

”Hej!”, sa en man med en trevlig ton. Det var som om han inte märkte hur rädd Mari var.
”Varsågod och sätt dig här”, sa han och log mot Mari.
”Jag och mina kollegor har tittat igenom dina papper och vi kom direkt överens om du får komma in eller inte.”
Mari satt helt stilla. Hon höll andan och vågade inte säga något. Hon ville bara vete om deras beslut. Hon var så nervös att hon hörde sitt egna hjärtslag: dunk, dunk. dunk, dunk…..
Mannen kollade runt på de andra personerna som satt bredvid honom, han gav dem en konstig blick. Som om han ville få dem att säga det han skulle säga….

Nej, det kunde inte vara sant!, tänkte Mari. Hon visste vad det betydde; hon hade inte kommit in och mannen ville att någon annan meddelade om den dåliga nyheten. Vad hade hon förväntat sig egentligen? Hon förtjänar inte jobbet, hon är ingen som kan ta så stor ansvar, hon borde ha utbildat sig till dagisfröken eller något liknade.

”Varför ser du så ledsen ut?”, sa en kvinna som satt till höger om mannen. ”Du ska vara stolt över dig själv som har kommit så långt. Det är inte varje dag som vi träffar så unga tjejer som dig”

Mari ville skrika till henne, slänga något på dem och sedan springa. Skojade hon med henne? Vad menar hon med ”du ska vara stolt”? Visst är hon stolt men det spelar väl ingen roll om hon är stolt eller inte. Hon har ju förstört sitt liv och ändå inte lyckats nå sin dröm. Hade de varit stolta över sig själva om de fick ett ”nej”?

Det är som om….

”Mari!”, sa en annan kvinna som satt allra längst till vänster. Hon verkade vara irriterad över något, vilket syntes av blicken som hon gav till de andra som satt bredvid henne. ”Jag är stolt över att få ta emot dig på vårt sjukhus”. ”Du kan börja redan imorgon”, sa hon med ett stort leende.

Mari var redo att gråta, men något hejdade henne. Hörde hon rätt? Sa hon ”börja imorgon”?
Mari log tillbaka och tackade alla som satt i rummet. Hon tackade flera gånger innan hon lämnade rummet och gick ut till den långa korridoren med den röda mattan. ”Tack”, tänkte hon. Hon visste inte vem hon tackade, men en sak visste hon säkert; Det här var slutet på hennes lidande och slutet på all väntan, men detta slut var en ny början på en resa som hon aldrig skulle glömma och en resa som hon aldrig skulle ångra.

***

Av: Mariam

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (32 röster)
Slutet , 3.7 out of 5 based on 32 ratings

1 kommentar

  1. Liv S Skriver:

    Väldigt bra! Skulle ge den 3,5-4 stjärnor.. Men det fuckade upp sig.. :/ fortsätt skriva! Du kan bli stor! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.