Det sista Kråkslottet

Kapitel I
Resan hade vart lyckad, det tyckte vi alla. Men den sista dagen hade kommit, och nu skulle vi hem. Vårt sparande för denna resa har pågått i över tre år nu. Mycket slitande, sena kvällar, stängda dörrar och frustration. Men det lönade sig. Dessa två veckor med klassen har vart en av dem två bästa veckorna i mitt liv, och jag kommer föralltid komma ihåg dem.
Men som sagt var det dags att åka hem, och lämna ön Magdaskar som vi döpt det till, även kallat Madagaskar. Flygresan hem skulle ta ett antal timmar, så jag och mina kompisar hade åkt till affären för att börja proppa med godis, snacks och allt som man kunde tänkas att ätas på ett flygplan.
Som alltid, så var min bästa vän Simon den som skulle ta mest. ’’Nu får du väl ge dig Simon’’, skrattade jag. ’’Äh, bara lite till så’’ svarade han glatt. Jag suckade. När skulle Simon inse att allt sött inte var så nyttigt. Vi var faktiskt femton, inte sex. Snart skulle det börja synas hur mycket han åt. Själv var jag, som fotbollspelare sedan barnsben, tvungen att tänka på vad jag stoppade i mig. Annars skulle tränaren få spader.
Egentligen vet jag inte varför jag skulle bry mig om vad någon annan tyckte om mig. Har aldrig gjort det tidigare, varför börja?
Jo, för fotbollen är det ända jag har. Lyckas jag inte där, var skulle jag då lyckas? Min mamma dog när jag var 4 år gammal, och skolan har aldrig riktigt fungerat för mig. Mixen av dåliga lärare, stökiga elever och äcklig mat gör det helt enkelt meningslöst att ens försöka. Själv har jag alltid fått höra att det är mitt fel, men jag försöker säga i mot. Tyvärr oftast med våld. Vilket tyvärr ledde till Socialen, polisen och tiotals olika psykologer. Men jag har försökt skärpa mig, men det sätter sina spår.
Men fotbollen har alltid funnits där, trots allt. Det är därför jag gör allt jag kan för att få en plats i laget. Även om det betyder att jag måste lystna till andras åsikter.
’’Haru’ somnat eller Robin?’’skrattade Maja. Jag tittade yrvaket upp. ’’Tydligen’’, svarade jag och reste mig snabbt upp från soffan.
’’Bussen till flygplatsen går om tio minuter’’ sa Maja. Typiskt Maja, ska alltid veta exakt alla tider och platser. Maja var en sådan som var extremt punktlig. Förstod inte hur jag stod ut med henne, men ändå så var hon den bästa tjejkompis jag någonsin haft.
’’Har du packat din väska än?’’ undrade hon.
’’Väska… Packa..?’’ Jag stirrade på henne.
’’Ja, du vet att vi åker hem om exakt 8 minuter va?’’ svarade hon, lika glatt som vanligt.
’’Helvete!’’ skrek jag. Jag började springa upp till mitt hotellrum som jag ägnat få timmar åt dem senaste 14 dagarna.
Snabbt som blixten slängde jag i mina saker i en väska. ’’Var i helvete är min mobilladdare?’’ skrek jag då Maja kom in i rummet.
’’Tror du jag håller koll på dina saker eller?’’ suckade Maja. Hon vände som om och började gå ut. ’’Föresten, kolla under sängen, kanske ligger något där under’’, sedan försvann hon snabbt.
Så självklart så låg den där under också.
Kapitel II
’’God dag, damer och herrar! Jag heter Peter, och jag ska vara er kapten denna flygning’’, ropades ut från högtalarna. ’’Vi kan förvänta oss rätt så dåligt väder, så bli inte skrämda om det skakar till lite.’’
Jag kollade på Maja. Hennes ansiktesuttryck var lugnt, men jag visste hur rädd hon var över att åka flygplan. Dåligt väder skulle nog inte göra det bättre.
Vi hade nu klivit på flygplanet som skulle vara vårt hem i sex timmar. Jag spände på mig säkerhetsbältet och beredde mig för en relativt lugn flygtur men mycket sömn. Synd bara att jag inte kunde vart mer fel…

Jag vaknade med ett ryck av att något skakade. Kollade runt. Jag var inte ensam av att ha känt av något. Många hade vaknat, precis som jag. Min blick sökte sig till Maja, därefter till Simon. Båda såg förvirrade ut.
’’Maja, Simon, vad hände?’’ skrek jag. Ingen hörde mig. Förmodligen för att hela klassen satt och skrek i varandras munnar. Några med panik i rösten. Själv visste jag att det säkert bara vart någon luftgrop. Men ändå, det var en rätt ordentlig smäll!
Högtalarna sprakade till, och kaptenens mörka röst nådde våra öron. ’’Det var bara en liten luftgrop, inget att vara orolig över’’. Jag log, glad över att jag att ha haft rätt, och att det bara var just en luftgrop. ’’Men jag är rädd att vi är på väg rakt in i en liten storm, så förvänta er turbulens. Men det är inget att oroa sig över…’’ stammade kaptenen. Mitt leende försvann tvärt. Kaptenens röst hade avslöjat allt. Det här skulle inte alls bara bli en liten storm, och jag vågade inte tänka på vad som kunde hända…
Den fram till nu svarta säkerhetsbältes lampa började lysa orange. Jag knäppte mitt bälte, och sa åt Simon att göra detsamma. ’’Håll i dig, det här kommer inte bli någon liten storm’’, sa jag.
