Vissnande kämparglöd

Att gång på gång få dörren slängd i ansiktet – det tar på krafterna. Det bryter ner modet och styrkan, säkerheten och viljan. Jag ville förstå, jag ville få ett svar och jag ville finna en lösning. När jag började var jag stark, full av övertygelse men mina krafter har börjat sina och jag är trött. När ska man ge upp? Hade jag frågat mig själv den frågan från början hade jag svarat aldrig, det är lustigt hur mycket kämparglöd man har då. Det är först när man har kämpat länge och väl och krafterna börjar ta slut som man verkligen ställs på prov. Vad ska jag göra nu?

Han vill inte öppna sig, han vill inte släppa in mig och han försöker inte att gömma det: Han vill inte. Är det då dags att ge upp? Vad ska inkluderas i det man väljer att ge upp? Allt? En liten del? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte är beredd att ge upp riktigt än. Jag ska kämpa, försöka, söka andra vägar tills all vilja och kraft är borta. Sen, om jag har misslyckas – då får jag lägga mig ner, andas ut och erkänna mig besegrad och leva med konsekvenserna. Smärtan av att förlora den man älskar är oerhörd men den går över med tiden. Det finns värre, mer långdragen smärta: otillräckligheten och den tänker jag inte välja.

Av: Ariiya

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
Vissnande kämparglöd, 1.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.