Polismannen

Jag behövde kissa men toalettdörren var fortfarande låst. Musiken från vardagsrummet hördes ända ut i korridoren så jag stod kvar och väntade. Efter en kvart gick dörren upp. En fet man och en kvinna som jag tyckte bra om vällde ut.

- Ursäkta att det tog sån tid, fnittrade hon andfådd.

Hennes ögon var blanka och kinderna blossade. Han var högröd och såg ännu plufsigare ut än vanligt. Givetvis var han full.

Så de var alltså tillsammans igen. Luften inne på toaletten var däven och luktade av dem. Hur kunde hon vara med honom? Hon var rätt söt, sjuksköterska. En av de få som brukade prata vänligt med mig. De andra fransyskorna och de nordafrikanska tjejerna ignorerade mig fast de träffat mig på flera fester. Mannen hon gått tillbaka till var gallerist och drack flera flaskor whisky i veckan. Det var en av hans skyddslingar som hade målat fresken ute i det stora rummet. Han var också på festen. Satt som vanligt i en fåtölj med en joint.

Jag höll andan medan jag kissade halvt stående och noga undvek att röra vid någonting därinne. Luften i resten av lägenheten kändes sedan nästan lika tjock. Folk rökte cigaretter och hasch överallt. Och drack rödvin i vita plastmuggar. I vardagsrummet fanns en ledig plats i hörnsoffan som jag siktade in mig på. En man höll på att visa något. De andra som satt i soffan makade sig närmare honom och sträckte fram sina händer för att röra vid föremålet.

- Vad ska du med ett vapen till här?! frågade jag när jag såg vad han höll i.
- Det är mitt tjänstevapen. Jag är polis.
- Men varför har du med det på en privat fest?
- För att jag har jour.
- Okej, fast ska du festa då? Det verkar lite vårdslöst att ta fram ett vapen bland folk du inte känner.

Handen som stoppade ner pistolen innanför jeanslinningen var kraftig. Resten av kroppen också. Fånigt att försöka imponera med ett vapen sådär, visa upp det som ett attribut. Och oproffsigt om det nu ingick i hans yrkesroll att bära vapen. Kanske till och med ett tjänstefel. Mitt i irritationen kom en déjà vu känsla över mig. En pojke i tonåren sitter i den lilla soffan på mitt flickrum. Han tar skrytsamt fram sin snopp som börjar likna en manslem. Den styvnar medan vi ser på den. Han frågar om någon vill känna. De yngre pojkarna i rummet skrattar nervöst och rör mekaniskt vid sina egna kön. Min syster räcker fram sin hand, rör vid den spända huden med fingrarna, följer de blå buktande blodådrorna. Sedan försöker hon omsluta lemmen. Då blir pojken generad och drar upp byxorna.

Jag gick därifrån. Ute i köket satt ett par personer och drack knacktequila. De hade hittat riktiga glas. Andra blandade drinkar med krossad is. Jag blev övertalad att ta en tequila. Och sedan en till. Polismannen kom fram till mig där jag stod lutad mot diskbänken. Han var längre än han verkat i soffan.

- Nu tycker jag att det är du som verkar lite vårdslös. Du ska nog inte ta nästa tequila förrän om ett par timmar.

Jag såg på honom med ett frågande uttryck. Vad hade han med mitt alkoholintag att göra?

Han hade stått och tittat på mig medan jag hällde i mig de två glasen i följd och hur jag slickade saltet från kanten. För att få bort spritsmaken gnuggade jag citronskivan mot tungan.

- Härligt lång tunga du har, sade han och kom närmare.

Rakvattnet nådde min näsa. Det luktade dagg.

- Så, så, lugn och fin, inte för nära. Jag är faktiskt upptagen, okej?

Het på gröten, tänkte jag, fast jag gillade hur han luktade.

- Jag fattar. Ska hålla mig i skinnet. Din partner kanske är våldsbenägen eller har argsinta kamrater.
- Ingen fara. Min man är ett lamm. Jag gillar inte våldsamma typer. Fast du kan ju alltid dra vapen om det blir bråk. Är du verkligen polis eller är det ett svartköp? Eller kanske bara en attrapp som du går omkring och impar med?
- Jag är kriminalare. Och jag erkänner, det var omdömeslöst att visa min Sig Sauer sådär. Du tog mig på bar gärning i min självförhävelse, fast ibland känns det potensförhöjande att ta fram den. Vissa imponeras ju faktiskt.
- Så du behöver accessoarer för att stärka din virilitet? Risken är att den typen av attiraljer drar till sig män. Fast det var kanske en man du var ute efter?

Han skrattade.

- Och hur ska man imponera på dig då? Genom att vara rapp i tungan?
- Mmmm, såväl vid verbalt som vid fysiskt umgänge.
- Aha! Mindre pryd än jag trodde. Vi ska nog prata lite mer du och jag.
- Det skulle vara för ditt avväpnande sätt då, ha, ha. Skämt åsido gillar jag män som är klipska nog att ändra taktik. De får en andra chans.
- Och jag tycker om flickor som talar bruten men vårdad franska. I mitt jobb har vi en ganska rå jargong.
- Kan tänka mig det. Fast jag gillar franskans spännvidd mellan skriftspråket jag fick lära mig i skolan i Sverige och fransmäns talspråk. Jag suger i mig slang och vardagliga uttryck för att berika mitt ordförråd men aktar mig såklart för att använda dem i fel sammanhang. Ett olämpligt ord sänker en direkt. Man måste vara lyhörd och vakta sin tunga när man pratar med folk i det här landet.
- Sysslar du med lingvistik?
- Mmm, med särskild smak för langues latines.
- Och latin lovers, studerar du dem också, deras egenart?
- Väldigt vitsigt. Dags att byta samtalsämne. Vilka slags brott ägnar du dig åt?

Han förklarade att han främst arbetade med människohandel och modernt slaveri. Sexslaveri, tvångsprostitution. Det fick mig osökt att tänka på en polsk tjej på universitet som kanske fallit offer för människorov. En kursare som bodde i samma kvarter hade sett hur hon knuffades in i en bil en kväll på rue Blanche. Jag brukade observera polskan i metron för vi åkte ofta samma linje. Män ställde sig nära inpå och sedan råkade de röra vid hennes svällande byst när de skulle gripa tag om mittstången. Hon reagerade inte. I trängseln pressade män sina bäcken mot hennes runda skinkor och lår. Jag baxnade över hur hon lät det ske. Fattade hon inte, eller njöt hon av det? Bimbo! Utsläppt, långt hår som nästan var vitt, vattenblå ögon. Finlemmad trots sina kurvor. Ett villebråd. Ett lätt byte, hade jag tänkt. Hon verkade tämligen oerfaren, gammalkatolsk som hon var.

Min nye bekant, som för övrigt sade att han hette Vincent, beskrev några av de fall han varit med om att utreda. Frankrike drog till sig unga kvinnor från hela världen, vissa med seriösa planer på att studera, andra för att arbeta inom hotell- och restaurangbranschen eller i familj, som au-pairer, hemhjälp åt diplomater och affärsmän med tillfällig placering. Från Europa, Afrika, Latinamerika och Asien, och sedan järnridån hävts kom allt fler flickor från före detta Sovjetunionen och de gamla öststaterna. Ensamma, utan familj och andra nätverk, hamnade en del av dessa unga kvinnor i fel sällskap och råkade illa ut. Somliga var offer för människohandel hemlandet och hade smugglats hit. Deras misär här var ibland djupare än den de flytt från.

- Men varför åker de inte hem igen? frågade jag.
- Många prostituerade fastnar i missbruk. Vissa utsätts för sadism och förnedring och skulle av skam aldrig våga försöka kontakta sina familjer för att be om hjälp. Andra görs livegna. De fråntas sina identitetshandlingar och upphör att existera som annat än objekt.

