Kvinna med hundar

Vid strandkanten stretade en person i den hårda snöblandade snålblåsten. Figuren kunde ha varit jag så jag antog att det var en kvinna. Hon gick framåtlutad med korta steg i den tjocka snösörjan. Framför ansiktet hade hon virat en röd halsduk. I hennes fotspår knagglade två hundar.

Instinktivt visste jag vad kvinnan sysslade med. Hon tömde huvudet och själen på tunga tankar och svåra känslor. Med blåstens hjälp spolade hon sig ren från det som gnavde och skavde. Kanske hon hade grälat med sin man. Kanske hon hade haft det motigt på jobbet. Kanske någon var sjuk. I kvinnans målmedvetna rörelser syntes det tydligt att det var något stort på gång, hon tyckes innesluten i det monotona och jag trodde att hon var på väg mot sig själv och någon form av beslut.

Än så länge stod jag högre upp i backen och betraktade kvinnan som kunde ha varit jag. Över öronen hade jag dragit en röd mössa. Bredvid mig satt två hundar och väntade. Den virvlande snön gjorde sikten dålig. Bakom snön kunde en vårsol anas, det var ljust på ett surrealistiskt sätt. Konturerna blev otydliga och gjorde mig osäker på vad jag faktiskt såg och vad jag visste att jag borde se. Vyn var bekant, jag bodde i närheten. Vid strankanten fanns stenar och vass. Längre bort, på andra sidan isen en holme. Till höger längs stranden en brygga, till vänster den lilla klippan där hundarna brukade simma om somrarna.

Jag mindes en somrig havsdoft. Den kom tillsammans med minnet av gula citronfjärilar, av röda bär. Jag skärpte blicken. Ute på isen trodde jag mig se liv, människor. Kanske de var pilkfiskare, eller skidande motionärer. Det kunde inte vara så, isen var för svag, den höll inte. Det var omöjligt att se, att vara säker. Med en kraftansträngning kom jag tillbaka till nuet. Hundarna hade blivit otåliga och ville vidare.

En stund till lät jag vinden vina igenom mig, en stund till stod jag stilla. De starkt gråa stenarna, den vekt ljusgula vassen och den blåspräckliga mjukisen fick min fantasi att flyga. Det var som gjort för kusligheter och farliga sagor. Jag kände en vibrerande spänning ta tag i mig, ryste till och började traska framåt.

Framför mig skuttade hundarna, först den större, och i lä av henne den mindre. Hundarna var klädda i varmfodrade och vindtäta dräkter. Jag mindes en fras någon turist lär ha sagt ”Finland är ett land där människorna har kläder på sina hundar”. Kanske det var konstigt, kanske inte. Åtminstone verkade det vettigt, att ha kläder på sina hundar, alltså. Jag drog upp huvan över mössan på mitt eget huvud. Den stora hunden hoppade av stigen och stannade med nosen i snön. Den lilla hunden hoppade efter och bägge började gräva tills de hade fått fram sin skatt. Det var en stickad, röd halsduk.

Jag tog halsduken, tänkte att den nog var kvinnans, hennes, som plumsade fram någonstans framför mig i snön. Jag kunde inte se henne, men hon måste ju vara där. Det fanns inga spår, snön sopade igen allt. Halsduken hade en svag doft, den påminde om rom och te och vintrar från min barndom. Doften fick igång min fantasi igen. Ute på fjärden trodde jag mig se flera människor, kanske också hundar, eller rävar, eventuellt. Halsduken såg våt ut. Den var svår för mig att hålla med händerna upptagna av hundkoppel. Aningen tveksam hängde jag den över mina axlar.

Hundarna och jag hade kommit fram till bryggan. Jag visste utan att kunna se det att den gick genom vassen till stället där någon tidigare på vintern hade plogat upp en skridskobana. Den större hunden ville ut på bryggan, den mindre höll sig bakom mig. Jag blev nyfiken men kände mig samtidigt osäker. I talltopparna ven vinden med ett dånande. Jag fick för mig en bild av vrålande stridsflygplan, sönderrivna moln, uppslitna formationer. Snön som vräkte ner i mina ögon sved, kanske det berodde på ansiktcremen som löstes upp av vätan. Ute på isen rörde sig figurerna i osymmetriska former. Det våta frös av vinden, jag hade is i ögonfransarna och under näsan.

Den stora hunden drog mig ut på isen. Det var omöjligt, isen kunde inte hålla. Jag kände gungningen, kände vattnets styrka underifrån. Den lilla hunden gnällde, ville inte. Den stora hunden stannade till, vädrade. Det var som om snöfallet hade upphört för en stund för plötsligt kunde jag se tydligt. Ute på isen plumsade kvinnan. I släptåg hade hon de två hundarna. Jag såg den röda halsdukens ändor flaxa bakom henne i nacken. Fortfarande anade jag de osymmetriska rörelserna längre ut. Fortfarande tänkte jag att kvinnan hade kunnat vara jag.

