Självmord

Jag vaknar, det är tyst i huset. Bara några bilar utanför hörs, men det försvinner snabbt och blir ett med tystnaden. Jag drar fingrarna genom det axellånga brun färgade håret. Det är fett, men jag bryr mig inte. Jag sätter upp i en tofs så ser det inte så mycket ut för omvärlden. Det ligger använda kläder på golvet, mamma har inte brytt sig om att tvätta. Jag tittar igenom garderoben efter rena kläder, allt jag hittar är ett par gamla byxor som har blivit för små för länge sedan. Med en suck tar jag upp ett par byxor och en tröja från golvet, som jag redan använt i tre dagar. Men jag hade ingen val.

Det är bara jag och mamma hemma, mina syskon har antingen flyttat hemifrån eller så bor dem i ett familjehem. Mamma jobbar inte, hon äter antidepressiva tabletter och klagar över socialens existens hela tiden. Jag är alltid uppe först, utom de dagarna jag inte känner för att gå upp. Det känns inte som att det är någon mening med det, ingen bryr sig ändå.
Jag går ut från mitt rum, eller min ”frizon” som jag också kallade det, ut till den lilla hallen. Där brukade jag stå och fundera över om jag skulle gå tillbaka in igen, tillbaka och stänga in mig själv i min egen bubbla. Men jag fortsatte till köket. I frysen fanns det glass, i skafferiet kakor och i kylskåpet choklad. Men ingen frukost, det jag hittade var halv torkat bröd och lite ost. Jag tvingade i mig det torra brödet, osten gjorde det lite lättare att svälja. Mjölken hade mamma tagit slut på kvällen innan till sin pulver dricka, som hon inbillade sig skulle göra henne smalare.

Varje morgon var det samma visa, jag var tvungen att gå till övervåningen och väcka mamma. Hon skulle köra mig till skolan. Jag öppnar dörren in till hennes rum och möts av värmen som utsöndras ifrån elelementet. Jag får inte ha mitt igång, det kostar för mycket. Men hon drar till full värme. Jag lutar mig över henne och skakar om henne, motvilligt öppnar hon ögonen och sätter sig upp. Jag blir alltid sen till skolan pågrund av henne. Efter en lång procedur av toa besök och att ha spytt galla över allting, kom vi iväg.

Jag stod framför den stora glasdörren, den ledde in till skolan. Varje dag var det samma sak, jag stod med en klump i magen och förbarmade mig över vad som komma skall under dagen. Egentligen orkade jag inte vara där, jag orkade inte med alla glåpord jag fick höra. Jag ville så gärna vara någon annan, för jag var inte bra nog. Sakta öppnade jag dörren med mina tjocka otränade armar, med ett flås gick jag igenom dörröppningen. Det var en stor trappa som ledde upp till där jag hade mina lektioner. Motvilligt gick jag upp för trappan, det var tomt alla var på lektion. Det var bara jag som var sen, men så brukade det vara. Andfådd, svettig och eländig öppnade jag mitt skåp. Första lektionen var snart slut, så jag struntade att gå på den. Den ljuva tystnaden övergick fort till muller och höga röster. Som en flock av vilda hyenor samlades korridorerna av elever, nedvärderande tittade dem på mig. Deras dömande blickar brände när jag gick förbi.

Min svenskalärare hälsar alla glatt välkomna till lektionen. På något sätt kände jag mig själv mindre välkommen än de andra, jag dög inte. Ensam satt jag i ett hörn och försökte göra mig osynlig, ändå fick jag suddgummi kastat i håret. Vissa dagar kunde de spotta på mig, lärarna gjorde ingenting. Efter att ha genomlidit en lektion kom jag på mig själv att jag har resten av dagen kvar. Hela tiden gick jag med den känslan, ”kommer jag att leva i slutet av dagen?”. Jag var alltid osäker, ingen tyckte om mig. Jag var den ”feta” den ”äckliga” som ingen stod ut med.
Mina så kallade ”vänner” lämnade mig för att jag mådde dåligt. Så jag var alltid ensam.

Det är lunch, min favorit del av dagen. Men också den delen jag hatar mest. Tjejerna i min klass brukar sätta sig bredvid mig, men inte för en lång stund. De sitter först och fnittrar, sedan slår de till mig när jag ska föra gaffeln till munnen. Gaffeln flyger över det blå/vit spräckliga golvet, jag sitter som ett fån och försöker hålla tillbaka tårarna. Först blir det tyst, sen börjar alla skratta och säga fula ord som ”fula äckliga feta hora” och ”haha fyfan va dålig du är”.
I den stunden kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre, de väller fram som vattnet i Niagarafallen. Även fast jag är tjock och i dålig form, går jag snabbt ut från matsalen. Fortfarande hörs skratten när jag går upp för trappan. Framme vid mitt skåp står redan några tjejer. De blockerar mitt skåp så att jag inte ska kunna öppna det. En av dem lägger märke till ett hål i min tröja. Med snabba rörelser tar hon tag och ryker, hon river sönder halva tröjan. De andra tjejerna tyckte det såg roligt ut, och började rycka tag på flera ställen. Min tröja var nu i små remsor, tur att jag hade linne under. Men de såg ändå inte nöjda ut. De flyttade sig från skåpet, med snabba rörelser får jag två smällar i ryggen och i bakhuvudet. Jag tappar andan och faller på knä, flåsande försöker jag få tillbaka andningsförmågan.
Tjejerna försvinner genom korridoren, jag sitter fortfarande på knä framför skåpens närvaro.