Som i ”Lilja 4-ever”, tänkte jag. Förakt och förtryck. Jag nämnde vår polska kurskamrat och vad mina kamrater trodde. Hon hade inte haft vett att lägga sig till med den hårda attityd som krävdes om man ville vara i fred.

- Den här stan är full av faror. Även på privata tillställningar bör man hålla män på säkert avstånd, retades jag och föste honom en bit ifrån mig.

Jag ville bort från det hemska och tillbaka till flörtandet.

- Man måste akta sig för skumma män som sitter och viftar med pistol i ett soffhörn och karlar i blanka kostymer som skrytsamt slår en bunt kontanter mot låret och snortar kokain.
- Ser du sånt?
- Självklart. Skrävlare och pundare finns ju överallt. Här i kvarteren kring Pigalle finns både partydroger och heroin. Jag har vänner som fått droger i glaset när vi varit ute, så vi har lärt oss att svepa spriten snabbt. På väg hem ser jag ofta narkomaner som hämtar sprutor eller metadon på nattöppna apotek.
- Jag trodde att du hade stadigt sällskap som såg till att du höll dig hemma på nätterna.
- Stadigt sällskap ja, inte ständigt. Vi är inte tillsammans tjugofyra timmar om dygnet, sju dar i veckan. Ikväll är jag till exempel ensam, åtminstone än så länge. Min reguljäre har nämligen jour precis som du. Han arbetar på akuten, fast han kommer kanske hit efteråt.
- Är ni sambor?
- Han försöker få mig att flytta in hos honom. Det är rätt bökigt i min trappuppgång, kanyler och sönderslagna flaskor, skrik och bråk, blodspillan.
- Hur kan du bo så? Är du inte rädd?
- Grälen gäller inte mig. Det är billigare hyra än i andra kvarter och ingen kräver föräldragaranti eller arbetsgivarintyg. Så länge man betalar i månadsskiftet får man bo kvar. Gör man inte det finns ingen uppsägningstid och ägaren byter lås och ställer bohaget i trappan eller nere på gatan om man inte utrymmer snabbt nog.

Fortfarande full, började jag anförtro Vincent en rad otäcka erfarenheter. Jag var inte särskilt lättskrämd, fast nyligen hade jag faktiskt känt mig hotad. Det hade blivit så obehagligt att jag bytt telefonnummer och hade börjat fundera på att bli sambo trots allt. I jakt på ströjobb kollade jag regelbundet annonser på Svenska kyrkans anslagstavla. Det mesta rörde barnpassning, läxhjälp, städning, strykning och småjobb för snickare och elektriker. Annonser som rörde modelljobb var inte tillåtna och togs bort av kyrkans personal. Jag hade satt upp en annons om att jag var villig att städa och hämta barn efter skolan, hjälpa till med läxläsning och passning på kvällarna. Mitt namn och telefonnummer stod på lappen, men inte min adress, fast jag skrev att jobben skulle finnas i norra Paris. Efter ett par påringningar insåg jag för sent att man själv ska svara på annonser för att slippa suspekta erbjudanden.

- Du anar inte hur utsatt man är, sade jag till Vincent när jag började berätta.
- Jo, det ingår i mitt jobb att kartlägga riskerna och att försöka hjälpa utsatta kvinnor.
- Visst ja, det är ju därför jag talar om det här för dig, sade jag lite dumt och förbannade tequilan som gjorde mig osammanhängande. Jag ville inte ge ett sladdrigt intryck och nu svamlade jag. Stackars Vincent. Säkerligen fick han jämt höra liknande historier, liksom lediga läkare får höra om folks olika åkommor.

- En av de personer som ringde ville först veta vilka språk jag talade, fortsatte jag. Sedan började hon fråga om min fysik, längd och vikt, kläd- och skostorlek. Om jag var slank eller kurvig, och så utan omsvep om jag skulle tycka det var okej att visa underkläder.
- För det krävs nämligen att man är flerspråkig, log Vincent.
- Jag sa att det måste vara ett missförstånd, att jag inte ville mannekänga överhuvudtaget. Och hur kunde man rekrytera modeller per telefon, undrade jag. Då svarade damen att de sökte alla slags skandinaviska flickor till sin kollektion. Att man var blond var viktigare än figuren…

Jag berättade om fler påringningar. En annan dam hade ställt samma inledande frågor om vilka språk jag talade, om jag hade körkort, hur mycket tid jag hade till extraknäck, om jag var beredd att jobba nattetid. Efterhand började jag förstå att det handlade om eskort. Damen försökte övertyga mig om hur passande min profil var. Att vara språkkunnig och kultiverad var precis vad som fordrades av en call girl. Att spendera natten med männen var absolut ingenting som uttryckligen ingick i kontraktet eller underförstått förväntades, betonade hon. Det skulle vara helt upp till mig om jag ville skaffa odeklarerade extrainkomster i samband med det oantastliga uppdrag som sällskapsdam de förmedlade.

Medan jag återgav argumenteringen för Vincent mindes jag andra bisarra samtal jag förträngt. En äldre man som påstod att han var frånskild med tre barn. Han ville att vi skulle ses framför en strippklubb nära Moulin Rouge och sedan gå och hämta hans barn vid skolan tillsammans en eftermiddag. Barnen gick på en internationell skola hade han sagt, men någon sådan fanns det inte kvarteret vad jag visste.

Vincent lyssnade uppmärksamt. Han var givetvis bekant med metoderna och skakade på huvudet, suckade. Sedan såg han noga på mig. Han frågade om jag skulle vara beredd att bistå hans specialteam. De hade en liga på spåren som var verksam i kvarteren runt Moulin Rouge och Montmartre där jag bodde, och kanske kunde jag faktiskt hjälpa dem, både med spaning och som lockbete.

- Frivillig prostitution är inte olagligt, däremot är koppleri straffbelagt och givetvis människohandel och sexslaveri. Om du hjälper oss kan vi kanske rädda din väninna! försökte han.
- Jag skulle inte kalla henne för en vän, och hon har kanske bara åkt hem till Polen igen. Fast du skulle nog kunna övertala mig att försöka rädda andra kvinnor, i synnerhet om det är bättre betalt än barnpassning och mer rumsrent än eskortuppdrag. Jag fick faktiskt ett par nummer ifall jag skulle ångra mig och vilja ringa tillbaka.
- Det låter som en början. Vi kollar upp dem.
- Tror du att det går att gillra en fälla?
- Med dig som lockbete är det en vattentät plan, log han och tog lätt om mina axlar med sina kraftiga händer. Du är rätt agn för att fånga fula fiskar, både torsk och makrill.
- Makrillar är hallickar, va? Jag känner mig mer som fula ankungen än som en lockfågel. Är det ”kattor” man säger om prostituerade?
- Nej, ”la chatte”, är ett ganska grovt uttryck för kvinnans kön.
- Oh tack, bra att veta. Man säger ”musen” på svenska, med massor av anspelningar på sliten ”musarm” och allt man kan göra med musen till en dator… och omvänt. Om prostituerade säger man att ”de går på gatan”.
- På franska säger man ”faire le trottoir”. Det finns mängder av synonymer för hora och prostituerad. Mina kollegor kan göra en lista åt dig så att du kan fylla på ditt franska ordförråd, skrattade han.

Jag viskade lågt de uttryck jag redan kände till. Den långa listan ingav respekt.

- Men du, om vi slutar skämta… Det skulle faktiskt kunna funka. Vi har en kollega som du kunde fejka rollen med. Hon är ganska ny, men skärpt. Ni skulle se ut som systrar.
- Är hon tilldragande?
- Helt betagande, fast ungefär lika ointaglig som du.
- Hon har väl övat självförsvar under sin polisutbildning.
- Mmm, och hon har en rätt vass tunga om någon blir för närgången. Fast du, om du inte vill försvara dig, utan faktiskt vill fånga någon, hur gör du då? Pratar du lika mycket, eller har du andra trick?
- Om jag misslyckas med att snacka en man i säng använder jag kroppsliga knep. Såhär, sade jag och skakade håret ur knuten i nacken och vek ner kjollinningen och rullade upp tyget ett par varv. Och sen lätta beröringar, inga sidoblickar, oavbruten ögonkontakt så att personen känner sig utvald. Jag kan visa.

