Djävulen i förklädnad

Hans ögon var fyllda av mörker, mörkare än livets alla skuggor. Liksom mörkret från en rymd där stjärnorna sorgset valt att slockna. Den hårda blicken mötte min och jag var fast. Fast i ett grepp så ömsesidigt men där möjligheten att komma loss inte existerade. Hans muskulösa armar förde bort mig lika lätt som en vind. Trots situationen jag befann mig i kände jag hans varma armar som en stark trygghet. Världens alla väsen kunde inte längre nå mig för sättet han höll om mig på gav ifrån sig ett budskap så starkt att jag förstod det direkt. Han skulle aldrig lätta på greppet. Från och med nu var jag hans, och det skulle han se till för varje pris. Jag trodde det var slutet av ett främmande kapitel i mitt liv, men det var bara början av en oöppnad bok.
Jag vaknade upp från drömmen som var så olik min verklighet, efterföljt av en stark känsla om att jag drömt det förut. En dröm som jag måste glömt från den tid då allt var svart och där inga spår fanns att söka efter. Ett svagt minne av en dröm men en stark känsla som ett personligt meddelande ägnat just åt mig. Drömmen var borta med natten men känslan hänger kvar i luften. Den omfamnar mig lika verkligt som hans arm gör kärleksfullt i just denna stund. Det är en helt vanlig dröm efterföljt av verkliga känslor. Men hans andetag mot min nacke och värmen från hans hud får mig att glömma, får mig att endast vilja vara med honom nu och föralltid. Jag rensar luften och låter drömmen åter vara nattens.
Med slutna ögon kysser jag honom med all min kärlek och den lätta kyssen full av värme väcker honom från hans egna upplevelser från den natt vi delat ihop. Jag öppnade ögonen för att skåda hans skönhet men möttes av en kall blick som fick mig att darra av kyla. En kyla så kall att den hettade elden fryser till is. En stöt gick igenom min frusna kropp och jag fick åter temperaturen i balans. Det var ett märkligt ögonblick två mörka ögon som såg på mig som jag inte var beredd på att möta men som jag på något sätt är van vid att se.
Jag kollade hastigt bort i rädsla för att frysa på nytt i hans fångande blick. Men det dröjde inte länge innan jag släppte efter och jag kunde inte förmå mig själv från att se den som jag höll kär. Jag omgav min nakna överkropp med mina armar, inte för att täcka min hud av djupa knivsår som visar min styrka på överlevnad utan för att skydda från de fortsatta överraskningarna som plötsligt kunde uppstå.
Ljud från den mörka stentrappan hördes tydligare än de vanligtvist brukar. De var tidiga och stegen var hårda. Magen vred sig och pulsen ökade. I panik sökte mina ögon efter en gömma men jag var fast. Fast mellan de fyra betongväggarna som jag befunnit mig i sen jag sist talades vid med min far. Inte för att jag minns om det var dagar, år eller evigheter sen den konversationen ägde rum. Jag tog ett hårt grepp om min älskades hand för att känna den trygghet bara han kan ge mig. Den trygghet som lyckats ge mig lugn de gånger jag blivit slagen till glömska och medvetslöshet. Men han tog tillbaka sin hand och mitt lugn i en rörelse och lämnade mig i ett ensamt möte med djävulen i hans förklädnad av fem olika män.
De står framför mig och inga ord talas. Med tidens gång har mina rop på hjälp valt att försvinna ut i det tysta. Jag sluter mina ögon och mörkret lägger sig tungt över mig när en av männen släcker den lilla klarhet av ljus i rummet. Det mörkret är grunden för en ändlös natt som förhindrar min sol att skina på guds boning. Den vackra himlen som jag gått miste om att erfara varje morgon jag varit fängslad i de ondas tillhåll, djävulens hem. Helvetet.
Jag minns inte mycket, jag minns inte vägen jag har vandrat för att nå detta liv eller hur jag bar mig åt för att finna denna sorgligt, plågsamma och gråa plats som i närvarandets stund är min vardag. Men jag minns en tid, ett liv och en grön värld full av möjligheter som jag förut befunnit mig i och kallat mitt liv.
De använder sig av sina bara händer för att slå mig till skrik. Deras slag är deras hobby och jag är redskapet som håller det vid liv. Jag vill att de ska sluta. Vill att de ska hitta en ny hobby, ett nytt intresse i en helt annan värld. Men vad väntar då mig, hur blir min framtid att möta? Blir jag redskapet som glöms bort på vinden eller något man lätt gör sig av med.
Ett hårt slag mot bakhuvudet och jag stängs ute från min kropp som fortsätts att ta emot smärta och slag medans den låter mig vila och undgå att känna för nuet.
Han pratades vid med någon på telefon och hans muskulösa armar höll den tekniska prylen stadigt mot örat. Hans mörka blick sneglade då och då på mig som om han irriterades eller stördes av min närvaro i rummet. Jag var uppmärksam på vart enda ord som sas även de meningar som han valde att dölja med en låg röst. Jag hörde allt, allt förutom personen på andra sidan som svarade på hans mystiska sätt att säga de han ville ha sagt .

