Ett oförglömligt slag

Det bästa är att stå helt stilla, om varelsen inte attackerar kommer jag överleva. Den vargliknande varelsen med sina stora käftar tittar intensivt på mig. De rödbruna vingarna intill kroppen vecklar ut sig och varelsen bugar lätt mot mig. Jag tittar chockerat mig omkring. Ån lite längre bort glittrar i månskenet och vatten skvalpar upp mot kanten av blåsten. Min blick dras mot varelsen och jag ser att den har rest sig upp. Vad ska jag göra, klättra upp i ett träd? Nej, varelsen kan antagligen flyga. Försöka springa bort från den och gömma mig i mörkret? Nej, vem vet vad den här varelsen kan. Den fortsätter titta på mig men börjar vända sig om och tills slut springer den iväg in i mörkret igen. Jag tittar runt i skogen för att försöka se om det finns fler sådana där varelser. Även om månen lyser från natthimlen är det för mörkt för att se något. Paniken inom mig stiger och jag börjar springa bort till trädet där jag har gömt mina pilar och pilbåge. Jag skulle kunna hitta till trädet med ögonbindel, så väl kan jag den här skogen. När jag kommer fram till trädet tar jag fram korgen med pilar och min pilbåge som ligger under en tjock rot. Jag tar tag i en gren och hasar mig upp på den för att börjar klättra högre upp. På en ganska tjock och stabil gren sätter jag mig ner och knyter loss mitt läderskärp och knyter det runt mig och grenen i stället. Det blir i alla fall mindre risk att jag ramlar ner nu. Jag spanar efter varelsen men det är inte bättre ljus här uppe och jag har inte lika bra syn som nattdjur. Sömnen börjar ta över och jag faller in i en djup sömn.

När jag vaknar lyser solen mig rätt i ansiktet, allt som hände under natten är bara ett töcken. Det är som om en dimma är i mitt huvud. Jag gnuggar mig i ögonen och ser att jag är högt uppe någonstans. När min hjärna börjar klarna lite fattar jag att jag är i ett träd. Jag får panik och börjar knyta loss mig innan min hjärna kommer ihåg vad som hände i natt. Jag hinner knyta loss mig och med det börjar jag glida av grenen och faller ner till marken. Jag ligger kvar en stund och tänker igen vad som hände och till slut reser jag mig upp och borstar bort all smuts. Jag minns varelsen, att jag klättrade upp i trädet, att jag hade med mig mina pilar och min pilbåge. Jag tittar ner och letar efter mina pilar och min pilbåge och några meter ifrån mig ligger dem. Jag tar upp dem och skyndar mig till lägret. Jag möts av glada blickar av folk, vissa klappar mig på axeln och ler över att jag är tillbaka. Min mamma är däremot lite sur över att jag inte kom tillbaka igår kväll. Jag säger inte vad som hände utan säger att jag har suttit uppe i ett träd och tittade på månen och stjärnorna och att jag råkade somna. Hon lugnar ner sig lite och hämtar lite bröd, mjölk och några köttbitar till frukost. Jag sätter mig bredvid Harald vid lägerelden. Harald är våran bästa jägare, även om han är stark och biffig som en björn kan han smyga lika tyst som en mus i skogen. Vi sitter och pratar om dagens jobb och stridsövningar. Tyvärr måste jag hålla vakt vid södra gränsen för att se om några fiender kommer. Det är några som har försökt erövrat vårt rike men med våra spanare har ingen kommit enda fram till gränsen. Vi attackerar alltid utanför gränsen och de blir alltid lika chockade och retirerar efter några minuter. Jag dricker upp mjölken och säger till Harald att vi kommer ses sen. Jag sicksackar mellan hyddorna tills jag kommer fram till utkanten av lägret där jag, min mamma och min pappa bor. Solen skiner in i från fönstret och de två sängarna står på rad. Jag letar rätt på en nytvättad skjorta som jag stoppar ner i ett par svarta jeans, knyter fast mitt läderbälte runt midjan som jag fäster mitt svärd på. Jag letar rätt på min gråa kappa som ligger gömd under skinntäcket. Tar på mig den samtidigt som börjar gå ut från hyddan men stannar precis vid dörröppning där jag ser nybakat bröd som ligger på bordet. Jag snor med mig en bit bröd som jag lägger i fickan i min kappa, hoppas att min mamma inte märker något för då blir det ett himlandes kackel i lägret. Jag går ut från hyddan och svänger till vänster för att komma till skogen. När jag är en bit inne i skogen börjar jag små jogga