Han lät mig komma närmare honom. Jag lade handen på hans underarm och kände hur han överraskad spände musklerna. Sedan satte jag ett knä mot hans ena ben, såg upp i hans gråblå ögon, andades mot hans hals.

- Effektivt? log jag, och vippade lite på ögonfransarna, trutade med läpparna som på en reklambild.

Han skakade på huvudet och skrattade avvärjande.

- Hur upptagen är du egentligen… ? Ledig ibland, sa du, va? Inatt möjligen? Eller, nej din partner var på ingående?

Jag tog ett steg tillbaka och tog bort handen från hans underarm. Rättade till kjolen och fick ihop håret till en tofs i nacken och snodde gummibandet runt. Jag lät bli hårnålarna för tequilan och tröttheten gjorde mina fingrar fumliga. Beröringen av hans hud också. Det måste vara ganska sent. Varför kom inte Victor?

Vincents mobiltelefon började ringa och han gick ut i korridoren för att svara. En kort stund senare stack han in huvudet i köket.

- Du, jag måste tyvärr åka. Ge mig ditt nummer och ta mitt kort. Ring mig redan imorgon, okej? Vi provar de telefonnummer du fått och så lånar vi dig en mobiltelefon. Du går och sätter upp en ny annons i kyrkan med det nya numret på. Har vi tur funkar det. Det kan i alla fall vara värt att prova även om de påringningar du fick kanske var förhållandevis oskuldsfulla. Fast det kan också finnas kopplingar. Vissa saker tyder på det. Kvarteren och försmaken för nordeuropeiska kvinnor. Du kanske blir ombedd att hoppa in hos oss snabbare än du tror.

Jag följde honom till dörren, såg hur han drog på sig en sliten skinnjacka i hallen. Kollade snabbt in hans skor. Bruna gymnastikskor i läder. Ganska snygga och säkert bra om man ska springa ifatt en misstänkt eller fly.

- En kindkyss är okej, va? sade han och lutade sig mot mig ute i trapphuset. Han hade dragit igen dörren lite bakom oss så att vi var utom synhåll för de andra gästerna.
- Givetvis. Nu är vi ju bekanta, och ska kanske snart jobba ihop. Om jag glömmer kontakta dig imorgon bitti, så ring mig. Imorgon är jag helt ledig, eller, jag menar, jag har inget särskilt för mig under dagen.

Det dröjde lite innan han släppte mina överarmar efter avskedskyssen. Det automatiska ljuset släcktes. Kollegorna väntade på honom. Jag tyckte om att stå där, nästan omfamnade, hade kunnat stå så en lång stund kände jag. Porten gick därnere och ljuset tändes igen. Jag insåg att det kunde vara min särbo.

- Skynda dig nu. Annars fångar ni inga fula fiskar i natt. Vi hörs imorgon.

Vincent och Victor möttes i trappan någon våning ner. Jag tog ett djupt andetag och gick in i lägenheten så att Victor inte skulle se mig ute i trappan och undra vad jag gjorde där.

Han hittade mig nersjunken i en fåtölj. Kom fram och kysste mig. Smaken av sprit fick honom att rygga tillbaka.

- Vad har du druckit?
- Tequila.
- Va?! Du gillar väl inte tequila?
- Jag hade tråkigt, och sen klarar jag inte att dricka rödvin ur plastmugg.
- Du kunde ha druckit vatten. Finns det inga riktiga glas? Jag har med mig maltwhisky.
- Ska du börja dricka whisky så här sent?
- Passet på akuten var jävligt. Vi misslyckas med att rädda en tonåring som hade slitits sönder i en trafikolycka.
- Så fruktansvärt. Jag är verkligen ledsen. Du vet Victor att jag beundrar ditt mod och din stresstålighet, allt ansvar du bär. Döva med whisky om du kan. Själv orkar jag inte dricka mer. Jag vill hem. Du kan komma senare om du har extranyckeln med dig. Jag vågar inte lägga någon nyckel under grannens dörrmatta längre och ytterdörren kan inte var olåst.
- Vill du att jag följer dig hem?
- Jag har mina långa jacka med kapuschong. Det är rena burkan om jag drar upp blixtlåset över hakan.
- Då så. Jag kommer kanske efter sen. Kram. Du får ingen mer kyss så länge du smakar sprit.

Jag hoppades att jag inte hade luktat för mycket sprit när Vincent och jag tog avsked. Sablar, sablar. Vincent hade satt igång något hos mig, ett kittlande sug. Och jag som ställt in mig på att flytta ihop med Victor. Hans lägenhet var rymlig, ljus och fin, och han var sällan där eftersom han arbetade mycket. Vi skulle inte trampa på varandra och inte gå varandra på nerverna och vi skulle somna och vakna tillsammans oftare. Jag tyckte ju verkligen om att vara med honom.

Trots att jag var sömning gick jag raskt för att undvika att bli antastad. Klockan var nästan ett. Nattsuddare som tagit sista metron upp hit köade framför La Locomotive, Folies Pigalle och andra ställen som varit halvtomma fram till midnatt. Tjocka tyskar och breda britter vällde ut från Moulin Rouge där de betalat hundratals francs för att se barbröstade kvinnor de trodde var fransyskor dansa i plymer och paljetter. Starkt upplysta kebab- och pizzaställen osade flott och smält ost och påminde mig om att jag bara druckit sprit på festen och inte alls ätit. Hade det funnits någon mat egentligen? Hemma öppnade jag kylskåpet och hällde i mig en yoghurt stående. Sedan drösade jag i säng utan att ha sminkat av mig eller borstat tänderna. Jag fick av kläderna liggandes och var tacksam över att vara själv. Jag hoppades att jag skulle vakna ensam också, även om jag inte sovit med Victor på flera nätter. Samtidigt kände jag skuld över att jag inte stannat och stöttat honom efter dödsfallet på akuten. Efter smärtsamma händelser brukade han behöva närhet, om han inte avskärmade sig helt och vältrade sig i självförebråelser. Då var whisky bättre.

*

Telefonen ringde. Jag segade mig ur sömnen, konstaterade att Victor inte låg i sängen och skyndade mig att svara. Innan jag lyfte på luren hann jag hoppas att det skulle vara Vincent.

- Är du uppe?

Det var Vincent.

- Inte än.
- Klockan är elva. Jag kan träffa dig halvtolv. Senast klockan ett ska jag vara på en lunch söder om Seine hos någon man inte kommer för sent till.
- Vem då? En kvinna?
- Min före dettas mor som fortfarande hoppas att dottern och jag ska försonas. Själv är jag pessimistisk. Men modern lagar fantastisk mat och mitt ex är inte där, bara hennes bror som är åklagare. Vi har ibland att göra med varandra professionellt så det är bra om jag har kvar kontakten med honom.

Vincent föreslog ett café på min gata och jag frågade hur han kunde veta var jag bodde.

- Jag tror att du råkade säga det igår när du betonade att du inte satt ut din adress på annonsen i kyrkan. Som utredare lyssnar jag alltid mycket noga på vad folk säger och framförallt efter det de försöker undvika att avslöja.
- Och du tog min oförsiktighet för en förtäckt invit?
- Inte alls. Du vill ju ha mig på behörigt avstånd. Det är för att jag är yrkesskadad som jag memorerade det.
- Så praktiskt. Vi kan ses där om en stund, fast då måste jag lägga på nu så att jag hinner göra mig i ordning.
- Om du vill kan jag komma till din lägenhet. Vilket nummer bor du på?
- Nej, nej, jag vill absolut inte att du kommer hit. Du skulle ändra uppfattning om mig ifall du såg hur jag och här ser ut just nu.