Skoldagen var inte slut, men jag tänkte inte vara kvar en sekund till. Idag var en sån där dag som mamma inte var hemma, hon var på vift någonstans. Någonstans jag inte visste var. Det är tröttsamt att behöva gå och vara orolig för vad som kan hända. Om hon kör av vägen, eller hamnar på fel ställe vid fel tidpunkt. Min mamma kunde aldrig säga nej till något, vad det än må vara. Kom det en försäljare som ville sälja en bok om kroppen, ja då köpte hon den. När räkningen kom la hon den tillsammans med de andra, och sket fullständigt i dem senare.

Men jag bestämde mig för att gå hem. Det var drygt en mil från skolan och hem, jag hade hunnit gå igenom alla händelser, men inte låtit dem passera. Jag kunde inte förlåta, ett hat och förakt mot alla växte. Jag kunde inte lita på någon längre. Då slog mig tanken, tanken jag aldrig jag trodde jag skulle tänka. Jag ville ta självmord.

Utmattad öppnade jag dörren till det gamla huset jag kallade ”hem”. Nu började jag på riktigt tänka att jag skulle ta självmord, när jag möttes av den brännande stanken av kattpiss och möglig mat. Som mamma inte hade orkar slänga. Diskade tallrikar och bestick hade jag inte sett skymten av på ett tag. Allt kändes så eländigt, fruktansvärt och jag hade inget hopp om framtiden.

Med tårar i ögonen skrev jag brevet, brevet jag aldrig trodde jag skulle skriva. Jag skrev såhär: ”Hej mamma! Du kanske undrar vart jag är? Jo jag är ledsen men jag står faktiskt inte ut längre, du bryr dig inte ett piss och vårt liv rasar. Vi har inga pengar, ingen värme och ibland har vi heller inget vatten. Du går och ältar allting, men du försöker aldrig göra någonting åt det. Så som jag har upplevt det så har du inte brytt dig det minsta om mig. Du säger aldrig att du älskar mig längre och jag får aldrig kramar. Är du trött på mig? Har jag gjort någonting fel? Nu slipper du mig iallafall. Ja du hörde rätt. Innan du läst klart det här kommer jag redan vara borta, mamma jag ska ta självmord. Du vet att jag blir mobbad, men du gör fan inget åt det! Jag är för i helvete 12 år, jag klarar inte av vad som helst. Men nu slipper du ett bekymmer för du har ju ”så många” som du säger. Som du uttryckte det, kändes det som att jag var inräknad där. Men tack för 12 år tillsammans, du vet att jag älskar dig men det räcker inte. Hej då. //Din dotter.”

Jag satte upp brevet med tejp på dörren som ledde ner till pannrummet. Jag funderade en stund hur jag skulle gå tillväga, hur jag skulle ta mitt liv. Sen kom jag på att vi hade ett tjockt rep i hallen. Jag tog det, tog på mig skorna och gick ut i den milda vårluften.
Det fanns ett jättefint stort träd, alldeles intill huset. Men det var även skymt av lite skog.
Jag hängde upp repet, satte en stubbe under. När jag precis tagit beslutet, beslutet att ställa mig på stubben. Tänkte jag på min mamma och mina syskon igen, jag har aldrig känt sådan saknad. Jag älskade dem mer än någonsin!

Nästan skuttandes fram tog jag ned repen från trädet. Repet slängde jag i diket och lät det sjunka ner i den tjocka leran. Jag rev brevet jag skrivit i tusen bitar, och jag väntade glatt på att mamma skulle komma hem. Mamma kom och såg oväntat munter ut, jag kramade om henne och pussade henne på kinden. Hon undrade direkt om det var någonting jag ville ha, jag svarade ”kärlek”.

***

Av: Daniella Irdenstam

VN:F [1.9.11_1134]
4.1/5 (16 röster)
Självmord, 4.1 out of 5 based on 16 ratings

1 kommentar

  1. Sonia Rosdel Skriver:

    Wow! Jag tyckte faktiskt om din novell, dock var vissa delar mindre bra än andra, ibland skriver du nästan lite löjligt tycker jag till och med! Tänk på detaljer. Medans ”Hej mamma! Du kanske undra…” Låter som ett kärleksbrev, så har ”Hej mamma. Du kanske undrar var jag är?” En helt annan tyngd.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.3/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.