till utsiktsträdet. Trädet är märkt med en lång läderrem som sitter runt trädets stam, så det är lätt att hitta. När jag kommer fram till trädet tar tag i grenen längst ner och drar upp mig tills jag sitter på grenen då jag börjar klättra upp till toppen. Det blir svajigare ju högre upp jag kommer. Några gånger tittar jag ner men försöker tänka bort hur högt det är. När jag har kommit högst upp tittar jag ner för att försäkra mig om att ingen har följt efter mig. Om jag skulle ramla ner är det något med arton till tjugo meter ner till marken och jag vet att fallet är dödande. Jag klamrar fast mina armar runt trädets stam så att jag inte ska falla ner. Oftast när jag och de andra som håller vakt runt vårt rike är det ingen som ser något men man måste vara försiktig. För att fördriva tiden brukar jag leta efter djur längre in i skogen. Utsikten från toppen av trädet är väldigt fin, man ser ut över skogen och en liten bit av en slätt långt bort i horisonten. Mellan alla träd kan man se marken och oftast kan man se några djur som letar efter mat. Ibland ser jag en älg, björn eller en vargmamma med ungar men idag syns inte ett enda djur till, det känns väldigt dött, Nästan som om något har skrämt bort alla djur men det hoppas jag inte. Jag står och spanar men inget händer, tills jag hör en gren knäckas nere på marken. Jag hoppar till lite och vänder mig försiktigt om och hör en till gren knäckas. Några meter ifrån trädet börjar en gestalt ta form, en ung kille i ungefär min ålder stiger ut från skuggorna.
Zozo, de myter man har hört om honom är att han är en hamnskiftare med krafter från solen. Det sägs att han är starkast på dagen och är en fullvärdig krigare även om han lever gömd långt inne i skogen. Det sägs även att hans snabbhet gör det svårt för hans fiender att ta honom. Jag är glad att trädets grenar och löv skymmer mig från att han ska kunna se mig. Han ställer sig några meter ifrån trädet och stället sig i försvarsposition med ett svärdet i handen. Jag kan inte låta bli att fortsätta titta på honom när han tränar på sina stridskonster även om jag egentligen måste hålla utkik efter fiender. Zozos svärd är som en förlängd arm, hans rörelser är som en dans, hans smidighet är som en skugga som helt plötsligt kan vara på en annan plats. Han övar länge, jag vet inte hur länge jag står på grenen och tittar ner på honom, säkert i flera minuter. Helt plötsligt stannar han upp med ryggen emot mig. Jag kan inte ro för att fortsätta titta istället för att vända bort blicken och fortsätta spaningen. ”Om du inte redan vet det har jag vetat att du har suttit där enda sedan jag kom” Jag hoppar till av rädsla, hur kan han veta att jag är uppe i trädet? Har han sett mig? Men det är nästan omöjligt av alla grenar och löv som är i vägen. Jag blir så rädd att jag hoppar upp från grenen jag står på och med det tappar jag balansen och fästet runt stammen, jag faller nedåt. Jag vet att det är långt ner och att fallet är dödande men jag skriker inte. även om jag vet att jag kommer dö. Om jag skriker är det ett tecken på svaghet. Istället stänger ögonen, viftar med armarna ifall jag skulle få tag på en gren. Jag känner vinden som smeker mina kinder och bara armar, vet att för varje sekund kommer jag närmare marken och med det närmare döden. Jag hör fåglar som kvittrar, löv som rasslar i vinden och mina egna tankar som försöker tänka på de bra minnena jag haft. När jag tror att jag snart kommer träffa marken är det någon som tar emot mig, känner att vi faller i ungefär två sekunder till innan vi är på marken igen. Jag öppnar ögonen och ser att Zozo har tagit emot mig. Jag ligger i hans famn och skakar av rädsla. ”Förlåt, det var inte mening att skrämma dig.” Han sätter ner mig på marken. Jag lutar mig mot trädet för att inte ramla ihop av att jag är så skärrad. Jag tvingar fram ett leende och ett tack. Han ser på mig länge, det är nästan som om han studerar mig för att veta vem jag är eller se mina svagheter. Jag blir mer rädd men försöker att inte visa det. Den ynka halv metern mellan oss känns betydligt mindre, det som om jag är fast mellan trädet och Zozo. Han måste ha märkt av min rädsla för han backar några steg men fortsätter titta på mig. Jag avviker