Det syntes tydligt på många av mina klasskamrater att det inte bara var jag som förstod att detta inte skulle bli någon liten storm. Många hade nu redan lyckats få panik, och vår stackars lärarinna Merete försökte lugna dom. Utan någon lycka.
Jag knäppte upp mitt säkerhetsbälte, och gick bort till Maja. Hennes blick var vild, så jag förstod att jag var tvungen att lugna ned henne.
’’Maja, det är lugnt! Inget kommer hända, bara en liten storm!’’
’’Sluta ljug, till och med jag hörde hur han ljög’’, snyftade hon. Hon hade rätt, och de visste hon också.
’’Jag är ledsen, men jag måste gå och sätta mig nu’’, svarade jag snabbt när flygplanet för en andra gång skakade till. ’’Var bara lugn, inget kommer hända’’, försökte jag säga med en övertygande röst. Gud vad det där gick bra då, inte, tänkte jag.
Jag skyndade mig tillbaka till min plats, och kollade på min klasskamrat Pontus som satt bredvid mig. Han såg inte det minsta rädd ut. Jag frågade hur han kunde vara så lugn.
’’Är inte rädd för att dö’’, svarade han lugnt. ’’Slutade vara det för länge sedan.’’
Dom orden gjorde mig inte ett dugg lugnare… döden? Själv hade man inte ens tänkt den tanken innan. ’’Så dags att göra det nu då’’, tänkte jag och skrattade för mig själv. Jag drog upp det fyrkantiga fönstret och kollade ut. Utanför var det bäcksvart, inte ett lyse i sikte förutom på planet själv.
Då började planet skaka. Riktigt mycket. Jag försökte behålla lugnet. Kollade ut, fortfarande bäckmörkt. Dom flesta hade nu panik, och inga flygvärdinnor var längre ute för att servera dryck eller mat.
Mer tumult, nu började många skrika rakt ut. Väskor, brickor, allt ned på golvet. Ingenting från kaptenen. Inga lugnande medelanden eller ord.
Paniken började nå mig nu också. Kände hur jag började svettas. Min hand greppade ett stadigare tag runt boken jag höll i. Kollade på Simon. Han gjorde som jag, försökte behålla lugnet och sitta still.
Ännu ett ryck, en ny smäll. Kände en extrem ändring, lock i öronen. Var vi på väg neråt?
’’Robin, jag tror vi..!?’’ hörde jag Maja skrika. Han kolla ut en sista gång. ’’Har vingen gått av?’’ var min sista tanke. Sen mörknade allt.
Kapitel III
Sanden kändes blöt mot min kropp. Jag öppnade försiktigt ögonen, rädd vad jag skulle se. Min blick möttes av ett starkt skimrade ljus. Även kallat solen. Det tog ett tag för mina ögon att vänja sig. Kollade runt. Jag låg på en stor sandstrand. En sandstrand som nu var full med kroppar. Ovanför mig låg en stor skog. Skogen såg tätvuxen ut, som en sådan man tropisk skog man ser i tecknade barnfilmer.
Jag började försiktigt röra på mina ben, armar och huvud. Ingenting kändes brutet, bara ett stort rivsår över mitt vänstra lår. Det sved och var fullt med sand, men var inte min första prioritet just nu.
Jag började resa mig upp, men kom inte längre än att stå på knäna. Hade inte orken.
Jag gav upp och satte mig ned igen. ’’Hallå!’’ skrek jag. ’’Någon där?’’ Min mun kändes lika torr som sanden själv.
Inget svar. Jag skrek igen: ’’Någon där?’’
Då hörde jag en röst. Det lät som om rösten tillhörde Maja.
’’Maja, är du där!?’’ skrek jag med en gnutta hopp i rösten.
’’Robin, Robin är det du?’’ svarade hon. Då såg jag henne, haltandes men gåendes komma mot mig. Jag tog i med mina sista krafter och reste mig upp. Vi förenades med en lång kram. Maja snyftade: ’’Vad hände, är alla är döda?’’
’’Vi måste ha kraschat’’ svarade jag. ’’Har du kollat om det är några fler än vi som överlevde?’’
Maja skakade på huvudet. ’’Har inte kunnat, klarar inte av att se alla våra kompisar döda..’’ svarade hon lågt. Då kom jag att tänkta på Simon. Paniken tog snabbt tag i mig.
’’Maja, var är Simon?!’’ skrek jag helt plötsligt. Min röst var gäll, och halsen plötsligt full av gråt.
’’Jag.. jag vet inte..’’ snyftade hon. Maja, Simon och jag har alltid vart dom tajtaste. Sedan första klass har inget någonsin fått komma i mellan oss tre. Nu var jag var rädd att vi bara var två kvar.
