En vinter i vildmarken

Vinterns första snö låg som ett täcke över landskapet. Vattendragen hade sedan veckor frusit. Höstens sista dagar var förgångna och det skulle dröja många dagar och kalla nätter innan vårens hopp åter skulle infinna sig. Den gamla mannen stod på verandan, med hagelgeväret axlat, och tobakspipan i munnen. Hans skäggbeklädda ansikte var tärt av att ha levt i skogen i över ett decennium. Huden i ansiktet var skrynklig och frostskadan från förra vintern hade lämnat tydliga spår. Hans ögon var blåa och oskyldiga. De såg ut som om de inte tillhörde den gamla mannen vars ålder sedan länge borde tagit död på syndfriheten som hans ögon reflekterade.
Vintersolen har precis visat sig över horisonten och vinden hade börjat ta fart. Sikten ut över det kala landskapet var inte mer än femtio meter när vinden hamrade landskapet som värst och pudersnön yrde runt det lilla huset som låg vid en glänta. Det enda avbrottet i den annars täckande barrskogen som sträckte sig flera mil med få uppehåll i alla riktningar.
Där levde han helt ensam. I stugan fanns en stol, ett bord, en säng och en eldstad där han lagade sin mat över brasan. På bordet fanns en bild på den gamle mannen och hans fru. Hon gick bort för två år sedan efter en tids sjukdom. Tiden för henne var kommen och den gamla mannen förväntade sig att hans tid också snart var kommen. Han gick och väntade på den dagen sedan hans fru hade dött. Dagarna gick, och sedan veckorna, följt av månader och år. Han hade lärt sig leva i ensamhet ute i skogen. Men ensamheten som hans fru hade lämnat kvar i hans hjärta hade aldrig försvunnit. Han hade hittat den han älskade och när hon dog försvann också en bit av honom.
Mannen tog ett sista bloss ur pipan för att sedan slå piphuvudet mot undersidan av skon. Han putsade av pipan med skjortärmen på sin flannelskjorta som stack ut ur vinterjackan. Han satte på sig sina vantar och tog trappstegen ner på marken och började vandra ut mot skogen på andra sidan gläntan. Han hörde hur snön knakade under hans skor. I fickan hade han sju hagelskott. Han brukade inte behöva vandra långt från stugan innan han stötte på en flock med hjortar. De tenderade att trivas i dessa trakter och under snöyrans dimma skulle han finna god jaktlycka.
Mannen hade bara vandrat ett hundratals meter från stugan innan han fick syn på tre hjortar ett 30 tal meter framför honom som trängde undan snön med mulen för att leta föda på den frostbitna marken. Snöyran hade ytterligare förvärrats och mannen såg bara konturerna av djuren. Mannen svingade fram sin bössa och knäckte den på mitten för att ladda in två hagelskott. Hagelskott har en god spridning, perfekt för att skjuta fåglar under sommaren, men värre när det gäller storvilt som hjortar och geväret har sällan en god effekt över 35 meter. Mannen bestämde sig för att varsamt närma sig djuren. I vinterns dimma smög han sig närmare hjortarna. Han satte sig på huk och riktade bössan mot den största av hjortarna. Han tog ett djupt andetag, höll andan, och tryckte på avtryckaren. En hög smäll vandrade över landskapet och kom slungades tillbaka i ett eko som varade i flera sekunder.