’’En miljon ska vi ha. Vi skonar livet och du har inte mycket till val än att tro på vårat hederliga ord.’’ Det dröjde en stund innan han svarade igen. Mannen eller kvinnan på andra sidan luren hade tydligen saker att tillägga eller försökte sänka kraven som var ställda. Jag kände ett medlidande för alla de oskyldiga personer med en skuld på ett högt pris de inte är skyldiga att betala men lämnas utan något val än att låta de onda ta av det goda.
’’Pengar är inget problem för dig så varför tar det sån tid att fixa fram stålarna? Det är ju din egna dotter.’’ Han tog en paus och fortsatte sedan.
’’En miljon! Du har tills imorgon kväll på dig. Om du vägrar så vet jag inte vad som händer med flickan men det lär inte går fint till, vi är inte rädda över att spilla hennes blod.’’
Jag kämpade för att hålla kvar drömmen som spelades som en film framför mig på mina stängda ögonlock, men allt var svart. Jag slog upp ögonen och befann mig i den kropp som uteslöt mig från gårdagens hårda natt.
Mina tankar avbröts av ett väntat möte. En pirrande känsla i magen uppstod av fjärilarnas kittlande vingar mot min insida. Han befann sig så nära men längtan efter honom fanns fortfarande inom mig. Bara när han håller om mig, kysser mig innerligt och bara vi två stannar världens alla klockor från att slå sitt kommande slag, känner jag lugnet från hans amorösa närhet.
Han satte sig ner på min oklädda säng som han alltid brukar efter mina mardrömsliknande kvällar med knivar och slag. Jag lät kroppen släppa kontrollen och känseln av all smärta och lät mig hållas i hans grepp och jag gjorde mig sluten till honom. Jag är så oerhört kär i honom, bara honom. När han inte är mig nära fylls jag upp av tomhet och övergivenhet. Han är den första som någonsin valt att lyssna och velat förstå värdet och meningen i mina ord som jag uttryckt omsorgsfullt för honom. De ord som så länge tyngt mina axlar, och hindrat mig från att växa till min högsta punkt. De ord som tryckte mig neråt och drog mig tillbaka till det förgångna och aldrig lät mig släppa taget om min isolerade barndom. Det är en väska som tyngt mig under livets lopp, som jag så länge velat göra mig av med om inte minst lätta på trycket lite grann. Men när jag sakta sprungit för att komma fram till det målet har väskan släpats bakom mig. Min kraft räcker inte för att dra med mig väskan den sista biten till mål. Han väljer att bära den, hur lätt som helst drar han på väskan över axeln och går med mig. Han är priset i mitt mål. Den som låter mig lätta på hjärtat och han väljer att lyssna och trösta.
Det är den största orsaken till att han vann mitt hjärta, eller stal det. Jag är inte säker. Jag är inte säker på någonting när det gäller honom förutom att mina organ slår volter inom mig när jag får syn på honom och att i samma stund är min kropp som allra lugnast just då.
Det kanske beror på att endast få personer fått komma mig nära, få personer som fått tillåtelse att komma ända in. Som jag låtit snudda vid min själ och gjort det möjligt för dem att läsa mina tankar. De har känt mina känslor och de har sett mig i mitt allra sårbaraste befinnande. Han är en av de få och den enda i närvarandets stund som min bok öppnat upp sig för och låtit sig läsas. Den enda som på riktigt funnits där.
Jag finner ingen skuld att lägga på min far, inte heller någon anledning till att låta honom dömas. Hans sorg efter min mors död och hans sätt att hantera sorgen är inget jag finner fel. Alla har olika sätt. Hans sätt var bara långt bort ifrån mig och närmare arbetsplatsen. Det var det sättet han valde, att dränka sig i arbete och fortsätta leva i arbetslivet för att slippa den privata verkligheten från att komma ikapp. Han tog ändå hand om mig, skickade mer än nödvändigt med pengar. Det enda han kunde bidra att ge mig då hans slit i arbetet belönade honom som miljonär, men allt jag ville ha var hans närvaro men den fanns inte längre tillgänglig. Jag tänker på honom. Spelar upp gamla minnen från när vi alla, alla tre satt tillsammans och skapade ljud och glädje av skrattets melodi. Jag anstränger mig för att lyssna och fortsätta höra vår lycka tillsammans men den förstummas och när det tystnats helt upphör minnena att synas.