Jag kollade snabbt hur kritiska våra skador var, sedan beslutade jag att vi söka bland kropparna. Hitta Simon beordrade jag. Och kolla vilka som lever.
Vi sökte mitt ibland kropparna. Lukten av lik nådde mig, och jag vill spy. När alla låg såhär på stranden, då förstod jag äntligen hur många vi var. Hur många som hade dött.
Jag började gråta.
Kapitel IV
Vårt sökande efter överlevande slutade med lycka. Eller i alla fall viss lycka. Simon levde, men med en bruten tumme och yrsel. När jag såg han ligga där, visste jag direkt att det var han. Jag skrek på Maja, och tillsammans förde vi honom in under ett träd i skydd för solen. Vi visste inte om han levde eller var död. Det var dom värsta timmarna i mitt liv. Men tillslut vaknade han. Då kände jag för att gråta igen, men denna gången av lycka.
Dom tre oskiljaktiga skulle inte blir två, dom skulle förbli tre.
Men inte mer än så. För det var inga fler som överlevt kraschen. Alla var döda.
Samtidigt som Simon låg och återhämtade sig i skuggan, så samlade jag och Maja in dom döda kropparna av våra förre detta klasskramrater. Det gav i mot att göra det, men Maja hade insisterat. ’’Vi kan ju inte bara låta de ligga ute i solen och ruttna’’, sa hon. Jag höll med. Vi släpade upp kropparna och la dom så långt bort från oss vi kunde, under en stor samling av palmar som gav dom skugga. Många satt fortfarande fastspända i deras stolar. Men det var stolarna själva som hade brutits loss och flugit ut, hur nu det fungerar?
Det två timmar långa arbetet var hårt, och törsten började bli outhärdlig.
’’Vi måste ha vatten’’, flämtade jag. ’’Annars klarar vi oss inte!’’
’’Planet! Planet måste säkert ha fullt med mat och vatten, allt som man kan tänkta sig!’’ svarade Maja, lika törstig som jag.
Vi gick iväg och kollade till Simon. Han låg fortfarande och sov under en palm. Några meter ovanför honom låg en tropisk skog som vi skulle utforska senare. Om vi nu kom så långt.
Att hitta planet var inte så svårt, det var bara att följa alla vrakdelar som låg utspridda, som på något sätt lyckades leda oss rätt.
Planets båda vingar hade brutits av, och planet själv var delat på mitten. Det hade gett av sig en långt djupt spår i market bakom sig när det störtade. Träden som stått i vägen hade knäckts som tändstickor, detsamma gäller nog allt som var i vägen när det hände.
Vi var en bit in i skogen nu, så långt in hade planet glidit. Därför låg inte alla kroppar här, utan på stranden.
’’Hur ska vi komma in då?’’ undrade Maja. Jag letade efter en ingång, och lät mina ögon glida över det förstörda planet.
’’Där!’’ sa jag och pekade på ett stort hål som man enkelt skulle kunna ta sig upp till. Maja sprang över till hålet och började ivrigt att klättra. Hon var snabbt uppe och gick in i planet.
’’Vänta, jag kommer!’’ skrek jag. Jag skyndade mig uppför samma väg som Maja använt, och var snabbt uppe. Jag klev in i planet och kände en kraftig stank. Jag såg Maja som satt på golvet med handen för ansiktet. ’’Är du skadad?’’ frågade jag.
’’Nej..’’ snyftade hon. Jag kollade runt, och det första min blick fästes vid var Vendelas livlösa kropp. Vendela hade vart Majas bästa tjejkompis. Dom har vart tajta, dock inte lika tajta som hon, jag och Simon.
Min blick försatte vandra runt i planet. Jag såg några människor sitta kvar i sina stolar, synligen livlösa.
’’Kolla om någon lever’’, beordrade jag Maja. Själv ska jag leta efter proviant.
Jag sicksackade mellan stolarna, letandes efter mat och dryck. En Coca Cola, påse med chips, en till Coca Cola. Jag samlade på mig så mycket jag kunde, samtidigt som Maja gick runt och kollade efter överlevanden.
’’Har du hittat någonting?’’ frågade Maja. ’’Bara massa Coca Cola, chips, några mackor, men jag hittade ett ’’First Aid Kit’’ också svarade jag. Någonting var det i alla fall.
Jag kollade på Maja. ’’Lever någon..?’’ Maja skakade på huvudet. Jag såg en tår lämna Majas ögon. Det rann sakta ned längs hennes kind, nästan som om det var hoppet själv som lämnade Maja. Hon torkade bort det, och bestämde sig. Hon skulle göra det här, hon är stark nog.
Vi sökte i 10 minuter till, sedan bestämde vi oss att det var bäst att gå tillbaka till Simon. Sedan skulle vi utforska skogen.
När vi kom tillbaka, så låg Simon fortfarande och sov. Vi väckte honom, sen öppnade jag första hjälpen lådan. Jag tog fram en sax och linda. ’’Simon, sträck fram din hand’’, sa jag lugnt. ’’Jag ska bara linda din brutna tumme.’’
Simon kollade först förskräckt på mig, sedan lugnande han ned sig.
