Jag minns

En blåsig höstdag. Min rosa blommiga knälånga klänning fladdrar i vinden. Det är min favorit klänning, din med. Den klänningen du tyckte att jag var så fin i, jag minns. Vinden tar tag i mitt ny-upprullade lockiga gråvita hår. Idag har jag rullat upp det, för din skull.
Jag sitter med mina ben krossade kring varandra på den runda taniga pinstolen. Bord nummer tre längs med entrén för att vara exakt, det var vårt bord, jag minns. Min bruna avskalade käpp ramlar i backen, jag famlar för att ställa den upp igen, jag lyckas. Min fina bruna käpp, det var din käpp, jag minns.
Kafémenyn säger två för en idag, det blir perfekt. Servitrisen med de blåa ögonen och blonda håret frågar om det ska vara mjölk i kaffet, nej tack men gärna två mandelbiskvier. ’’Man kan ju inte ha mjölk i kaffe?! Det förstör ju hela smaken!’’ Så brukade du säga, jag minns. När servitrisen går tillbaka in igen tycker jag mig höra hur hon mumlar ’’ Lilla tanta.. att envisa sig om att sitta utomhus i nästan minusgrader, höh hon får skylla sig själv.’’
Vinden blåser och jag tycks mig inbilla hur den viskar ditt namn, det låter vackert. Det familjära vackra namnet hugger tag i mitt bröst. Hur vackert det än låter skärrar det mig dock. Det skärrar mig att jag aldrig mer kommer få höra hur du ropar. Det skärrar mig att jag aldrig mer kommer få tjata på dig att plocka upp dina smutsiga kläder från golvet, att jag aldrig mer kommer få säga åt dig att inte lösa ’’Lätt och lagom’’ i veckans korsords-tidning för det är min favorit, eller att inte göra skidbackar i osten varje morgon, åh jag minns.
Jag har varken glömt, förträngt eller vant mig. Jag kommer aldrig vänja mig vid tanken att du inte kommer instaplande med dina stora mockasiner klockan kvart över tre för att ropa, ’’Älskling jag är hemma!’’ efter exakt tre stampande på dörrmattan. Exakt klockan kvart över tre varje tisdagseftermiddag, då du varit hos Arne för att prata ’’gubbstrunt.’’ ’’Jag får ju inte bli sen till vårt kaffe!’’ säger han kärleksfullt när han omfamnar mig. Jag saknar dina kramar, jag saknar dig, jag minns.
Dagarna känns som år när du inte är här. Min kära, jag hoppas du har det bra där uppe. Att du fortfarande sitter som fastklistrad vid tv:n varje söndags eftermiddag och tittar på aktuellt, det gör jag. Att du fortfarande går upp tidigt på morgonen för att kamma ditt vita håret bakom öronen, och att du fortfarande rynkar på näsan varje gång du öppnar kylskåpet.
Jag kan bara le åt alla minnen. Snart älskling, snart så ses vi.

Servitrisen ropar nummer fyrtiotvå, det är mitt nummer, jag vinkar till och äntligen ser servitrisen mig genom cafe fönstret där jag sitter utomhus helt själv, vid bord tre längs med entrén. Den blonda och blåögda unga servitrisen kommer än en gång fram. ’’Uhh kallt allt här ute’’ säger hon. På den runda bruna träbrickan står kaffet utan mjölk och på en assiett ligger de två mandelbiskvierna. Hon ser riktigt bedrövad ut när hon ställer ner kaffet på det rangliga bordet. Servitrisens ansiktsuttryck utstrålar en känsla som uttrycker stor besväran. Hon visar tydligt att hon verkligen inte vill vara här, men det vill jag. Det här är precis det stället jag vill vara på. Mitt favorit kafé, ditt favorit kafé, vårt kafé, jag minns.
När hon går tillbaka igen tycker jag mig ännu en gång höra hennes mummel. ’’Varje jäkla tisdag klockan halv fyra, man kunde ställa kockan efter tanten.’’
Det ostadigt glesbyggda kafébordet vinglar till när jag försiktigt försiktigt skjuter en utav kaffekopparna till motsatt sida.
Hoppas det smakar, älskling.

***

Av: Louise Svärd

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (27 röster)
Jag minns, 3.9 out of 5 based on 27 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.