Som jag befarat såg jag helt nergången ut i badrumsspegeln. Hade jag druckit rödvin först i alla fall innan jag började dricka sprit? Av med gårdagens smink som satt kvar. In i duschen. Först varmt och sedan ganska kallt vatten. Ansiktet måste torkas varligt. Resten av kroppen frotteras så att blodcirkulationen kom igång. Handduken gled från höfterna och ner på det kaklade golvet som var svalt mot mina fotsulor. Grundlig tandborstning medan huden torkade. Brösten gungade lätt. Inte stora, ändå okej. Ingen kladdig kroppslotion. Rejält med ansiktskräm och sedan foundation, lite extra under ögonen och på näsan. Ögonpenna? Ett tunt streck. Mascara, den nya som inte klibbade ihop ögonfransarna. Jag drack ett glas apelsinjuice ovanför handfatet, grimaserade för att det skar sig med tandkrämen. Kollade i spegeln att det inte fastnat något fruktkött mellan tänderna, sedan strök jag på ett vinrött läppstift. Skakade kraftigt på håret för att det skulle torka snabbare, lyfte i det med fingrarna för att ge det volym. Nytvättat var det bäst utsläppt.

Och vilka kläder då? Söndagar brukade jag inte anstränga mig, särskilt inte dagen efter en fest. Fast Vincent skulle på lunch hos en tänkbar svärmor. Förmodligen var han proper, ljus skjorta, kanske kavaj. Jag rotade bland mina klänningar så att jag skulle slippa kombinera. Favoriten såg ren ut. Svart och enkel, bra när jag ville framhäva mitt ljusa hår. Vincent var ganska blond, fast ögonen verkade mörka. Skor? Stövlar? Mina mockastövlar med halvhöga klackar. Trenchen. Så, färdig. Ett armband också bara. Det låg ett på hyllan i hallen, det breda i silver. Tjugo i tolv. Inte springa nerför trappan och trampa fel, inte gå för fort väl ute på gatan, inte bli röd i ansikten och få platt hår. Inte verka ivrig. Det är han som är ute efter mig, inte tvärtom, väl?

Visste inte riktigt vad jag ville, eller om jag verkligen trodde på hans plan. Kanske var det bara bluff. Kunde de verkligen anlita mig för att försöka komma åt misstänkta? Fick man göra så, egentligen? Tjallare fanns ju, fast de var ofta halvkriminella som fick gå fria mot att de tillhandahöll polisen information. Kanske var Vincents idé bara ett sätt att väcka min nyfikenhet? Få mig involverad och kopplad till honom? Det hade i så fall lyckats. Ju märkligare jobb, ju mer taggad tenderade jag att bli, och jag hade gjort en del konstiga knäck. Cigarettförsäljerska på China club, värdinna i vit sjukhusrock på en röntgenmässa vid porte Maillot, i stor hatt under galopptävlingen Prix de Diane på slottet i Chantilly, i svensk folkdräkt för Exportrådet, och språkcoach för reklamfilmer och statistjobb i spelfilmer, någon gång med ett par repliker. Jag skulle nog fixa rollen som lockbete bara det inte var för farligt. Fast det var ju bara några telefonsamtal och förhoppningsvis en enda scen. Vid mötet med de misstänkta skulle vi konversera tills Vincent och hans kollegor kunde gripa in.

Vincent satt vid ett fönsterbord. Jag såg på långt håll att det var han för jag hade registrerat hans kroppshållning och rörelsemönster kvällen innan. I brun kostym och ljusblå skjorta och, konstaterade jag när jag kom in, snygga skor, aningen dandyaktiga.

- En äkta svärmorsdröm! Det ser faktiskt ut som om du hoppas på att ditt ex ska ta dig tillbaka, sade jag när jag kom in genom glasdörren. Tror du att dottern ansluter sig till kaffet?
- Man kan ju aldrig veta. Och jag måste ju hålla skenet uppe hos hennes mamma annars är det slut på söndagsbjudningarna. Min egen mamma bor i Brest, så vill jag äta hemlagat får jag vårda relationen med min virtuella svärmor. Fast det kan ju också vara dig jag fortfarande hoppas på… Du ser förresten förvånansvärt fräsch ut. Snyggare än igår faktiskt, och då var du ändå tillräckligt attraktiv för att jag skulle svälja min stolthet och bekänna att jag begått ett misstag med min show i soffan.
- Vapenbrottet är redan preskriberat. Du gjorde ju en helomvändning och vi kom vidare, eller hur? Vet du att det var min särbo du mötte i trappan när du gick?
- Du skojar? Han gick med nerböjt huvud så jag noterade inte hur han såg ut.
- Som du, fast klenare. Som all sjukvårdspersonal röker han alldeles för mycket, och det är inte bra för hans muskulatur, säger han. Som om han någonsin hann träna.
- Jag måste träna och röker bara gräs. Nikotinet är ett gissel och tjära ett farligt gift.
- Är inte det olagligt att röka hasch?
- Jo, fast alla ungdomar röker, och många av mina kollegor och de flesta andra vuxna jag känner. Åtminstone då och då.
- Rebeller. Mina landsmän är alla laglydiga medborgare.
- Det betvivlar jag starkt. Vad vill du dricka?
- En Badoit, tack.
- Inte ett glas vitt vin som jag?
- Inte ännu. Ikväll kanske…

Bara tanken på vin eller annan alkohol fick det att vända sig i magen trots att den fortfarande var tom. Kroppen hade inte eliminerat tequilan helt.

Vincent skrattade och beställde mineralvatten till mig. Sedan smuttade han på sitt vin och kikade på mig över vinglaset. Han log när mina ögon mötte hans.
- Vågar du hjälpa oss?
- Visst, sade jag och svalde.
- Okej. Vi ger det ett försök. Se här, sade han och tog fram en mobiltelefon ur kavajfickan.

Det var en Nokia som han sade var lätt att använda. Han gav mig en tunn handbok, pinkod och numret. Jag tog fram en skrivbok ur väskan och så satte vi ihop en annons. Först fånade vi oss och skrev en text med uppenbara sexuella undertoner, fast vi insåg att den skulle bli nerplockad illa kvickt. Vi tramsade trots att det var läskiga typer vi ville åt, hallickar och slavdrivare. Sex rymmer det vackraste och det vidrigaste människor kan göra med varandra. Vincent hade sett en hel del av de vidrigaste. Victor också. Han arbetade ofta på akuten. Med mer kunskaper i gynekologi än de andra kirurgerna var det han som fick ta hand om skador som orsakats av sexlekar som urartat, sadomasochism, våldtäkter, misslyckade hemaborter och religiösa omskärelser. Victor hade ibland svårt att värja sig mot det han såg och måste anstränga sig för att skilja på avarterna och sin egen sexualitet. Han skrämdes av att se hur vissa drifter kunde göra människor till monster. Odjur som Vincent försökte oskadliggöra.

Jag drack ett par klunkar av min Badoit. Mineralvattnets fina bubblor skingrade baksmällan och beskrivningarna av förstörda könsorgan som Victor tvingade mig att lyssna till när han kom hem, härjad av det han sett. Jag försökte fokusera på stunden där vid bordet. Vincents fysiska närhet. Det var något med hans hållning och händer. Jag mindes hur han vant och samtidigt varsamt hade hanterat sitt vapen och hur nära varandra vi hade stått i köket sedan. Avskedet ute i trappan. Flyktigt föreställde jag mig hans händer på mina höfter, hans mun mot min hals…

Han räckte mig mobiltelefonen. Våra händer rörde lätt vid varandra. Jag borde åka och sätta upp lappen i kyrkan så fort vi skilts tyckte han. Om någon ringde mig skulle jag kontakta honom genast. Vincent betalade, reste sig och gav mig en lätt kyss på kinden. Doft av blöta löv och mossa från hans rakvatten. Skäggstubb mot mitt hakben. En elektrisk stöt längs ryggraden. Fan också, fan. Det här experimentella samarbetet kunde bli farligt.