hans blick och tittar åt höger för att försöka fortsätta min spaning. Det är inte lika lätt att se något eftersom det är mycket träd och buskar i vägen. När jag står i trädet ser jag ut över träden och kan se ifall något rör sig på marken men här nere på marken ser jag träd och buskar som skymmer sikten ganska mycket. Jag fortsätter spana även om jag vet att Zozo iakttar mig. ”Jag är verkligen ledsen för att jag skrämde dig men jag är väl inte så läskig att titta på?” Jag vänder mitt huvud mot honom och ser att han är en väldigt gullig kille. Hans bruna hår är rufsigt med några löv i, kroppen är vältränad och hans vita skjorta är sliten och halvt instoppad i ett par byxor som är svarta. Hans svärd är ner stucket i hans skida som sitter fast i ett bälte. Över hans axlar ligger en grå mantel som sitter fast med hjälp av en silver brosch som liknar ett löv. Även om det sägs att han är en svårslagen krigare ser han inte ut att vara en person som slåss mot människor, han ser väldigt snäll ut. Det skeptiska inom mig börjar släppa, han är antagligen inte den typen som tittar efter svagheter hos människor. ”Tack för att du fångade mig, jag trodde att jag skulle dö.” Han ler med ett litet kaxigt leende. ”Ingen orsak.” Han tittar mig i ögonen och börjar prata igen. ”Jag vet inte vad du har hört om mig men allt är inte sant.” Jag tittar undrande på honom, vad menar han? Har det gått rykten om honom att han har mördat någon? ”Vad menar du?” frågar jag och tittar ännu mer undrande på honom. Ena hans ögonbryn skjuter i höjden av förvåning, som om han trodde att jag skämtade. Han är tyst ganska länge och fortsätter se på mig. Bärnstensögonen ser ut att börja ändra färg till svart, han vänder bort sitt ansikte och tittar åt söder. Hans ögon blir smala, det ser nästan ut som om han ser någon som iakttar oss. ”Förlåt,” är det enda han säger och så vänder han sig åt höger och börjar springa långt in i skogen igen. Jag tittar febrilt efter honom tills träden och buskarna skymmer sikten av att kunna se längre bort. Fotsteg kommer springandes mot mig. Febrilt vänder jag mig om och ser Harald och Zack komma springandes mot mig. De ser väldigt uppjagade ut, vad är det som har hänt, är någon i fara? De stannar framför mig och tittar åt de håll Zozo sprang. ”Är du oskadd Ewelyn, han gjorde dig inte illa?” frågar Harald med en orolig men bitter röst. ”Nej, vaddå då?” ”En sak ska du veta, han är ingen att leka med,” säger Zack och ser in i skogen. Innan vi hinner säga något mer till varandra ljuder ett horn från en annan vaktpost från södra gränsen men som är mycket närmare lägret. Vi tittar på varandra och börjar springa det fortaste vi kan.
När vi kommer fram ser vi människor som springer in och ut från hyddor, de skriker av rädsla, barn gråter, fler horn börjar ljuda. Jag tittar mig chockerat omkring, jag kan inte riktigt fatta att det här händer, jag står fastfrusen precis vid gränsen av lägret och innan jag vet ordet av det hör jag en folkmassa komma skrikandes mot oss. Vi blir attackerade, det har inte hänt på flera år. Fienderna har väl uppbyggda järnrustningar, nya slipade svärd och nytillverkade pilbågar och pilar. De skjuter pilar mot vårt folk, vissa kollapsar ihop av det dödande skjutet, vissa fortsätter springa med en pil i armen eller benet. Kvinnor och barn retirerar in i skogen, de springer så långt in de kan. Jag vaknar upp i mitt chocktillstånd och drar mitt svärd. Hoppar in i striden tillsammans med de stridande männen. Det är en strid mellan liv och död, vi slåss för våra liv, några av våra män har redan stupat. Jag slåss som en krigargudinna men även om jag är så bra blir jag knockad av ett knytnävsslag i huvudet. Allt börjar snurra, jag tittar in i skogen och ser Zozo med den läskiga varelsen jag såg igår natt. Han tar fram sitt svärd och hoppar in i striden. Jag samlar mig och fortsätter så gott jag kan. Allt verkar gå bra tills jag får ett slag i huvudet av ett svärd av motståndaren, slaget är från den platta sidan av klingan. Det jag hinner se innan jag svimmar är Zozo som hoppar in mellan mig och fienderna. Han tar emot mig innan jag faller ihop. Allt blir helt svart och det enda jag hör är vrål och klingor som slår ihop mot varandra.