De två hjortarna som inte var i skottlinjen stelnade till av rädsla och förvåning för att sedan rusa utanför både skottlinje och siktlinje. Den största av hjortarna gav ifrån sig ett högt läte och försökte också den undkomma mannen och bössan och en säker död. Benen gav dock vika för vikten av sig själv. Djuret kollapsade bara ett par meter från där den en gång stod. Djuret levde fortfarande när mannen stod över det. Skottet hade träffat i främre buken på djuret och främre benen. Mannen tog upp sin kniv från slidan som han hade fastspänt vid midjan. Han satte sin vänstra hand över hjortens ögon och på så sätt lugnades djuret som fortfarande sparkade i snön med bakbenen. Mannen satte kniven mot strupen och med stor skicklighet skar han av pulsådern. Hjortan gav ifrån sig ett sista grymtande och snön runt hjorten blev röd. En fullvuxen hjort väger uppemot 300 kilo. Att ensam försöka få upp hjorten på en släde för att dra tillbaka den till stugan är ett omöjligt företag. Den gamle mannen började istället stycka djuret på plats och tog med sig så mycket kött han orkade bära. Han återvände till stugan för att lämna köttet för att sedan bege sig åter till den skjutna hjorten för att skörda mer kött från kadavret. Det är ett riskabelt uppdrag. Det här kala landskapet är inte bara hem till den gamle mannen och flockar med hjortar utan också hem för vargar. Här ute ingår också den gamle mannen i näringskedjan, och inte nödvändigtvis på toppen. Men den gamle mannen valde att riskera att stöta ihop med en flock vargar. De tenderar att vara skygga, men vintern och dess knapphet på mat kan driva dem till en oräddhet. I vildmarken utkämpas ett konstant krig mellan hunger och djärvhet.
När den gamle mannen var tillbaka vid hjorten hade kroppen nästan helt täckts av snö. Men hornen på djuret stack fortfarande upp från snön. Och inga vargar syntes till. Den gamle mannen borstade bort en del av snön på kadavret och började åter igen skära av bitar av kött från hjorten. Det gick långsammare nu. Köttet hade börjat frysa och varje strykning med kniven kändes tyngre. Kylan gjorde hans fingrar stela och de gjorde ont. Han bestämde sig för att bege sig åter till stugan med köttet han lyckades skära bort.

Väl inne i stugan hade brasan nästintill slocknat. Det låg bara en hög förbränt trä som pyrde i eldstaden. Den gamle mannen böjde sig ner och öppnade luckan till eldstaden och kastade in två klossar ved som snabbt tog eld och kastade ut värme i den lilla stugan. Mannen satte sig framför eldstaden och tog av sig vantarna och höll fram händerna och värmde dem framför elden. Han stirrade in i elden och hans ansikte var hårt och allvarligt. Han började tänka på hjorten han tidigare hade fällt. Han tänkte på konturerna, dess ljusbruna päls, stora svarta ögon och majestätiska horn. Han tänkte på djuret och kände sig sorgsen och tänkte högt:

”Här ute var du min bror. Du var stark och du var vacker och du var min vän. Jag respekterar dig och därför var det svårt att döda dig. En dag ska jag också dö och det kommer vara rättvist.”

Den gamle mannen tog en gryta och fyllde den med vatten och satte den över elden. Han fyllde ett filter med kaffe och hällde sedan över det kokande vattnet och fyllde sin kopp med rykande kaffe. Han omslöt muggen med båda händerna och drack sakta ur kaffekoppen och tänkte på ingenting med ögonen borta i elden.

Vintern är för det mesta händelselös. Dagarna går förbi snabbt och mörkret vägrar lämna utrymme åt solen. Men den första snön hade lagt sig och på stjärnklara nätter kunde kvällarna bli ljusa av reflektionen av stjärnorna och månen.
Mörkret hade lagt sig över landskapet och i stugan brann elden i eldstaden. Den gamle mannen satt vid bordet på stolen och hackade potatis och kött och lök. Han lade allting i en gryta med vatten och buljong och satte den över elden. Värmen i stugan hade nått en behaglig nivå och den gamla mannen kunde gå utan ytterjacka. Den gamle mannen åt med god aptit och lade sig sedan i sängen under flera filtar. När elden i eldstaden dör under natten kommer det bli kallt.
Klockan var mitt i natten när den gamla mannen vaknade. Han kände kylan i stugan och mörkret hade krupit intill honom. Trots kylan svettades han och den kalla luften kändes brännandes och sedan frusen och sedan brännandes igen. Han satte sig på sängkanten för att resa sig och sedan fumlade han i mörkret i stugan efter tändstickorna på bordet. Han lyckades hitta dem och tände lyktan på bordet. Trots att det var en liten lykta med liten låga lös den upp hela stugan. I total mörker lyser även den minsta flamman starkt och långt. Han torkade svetten från pannan och varje andetag han tog gjorde ont. Han började hosta och han hostade hårt och han hostade länge. Han värmde upp soppan han hade tillagat kvällen innan och åt, men varje tugga tog emot och han kände sig tung. Han gick och la sig och somnade igen.