- Du ringer mig på en gång, okej? Jag ska försöka ordna avlyssning också, fast då behöver jag din underskrift även om du inte ska ta emot dina personliga samtal på den här mobilen. Lämna inte ut numret till någon annan än dem vi vill åt.

Vi skildes utanför caféet. Vincent pekade på en marinblå padda med nedfällbart tak och sade att det var hans vrålåk. Han hade ärvt bilen efter sin pappa och vårdade den ömt.

Sekvenser ur filmer av Chabrol, Truffaut och Louis Malle med cittror, renaulter och simcor spelades upp i mitt huvud. Sen for min farfars Amazon och morfars PV förbi, pappas Saab 96:or och mammas Volkswagensbuss och mosters lilla bubbla. Jag stod kvar och tittade medan Vincent manövrerade ut från sin fickparkering. Genom den välvda vindrutan såg jag hans händer på den stora ratten i bakelit, växelspaken med sin runda knopp, instrumentbrädan i trä och de nersuttna lädersätena. Fordonet klädde honom. Framlyktorna följde rattens rörelser när han baxade ut bilen. Innan han rullade iväg vinkade han genom det nedvevade förarfönstret.

Victor satt i mitt sovrum bland kringslängda kläder och kvarlämnade yoghurt- och juiceförpackningar när jag öppnade dörren till min lägenhet.

- Var har du varit så tidigt? frågade han.
- Hemma hos dig, ljög jag. Jag ville överraska dig, men du var inte där.
- Nej, för jag var ju här. Kom!

Han drog ner mig i sängen och jag var glad att jag valt vatten istället för vin på caféet. Vi kysstes djupt och girigt.

- Snygg du är i den här klänningen, sade han och öppnade blixtlåset baktill.

Jag reste mig på knä och ålade mig ur klänningen, hade bara underkläder och stövlar på och rullade över på rygg. Victor drog av trosorna och trängde in utan att smeka mig. Vi hade inte älskat på ett tag. Trots otåligheten tog vi tid på oss, skyndade inte mot klimax. Växlade ställning och tempo, förlängde faser, höll tillbaka tills det gick att fortsätta, lät rörelserna bli häftigare igen, nådde till slut bristningspunkten och kom ljudligt och länge. Victor ville ha sex i dagsljus, halvdager eller mörker, aldrig i elektriskt ljus eftersom det påminde honom om operationssalen, de avklädda kropparna där. Och han ville att vi pratade medan vi älskade, att jag rörde mig, att jag var alert och inte en viljelös, nedsövd eller livlös kropp.

Efteråt förmådde jag inte berätta om uppdraget jag i princip sagt ja till. Victor var överbeskyddande. Och han ville ha mig för sig själv, ha mig nära och till hands när han inte var på sjukhuset. Min sociala nyfikenhet störde honom. Han förstod inte mitt behov att söka nya sammanhang, utsätta mig för utmaningar. Men det eggade mig att försöka passa in i nya miljöer, analysera koder, uttalade och outtalade, observera hierarkier, umgängesformer och språkbruk. Vincents arbetsplats och yrke utgjorde en oprövad kontext och det bland annat gjorde honom spännande. Suktade jag dessutom efter sex med någon annan än Victor? Kanske, för jag ville ha sex oftare. Samtidigt skydde jag halvdant vardagssex. Jag visste att Victors yrke tog på honom fysiskt. Hans arbetspass var krävande och ibland dramatiska. Det handlade om liv och död. Om jag pressade honom i sängen surade han och slaknade. Jag fattade att hans jobb var tärande. Och jag älskade ju honom bland annat för hans läkarkall, hans osjälviska humanism, hans säkra händer som räddade liv med skalpeller, kirurgsaxar och reparerande stygn. Själv klippte och skar jag snett och kunde inte sy, var allt annat än fingerfärdig. Mitt arbetsredskap var språket, men jag hade slarvig handstil och gjorde fumliga slagfel på datorn.

När Victor åkt hem till sig satte jag på mig jeans och en t-shirt och åkte de sex stationerna till Svenska kyrkan för att sätta upp min renskrivna jobbannons. Jag stötte på en tjej jag kände lite som var där och tog ner sin lapp. Hon hade hittat en familj som ville att hon skulle ta hand om deras barn efter skolan. Själv ville jag helst slippa passa barn. Jag tyckte egentligen bäst om att städa i stora våningar där det inte var någon hemma. När jag väl var klar med dammsugningen satte jag på musik och dammtorkade vitrin- och serveringsskåp, matsalsmöbler i vackra träslag, kristallkronor, pianon, tavelramar och bokskåp och fantiserade om människorna som bodde där, om deras hemmakvällar och helger, familjeliv och bjudningar.

På kvällen ringde Vincent på mobiltelefonen och frågade om jag kunde träffa honom och hans kvinnliga kollega redan i veckan. Kunde jag komma förbi kommissariatet och fylla i några formulär på tisdag till exempel? Victor hade akuttjänstgöring eftermiddagar och kvällar i början av veckan, så tisdag gick bra. Jag kunde komma till rue Chauchat där Vincent sade att lokalerna låg.

Närmaste metrostation var Richelieu Drouot, snett ovanför Operan, i närheten av boulevard Haussmann och de stora varuhusen Printemps och Galeries la Fayette. Rue Chauchat var en smal sidogata. Jag hittade kommissariatet efter att ha gått förbi en rad antikvitetshandlare och auktionskammare. Det var inte särskilt stort och låg alldeles invid Eglise Evangélique de la Rédemption. Kunde polisstyrkan här verkligen syssla med människohandel? Grov organiserad brottslighet. Fast alla poliser ingick väl i ett nätverk mellan samtliga polisstationer i staden, med länkar till justitiedepartementet vid quai des Orfèvres. Trots alla franska polisfilmer jag sett visste jag inte hur rättsväsendet var uppbyggt. Efter att ha ringt på vid en glasdörr släpptes jag in och angav sedan mitt ärende i luckan. Vincent kom och hämtade mig. Han hälsade med ett handslag och tog med mig in på ett kontor där en ung manlig polis satt vid en gammal skrivmaskin och placerade ett formulär med lila karbonpapper på valsen. Assistenten, eller handläggaren, fyllde i mina svar på en rad frågor som gällde mitt samtyckte till att bistå polisen en månad framåt från dagens datum. När vi var färdiga drog han ur papperna och bad mig signera. Vincent tog mig om armbågen och ledde mig vidare ner längs korridoren. Han knackade lätt på en dörr och öppnade innan han fått någon reaktion. Tydligen var vi väntade.

På utseendet fattade jag genast att det var den kvinnliga kollegan han pratat om. Den fysiska likheten var iögonfallande. Precis som Vincent bar hon uniform. Hon gav oss ett snabbt leende, reste sig och sträckte fram sin hand för att hälsa på mig.

- Ska vi klä om Claire och ta med vår försökskanin till ett café eller nåt? Jag tror inte att hon känner sig så bekväm här, sade Vincent.
- Okej, ge mig tjugo minuter. Vi kan ses utanför.

Vincent lät mig vänta i korridoren utanför sitt arbetsrum medan han bytte om. Jag ansträngde mig för att inte fantisera om honom utan kläder. När dörren gick upp bar han bruna bomullsbyxor och samma gymnastikskor som han hade haft på festen. Vit skjorta. Kvällen var ljummen. När vi kom ut stod Claire redan och väntade på oss i en roströd klänning. Nästan ton i ton med Vincent. Utan uniform var hon mycket kvinnligare trots att hon var bredaxlad och ganska muskulös. Själv kände jag mig som en slafsig tonåring. Jag kom direkt från universitet och hade jeans och manchesterkavaj och boots, alldeles för varma. Claire hade sandaler och målade tånaglar. Hon hade sprutat på sig lite parfym och målade läpparna med hjälp av en fickspegel. Varför hade inte jag vett att bära med mig samma hjälpmedel? Tjejerna på universitet var osminkade och sökt sunkiga som ett slags uppror mot sina målade mödrar. Själv beundrade jag vuxna parisiskors stilsäkerhet. Allt var genomtänkt hos dem, avpassat, utan överdrifter. Chict, helt enkelt. Jag var inte alls där ännu, men deras framtoning var absolut något att eftersträva.