Att linda hans tumme var inte svårt, har man gått i scouterna så har man. Samtidig så gjorde Maja vad hon kallade ’’tester’’ på Simonför att kolla om han var okej. Ingenting verkade konstigt, allt fungerade som det skulle.
’’Jag mår bra!’’ insisterade Simon.
Jag la fram allt jag hittat på flygplanet. Det var inte mycket, mest snacks och Coca Cola. Vi skulle inte klara oss länge på det.
’’Vi måste utforska skogen, sedan får vi arbeta utifrån vad vi har’’, sa Maja. Jag höll absolut med.
Vi packade ned allt vi hade i en väska, sedan begav vi oss in vad som skulle kunna bli vår död. Men också vår räddning.
Kaptitel V
Jag kollade på Maja. Hennes blick visade att hon inte hade mycket kvar att ge. Mina ögon kändes blöta, tunga. Eller berodde det på all fukt? Stora droppar av dagg var vår ända räddning. Vi hade vandrat i skogen i en vecka nu, och allt vi hade var slut. Vi hade inte hittat någonting, bara sett glimten av djur. Jag stannade upp, och min blick sökte efter räddning. Men det fanns ingen.
’’Robin, var är Simon?’’ skrek Maja. Jag vaknade ur mina tankar, och sökte intensivt efter någonting som liknande Simon. Jag började springa, han kanske stod på andra sidan av kullen. Jag kom upp på kullen, och fick då syn på han. ’’Simon?!’’ skrek jag.
’’Vad gör du?’’ Jag märkte inte huset som låg precis framför Simon.
Han vände sig om, och skrek: ’’Jag har hittat ett hus, kom hit!’’
Då märkte jag det. Ett hus, fast det liknade mest ett litet slott. Vi sprang ned till Simon, som stod utanför och kollade förundrande på det mystiska huset.
’’Vem skulle bygga ett hus här ute?’’ undrade jag. ’’Vet du inte vad det här är för typ av hus?´´ frågade Simon förvånat. Jag skakade på huvudet. ’’Jo, det ska jag säga dig’’, fortsatte han.
’’Det här är ett gammalt äkta kråkslott, byggt för många hundra år sedan.’’
’’Ett kråkslott?’’ frågade jag. ’’Vem skulle vilja bygga ett sådant här ute?’’
Maja ryckte på axlarna, och verkade lika frågandes som jag. ’’Vad väntar vi på, vi går in!’’ sa Maja helt plötsligt. Jag vände upp blicken mot det gamla slottsliknade huset. Det var målat i mörkrött, med en liten balkong och till synes, två våningar. Det var få fönster, och de flesta var igenspikade.
’Ehh, är det säkert då tror ni?’’ sa jag. Jag tvekade, man vet aldrig varför ett gammalt kråkslott har blivit övergivet mitt ute i skogen. Eller är ens övergivet?
’’Men vad har vi för val egentligen? Vi kommer dö här ute’’ svarade Simon. Han hade en poäng.
’’Okej, vi går in. Men först, kolla alla fönster och se om ni kan hitta någonting’’, beordrade Maja. Jag överaskades av hennes bestämda röst. Det verkade som om den blyga och gamla Maja var försvunnen.
Vi gjorde som hon sa, men hittade ingenting speciellt när vi kollade in genom dom smutsiga fönsterna. Det ända som syntes var några bord, en soffa och en stor kristallampa. Och det var ungefär samma i alla rummen på nedervåningen.
’’Är du säker på det här Maja?’’ frågade Simon nervöst. Maja vände sig om och sa med en bestämt röst, inte det minsta svajig: Ja, det är jag Simon!’’
Jag hittade en stor gren, och vägde den i handen. Skulle det gå att slå in ett fönster med detta? Jag bestämde mig att det var värt att testa, ingenting att förlora liksom.
’’Backa!’’ Maja och Simon tog ett steg tillbaka och kollade undrandes på mig.
Jag gick fram till ett fönster och tittade in. Ett bord, en matta, ännu en kristallampa i taket. Jag tog ett stadigt grepp om den stora grenen jag hittat, och tog sats för att slå in fönstret.
*Krash!*, och fönstret gick i tusen bitar. Jag hade inte ens behövt ta i. Jag tog ett steg bakåt, och log åt Majas förvånande min. Jag lovar att hon säkert räknat ut värsta planen för att komma in. Men är man smart som jag, så är man. Jag skrattade tyst för mig själv.
’’Vad väntar vi på?’’ flinade jag. ’’Maja, går du först?’’
Maja, stirrade på mig som om hon inte förstått vad jag just sagt. ’’Ehh, ja det kan jag väl’’, stammade hon. Hon gick fram till fönstret och kollade in. Sedan borstade hon bort dom få gasskivor som fortfarande låg på fönsterramen.
’’Ska någon av er gentlemen hjälpa mig upp kanske?’’
Simon skyndade sig fram och hjälpte Maja upp.
’’Maja, om du..’’, mer han jag inte innan hon hoppade ned och försvann bakom den mörkröda väggen.