Halsduken kändes tung och kall på mina axlar. Vassen vek sig och neg i vinden. Ingen trafik rörde sig uppe på vägen. Snön föll i stora sjok, men det var som om den fallit vågrätt. Vinden var stark. Jag kom på mig med att fundera på skillnaden mellan vind och storm. Var går gränsen? Kan man uthärda storm? Är även vind farlig? Längtar vi efter vår egen sommarbris? Är det därför vi vill ut i blåsten? Kanske det var ett försök att tänka bort min egen storm. Konflikten. Ute på isen kvinnan med hundarna, på väg mot det allra farligaste. I mig omtumlade känslor, delvis lockelse, delvis måsten, ansvar. Jag ropade. Ropet slets sönder av vinden. Jag skrek. Skriket upplöstes i intet.

Det var som om jag hade stelnat. Jag stod där jag stod ute på den mjuka, gråspräckliga isen rakt nedanom bryggändan, just utanför vassen. Från vägen kunde ingen se mig, det visste jag. Jag kunde ha rusat igenom vassen till stranden, det handlade om några tiotals meter. Det hade inte gjort något om isen hade spruckit, vattendjupet var inte stort. Också det visste jag. Men jag gjorde ingenting. Jag var omsluten av spänningen, jag var i rädslan. Jag hörde blåsten, hörde hundens gnäll, såg den upphöjda hundnosen. Jag tyckte mig höra yl.

Sedan ryckte jag upp mig, steg försiktigt upp på bryggan. Klivet var lågt, kanske en dryg halvmeter. Båda hundarna skuttade upp efter mig. Då jag såg ner igen fylldes våra spår av mörkt och lilagrått vatten. Jag fick svårt att andas. Mitt hjärta bankade med en kraft som fällde mig på knä. Den lilla hunden kom under mig, nära, slickade mig i ansiktet. Den stora fortsatte att stirra mot den yttre isen. Jag vände mig så att jag kom att sitta på bryggändan. Den lilla hunden stod nu i min famn. Han darrade lätt och också han såg ut mot isen. Den stora hunden stod en bit ifrån, fortfarande med nosen uppåtvänd. Jag kunde se att även hon darrade.

Det rörde sig därborta. Det starka ljuset genom snöslasket värkte i mina ögon. Jag kunde inte se. Jag kunde inte höra annat än vinden. Jag registrerade fragment av det som fanns omkring mig men jag fick inte grepp om någonting. Halsduken lossnade från mina axlar och flög iväg längs bryggan. Den stora hunden rusade efter. Jag höll i kopplet och rycktes iväg av kraften. Den lilla hunden rycktes iväg av mig. Vi kanade iväg längs bryggans ohyvlade plankor. De var delvis täckta av is. Den konkreta verkligheten, det hala mot det sträva, fick mig att reagera. Jag fick mig upp på fötter, jag fick tag i halsduken. Jag mindes min mobiltelefon.

Det kom räddningspatruller. Det kom en helikopter. Det kom mera oljud men sikten blev inte bättre. Ute på isen såg jag rörelser, och nu gav jag upp. Jag orkade inte hålla reda på vad som var verklighet och vad som var snömönster. Jag litade på andra, fick tro på att de visste vad de gjorde. I min hand höll jag halsduken. Kanske den tillhörde någon annan.

Hemma skakade jag av mig snön. Jag torkade hundarnas huvuden, svansar och tassar. Jag hängde in alla våra kläder i torkskåpet. Min halsduk var mer än våt, den var sjöblöt, så den hängde jag över batteriet. Halsduken var speciell. Den var tomteröd och stickad, och doftade av romtoddy och barndom.

Jag kände mig lätt till mods. Gnolande på en gammal schlager började jag tillreda en sen brunch. Mitt kök var mysigt med skåpörrar i ek och gammaldags patina. Bakom de spröjsade fönsterrutorna anades havet och den bakomliggande holmen. Det idoga snöfallet gjorde sikten usel. Någon krafsade på ytterdörren i nedre våningen. Dörrklockan hade varit sönder länge. Jag öppnade och möttes av två hundar. De var rätt små, men större än min lilla hund. De var sorgsna och glada samtidigt. Jag släppte in dem. De doftade svagt av rom och te.

***

Av: Mia Bergenheim

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (37 röster)
Kvinna med hundar, 3.7 out of 5 based on 37 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.