Vi gick några gator innan vi valde ett anonymt café dit de inte brukade gå. Vincent och Claire var klara för dagen efter vårt samtal och båda ville ha vin. Jag vågade inte utan tog aprikosjuice. Första klunken fick mig att minnas min lillasysters söta puré som jag brukade få några skedar när mamma matade henne. Claire såg verkligen ut att kunna vara min syster. Hennes ögon var gröna precis som min lillasysters, mina var blå med stänk av grönt, håret var rågblont som min systers och mitt. Vincent såg på oss och log.

- Jag sa ju att ni var lika. Visst ser ni det också?

Vi granskade varandra och nickade instämmande. Jag hade inte hennes mognare självmedvetenhet och hon inte min ungdomlighet. Både anande ett uns av avund hos den andra. Fast vi funkade ihop direkt och enades snabbt om hur vi skulle agera. Claire tände en cigarett och lyssnade på Vincents plan som var enkel. Så fort jag blev erbjuden ett möte eller en anställningsintervju skulle jag fråga om jag kunde ta med min syster som också sökte jobb. Claire och jag skulle infinna oss tillsammans, på håll bevakade av Vincent och ett par kollegor som skulle slå till när Claire trycke på sitt personlarm eller om det såg ut att behövas. Under natten hade de fått ett anonymt tips av en kvinna med utländsk brytning som hade återgett samma historia som jag om eskortjobb. Första uppdraget hade varit ett test och hon hade tillbringat kvällen med en av rekryterarna. Han hade tvingat henne att ha sex. För att kunna sätta ett pris på hennes tjänster och beräkna hennes arvode, hade han påstått. Kvinnan kunde inte anmäla det som våldtäkt för han hade inte brukat fysiskt våld. Arg och äcklad ville hon ändå att han skulle sättas dit. Hon var ganska säker på att han hade varit beredd att använda våld om hon gjort motstånd. Tyvärr hade hon inte förmedlingens adress eller telefonnummer. Männen hade stämt träff med henne på en bar vars namn hon däremot hade kunnat uppge. Medan Vincent talade rökte Claire en cigarett till. Medelålders skulle hon förmodligen fortfarande vara smärt, hyn skulle däremot ta stryk av nikotinet, tänkte jag. Där hade jag en fördel, å andra sidan drack jag för mycket vin.

Två dagar senare ringde jag Vincent.

- Vincent, det är jag, lockfågeln. Vi har ett rendez-vous redan ikväll, på ett hotell borta vid Operan, i baren. Kan Claire komma? Ensam vågar jag inte.
- Vänta nu! Jag skulle aldrig låta dig gå dit ensam. Det skulle vara ett etiskt brott. Du kan förstås inte utsättas för otillbörliga risker. Häng kvar, jag kallar på Claire. Lägg inte på.

Jag hörde hur han ropade neråt korridoren och sedan hur han mixtrade med telefonen för att via en annan linje be henne komma till hans kontor.

- Okej, nu står Claire här intill mig och jag har högtalarfunktionen på. Hon ska få några instruktioner, sedan borde ni ses någon annanstans först, innan ni tillsammans åker till mötet. Vi andra måste omedelbart finnas i närheten om någonting skulle gå fel eller snabbare än väntat. Helst borde vi ha två män diskret hängandes i hotellbaren. Fick du deras telefonnummer?
- Nej, det ville inte att jag skulle kunna ringa återbud, sade damen jag talade med.
- Snygg förevändning för att förbli anonyma. Angav de något namn på verksamheten?
- Samtalet var mycket kort. Alla frågor och detaljer skulle tas under mötet. Hon sa åt mig att klä mig elegant, utan att vara utmanande. Antar att de inte vill dra till sig onödig uppmärksamhet. Kan lockbeten ekipera sig på polisens bekostnad? I jeans och slitna vinterboots är jag inte trovärdig. Claire kan följa med som smakråd, försökte jag.
- Jag har sett dig otroligt trovärdig med mycket billiga knep.
- Så ni två har redan övat? frågade Claire i luren.
- Vincent satte mig på prov, efter att vi hade munhuggits på festen där vi lärde känna varandra.
- Vincent gillar verbala konfrontationer. Visste du att han hade tänkt bli advokat?
- Så synd att du inte blev jurist, då hade du kanske haft råd med en gammal Jaguar istället.
- Aha, du har sett hans coola Citroën? skrattade Claire. Paddan är anledningen till att jag gärna spanar med Vincent.
- Har ni era privata bilar i jobbet? frågade jag.
- Ibland, när man ska passera obemärkt. I egna kläder och vanliga bilar. Vi har ett par fordon utan polisfärger eller andra yttre kännetecken. Egentligen ska vi använda dem, men de har ingen bilstereo, bara polisradio och när det är händelselöst går tiden fortare med musik, svarade hon.

Claire var samlad och jag nervös när vi närmade oss hotellet. Det sade hon bara var bra. Det verkade mer realistiskt om jag var spänd och obekväm. Hon som var äldre kunde ju ha varit med om en del innan hon hade accepterat den här typen av jobberbjudanden, medan jag fortfarande var ung och oförstörd.

Jag upptäckte dem före Claire där de stod och väntade på oss. De hade redan sett oss komma in genom snurrdörren och log uppskattande mot oss. Jag ryste. Uppsträckta i sina kostymer försökte de se ut som världsvana affärsman utan att helt kunna dölja sin sjaskighet och en vulgaritet som jag intalade mig att ärligt arbetande affärsmän inte hade, även om vissa var beredda att betala för kvinnligt sällskap.

- Slå er ner vid ett soffbord så kommer jag med drinkar, sade den ene. Vad vill ni dricka?
- Champagne, sade Claire.
- Samma här, fick jag ur mig.

Var det så klokt? Hur skulle jag kunna hålla huvudet kallt om jag drack champagne? Och Claire?

- Ni talar utmärkt franska, sade den andre mannen efter en stunds samtal.
- Vår far är fransk, men han lämnade Danmark när vi var små, förklarade Claire.
- Jag förstår. Och hur länge har ni varit i Paris?
- Inte särskilt länge.

Han gick för att hjälpa till att bära de fyra champagneglasen. De hade inte tagit oss i hand eller presenterat sig.

- Så ni dricker gärna champagne? Även andra alkoholhaltiga drycker antar jag. Det kommer faktiskt att ingå i arbetet. Att vara beredd att röka någon cigarett är inte heller fel. Vi vill att våra kunder ska känna sig bekväma i ert sällskap och ni förväntas behaga dem på alla sätt.

Vi fick frågor på franska och engelska om vad vi gjorde i Paris, om vi hade mycket vänner eller familj i staden. Vi svarade att vi inte hade någon kontakt med vår far som vi trodde var i Marseille och påminde om att vi var ganska nyanlända till Paris. Vi behövde jobb för att kunna stanna. Sparpengarna var snart slut. Vi ville inte tillbaka till Köpenhamn. Männen började så småningom tala om olika tariffer, en halvkväll, en helkväll, och en tariff per dygn. De sade att uppdragen de anförtrodde oss var guld värda, men att det hängde mycket på oss själva, på vår fantasi och inlevelseförmåga.