’’Är du okej?’’ skrek jag. Jag hörde ett litet krash, sedan en ljus röst. ’’Jadå, jag är okej. Men det är inte så mysigt här inne.’’ Jag skrattade högt. Simon kollade konstigt på mig. ’’Är du okej eller?’’ frågade han. Jag ignorerade frågan och sa åt Maja att gå runt och öppna dörren för oss.
Dörren gled upp med ett knarr. Det bruna trägolvet t var täckt, (och resten av huset också för den delen) med tjock damm och smuts. Det fanns en konstig lukt i huset, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var för något.
’’Var på eran vakt’’, varnade jag. ’’Vi vet inte vad som kan gömma sig här inne, och vi vill nog inte veta heller’’.
Jag hörde Maja andas snabbare och snabbare. Vi sökte igenom rummen, ett i taget. Men vi hittade ingenting speciellt, bara damm och smuts kändes det som.
’’Håll ihop’’, beordrade jag när vi begav oss mot husets trapp. Jag bestämde mig för att gå först, men inte för att jag ville. Utan för att jag kände mig tvungen.
Jag hade valt ledarrollen, och var nu tvungen att bevisa att jag var värd den.
Trappstegen knarrade för varje steg jag tog, och jag kände pulsen stiga. Jag tog ett kliv över den bruna trösklen, och gick in i ett av rummen ;det första till vänster. Konstigt nummer tänkte jag. ’’RUM 333’’
Det första som slog mig var den väldiga lukten – av lik.
Inne i rummet stod det en säng, och i sängen en kvinna. Hennes ansikte log, som om hon sov; Men hennes ruttna kropp berättade att så var inte fallet, kvinnan var sedan länge död. Sängen hon låg i såg också ut att vara flera årtionden gammal, men konstigt nog var kvinnas kläder moderna.. Kvinnan såg inte ut att vara mer än tjugo, och det långa blonda håret låg fortfarande vid hennes sida. ’’Vad är detta för ställe?´´ darrade Maja.
Min puls hade nu nått en maxnivå kändes det som, och min mun ville inte öppnas.
’’Hallå!? Svara mig!’’ skrek Maja, och jag hörde hur hennes röst var på bristningsgränsen till gråt. ’’Vi.. Vi borde nog inte vara här Peter’’, sa Simon helt plötsligt. ’’Det är någonting som inte stämmer’’.
Jag tänkte just svara att jag höll med, men någonting stoppade mig. Min kropp tog ytliggare ett steg in i rummet, och rösten som inte längre tillhörde mig sa: ’’Låt kroppen vara, sök igenom resten av rummet. Detta ska bli vårt hem’’.
Maja och Simon stirrade på mig, och jag började känna mig yr. Vad var det som hände?
’’GÖR SOM JAG SÄGER!’’ skrek jag helt plötsligt utan förvaring. Maja ryckte till, sedan tog hon ett steg ut ur rummet och då började det.. Tårar efter tårar lämnade hennes ögon, det verkade inte kunna ta slut, exakt som detta helvete.
’’Vad är det med dig!?’’ Simon stirrade argt, med en blick av sorg i ögonen rakt på mig. ’’Detta är inte du, vad exakt hände?’’
Jag kollade på den lilla spegeln på väggen, som jag inte lagt märke till förs nu. I den såg jag en lång, brunhårig tonåring. Mig själv. Men det var inte samma jag, ögonen var helt tomma. Som om det inte längre fanns någonting inom mig.
Då, helt plötsligt, grep ett raseri upp inom mig. Någonting ville bryta ut kändes det som.
Jag knöt handen, och mina andetag blev djupare. ’’Simon, backa ut härifrån långsamt’’.
Raseriet svartnade för mina ögon, och jag röt till. ’’Ut!’’
Men Simon rörde inte en fena. ’’Vad händer med dig? Rummet, det har gjort dig konstig! Vi måste ut’’, bad han. Rädslan spred sig i rummet, som giftet från en spindel sprider sig i sitt byte.
Helt plötsligt fick jag en glad känsla i mig. Skrattet från min mun fyllde rummet, och Simon höjde på ögonbrynen. ’’Peter, vad är det?’’
Jag kunde inte svara, för jag visste inte. Allt kändes bara så bra nu. Jag var mig själv igen.
’’Ehh, killar ni måste nog.. ’’, stammade Maja som nu slutat gråta.
Vi båda vände oss om och kollade på Maja. ’’Vad är det?’’ frågade jag.
’’Kvinnan..’’ stammade Maja lågt.
Blixtsnabbt vände jag mig om den skräck som slog mig kändes som ett slag i ansiktet. Den döda kvinnan i sängen var borta.

Det tog oss inte många sekunder att komma ut ur huset. Skräcken som hade lagt sig var något jag aldrig känt förut, som en dimma runtomkring oss. Flämtandes stannade vi vid en liten bäck som åkte genom skogen, flera meter bort från kråkslottet.
’’Vad fan var det där?’’ skrek Simon. Jag kunde känna hur våra pulsar började gå ned till normal igen, och lugnet spred sig långsamt.