Jag känner att jag ligger på något kallt och hårt. Hela mitt huvud snurrar och bultar av slagen jag fick i huvudet. Jag öppnar ögonen och ser att Zozo sitter lutande mot en vägg bredvid mig. Han vänder sitt huvud och ser på mig. Han hjälper mig upp till sittande ställning. Hela han ser helt förstörd ut, ett hugg av ett svärd i höger axel har fortfarande inte läkt ihop utan sipprar fortfarande ut lite blod. Hans kläder har slitits sönder ganska rejält, båda skjortärmarna har slitits bort och på några ställen på hans byxor är det hugg efter svärd. Flera blåmärken i ansiktet och armarna syns efter att han har blivit slagen. Jag tittar mig runt i rummet och ser att det ser ut som ett tornrum. Rummet är runt och litet, ett enda fönster sipprar in ljus, en ljuskrona i taket hjälper till att förstärka ljuset i rummet. En trädörr på andra sidan rummet är den enda vägen ut och den är antagligen låst. Det finns inget mer i rummet än vi två, ljuskronan, fönstret och dörren. ”Vem är du egentligen? Varför säger Harald och Zack att jag akta mig för dig?” frågar jag och blir förvånad över att min röst är så stark. Zozo tittar upp på mig och suckar lite lätt. ”Om du verkligen vill veta så är det för att när jag var nio levde jag ett ensamt liv. Din kusin Zack träffade mig vid utkanten av ert rike, jag visste inte vilka ni var men han såg mig en vän. Jag blev inbjuden till ert läger och när jag berättade vem jag var och var ifrån jag kom såg alla mig som ett monster. De kastade ut mig, startade rykten och myter om mig där alla inte är sanna.” Han tittar ner i golvet och suckar djupt. ”Varför tycker alla att du är ett monster?” frågar jag försiktigt. ”För att jag är en hamnskiftare, mina föräldrar dog när jag var sju, de dog av att de tappade kontrollen när de skulle förhandla med ditt folk. De ville leva nära ert rike men din pappa ville inte förhandla med dem.” Minnen från när jag var sju år gammal dyker upp, minnen om två människor som pratade med min pappa men det blev en intrig jag aldrig glömmer. Rädslan inom mig när jag såg de två paren bli aggressiva och började slåss mot min pappa. Mamma tog mig till våran hydda där vi satt gömda. Det var aldrig någon som berättade vad som hände med de två paren, men nu vet jag, de dog på grund av oss och därför ser alla Zozo som ett monster, för att han är en av dem och att han kanske kommer göra samma sak. Jag tittar på honom, ser att han ser riktigt ledsen ut, en tår faller sakta ner för kinden. Jag torkar försiktigt bort den och kramar om honom försiktigt. Han lutar huvudet mot min axel och fäller några fler tårar. Jag kommer på att jag inte har ätit sen frukost och vem vet vad hur länge jag var borta. Jag kommer på att jag snodde med lite bröd, känner efter i min ficka och jag har tur, det ligger kvar. Brödet har blivit lite mosat men det går att äta. Jag tar fram biten och delar på den, ger den ena till Zozo och tar den andra till mig själv. Han tittar förvånat på mig men tar emot brödbiten. Vi äter under tystnad och det blir allt mörkare i rummet, snart är det bara ljuskronan som ger ljus. Jag vill veta mer om Zozo men jag vill inte skapa dålig stämning, för tänk om jag säger något som gör honom ledsen igen. ”Ingen fara, fråga bara på, vad vill du veta?” Jag tittar chockat på honom, hur kan han veta vad jag tänker hela tiden? Vad är han för något egentligen, han måste vara något mer än bara en hamnskiftare fast för sig jag vet inte vad en hamnskiftare är egentligen. ”Vad innebär hamnskiftare?” ”Haha, vet du inte det? Nåja, det menas med att jag kan göra mig till något djur, jag kan inte välja vilket djur utan jag kan förvandla mig till två olika djur. Det här med att jag visste att du ville veta mer om mig har jag ärvt, det ligger långt tillbaka på pappas sida. Jag känner av folk, jag känner av vad de vill.” Jag tittar fascinerat på honom, varför