En signal kom påträngandes, en sång som sjöng åt honom att svara i telefonen. Han gjorde en gest mot mig som visade att jag var tvungen att tiga om mina ord och viskningar, att hålla dem inombords. Ingen kunde få reda på att han gjorde annat än att få mina ögon att vattnas, att han inte sårade min kropp utan hjälpte den att läka. Ingen kunde få vetskapen om vår kärlek. För dem var det han mot mig, men tillsammans skulle vi gå ut från helvetet som segrare.
Jag granskade hans kropp från topp till tå. Betraktade hans skönhet och synen av honom fick mig på fall så som den alltid fått mig. En oförberedd tanke gjorde sig hörd, den vägrade att låta sig tystas utan det svar jag inte kunde förmå mig att minnas. ’’Hur var vårt första möte?’’
Han vände sig om mot mig och synen av honom var ett plötsligt igenkännande, en déjà vu upplevelse. Hans muskulösa armar som höll den tekniska prylen så nära hans öra och kind och hans sett att se på mig, det kom som ett blixtnedslag och jag förstod det som jag förut blundat för. Allt var så tydligt. Drömmen om en man som förde bort en flicka, en kidnappning. Samtalet, utpressningen på pengar från en man vars dotter misshandlas. Jag är dottern. Jag är flickan som ängeln förde till helvetet och den enda som kommer segra är han. Drömmarna som jag känt ett sånt starkt band till är inte bara drömmar, de är minnen. Jag funderade på samtalet i drömmen som uppenbarade sig till att vara en verklig händelse. Men jag kommer inte på när jag senast hade en minneslucka. Jag försökte mitt bästa men fortfarande kunde jag inte dra mig till minnes. Jag tänkte på vad som sas i telefonsamtalet och kläderna han bar under tiden. Jag tappade andan när jag insåg att det var inte längre än igår den senaste minnesluckan ägde rum och att det är dagens slut som även blir mitt.
Jag hade fel om de fem männen. Dem är hemska men deras handlingar är hans vilja. Han är djävulen i förklädnad av en ängel. Min ängel.
’’Hur mår du? Du ser likblek ut du måste kämpa jag ska få ut dig härifrån, jag har en plan.’’ Hur kunde han? Leka med mitt liv som en kattleksak för att så snart som om några timmar kasta bort det för alltid. Jag förstod hans plan. Men varför var jag tvungen att kämpa? Han ska ta mitt liv i skymningen varför kan jag inte ge upp redan nu?
’’Jag känner mig sjuk och trött. Det är nog bäst att du går’’. Jag blev förvånad av hur lätt mina ord talades till honom och hur rösten höll sig stadig medans hela jag skakade.
’’Jag tog med mig sängkläder till dig, det kanske får dig att må bättre.’’
Han klädde min säng i mjuka lakan och längst upp la han två kuddar att vila huvudet mot. Sängen jag spenderat mina kalla nätter i är klädd för första gången, och natten som kommer ska jag inte spendera där. Jag tackade honom med en nervös kram och såg sedan en annan man gå än han som först kom in och det skadade mig mer än vilken kniv som helst. Min sista tid närmade sig men jag fruktade den inte längre. Utan min ängel ska jag välkomna kvällen med öppna armar. Det finns inget kvar här. ´´Jag är inte redo att möta min framtid eller kämpa för vår överlevnad om det enda liv som finns kvar att kämpa för är mitt, för mig är du redan död.´´ Jag visste om att han inte kunde höra mitt svaga yttrande men jag önskade att jag hade pressat mig till att tala i högsta ton. Givit honom chansen att åter komma till mig och berätta att så är inte fallet, att hans plan inte är en pistol riktad mot den sårbaraste delen på min kropp för att sedan avfärda ett dödligt skott. Att han kommer skydda hjärtat i hans hand som jag omöjligt kan ta tillbaka. Men rädslan om att han åter kommer komma till mig för att klä av sig sin förklädnad, maskering, sin täckmantel och visa sitt riktiga jag är orsaken till att mina ord inte når fram till hans hörselgång. Så jag låter honom gå utan vetskap om att jag vet allt…

Jag vaknade upp från en dröm som speglade början till min verklighet, och insåg sorgset att jag fortfarande befinner mig ensam på det kalla och smutsiga betonggolvet. Jag är inte van vid den ensamma känslan som saknar trygghet. Jag är inte redo att möta min framtid eller kämpa för vår överlevnad om det enda liv som finns kvar att kämpa för är mitt.

***

Av: Ericamatildaa

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (25 röster)
Djävulen i förklädnad, 4.0 out of 5 based on 25 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.