’’Jag har ingen aning, men någonting är det som inte stämmer!’’ svarade jag, fortfarande andfådd efter rushen ur huset. Jag satte mig ned på huk, och började tänka igenom vad som hade hänt. Vi hade vandrat i skogen i flera dagar, all vår mat och dryck var slut, plötsligt dök det upp ett flera århundrade gammalt kråkslott mitt ute i skogen, som det låg en död kvinna i som helt plötsligt försvann. It didn’t make any sense!
’’Vad gör vi nu?’’ undrade Simon. ’’Vi har fortfarande ingen mat, skydd eller vatten, och minst av allt hopp.’’
Situationen verkade helt omöjlig, och borde vara min första tanke. Men istället var det kvinnan i huset som fanns där. Någonting fick mig att känna igen henne.
Det långa blonda håret, dom blåa ögonen.. dom påminde mig om någon. ’’Maja, vad tycker du?’’ Jag väntade mig som svar någonting i stil med: ’’Hitta skydd, och sök igenom huset igen. Vi behöver maten och madrasser att sova på.’’
Men inget svar kom. ’’Maja?’’ Jag reste mig upp och kollade runt. Vad var Maja?
’’Simon, vakna! Var har Maja gått?’’ röt jag, nu orolig för vad som hade hänt.
Simon tittade upp, och kollade runt, exakt som jag gjort. Hans ögon smalnade. ’’Maja!?’’ skrek han. ’’Är du här Maja!?’’
Fortfarande inget svar.
På något sätt slogs mina tankar direkt till kvinnan i rummet. Kunde det ha någonting att göra med Maja? Simon hade nu börjat springa omkring och skrika efter Maja. Fram och tillbaka i skogen, med gråten närmare för varje skrik.
Men det skulle inte hjälpa, Maja var inte här. På något sätt verkade det självklart, det var kvinnan i rummet som hade Maja.
’’Simon!’’ skrek jag. Ingen reaktion från Simon som fortsatte med sitt skrikande efter Maja. Med bestämda steg sprang jag fram till honom., och örfilade han i ansiktet. Han slutade omedelbart, och stirrade på mig.
’’Lyssna, Maja är inte här! Jag vet det, kvinnan i rummet har någonting med Maja att göra’’, började jag.
’’Det kan inte stämma’’, stammade Simon. ’’Vi, vi såg säkert i syne! Knappt ätit någonting eller druckit, kan hända alla’’.
’’För alla oss tre, exakt samtidigt?’’ Jag skakade på huvudet. ’’Omöjligt!’’
Jag såg hur Simon försikte hitta en annan lösning, men det fanns ingen. Det vi hade sett var nu vår verklighet, men verkligenheten var inte alltid klar.
Kapitel VI
Ytterligare två veckor hade nu passerat. Mot Simons vilja, så hade vi gått in i huset igen. Men rummet där kvinnan legat fanns inte längre. Nu stod det inte längre ’’RUM 333’’, istället stod det ’’RUM 1’’. Och själva rummet luktade inte längre lik, det var nu likadant som dem andra rummen, smutsigt, dammigt, det fanns en liten säng och ett enkelt nattduksbord.
Vi sökte också igenom dem andra rummen, men alla verkade tomma och utan hopp. Men då, i det sista rummet som var ett stort kök, hittade vi fullt med mat som väldigt konstigt nog inte var utgången. Både jag och Simon förstod att det var något speciellt med detta hus, men man tackar väl inte nej till gratis mat.
Än så länge så hade maten räckt bra, och skulle nog räcka nån månad till. Det mesta bestod av tonfisk, hårt pasta, oliver, bröd, konserveringsmat och mjölk. Hundratals liter av mjölk som vi drack av varenda dag. Men så fanns det också ett paket av Ica Basics chokladkakor. Bara ett.
Varje kväll hade Simon gått ut för att leta efter Maja. Jag hade försökt att stoppa honom, men han vägrade. Rädd att Simon också skulle försvinna så satte vi upp regler: ’’Man får bara vara ute i trettio minuter max, och aldrig längre än en kilometer från huset.’’ Vi hade båda utforskat en del av ön redan, men hittade ingenting utom det vanliga. Så vi återvände tomhänta varje gång.
Samtidigt som Simon var ute och letade efter Maja, så tänkte jag alltid på kvinna i sängen. Jag var stensäker, det var hon vi skulle leta efter om vi ville hitta Maja. Men Simon var inte övertygad, ärligt så var han inte övertygat över att detta ens var verklighet. Enligt honom var detta säkert en dröm.. Jag visste inte vad jag skulle säga.
I ett av rummen så hade jag hittat lite papper och en gammal bläckpenna. Av detta ägnade jag många timmar åt att försökte teckna den mystiska kvinnan som vi sett i rummet, och det visade sig ta mig flera dagar. När jag var klar sträckte sig det långa blonda håret ned till hennes axlar, precis som i verkligenheten. Eller egentligen, vad var verklighet, och vad var fantasi?
’’Inga spår efter Maja?’’ frågade jag då Simon kom innanför dörren, efter ännu en mörk kväll ute i skogarna. Simon skakade dystert på huvudet, sedan slet han av sig den mörkbruna rocken som han hittat i ett av rummen.
’’Det känns som om jag sökt igenom hela skogen’’, muttrade han. ’’Har du tänkt på en sak?’’