Han vaknade några timmar senare. Solen var påväg upp, men han var svag. Han kände ett tryck över bröstet, som om någon stod på honom. Han hostade hårdare och varje led i kroppen smärtade. Han bestämde sig för att stanna kvar i sängen den dagen och det var en långsam dag och det var en plågsam dag.
Dagarna passerade och den gamle mannen blev allt svagare och svagare. Dagarna gick och sedan veckorna och han låg fortfarande till sängs. Han hade blivit smal och utmärglad. Han var tunn och käkbenen hade blivit ett ansiktsdrag som blivit karaktäriserande. Hans syndfria ögon hade vuxit till dubbel storlek och sjunkit in i ögonhålorna. Han hade inte ätit mer än några få potatisar den senaste veckan. Köttet var slut sedan en tid tillbaka. Han förbarmade sig själv.
Samma kväll låg han till sängs och kallsvettades som vanligt. Hungern i magen gjorde honom yr och magen var brännande, hans huvud bankade och han kände en trötthet i kroppen. Han låg under filtarna och de nervösa skälvningarna övergick i feber och frossbrytningar. Han var trött och han var nära döden. Han slöt ögonen och försökte sova och funderade på om detta skulle bli hans sista natt. Han vaknade en stund senare av att hans fru satt på stolen bredvid honom och baddade honom i pannan med en blöt trasa. Hon såg inte ut som hon gjorde när hon dog, hon var yngre och hennes kropp var smidig och smal och vacker. Hon såg ut som hon gjorde när de först träffades. Hon kollade honom i hans magra ansikte med ett leende på läpparna.

”Hur mår du, min älskade? Varför ligger du här för? Tro inte att din tid är kommen. Lita på dina bröder och ta inte mer från dem än vad du behöver. Kämpa gamle man, kämpa din sista kamp. Om du ska kämpa för något i ditt liv så är det nu.”

Han kollade upp mot henne och lyssnade på hennes ord och sedan föll ögonen bakåt och han var för svag för att hålla huvudet uppe. Han föll i en djup sömn och vaknade inte förens solen var påväg ner dagen efter. Trycket över bröstet var borta. Han ställde sig upp, men han var svag och satte sig åter på sängen. Hans ben orkade inte bära hans kropp. Han tänkte åter på hjorten han fällde för flera veckor sedan och han kände djurets smärta. Han gick ner på knä och gick sakta mot eldstaden och kastade in tre vedklossar och hällde över tändvätska och satte fart på en brasa. Han tog tag i köksbordet och med all sin kraft lyckades han lyfta sin magra kropp upp på stolen.
Bredvid stolen fanns en låda med mat, ett fåtal potatisar, några morötter, lite nötter och torkade blåbär men inget torkat kött. Han hade mer potatis i en låda han hade byggt inne i skogen, där han brukade torka sitt kött. Efter en incident med en björn för tre somrar sen valde han att aldrig torka kött invid stugan. Men han var för svag för att ta sig dit nu. Han började äta av blåbären och nötterna. Men magen kämpade med att hålla nere nötterna och bären. Han fick kväljningar och maten gjorde ont i magen.
Under flera dagar åt han små mängder mat, flera gånger om dagen. Men maten höll på att ta slut. Den gamla mannen hade återfått lite av hans styrka, men han var fortfarande mager. Han kände sig inte stark nog för att ta sig ut till lådan med mat ute i skogen. Men han började förlora kampen mot hungern och djärvheten som han visste bodde hos honom började ta över.
