Vilja är allt som krävs

Det sjuka med allt är att alla vet, men ingen vill veta. Alla är så blinda för det som ligger rakt framför dem, men ändå inte kan se. Människan är rutten ända in till benmärgen. Ser dem inte, hör dem inte, så finns det inte… patetiskt och svagt. De personer som sticker ut, de som vågar är just de som världen vill ha mindre av. Dem ska bara tryckas ner och försvinna. Världen spottar bara på de som är unika eller speciella, som vill göra skillnad eller bara leva.

 

Det är bara jag som är ute och letar efter mitt mål i natt. Inte en jävel syns till på den ensliga förortsgatan. Det är som att vandra rakt genom en soptipp, där alla slänger sitt skräp som de inte vill ha kvar längre och självklart är det ju ingen normal människa som rör sig i dessa kvarter heller. En onsdagsnatt som denna kan det dock vara farligt, men jag orkar verkligen inte bry mig. Det skulle inte ju ändå inte kännas som något nytt.

 

Gatans slut närmar sig och jag övergår till att lunka vidare på en ännu längre cykelbana in mot staden. Själva känslan av att leva i något så destruktivt, men som ändå inte visar sina riktiga färger är något så vrickat att man inte fattar vad som händer. Dock är det nog för allas bästa att man aldrig lär sig att se den sidan av livet. Det är då allt tar slut. Meningen med livet är borta, inget kan ändra på det. Människan har haft sin chans. Det finns inget de kan göra för att ändra på det oundvikliga. Dem har bara sig själva att skylla på. Världen är fångad i människans lekar där liv och död är något lika betydelselöst som en droppe regn i havet. Snart, väldigt snart finns det ingen mer värld kvar utan bara det falska hoppet från de naiva om att människan ska ändra sitt beteende.

 

Jag känner mig lite trött i benen, så jag slår mig ner på en bänk längs den tysta cykelbanan. Det är helt vindstilla, det finns ingenting som ger från sig ett ljud. Jag kan höra mina egna andetag, samtidigt som jag hör mitt hjärta slå inom mig. Det slår sakta och avslappnat. Lugnet inom mig har jag nog aldrig upplevt. Kanske är det för att jag för en gångs skull vet vad som väntar mig. Alla och då menar jag alla undrar vart man kommer hamna, de funderar, reflekterar och drömmer, men sanningen är allt blir svart. Allt upphör. Det är iallafall vad jag hoppas.

 

Jag tar av mig mina gräddvita vantar och börjar rota i mina fickor efter en cigg. Som vanligt ska tändaren krångla, men det kalla vädret är för första gången inte problemet till krånglet. Man hör så mycket som ”En vacker dag kommer de där cigaretterna vara det sista du andas in!”, fast det roliga är ju att det är allt annat än cigaretter som har bestämt hur mitt liv ska sluta. Fredrik och Markus har aldrig märkt något. Dem har säkert inte ens någon aning om att jag är här och inte hemma och sover djupt.

 

Endast då fimpen är vad som återstår av min cigarett petar jag iväg den, ner i en hög av snö. Jag tänder en ny och börjar röra mig igen längs den tysta cykelbanan. Jag kan nu se de kapitalistiska svinens skyltar lysa upp natten. Stan blir allt större då jag kommer allt närmre. Inget är öppet. Deras skyltar är det ända som skänker staden lite ljus en vinternatt som denna. Glöden från min cigg ger även ifrån sig ett svagt ljus ut i den svarta natten. Det lilla ljuset som skänks ut in i mörkret slukas och allt blir svart igen.

 

 

 

 

 

Staden känns så stor och jag så liten. Jag drar mig mot den södradelen av staden. Märkligt nog känner jag ett sug för McDonalds, som jag aldrig ens smakat. De har ju ändå öppet ”24/7” som de så fint skyltar med, så hela parkeringen lys upp. Jag småler sarkastiskt samtidigt som jag rör mig mot ingången. Både Fredrik och Markus har hela tiden varit riktigt hårda med att de aldrig tänker köpa McDonalds. Det skulle jag sådana fall få göra när jag flyttar hemifrån. Någon gång måste ju vara den första gången och den gången är nu, känner jag.