hatar man hamnskiftare så mycket? Jag tror inte Zozo skulle göra något dumt, även om jag har nyss mött honom känner jag att han aldrig skulle göra något dumt mot mitt folk. Mitt folk? Vad hände med dem, säg inte alla dog, några måste ha kommit undan, överlevde några som stred eller dog alla? Jag börjar känna mig förtvivlad, tänk om ingen överlevde, då har jag ingen familj längre. Jag tittar ner på det lilla bröd jag har kvar, känner att en tår faller ner på min kind. Zozo kramar om mig, viskar att allt kommer bli bra, att vi tar oss ut här ifrån och att vi ska hitta mitt folk. Vi sitter tysta en stund men jag känner på mig att Zozo har något att berätta men jag vill inte fråga, det kanske bara är jag som inbillar mig det. ”Vissa kom undan men många dog. Jag är ledsen för det. Det jag kan säga är att din mamma, Zack, Mich, Dyan och Philip har klarat sig.” En glädje fylls inom mig och jag blir på lite bättre humör. ”Hur kan du veta vad de heter?” ”Det är en lång historia, jag kanske berättar för dig någon gång, men just nu orkar jag inte.” Jag bara nickar och förblir tyst. Jag känner fortfarande en oro inom mig men försöker att mota bort den. Men tillslut kan jag inte hindra tårarna från att komma. Jag försöker gråta tyst men att gömma något för en hamnskiftare som dessutom kan känna av andra är omöjligt. Zozo kramar om mig och låter mig gråta. Jag känner mig trygg hos Zozo, han beskyddar mig och vill inget ont. Jag torkar bort tårarna och äter upp sista brödbiten, sedan somnar jag i Zozos knä.
Fotsteg hörs utanför dörren, jag öppnar ögonen och sätter mig upp, ser att Zozo ler mot mig men tittar undrande mot dörren. Fotstegen hörs högre och högre för varje steg och tillslut hör jag en nyckelring som skramlar. En människa är på väg att låsa upp dörren. Nyckeln sätts i nyckelhålet och vrids om, handtaget vrids ner och en man med rustning och svärd på sidan öppnar dörren. Han tittar avskyvärt på oss och tittar över sin axel. Två till män med samma rustning kommer in och drar upp oss, de binder våra händer bakom ryggen med rep. Männen håller i våra armar och leder oss ner för en spiraltrappa. Det är mörkt och det enda som lyser upp vägen är facklor som sitter på väggarna. Den unkna lukten gör mig illa mående men jag försökte tvinga bort den. Vi kommer ner till en korridor med dörrar på vardera sida, dörrar som antingen kan vara sovrum, fängelserum eller dörrar som leder till ett annat rum som sedan för en vidare någon annanstans. Vi går längs korridoren tills vägen svänger höger och en stor trädörr tonar upp sig framför oss. När vi nästan är framme vid öppnar den sig. Rummet innan för dörren är större än vad jag trodde, en tron står i mitten vid en vägg längst bort i rummet. Pelare sträcker sig upp mot taket, fönster på höger sida sipprar in morgonljuset och vakter står vid varje pelare vid långsidan. Flera ljuskronor hänger i taket, ett långt bord med kött, fisk, vin, frukter och massor med annat jag aldrig har sett står på vänster sida om rummet. Jag tittar mot tronen och ser att den inte är tom, en gammal man med axellångt grått hår med svart rustning tittar på oss. Männen leder oss fram till tronen där det sen släpper oss och tar bort repen men står kvar bakom. Jag hör hur den stora trädörren stängs. Förutom ekandet efter att dörren är allt tyst i rummet. Vakterna rör sig inte, inga fåglar hörs utifrån, kungen på tronen fortsätter titta på oss men säger inget. Jag slänger en orolig blick på Zozo och ser att hans ögon har smalnat och är riktade mot kungen. Jag vänder mitt huvud fram mot kungen igen, hans ögon riktar sig mot mig men åker tillbaka mot Zozo igen. ”Jag antar att ni vet varför ni är här.” Jag tittar förvånat på honom men Zozo ser inte särskilt förvånad ut, han tittar bara argt på kungen. Jag tittar undrande på Zozo och hoppas på att antingen han eller kungen kommer förklara