Han tog på sig ytterkläderna och kängorna och hagelgeväret hängde han över axeln. Den gamle mannen började med små och svaga steg vandra ut över gläntan och in i skogen. Efter en plågsam stund stod han framför lådan. Han andades tungt och benen kändes vacklande. Han satte sig ner på lådan och satte ner kolven på geväret i snön och stödde sig på vapnet för att återhämta sig. Han drog långa andedag genom näsan och andades ut genom munnen. Kylan i luften gjorde ont i näsan och lungorna. Efter att han hämtat andan ställde den gamle mannen sig upp igen och öppnade haspen på lådan och sedan öppnade han luckan. I lådan fanns en säck med potatisar och till sin förvåning hittade han också ett stycke kött om två kilo. Den gamle mannen kände en lycka och en lättnad. Han visste att han inte längre behövde rasonera potatisarna vilket han behövde när han låg sjuk. Det var en stor säck potatis och mannens svaghet gjorde det svårt för honom att lyfta upp säcken ur lådan. Den gamle mannen knöt en knut runt säckens mynning och satte repet över axeln och började dra säcken bakom sig. Det var tungt men den gamle mannen tänkte tillbaka på häromnatten när hans fru hade besökt honom. ”Kämpa gamle man, kämpa!” Sa han högt för sig själv. Han tog stora steg nu och andades häftigt. Han grymtade och tog i med all sin kraft. Det gick sakta men den gamle mannen närmade sig stugan. Väl framme vid stugan orkade han inte bära upp säcken upp för trapporna. Han valde att lämna säcken nere i snön och han tog tag i räcket upp till stugan och varje steg upp för trappan brände i lårmusklerna. När han hade öppnat dörren till stugan föll han på sina knän, hans ben orkade inte ta ett steg till. Han kände sig omtöcknad och han såg stjärnor överallt och han svimmade kort därefter.
Han återfick medvetandet en stund senare, hur länge han hade legat medvetslös visste han inte. Solen höll på att gå ner och det var skymning. Han kände hur något rann i pannan. Han torkade bort vad han förmodade var svett. Men det var blod och hans panna gjorde ont när han rörde vid den. Mannen gick till sängen och drog fram en låda under sängen. I lådan fanns ett fåtal artiklar från en första hjälpen låda. Han tog fram en rulle gasbinda och gick till hinken med vatten som stod vid eldstaden. Samma vatten han brukade laga mat med eller dricka av. Han tog whiskyn som stod över eldstaden och hällde lite över sin panna och torkade bort blod och smuts och whisky från pannan med en handduk. Han virade sedan gasbindan runt huvudet.
Den gamle mannen gick sedan ut och ner för trappstegen och med en sista kraftansträngning lyckades han få upp potatisen på verandan och sedan in i stugan. Mannen var utmattat och orkade inte laga mat den kvällen utan kastade in ved i brasan och gick och lade sig.

Veckorna som följde var händelselösa. Den gamle mannen åt väl och spenderade dagarna med att gå runt stugan. Han gick upp och ner från trapporna på stugan och försökte återfå sin styrka i kroppen som sjukdomen hänsynslöst tagit ifrån honom. Men i hans ålder och utan kött gick det sakta, nötterna som han hade samlat på sig under hösten höll på att ta slut och han insåg att han snart var tvungen att våga sig ut i skogen i hopp om att stöta på en hjort. Han brukade sitta vid köksbordet och stirra ut över gläntan och han brukade få syn på en hjort eller två som hade vågat sig ut ur skogens döljande skydd. Men det hade gått många veckor sen han sist såg en hjort. Snön hade fallit i flera dagar och hans promenader runt stugan blev jobbiga. Hans fötter sjönk ner i snön som sträckte sig upp till hans knän. Att gå ut och jaga i den här miljön skulle bli svårt. Men återigen tvingade nöden honom att ge sig på ett företag med ett ovisst utfall.

Dagarna som följde, medan den gamle mannen samlade mod för att ge sig ut, visade sig vara till hans favör. Solen som inte hade visat sig på länge sken och och temperaturen ute var inte längre minusgrader. Det tjocka snötäcket började smälta och man kunde åter se marken som snön hade täckt. Vintern hade börjat lida mot sitt slut och dagar som dessa var alltid välkomnande. Den gamle mannen stod på veranden en morgon och med stängda ögon höll han upp huvudet mot solen, det var fortfarande kallt i luften men solen värmde ansiktet.