’’Nej, vadå?’’ svarade jag.
’’Det har blivit mycket kyligare ute, känns som om vintern är på väg.’’ Jag huttrade till, vinter? Vi skulle omöjligt klara oss så länge ändå tänkte jag. Då är vi antagligen hemma i Sverige, eller så är vi.. döda?

’’Hur set matläget ut?’’ frågade han. Jag vände mig om jag funderade. ’’Jadu, vi klarar oss i minst två veckor till om vi ransonerar’’, svarade jag. ’’Men då borde vi nog hittat Maja och vara härifrån’’, fortsatte jag. ’’Mm, antar det’’, nickade Simon tillbaka.
’’Äh, nu slutar vi deppa’’, sa jag. ’’Vi tar fram kakorna!’’
Då, för första gången på länge, fick jag se ett litet leende på Simons läppar.

Nästa morgon vaknade jag tidigt, och beslutade jag mig för att gå ut i skogen. Jag packade lite mat i en ryggsäck, skrek till Simon att jag skulle ut, sen begav jag mig.
De första hundra meterna kände jag igen. Men ju längre och längre jag gick, desto mer främmande blev allt. Nya ljud, nya kullar, nya stenar. Jag satte mig ned på huk för att betrakta den underbara naturen som jag hade framför mig. Gud va synd att jag inte har min kamera, tänkte jag. Då hade jag kunnat fotografera allting som jag var med om. Hemma i Sverige hade jag vart lite som en hobbyfotagraf, fotograferade allt som kom i min väg. Blev som ett litet beroende.
Jag kom fram till ett stort träd. Inte ett sådant barrträd som vi har i Sverige nej, utan ett gigantiskt träd som jag trodde bara fanns i filmer. Men nu stod jag framför ett, i verkligheten. Plötsligt blåste det en kall vind i nacken på mig, och det kändes ända in i benmärgen. Jag rös till, och drog upp den stora rocken jag hade på mig. Sedan kollade jag upp, och där låg nu inget stort träd, utan istället en stig. Vänta lite, en stig?
Jag hade kanske gått i 40 minuter nu, vilket betyder att jag redan brutit en regel, men det brydde jag mig inte om. För framför mig låg en stig. Det första tecknet på andra människor, och gud så spännande allting plötslig blev. Men försiktigheten kröp också upp, fanns det en stig så fanns det säkert människor. Och människor betydde inte alltid gott. Men detta kunde väl omöjligen vara människor, de kan väl inte trolla dit en stig? Nu blev den svåra frågan, skulle jag vända tillbaka och hämta Simon? Men då fanns det en risk att jag inte skulle hitta tillbaka. Äh, jag fortsätter.
Den smala stigen böjde sig inåt i skogen, konstigt nog verkade djuren försvinna ju längre jag gick. Efter bara 10 minuter på stigen så såg jag inte längre några djur. Vad var detta om?
Jag började nu ångra mig, borde jag inte hämta Simon? Men nej, nu hade jag gått för långt för det. Plötsligt vek stigen av till höger, och samtidigt blev den bara djupare och djupare.
Vinden blev plötsligt vild, och jag huttrade. Vad förde stigen mig?
Då plötsligt, försvann stigen. Jag kollade runt, vad var den? De djupa fotavtrycken som jag lämnat bakom mig på stigen fanns inte längre; De hade försvunnit med stigen.
Jag befann mig vid utkanten av ön, ingen aning hur jag skulle hitta tillbaka. Jag satte mig ned, och öppnade ryggsäcken som jag hade med mig. Ett paket mjölk, två limpor bröd och tonfisk.
Jag tog en av limporna och bröt av en bit. Det smakade sådär, men jag var tvungen att äta. ’’Nu har jag verkligen ställt till det!’’ suckade jag, och drack lite av mjölken. Sedan stoppade jag tillbaka allt i väskan, och funderade hur jag skulle ta mig tillbaka.
Stigen som tagit mig dit var försvunnen, och det var det ända som lett mig hit. Allting såg likadant ut var än man gick, och inget djurliv fanns det.
’’Faan!’’ skrek jag ut i frustration. Jag började göra det ända rimliga, reste mig upp och började gå tillbaka den väg som jag trodde var rätt. Mina ögon hade inte koncentretat sig på naturen runtomkring, de kollade bara på vart stigen gick. Så att gå tillbaka var som att gå en helt ny väg, vilket jag kanske också gjorde?
Jag gick i kanske sextio minuter i den riktning jag trodde skulle leda mig tillbaka till kråkslottet. Min mat var nu nästan slut, bara lite tonfisk och mjölk kvar.
Ännu inga spår om var jag befann mig. Jag hade nu börjat leta efter dem märken som jag och Simon satt ut på träden för att veta ungefär var vi befann oss. Stora röda kors, inte ett ända såg jag.
Jag kände mina ben nästan vika sig under mig, och ögonen flimrade. Så himla trött.
’’Måste.. måste klara det här!’’ tänkte jag.
Men icke, för dunsen som ekade genom skogen när min kropp föll, berättade att så var inte fallet.