men ingen säger något, kungen lutar sig fram och ser på oss länge men tillslut avbryter han tystanden. ”Hm…det verkar som en vet och den andre inte. Varför inte berätta krigare Zozolly av Zaylee” Zaylee? Vad är det, vad är det som händer? Jag tittar förvånat på både Zozo och kungen. Känner de varandra? Någon måste berätta vad som händer, men ingen säger något, jag vet att Zozo känner att jag är förvirrad men han är helt tyst. Kungen suckar och tittar på mig. ”Du måste vara väldigt förvirrad, synd att krigare Zozolly inte vill berätta, nåja, lika bra att berätta. För länge sedan fanns det ett rike som hette Zaylee, det finns fortfarande men ingen bor där. Det var Zozollys sort som bodde där innan de försökte ta över vårt rike, vi dödade de flesta men det kostade flera liv och hårt arbete. Zozolly var bara fem år när detta hände, hans familj var starkast och de mäktigaste men de flydde in i skogen. Det var han och hans familj och en till mäktig familj som flydde in i skogen. Zozo var redan då en bra krigare, han dödade många av mina män men de flydde sedan in till skogen för de visste att det inte skulle gå att ta över vårt rike, vi var för många.” Jag tittar förvånat på Zozo, han har dödat människor redan när han var fem år, kanske visste mitt folk om det här och det var kanske den riktiga anledning till varför de reagerade som de gjorde. Jag kan inte tänka mig att Zozo har dödat människor redan vid fem års ålder. Jag tittar på Zozo och ser att han tittar ner i golvet med knutna händer. Det bruna rufsiga håret hänger över hans ögon, jag kan inte riktigt se om han är ledsen eller arg. Kungen skrattar högljutt mot oss men ropar sedan på vakterna. De som står vid pelarna tar fram sina svärd och ställer sig i försvarsposition, de som står bakom oss slår ner oss till marken och knyter våra händer igen, en vakt drar upp mig på fötter och håller fast mig. En annan vakt drar upp Zozo och leder honom enda fram till fotändan av tronen där vakten trycker ner honom på knäna. Kungen tittar mycket förtjust med en lömsk blick på Zozo. Vad tänker de göra mot honom? Jag försöker slita mig ur vaktens grepp men han håller i alldeles för hårt. En vakt från en av pelarna går fram till kungen och går ner på ett knä för att ge kungen ett svärd. Mina ögon spärras upp över vad han tänker göra, han tänker döda Zozo. Jag kämpar ännu mer men jag kommer ingenstans, inte ens en millimeter. Kungen tar emot svärdet och reser sig upp, håller det ovanför nacken på Zozo. ”Jag har längtat efter den här dagen i hela mitt liv.” Kungen skrattar ännu en gång. Jag skriker och fräser av fasa, struntar i det Zozo har gjort, ingen ska få döda honom. ”Få tyst på henne!” ryter kungen och en vakt kommer fram till mig och knyter ett tygstycke runt min mun. Om Zozo är en sådan bra krigare, varför gör han inget i så fall? Han måst göra något eller vad tänker han på? Jag fortsätter slita och sparka, tillslut lyckas jag fälla vaktens ben så att han tappar balansen och släpper mig. Jag sliter bort tygstycket runt munnen och skriker ut min fasa åt kungen. ”Varför har du kidnappat oss, vad tjänar det till egentligen?” Han tittar på mig och ler ett lömskt leende. Vakten kommer upp på fötter igen och tar tag i mig. Jag stirrar på kungen och väntar på svar men han säger inget, ingen säger något mer. Zozo tittar äntligen upp på kungen och slänger sig fram mot kungens ben och biter honom. En strimma blod rinner ner från benet. Han skriker till av fasa och tar tag i Zozo men han hoppar upp på benen och lyckas på något sätt sparka honom så att han faller in i sin egen tron. Zozo vänder sig mot mig och jag ser att hans ögon är svarta, precis som de blev när vi var i skogen. Vakter kommer springandes för att ta Zozo men med eller utan armar lyckas han fälla ner dem, en efter en. En vakt ligger på golvet med sitt svärd bredvid, Zozo sätter sig på