Den gamle mannen började traska ut över gläntan och in mot skogen. Solen i ansiktet gav honom mycket energi och glädje. Han kände inte längre en bitterhet kring att gå ut och jaga hjort. Han fortsatte en bra bit in i skogen men såg inga spår efter några hjortar. Han hörde en talgoxe sjunga i ett träd. Han funderade på att skjuta fågeln trots dess storlek. Men fågelsången var så vacker att han inte kunde förmå sig att göra det. En sång som ekade i skogen på det mest fantastiska sättet. Den gamle mannen satte sig på en sten och återhämtade sig efter vandringen. Han hade säkerligen vandrat i över en timme och han kände sig trött. Han satt ute i skogen i sin ensamhet och lyssnade på fågelsången och kände en lättnad i hela kroppen. Trots att han inte haft någon lycka i sin jakt var han glad och efter en stunds återhämtningen vandrade han tillbaka till stugan.
Dagen som följde var inte lika fin. Det hade återigen börjat snöa. Det var stora flingor som sakta föll mot marken. Den gamle mannen satt vid sitt bord i vanlig ordning och stirrade ut över gläntan och drack kaffe. Plötsligt såg han rörelse inne i skogen. Han visste inte om det var vinden som gjorde att granarna rörde sig eller om det var en hjort, eller något annat djur som gick vid skogsbrynet. Han bestämde sig snabbt för att bege sig ut mot skogen. Han ställde sig upp och tog tag i sina skor och med snabba rörelser drog han på sig sina skor och tog tag i geväret som stod lutad mot väggen bredvid dörren. Han struntade i sin jacka och gick ut i sin stickade tröja. Han började med raska steg gå över gläntan och ut mot skogsbrynet där han hade sett rörelsen och under tiden laddade han in två hagelskott i bössan. När han närmade sig såg han en ensam hjort stå en bit in i skogen och åt från marken. Mannens rörelse hade uppmärksammats av hjorten som lyfte huvudet och stirrade mot mannen. Den gamle mannen kände på sig att hjorten skulle börja fly så han svingade fram sitt gevär och avlossade ett skott i riktning mot hjorten. Geväret gav ifrån sig ett ordentligt dån. Avståndet var längre än senast och hjorten började springa in i skogen. Han hade missat. Den gamle mannen upptog jakten och följde efter hjorten in i skogen. Snön som hade fallit samma dag visade tydliga spår efter hjorten och mannen kunde lätt följa sitt byte. Han gick med stadiga steg med ögonen fixerade vid hovavtrycken som ledde längre och längre in i skogen. Den gamle mannen kände hur adrenalinet pumpade. Det gjorde honom orädd, bestämd och han höll uppe en god raskhet i sina steg. Han märkte inte av kylen trots sin otillräckliga klädsel. Efter en tids vandring fick han åter syn på hjorten. Den gamle mannen stannade i sitt spår och hukade sig för att inte bli upptäckt. Snöyran som hjälpte honom förra gången han fällde en hjort skulle inte hjälpa honom idag. Snöandet hade slutat och solen sken och vädret var klart.
Den gamle mannen visste att han bara hade ett skott kvar i geväret och inga fler skott med sig. Han hade en chans att döda djuret. Han andades tungt efter den långa och hastiga vandringen och han visste att han skulle behöva stora mängder tur eller ett gudomligt ingripande för att lyckas fälla hjorten på det här avståndet. Den gamle mannen satte kolven mot axeln och lutade huvudet över geväret och stängde sitt vänstra öga och stirrade ner längs geväret med högra. Han stödde sin vänstra armbåge på sitt knä och tog ett djupt andetag och höll sedan andan och avlossade ett skott mot hjorten. Hjorten föll ihop och den gamle mannen kunde inte tro sin ögon. Mannen gav ifrån sig ett ordentligt glädjeskrik och började småspringa mot hjorten.