En servitris kom med fyra nya champagneglas på en bricka. Jag hade druckit en del den senaste veckan så bubblorna steg mig inte så mycket åt huvudet som jag befarat. Claire och jag hade ätit varsin crêpe innan vi åkte till hotellet för att ha någonting i magen. Hon verkade helt oberörd av alkoholen. Männen började ställa mer närgångna frågor. De ville veta om vi var vana att använda olika preventivmedel, förstod oss på sexleksaker och accepterade oral- och analsex, lesbiska lekar, hur vi ställde oss till SM-scenarier, snören, rep, handbojor, piskor och så vidare. Jag tog om Claires armled, petade med min stövel på hennes fot, försökte fånga hennes blick för att hon skulle se att jag var rädd. Jag tänkte på Victors beskrivningar av dem som hamnade på sjukhus efter våldtäkter eller hade blivit bestraffade av sina hallickar. Claire lät lugnt männen fortsätta. Hon var mer härdad är jag. Utan att blinka svarade hon utstuderat sakligt på alla frågorna. Ibland ville männen att jag skulle svara personligen. Jag försökte ge sken av att vara öppensinnad och läraktig. De flyttade närmare oss i soffan, lade sina händer på våra strumpbyxlår, andades ner i våra halsurringningar. Äcklad ville jag att Claire skulle trycka på sitt larm, och blev arg över att jag inte fått något eget. Vincent hade väl anat att jag skulle bli skrämd och förila mig. Tänk om de skilde oss åt då, och jag blev utan möjlighet att meddela att jag behövde hjälp? Jag hade i alla fall en sändare i fickan.

Två män som inte var Claires och Vincents kollegor kom in på hotellet och styrde mot vårt bord. Det började kännas hotfullt. Claire fick ett stråk av oro i sin blick och såg sig om. Männens blickar möttes snabbt och sedan sade de att det var dags att åka vidare för nästa steg i anställningsintervjun. Polisernas plan byggde visserligen på att vi skulle lämna hotellbaren i rekryterarnas sällskap. Vincent och Claire hade förklarat att det var enklare att gripa dem ute på gatan än inne på ett hotell. Ett tillslag där riskerade att innebära husfridsbrott, om inte väldigt starka misstankar förelåg och det fanns fog för husrannsakan, eller om det fanns uppenbar risk för kroppskada. Ute på gatan kunde polisen alltid säga att det rörde sig om en ID-kontroll och sedan se till att den urartade så att de kunde använda handbojor och muddra efter vapen och droger. I metron hade jag sett hur poliser släpade iväg papperslösa invandrare. Deras brott var sällan värre än svartjobb eller haschhandel. De som ägnade sig åt organiserad brottslighet hade identitetshandlingar på sig, om än förfalskade.

Claire och jag följde med ut på gatan, omgärdade av männen som höll sig helt nära och liksom föste oss framför sig. Med lättnad såg jag en polisbil en bit bort och två polismän som stod och tuggade på varsin baguette. De släppte baguetterna när de fick syn på oss. En Mercedes med mörka rutor startade framför hotellentrén. Tänk om sluskarna var fler än poliserna? Claire försökte vrida sig loss och jag gjorde som hon. De ville inte släppa oss för de var inte färdiga med sina frågor, sade de. Det fanns fler personer vi måste träffa innan vi kunde skriva kontrakt. Mercedesen skulle ta oss till deras kontor. Claire skrek att vi ångrat oss, att vi egentligen inte alls hade tänkt oss den här sortens jobb, att vår mor aldrig skulle prata med oss igen om hon fick reda på det. Jag började gråta och blev hysterisk när greppet om mina armar hårdnade. Äntligen såg jag Vincent som steg fram med diskret framhållen polisbricka, samtidigt som en polisbil trängde Mercedesen vars förardörr rycktes upp av en civilklädd polis. Männen överrumplades och hann inte släppa taget om oss förrän Vincent och hans kollegor slagit handbojor om deras armleder. Fler poliskollegor anslöt sig och Vincent gjorde klart för de gripna att de var misstänkta för försök till brott och måste komma med till förhör. För att inte skada hotellets rykte var de flesta poliserna civila. En polis i uniform begärde att få nyckeln till Mercedesen och strax därpå hoppade ett par andra kollegor in i baksätet med ägaren mellan sig länkad i handbojor. De andra föstes bort mot den parkerade polisbilen och knuffades in i baksätet.

Vincent sade att jag skulle skjutsas därifrån av en kollega. Det vore bra om jag kunde åka till någon jag kände och inte hem till min lägenhet ifall de hade kumpaner som iakttagit scenen och fick för sig att följa efter. Jag hade fortfarande inte invigt Victor i min bi-syssla och att förklara varför jag luktade champagne och var uppklädd en onsdagskväll kunde bli komplicerat, fast ändå att föredra framför ensamheten och rädslan hemma hos mig. Trots att allt gått helt planenligt och att det mest hade känts som en film var jag skakad. Claire var samlad igen och hon skulle följa efter till polisstationen och delta i förhöret. Hon besatt ju en del fakta efter vår anställningsintervju.

Victor var inte hemma när jag kom dit. Polismannen hade följt mig ända fram till dörren och sett att jag kunde ta mig in med egen nyckel när ingen hade kommit och öppnat efter att jag ringt på nere i porten. Jag fick polisens mobilnummer och han kontrollerade att jag hade min mobil kvar och att Vincents nummer var registrerat.

- Snyggt jobbat bruden. Du funderar inte på att byta bana? Vi behöver fler fruntimmer med skinn på näsan inom polisen.
- Ska jag vara ärlig känner jag mig inte särskild hårdhudad just nu. Att agera statist med dygden eller livet som insats är inte min grej. Fy vilka slemmiga typer!
- Snygga skådespelerskor måste nog tumma på sin dygd ibland…
- Du, vi stoppar där. Jag vill sova nu. Tack för att du satte mig i säkerhet. Kommer du att stå kvar där nere en stund och kolla att ingen vill åt mig?
- Självklart. Jag kan sitta här ute i trappan tills din pojkvän kommer hem om du vill.

Jag hittade min tandborste i Victors badrum och borstade och borstade och sköljde med iskallt vatten. Svalde lite tandkräm för att dölja champagnelukten. Det gav mig kväljningar. Jag var precis på väg att somna när jag hörde honom komma. Han hade sett mina skor i hallen och gläntade på sovrumsdörren.

- Sover du? viskade han.
- Nästan. Kan du inte komma och lägga dig med en gång? Jag behöver någon som håller om mig. Hårt.
- Varför då? snusade han i mitt hår när han gled ner bakom mig.
- Kan jag berätta imorgon? Det är en ganska lång historia.
- Visst, jag är också helt slut.

Jag hörde hur han sparkade av sig skorna och öppnade sitt skärp. Han krånglade av byxorna och kalsongerna liggandes och drog tröjan över huvudet. Hans varma kropp lugnade mig. Om jag inte hade varit så utmattad hade jag velat ta emot hans begynnande stånd. Jag tvekade, var beredd att göra en ansats att samla kraft, fast sedan kände jag hur han slaknade igen. Andhämtningen blev regelbunden. Kroppen slappade av och blev tung mot min rygg. Lätta snarkljud ur strupen. En hård natt på sjukhuset. Långa arbetspass, vak och jour. Victor tappade aldrig glöden. Han brann för sitt jobb, gav sitt yttersta. Räddade liv, och såg ibland liv upphöra medan han arbetade i en pulserande kropp.

Vi väcktes nästa dag av att min lånade mobiltelefon ringde. Jag ryckte till. Blev rädd att det skulle vara männen från gårdagen eller någon annan från eskortfirman. På displayen såg jag att det var Vincent.

- Förlåt att jag ringer på det här numret och kanske skrämmer upp dig, men jag visste ju att du inte skulle svara hemma hos dig. Är du okej?
- Någorlunda. Jag är hos Victor eftersom du rådde mig att inte vara ensam.
- Vi har nog för att hålla kvar dem i förvar. Min före detta framtida svåger tar fallet och tror att han ska kunna väcka åtal. De verkar kunna kopplas till ett par våldtäktsfall och även påtvingad prostitution. Du har gjort oss en enorm tjänst som vågade ställa upp så här. Claire och jag skulle vilja tacka dig personligen. Har du möjlighet at äta lunch med oss idag?

Jag såg att Victor undrade vad det rörde sig om.