huk och gnider repen mot svärdet för att skära av det. Han lyckas precis få loss repen och greppa svärdet innan en svärm av vakter kommer emot honom. Jag sparkar och försöker fälla vakten igen men han lyfter upp mig så att jag inte når hans ben. Jag skriker och skriker utan att något händer, känner mig helt försvarslös utan mitt svärd eller pil och båge. Zozo tittar på mig och ser ut att bli ännu argare, han springer fram mot mig och hoppar upp i luften där han förvandlas till en stor grå varg. Vakten når bara upp till vargens skuldra. Han släpper mig och backar försiktigt bakåt. Zozo tittar på mig men vänder sig om och fortsätter få bort alla vakter som försöker döda oss. En vakt kommer flygandes mot väggen. Han dunkar in i vägen med en smäll. Svärdet faller ur hans hand och jag ser min chans att ta det. Jag ställer mig på Zozos sida och strider för våra liv. Kungen reser sig upp från tronen och ser förödelsen, han skriker ut sin ilska och ropar på fler vakter, ropar att de ska hämta svärden. Flera vakter springer ut från rummet. Vi kämpar och kämpar tills de tre vakterna som sprang ut kommer in och håller i var sitt svärd. De ser annorlunda ut jämför med de andra. De här svärden blänker mer och ser mycket vassare ut, dessutom har de ett annat skaft. Skaften har tre kulor i sig, ett högst upp av skaftet och två precis under parerstången. De attackerar inte, de står bara vid dörren. Jag försöker hålla koll på dem samtidigt som jag slåss mot de som attackerar. Zozo tar tag i en vakt runt kroppen och slänger honom mot kungen. Han börjar sakta gå mot tronen med uppdragen överläpp så att han visar tänderna. Min blick dras mot honom men jag kan inte sluta slåss och bara stå och titta utan måste se till så att ingen attackerar honom bakifrån. En massa vakter kommer springandes mot mig, de omringar mig och skymmer sikten av Zozo. Jag snurrar runt och blockerar slag från alla svärd. Det som hörs är klingandet från svärden och morrningarna från Zozo, tillslut upphör morrningar till ett gällt skri i stället. Vakterna runt mig skingras och jag ser Zozo ligga precis vid fötterna vid kungen. Ett av de annorlunda svärden är instucket i ryggen. Skepnaden av vargen börjar försvinna och snart finns bara människan Zozo kvar. Det blöder från ryggen och han andas tungt. Jag springer fram till honom och försöker se om han kommer klara sig, fäller några tårar och tittar ilsket på kungen. ”Det finns inget du kan göra, silver är det enda som kan döda en hamnskiftare, de får krafter från solen och du vet väl att silver är kopplat med månen vilket är motsatsen till solen och kan försvaga en hamnskiftare så mycket att de kan dö.” Jag håller om Zozo men fortsätter titta på kungen. Zozo rör på sig lite, han vrider sitt huvud mot mig och försöker prata men jag hör knapp vad han säger. Jag lägger mitt öra mot hans mun så bara jag kan höra. ”Du må..ste hoppa…ut från fö…nstret. Lita på mig.” Sedan faller han ihop och hans ögon blir helt tomma. Jag tittar upp och ställer mig sedan upp, tittar på antalet döda vakter och de som lever. Kroppar ligger här och var med blodfläckar över hela rummet. Jag litar på Zozo och tar satts och börjar springa. Glassplitter flyger omkring mig när jag hoppar ut från fönstret. Hör hur vakter kommer springandes fram till fönstret. Det är högre än vad jag trodde, det är ungefär tretton meter ner till marken men jag litar på Zozo, jag vet inte varför han ville att jag skulle hoppa ut genom fönstret men jag hoppas han har en plan. Precis innan jag är nere på marken är det någon som kommer flygandes och fångar upp mig. Jag landar på dess rygg och vi flyger iväg. Jag tittar bakåt och ser vakter komma ut springandes från slottet och skjuter pilar mot oss men de når inte enda fram. Jag tittar på varelsen och ser att det är den vargliknande varelsen jag såg här om natten och som var tillsammans