Väl framme började han direkt stycka djuret. Adrenalinet började dock lämna hans kropp och han började känna av kylan på riktigt. Hans fingrar var röda och iskalla och gjorde ont. Huden på hans ben sved av kylan och från friktionen mot hans byxor. Hans öron gjorde ont och han började huttra och han gav ifrån sig skakiga utandningar. Fågelsången som också var närvarande dagen innan och under hela jakten återupptogs en stund efter att skottet hade avlossats. Det fyllde honom återigen med glädje och ett lugn och fick honom att sluta tänka på kylan och hur mycket han frös.
Den gamle mannen började känna ett obehag som började gro. Han tittade hastigt runt sig men kunde inte se något i skogens stillsamhet. Han tittade upp mot trädtopparna och molnen bakom dem. Solen bländade honom och han fäste blicken återigen på kadavret men i samma stund insåg han att något var fel. Fåglarna hade slutat sjunga. Han grep tag i sitt gevär som låg i snön bredvid hjorten och ställde sig bredbent och med en aggressiv blick i ansiktet kontrollerade han sin omgivning. Han hörde något bakom sig och just när han vände sig såg han hur en fullvuxen varg hoppa upp mot honom med oerhörd fart och aggressivitet. Mannen tog ett steg åt sidan och instinktivt lyfte han upp geväret i skyddande ställning framför sig. I rörelsen fick vargen en rejäl smäll över vänstra sidan av ansiktet och odjuret ramlade åt sidan och över den döda hjorten. Men den var snabbt uppe i stidsställning igen. Bredbent stod vargen med huvudet lågt nere mot marken och en blick fast besluten att ta livet av mannen. Ögonen var klarblåa och låg i stort kontrast till dess mörkgråa päls.
Den gamle mannen hade precis återfått balansen efter den första attacken och han stirrade vargen rakt i ansiktet. Han insåg då vilken skada hans slag hade tagit mot odjuret. Det vänstra ögat på vargen var blodigt och tilltygat. Han studerade odjuret och såg hur utmärglad vargen var. Revbenen var tydliga och han hade distinkta sår på nosen och öronen. Ännu ett djur som fallit offer för hungern och där djärvheten hade vuxit sig stor. Mannen tittade hastigt runt sig för att försäkra sig om att vargen var ensam och inte i flock. Några fler vargar syntes inte till och om de hade varit där hade den gamle mannen inte haft en chans. Mannen stirrade åter på vargen med en krigisk blick. Han kände hur han var torr i munnen och han hade inget saliv i munnen. Vargar är flocklevande djur och det är viktigt att påvisa att han var den dominanta hanen i situationen. Han tog ett stort steg fram mot vargen. De stod nu inte mer än tre meter ifrån varandra i ett dödsgrepp där bara en ska komma levande ur kampen. ”Här ute är det bara vi två, gamle vän” Sa han högt. ”Du är hungrig och det är jag med. Jag har fällt det här djuret och köttet tillhör mig. Jag vill inte ta ett liv till idag, du är min bror och du är min enda vän härute i vildmarken. Jag vill inte ta ditt liv, men om jag måste kommer jag ta det och jag kommer göra det utan att tänka om.”. Den gamle mannen tog ett långsamt och varsamt steg åt höger och försökte röra sig mot vargens vänstra sida och därmed djurets skadade öga och dess sämre sikt. Vargen reagerade på mannens rörelser med stor aggressivitet och började röra sig närmare mannen med bestämda steg. Den gamle mannen lyfte geväret i luften och gjorde sig stor och skrek med all sin kraft. Vargen ryggade tillbaka men de båda var snabbt tillbaka i ett equilibrium. ”Försök inte, gamle vän. Jag må vara gammal men det är du också. Jag kommer kämpa till mitt sista andetag och med all min kraft. Och jag vet att du kommer att göra detsamma. Vi är samma du och jag. Jag ser dig i ögonen, min vän, men jag ser mig själv. Jag vill inte döda dig, spring din väg och jag låter dig leva.”.