- Sedan när har du en mobiltelefon och varför har jag inte numret? frågade han när jag avtalat tid och plats för lunchen och avslutat samtalet. Och vem är Vincent?

Jag såg på väckarklockan att det var sent på förmiddagen. Victor skulle tillbaka till sjukhuset och han hann endast få en ofullständig förklaring som inte direkt lugnade honom. Fast jag försökte skoja bort hans och min egen oro och fördunkla det faktum att jag inte hade invigt honom i uppdraget.

- Du vet hur jag är Victor. Hur ofta får man en sån chans? Det lät viktigt och spännande.
- Never again, okej?
- ”Never Say Never again”…
- Man lever bara två gånger om man heter James Bond och jag tvivlar på att parispolisen har samma resurser som den brittiska säkerhetstjänsten och Scotland Yard. Och din polisman lär inte vara lika fullkomlig som agent 007.
- Spänning stimulerar mig. Man lever bara en gång och måste utsätta sig om man vill vara med om ovanliga saker. Live and let live, live and let die…
- Skämta inte om döden med mig. För mig är döden inte abstrakt, utan fruktansvärt konkret och definitiv. Att en polis med berått mod utsätter en oerfaren person som du för fara är ansvarslöst och perverst. Han måste ju vara helt sjuk den där Vincent! Var har du träffat honom? Hur länge har det här pågått och varför har du inte pratat med mig om det? Jag skulle ha avrått dig från första stund.
- Det var därför jag inte sa något… Vincent var på den där festen härom helgen när du kom så sent. Han verkade ansvarsfull och berättade att han skyddar utsatta kvinnor och medan vi pratade fick han idén att göra mig till lockbete.
- Hur kunde du låta dig dras in i något så riskfyllt?
- Vet inte riktigt. Det blev hur som helst väldigt obehagligt igår. Jag bryter kontraktet om du vill. Hoppar av.
- Du får bestämma själv. Vi kan prata mer sen. Se till bara att han inte blir kåt på dig, den där superhjälten, för då slår jag honom på käften.
- Han är huvudet längre än du och dubbelt så bred.
- Ah? Då snittar jag upp honom med en skalpell.
- Knäppskalle!
- Vildhjärna!

Vi skildes med en kyss och jag lovade att vara försiktig både med kriminella och kriminalare. Victors oro och omtanke rörde mig. Jag såg mig själv som stark och oberoende och brukade besväras om någon uppträdde beskyddande eller ville lägga band på mig. Victor respekterade mig, även om han inte förstod varför jag envisades med att ha eget boende och bisarra knäck. Han hade flera gånger erbjudit sig att försörja mig så att jag kunde skriva färdigt min uppsats och slutföra mina studier. Om jag ville forska kunde han fortsätta att stötta mig ekonomiskt. Han begrep inte mitt hattande hit och dit, mina avbrott i studierna som var framgångsrika när jag väl fokuserade. Vi skulle bilda familj så småningom, ansåg han, när jag äntligen fattade hur mycket jag älskade honom. Sanningen var att jag tvekade, både i fråga om honom som livslång partner och vad gällde studierna eftersom jag börjat tröttna på teorin. Jag ville skriva eget, utan handledare.

Så fort jag anlände till restaurangen begrep jag att Vincent och Claire avslutat natten tillsammans, att de haft sex. De satt mycket närmare än förra gången och rörde oupphörligen vid varandra. Rusiga av framgången och av varandra. Jag kvävde en obefogad känsla av missräkning. Måste unna dem detta. De matchade varandra bättre än jag och Vincent skulle ha gjort. Han hade väckt min lust, så snuvad på ett tänkbart ligg kände jag mig lite frustrerad. Samtidigt var jag tacksam för att han rört om lite i mitt känsloliv. Den upphetsning jag känt hade lett till att Victor och jag haft intensivare sex än på länge. Och trots tröttheten hade Victor märkt att jag simmat i farliga vatten och ägnat mig mer uppmärksamhet än vanligt. Han hade han tagit sig an mina behov och mitt begär som han ibland blundade för när han inte orkade. Victor var underbar, bara så uppslukad av sitt arbete. Säkert var Vincent likadan, fast han verkade ha en starkare fysik. Jag kollade Vincents skor under bordet. Han hade dandyskorna med sportstrumpor i. Jag log inombords. Det misstaget skulle Victor aldrig ha gjort, inte ens när han blev akut inkallad slarvade han med klädseln trots att han alltid bar vit rock ovanpå. Victor hade färdiga kombinationer mentalt och kunde klä sig i komplett mörker utan att det blev fel. Han kunde med fingrarna känna igen tyget på plaggen. Stilkänslan och sin taktfullhet hade han fått med sig av sina föräldrar. Victor hade helgjuten klass. Jag var klar med Vincent.

När vi ätit färdigt frågade jag om jag kunde dra mig ur, om jag kunde slippa fler möten med hallickar och eskortfirmor, om det kunde räcka så här.

- Åklagaren säger att han kan nysta vidare i härvan utifrån dem vi fick fast, svarade Vincent. Han ser flera bindningar. Det vore lönlöst just nu att använda samma taktik igen för att försöka fånga fler eftersom de kommer att vara på sin vakt. Jag tror inte att vi kommer att behöva din hjälp igen innan månaden är slut. Om du vill känna dig helt fri kan vi formellt avsluta uppdraget med omedelbar verkan och ge dig betalt med en gång. Kom förbi imorgon förmiddag så ordnar vi det.
- Tack Vincent. Jag tror att jag skulle föredra det, sade jag lättad. Tack för lunchen också. Det var skönt att se er igen efter gårdagens dramatik. Fast jag måste erkänna att det var spännande, att jag blev taggad, så om jag ser eller hör skumma saker framöver kommer jag naturligtvis att kontakta er.

Egendomligt, tänkte jag, hur man ibland går över ån för att hämta vatten. Hur man tar omvägar via andra personer innan man upptäcker vem man egentligen vill ha. Vincent hade omedelbart tänt på Claire. Det hördes när han berättade om henne och det var förmodligen på grund av vår likhet som han närmat sig mig på festen. Claire verkade inte ha fattat att hon ville ha Vincent förrän hon såg att han flörtade med mig. Och Vincent hade gjort det klarare för mig vem Victor skulle kunna vara för mig om jag bara vågade bestämma mig, var mindre egensinnig och slutade att lockas in på villovägar.

Efter att jag varit på polisstationen dagen därpå och satt punkt för mitt åtagande, åkte jag till universitet. I föreläsningssalen såg jag plötsligt polskan komma nerför mittgången. Hon sökte med ögonen efter en ledig plats i någon av bänkraderna. Nyfiken vinkade jag henne till mig, fast det var tveksamt om hon skulle känna igen mig. Hon lyste emellertid upp när hon upptäckte mig. Lite koll hade våpet alltså. För övrigt verkade hennes rörelser säkrare, rösten också, och franskan. Det var något nytt över henne. Jag frågade var hon hade varit de senaste veckorna.

- Hemma i sovrummet, log hon. Sängliggande utan att vara sjuk. Jag har träffat en man.

Hon berättade att hon hade varit nära att råka illa ut på väg hem en kväll när några män hade försökt dra in henne i en bil. Patrullerande poliser hade uppfattat att hon gjorde motstånd och hade skyndat fram. Då hade männen kastat sig in bilen och gett sig av. En av poliserna hade följt henne hem. I lägenheten hade hon slagit armarna om honom och sedan svimmat. Polismannen höll på att lägga henne på sängen när hon vaknade och impulsivt drog honom till sig. Då han såg att hon blödde efter samlaget hade han frågat om hon ville gifta sig med honom. Hon förstod verkligen inte varför vi hade varit oroliga för henne. Hon hade ju hela tiden varit i trygga händer.

På väg hem i metron senare, tänkte jag att jag kanske borde bli sambo när allt kom omkring.

***

Av: Pernilla Jourde

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (12 röster)
Polismannen, 3.3 out of 5 based on 12 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.