 

Det är inte en enda käft där inne, förutom de två som står i kassan. Den ena stod och drog skämt medan den andra bara smålog och hemlängtan stod skrivet i pannan på henne. När hon väl får syn på mig verkar hon bli smått lättad. De verkar inte som om de har haft så värst mycket att göra. Jag pekar på det jag vill ha eftersom jag inte vet vad de olika menyerna heter eller kallas. Hon rättar mig när jag försöker uttala namnet på min meny och frågar om det ska vara plus meny på det. När detta ändå är min första och sista gång här, så slår jag på stort och lägger till en plusmeny.

 

Jag får min mat väldigt snabbt och går och sätter mig längst bort i en hörnsoffa. Jag har alltid njutit av att äta själv eller såklart med familjen. Jag kan då vara säker på att ingen ska komma fram och hälla mjölk i mitt hår eller spotta i min mat, men vem vet vad han i köket gjorde med min burgare. Jag lämnar den tanken, så jag åtminstone kan få i mig skiten jag precis betalt för.

 

Jag känner mig lite som den där Jesus när jag sitter här, fast han satt med sina tolv lärjungar vid sin sista måltid. Jag är helt själv. Han skulle säkert bara spotta på mig om han ens visste att jag drog en parallell mellan han och mig. Ett falskt leende kryper fram hos mig.

 

På vägen ut ropar tjejen i kassan ”Välkommen åter!” jag ger ifrån mig ett kort skratt för mig själv, samtidigt som jag drar upp svängdörren och möter vinterkylan igen. Jag skulle ju aldrig återvända hit, så det var bara ironiskt. Jag ska bara till en plats nu, sen är jag klar. Då ska jag ingen annanstans. Det är då jag stannar kvar, men ändå flyger bort.

 

Jag återupptar min promenad på den tysta cykelbanan, som jag varje morgon tagit för att föra mig själv in genom skolans portar. Platsen där tryggheten och kunskapen ska regera, men det har man ju misslyckats något kolossalt med. Det har istället blivit en storm av hat och avund för de annorlunda och speciella. Stormen växer sig allt större tills allt hat och avund förgör det annorlunda och speciella som skiljer från mängden. För att allt sedan ska börja om på noll. Då något annorlunda rubbar den ”naturliga” balansen i våran ”vackra” och ”oskyldiga” värld börjar stormen återigen växa. Inte ens det renaste hjärtat kan härda ut genom stormen, utan att ha smutsat ner sig så grovt att det som en gång varit det renaste istället blivit det mörkaste. Alla vet om detta, men vem bryr sig? Inte jag, inte längre iallafall.

 

Isen ligger spegelblank över den lilla, halvfrusna sjön. Snöflingor börjar falla ner från himlen och jag sträcker ut min tunga en sista gång, endast för att få den där lyckliga känslan av att fånga en snöflinga. Jag mår bra, men jag är bara inte lycklig. Det spelar ingen roll hur många snöflingor jag fångar. Jag kommer aldrig få känna den där lyckliga känslan.

 

Det sägs att viljan är det starkaste hos en person. Har man bara viljan är inget omöjligt. Själv har jag aldrig kännt någon stark vilja till någonting, förrän nu. Isen knakar undet mina fötter. Desto fler steg jag tar desto högre blir ljuden. Mitt under den iskalla natthimlen då alla stjärnor krypit fram och givit ett försök att lysa upp den mörka tillvaron, står jag och är helt tom innanför pannbenet.

Mina tankar är tunga, precis som min kropp. Jag sjunker sakta mot ljuset. Ljuset bländar mig, men för första gången i mitt liv känner jag mig lycklig. Jag känner mig varm i hela kroppen. Min kropp är nu lika lätt om inte lättare, än en fjäder. Vilja var allt som krävdes.

Av: G.W

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (9 röster)
Vilja är allt som krävs, 2.7 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.