En historia om ett sorgset hjärta

Solen sken från en nästintill molnfri himmel den ljuva majdag då Janina slutligen fick nog. I två år hade hon lidit. I två år hade hon kämpat. Eller var det verkligen två år? Var det inte längre än så? Hade inte hela hennes 20-åriga liv varit en kamp för överlevnad? Nu kändes det inte illa längre. Hon hade blivit van vid det konstanta mörkret som tagit över hennes själ. Det hade blivit en självklar del av henne. Nu kände hon bara lugn, frid. Hon hade bestämt sig. Mörkret skulle bort, en gång för alla.

Hon såg på kniven i sin hand. Den ingav henne en känsla av trygghet. Hur många gånger hade inte hennes vän Oliver sagt att den trygghetskänslan var falsk, att mörkrets ljuva lockande ord ämnade att lura henne i fördärvet med? Han måste ha fel, hade Janina resonerat. Något så vackert som mörkret kunde inte vara lögn. Oliver hade sagt att hennes död skulle plåga honom under hela hans liv. För hans skull hade hon stannat kvar så länge som hon hade gjort, men hon orkade inte längre. Hon höjde kniven för att prova hur det kändes när den skar sönder hennes hud.

Telefonen ringde. Janina övervägde att inte svara. Något i hennes inre fick henne dock att titta vem det var. Olivers namn stod på skärmen. Janina svarade.Hon kunde inte nonchalera Oliver.

-Hej, stör jag? hörde hon hans trygga röst.

Han anade inget. Han fick inte ana. Han fick inte hindra henne.

-Nej, vad är det? svarade hon så obekymrat hon kunde.

Till sin förtret lyckades hon inte låta tillräckligt övertygande.

-Vad gör du? frågade Oliver allvarligt.

-Inget, sa Janina. Allt är okej.

-Jag kan höra på din röst att allt inte är okej, sa Oliver. Något tynger dig.

-Det är inget, jag ska bara…började Janina men avslutade inte meningen.

-Du har en kniv, konstaterade Oliver. Lägg undan den.

-Vem har sagt att jag har en kniv nu då? brusade Janina upp.

-Jag anar det, sa Oliver. Lägg undan den nu.

Hon orkade inte gräla med honom. Med möda övervann hon mörkret och lade kniven tillbaka i knivstället.

-Den är borta, sa hon.

-Bra, låt den vara nu, sa Oliver. Lova mig det.

-Okej, mumlade Janina motvilligt. Vad var det du egentligen ringde för?

-Det gör ingen skillnad längre, sa Oliver. Var snäll nu.

NÅGRA DAGAR SENARE

Samtalet hade kommit från ett okänt nummer. Oliver hade inte registrerat vad personen hade presenterat sig som. Hade det kanske varit en polis? Han mindes inte, kunde inte erinra sig den detaljen. Bara personens budskap hade etsat sig in i hans minne: Janina var borta. Försvunnen. Hade förmodligen försvunnit frivilligt. Allt tydde på det. Man hade kunnat se att sista inkommande samtal till Janinas telefon hade kommit från Oliver och därför ville man tala med honom. Man hade dessutom hittat något som Janina hade ämnat till honom. Ville han komma till polisstationen snarast möjligt? Oliver hade sagt ja. Han kunde ju inget annat.

Polismannen presenterade sig, men Oliver memorerade inte namnet. Oliver svarade beredvilligt på frågorna även om han inte förstod hur han klarade det. Janina borta? Vart kunde hon ha tagit vägen? Levde hon? Var hon oskadd?

Oliver såg knappt den lilla lappen polisen räckte till honom.

-Denna hittades på hennes skrivbord, upplyste polisen honom.

Det var en vanlig grön post-it-lapp med en ledsen ikon på. Med sin täta handstil hade Janina skrivit ett kort meddelande på lappen: >>Käraste vän, jag behöver vila från mörkret ett tag, få frid. Oroa dig inte, jag lever och frodas, allt är väl med mig. Vi ses om ett tag igen. Din väninna, Janina<<

-Okej, sa Oliver enkelt.

Han hittade inga andra ord.

-Det tyder på att hon försvunnit frivilligt, sa polisen.

-Ja, sa Oliver. Det ser så ut.

-Vet du vart hon kan ha tagit sin tillflykt? frågade polisen. Har hon talat om det?

Oliver funderade.

-Nej, sa han sedan. Jag vet inte.

Polismannen suckade.

-Tack för din hjälp, sa han. Vi håller dig uppdaterad. Du kan gå nu.

Som i trans gick Oliver ut. Solsken mötte honom ute men det bekom honom inte.

“Vart tog du vägen?Varför gjorde du detta?”, tänkte han.

Om han ens vetat var hon befann sig så hade allt varit lättare att uthärda. Han kände kinderna bli fuktiga, torkade dem med skjortärmen men förgäves. Nya tårar kom och fuktade hans kinder igen och han insåg något smärtsamt. Trots allt Janina och han gått igenom de senaste två åren var detta första gången någonsin han göt tårar för hennes skull. Skulle hon verkligen återvända?Även om hon hade sagt det kunde han inte vara säker.

“Vi hade kunnat klara det tillsammans, varför flydde du?”, tänkte han.

En annan tanke slog honom plötsligt. Kanske hon verkligen bara flytt tillfälligt. Kanske hon skulle återvända, liksom hon lovat. I det hoppet gick han vidare och gav sig själv ett heligt löfte: han skulle kämpa vidare för hennes skull, liksom hon tampats med mörkret för hans. Han skulle vänta på hennes återkomst och välkomna henne tillbaka när det skedde och då skulle allt bli bra igen. Det måste han lita på.

***

Av: Jessica

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (23 röster)
En historia om ett sorgset hjärta, 3.7 out of 5 based on 23 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.