med Zozo. Jag blir rädd men lugnar ner mig ganska fort. Ingen fara Ewelyn Pendragon, jag har aldrig velat dig något ont, jag heter Fengári och är en sorts krigare. Zozo har pratat mycket om dig, han har vakat över dig länge, han vill skydda dig. Rösten ekar i mitt huvud och jag tänker på Zozo, hur han räddade mig, hur han offrade sig för att jag skulle komma ifrån den hemska kungen och hans vakter. Men även på de fördomar jag har haft om honom, att jag trodde han var elak i början. Men det värsta är att jag aldrig hann berätta vad jag egentligen känner för honom, hur mycket jag gillar honom. Nu är han antagligen död och inget kan återuppliva honom. Jag stryker handen över den mjuka pälsen. Ser att vi fördas över en ganska liten skog, sen förbi en äng och in till en skog igen där Fengári dyker ner och släpper av mig. Jag hoppar av och vacklar till lite av färden. Det här är inte den skogen jag bor i, hur långt borta är jag från mitt hem? Jag suckar tyst för mig själv och tittar på Fengári, han vandrar tyst runt skogen och söker av ifall det är någon i närheten. Vi måste ha färdats rätt länge, solen håller på att gå ner, det kommer bli mörkt snart. Jag måste ge mig av tillbaka, måste se ifall jag kan göra något, du får tyvärr klara dig själv men vad jag vet finns det ingen fiende i närheten, du borde vara säker. Jag nickar förstående och ler mot honom. Han bugar sig precis som första gången jag såg honom innan han reser sig upp och tar ett språng upp i luften och flyger tillbaka mot slottet. Jag börjar känna mig trött så jag letar upp en rätt mjuk plats att sova på. Jag tänker på Zozo en sista gång innan jag somnar.
Jag springer ut från skogen tills jag kommer fram till en liten äng där det är ett enda träd med en liten damm bredvid. En person som sitter lutad mot trädet med blicken vänd bort ifrån mig. Personen ser ut att njuta av den vackra dagen. Jag börjar sakta gå fram till trädet, hör att vinden rasslar till löven. Ett löv faller ner och landar på personens huvud. Jag fortsätter framåt tills jag står en meter ifrån personen. Han vänder sitt huvud mot mig och ler. Zozo, men hur? Jag såg honom dö vid tronhallen. Han kan inte ha överlevt, det är omöjligt. Jag är glad och chockad på en och samma gång. ”Jag visste att det skulle bli svårt att hitta dig men inte så svårt.” Han ler och klappar med handen på gräset, jag sätter mig ner bredvid honom, lutar mig mot hans axel och känner att han kysser min panna. ”Ewelyn, detta är bara en dröm men denna dröm visar dig vart jag är, denna plats finns på riktigt. Jag dog aldrig.” Han ser allvarligt på mig med sina bärnstensögon. Om denna plats finns på riktigt finns även han där, han som hjälpte mig att fly, han som har vakat över mig. ”Hur överlevde du?” frågar jag och tittar undrande på honom. ”Som jag sa så dog jag aldrig, jag är en hamnskiftare med mäktiga krafter, när du hade flytt låg jag kvar i en minut innan jag reste mig upp och sprang bort till ett fönstret som jag hoppade ut igenom. Jag förvandlade mig till en fågel och flydde till den här platsen.” Han överlevde alltså, så detta är sant det han har berättat. ”När du vaknar kommer drömmen sakta försvinna. Om du skyndar dig att hitta platsen kommer du finna mig. Jag kommer att vänta på dig, även om det tar hundra år.” Han böjer sig över mig och kysser mig. Kyssen är mjuk och varm och tar slut alldeles för fort. Jag tittar in i hans ögon, och hör hur han viskar att han kommer vänta på mig. Bilden av drömmen blir suddigare, det känns som om jag dras längre bort från honom. Tillslut är det helt vitt och jag öppnar ögonen. Jag ligger på backen mitt i en skog med Zozos röst ekande i huvudet och jag vet vad jag måste göra.

***

Av: Amanda

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (10 röster)
Ett oförglömligt slag, 3.5 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.