I samma ögonblick rusar vargen mot den gamle mannen med snabba steg som kastar snö bakom sig. Den gamle mannen lyfter geväret med mynningen upp mot trädtopparna och kolven ner mot marken och med stor kraft slår han ner geväret i samma stund som vargen hoppar mot honom. Han träffar vargen mitt på huvudet mellan öronen och vargen gnyr och faller ihop vid mannens fötter men är fortfarande i livet. Mannen sätter sig på knä och lyfter geväret igen för att utdela ännu ett slag. Den gamle mannen andas häftigt. Han tittar ner på vargen och ser den uppgivna vargen och dess varje andetag som avdunstas utanför munnen i ånga. Han tittar på vargen men kan inte förmå sig att utdela ett till brutalt slag. ”Vilket obarmhärtigt sätt att döda en vän”, tänkte han. Han drog istället upp kniven ur slidan och satte den mot strupen på vargen. Han kunde höra vargens bultande hjärta och han kunde känna vargens andetag som värmde hans egna händer. Djuret blinkade sakta för att sedan stänga ögonen. Mannen tittade ner på djuret och sa ”Min vän, du kämpade tappert. Du är och kommer föralltid vara min broder. Jag ville aldrig ta ditt liv och för det kommer jag vara evigt sorgsen. Jag kunde lika bra ta mitt eget liv för du och jag är samma. Vi är två, men ändå samma.”.
Den gamle mannen samlade på sig köttet han hade skurit av hjorten och började vandra från platsen. Han tittade ner på vargen när han passerade djuret och kände stora skuldkänslor. Han släppte inte blicken förens vargen var utom synhåll. Han började vandra i sin ensamhet igen och med tunga och kalla steg. Påväg tillbaka satte han sig på samma sten som han hade suttit på dagen innan och hämtade andan. När han satt där med fågelsången i bakgrunden så började han tänka på vargen. ”Var han verkligen död? Han kanske bara svimmade av? Jag skulle inte vilja bli lämnad till mitt öde här ute och frysa till döds när natten föll.” Tänkte han högt. Skuldkänslorna och det starka bandet till vargen gjorde honom nere. Det finns en viss sorgsenhet där inget kan göra att man känner sig bättre till mods. Fågelsången hade tappat sin klang och ingenting var längre vackert. Även solens strålar på huden kändes kall.
Den gamle mannen bestämde sig för att ta sig tillbaka till vargen. Väl framme låg vargen kvar på samma ställe. Men mannen lade märke till att vargen fortfarande andades. Han visste inte vad han skulle göra. Skulle han avsluta livet på djuret eller skulle han ta vargen med sig till stugan. Han bestämde sig till slut för att bära med sig vargen till stugan. Vargen var mager och vägde inte mer än 40 kilo. Det var tungt för den gamla mannen, men han lyckades med nöd och näppe bära hem vargen till stugan. Han la ifrån sig köttstyckena från hjorten på bordet inne i stugan och hämtade sedan rep som han band fast vargen med vid verandan.
Samma dag, när natten gjort sitt inbrott satt den gamla mannen vid bordet och åt kött med potatis när han plötsligt hörde något röra sig utanför stugan. Han tittade ut genom fönstret och såg att vargen åter var på sina fötter. Djuret tog långsamma steg och det såg ut som om han försökte förstå vart han var. Den gamla mannen satte sig åter vid bordet och fortsatte med att äta. Han hörde hur vargen började gny utanför stugan. Den gamle mannen tittade på en stor bit kött som låg tillagat mitt på bordet. Han var hungrig och köttet var aldrig planerat att saltas in utan användas snarast. Han började skära ut en stor bit kött och gick mot dörren. Han öppnade dörren en gnutta och kastade ut köttet på verandan så vargen kunde äta. Vargen hoppade först till av den plötsliga händelsen för att sedan ge sig på köttet.

Flera veckor gick och vargen blev allt mer tam efter mannen generositet. Vinterns frost hade lämnat landskapet och träden började återigen blomma. Floderna var inte längre frusna utan porlade med friskt vatten. Solen stod högt och länge på himmelen och lämnade lite utrymme åt natten. Vintern hade passerat och vargen och mannen höll ihop under hela våren och sommaren och hösten. Men nästkommande vinter skulle visa sig minst lika påfrestande som den gångna.

***
Av: DB

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (16 röster)
En vinter i vildmarken , 3.5 out of 5 based on 16 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.