Kapitel IV
Jag hade ingen aning hur länge jag hade varit avsvimmad, men solen hade hunnit gå ned. Mörkret som hade lagt sig gjorde det nästan omöjligt att se något, endast det svaga månljuset lyste på den mystiska skogen.
Jag hade en lätt huvudvärk efter smällen, och ett stort blåmärkte. Jag reste mig försiktigt upp och koncentrerade mina ögon på skogen. I början var det nästan omöjligt att se något, men efter ett tag hade mina ögon vant sig vid mörkret.
Det var då jag upptäckte att jag inte längre hade min väska, det ända som skulle hålla mig vid liv. Den var borta.
Istället låg det en liten plaskbricka på marken. Jag tittade förvånat på den, vad gjorde en plaskbricka här ute? Den låg väl inte här innan?
Jag gick fram och tog upp den. ’’RUM 333’’ stod det. Minnet kom som en blixt tillbaka, rummet med kvinnan i. Kvinnan som hade Maja.
Maja, henne hade jag inte tänkt på under dessa timmar. Vad befann hon sig? Kanske skulle jag få reda på det nu; För detta var inget sammanträffande.
Plötsligt så hörde jag ett lågt prasslande, inte högre än vad dom flesta människor skulle höra. Men jag hörde det, och jag kände nackhåren resa sig.
’’Någon där?!’’ skrek jag med rädsla i rösten.
’’Hej Robin!’’ viskade en röst.
’’Vem är du?!’’ skrek jag i förtvivlan. Jag orkade verkligen inte mera. Mina krafter var slut, och gissalekarna var inte längre roliga. ’’Visa dig!’’
Jag hörde ett lågt fnitter, sedan tog rösten ett steg ut i månljuset.
Chocken kändes som en käftsmäll, ett klubbslag i bröstet. Hennes skratt ekade i skogen, men det var bara ihåligt.
’’Känner du igen mig Robin?’’ skrattade Maja. Det var Maja, men ändå inte. Någonting hade hänt.
’’Maj..Maja?’’ viskade jag. ’’Vad har hänt med dig?’’
Hon snurrade runt, och skrattade ett sådant skratt som hon brukade göra när hon hade vunnit över mig i något. Hennes nu svarta, spikraka hår flög runt, exakt som det brukade göra.
’’Vem är Maja? fnittrade hon.
’’Du! Det är du som är Maja!’’ skrek jag i förtvivlan.
’’Jag? Nej, jag är kvinnan du söker’’, svarade hon. ’’Jag må va’ i din gamla kompis Majas kropp, men det gör mig inte till Maja’’. Ytterligare ett fnitter ekade genom den mörka skogen, som om jag just sagt något roligt.
’’Låt Maja vara!’’ skrek jag.
’’Åh, lilla Maja är redan förlorad, frågan är vad jag kommer göra med dig Robin’’, svarade hon glatt. Jag såg inte det roliga, och insåg att jag var tvungen att göra någonting, snabbt!
’’Föresten, har du tänkt på din stackars kompis Simon? Sittandes ensam i sin lilla stuga, efter att du lämnat honom.’’ Hennes isande skratt fick mig att rysa till.
’’DU RÖR INTE HONOM!’’
Wow, ta det lugnt’’, fnittrade hon. Hon kunde betyda Maja, kvinnan, eller vem som helst. Det spelade ändå ingen roll längre, för nu brydde jag mig inte.
’’Om du nu så hemskt gärna vill träffa lilla Simon, vänd dig om…’’ sa hon.
Vända mig om? Sakta snurrade jag runt, och där stod det. Kråkslottet!
Jag rusade in genom den gamla dörren, uppför trappen. Mina minnen om mitt första besök här rusade förbi i mitt huvud. Tårarna började rinna ner för mina kinder, var det för sent?
Jag slet upp dörren till rummet som tillhörde Simon och..
Det fridfulla ansiktet stirrade upp i taket, men inga reaktioner. Nerbäddad i sängen, under det vita täcket, låg han. Exakt som kvinnan hade legat, ända skillnaden var det blodiga hålet under det högra örat.
’’Jag försökte bloda ned så lite som möjligt, som du ser?’’ fnittrade kvinnan, som nu stod bakom mig.
Jag kunde inte svara, inte tänka, inte röra på mig, bara tomhet. Jag hade lämnat honom, helt ensam. Det var mitt fel!
’’VARFÖR?!’’ skrek jag. Tårarna sprutade ur mina ögon, för nu släppte allt.
Lilla Simon, min bästa kompis, var nu död. Raseriet byggdes långsamt upp inom mig, men orken att göra något fanns inte.
Jag gick fram till sängen, och stängde hans ögon. ’’Vila i frid, älskade Simon’’, viskade jag.
Det var inte förens nu jag upptäckte vapnet, en liten pistol liggandes på nattygsbordet. Jag ryckte till mig det, och det kalla stålet kändes skönt mot min hand.
’’Testa och skjuta mig, slösa kulorna’’, skrattade kvinnan.
Jag tryckte det kalla stålet mot min panna och log. ’’Vem sa att dem var för dig?’’

***

Av: AlexanderWvd

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (32 röster)
Det sista Kråkslottet, 3.5 out of 5 based on 32 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.