Utan dig

På den becksvarta natthimmelen lyser stjärnorna svagt men på min lyser inga, inte längre. En gång gjorde dom det, men nu är min himmel svart. Ingen måne lyser längre upp min väg och inga stjärnor förgyller mitt sinne.

Allt detta lämnade mig när du gjorde det.

 

Sen des har min värld blivit mörk, kall och svart. Jag håller på att kvävas av det, men vad gör det? Jag bryr mig inte längre. Det finns inget kvar av mig ändå. Inga känslor, inga tankar, ingen själ. Den lämnade mig också när du gjorde det. Kvar finns bara ett tomt skal. Det tomt skalet är allt som finns kvar i den svarta klänningen på min säng i vår lägenhet.

Jag har stängt dörren om mig för jag vill inte se det vi delade.  Jag kan inte röra mig, jag bara ligger här i mörkret och långsamt tynar bort. Om inte mörkret tar mig snart så gör musiken och minerna det.

Musiken var det du som satte på och jag har inte kunnat förmå mig att stänga av den. Precis som allt annat här.  Dina kläder ligger fortfarande kvar på golvet och i tvätt korgen. Disken du lämnade står kvar. Och din säng är obäddad.

 

Minerna börjar rulla framför ögonen på mig när din favoritlåt börjar spela. Orden låter som ekon i vår tysta och mörka lägenhet.

Raindrops on roses and whiskers on kitens,

Jag vill gråta men det finns inga tårar kvar. Det finns ingenting kvar. Inget skratt, inget skrik, ingenting.

Minerna strömmar som tåra, jag vill inta se dom men det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det som händer.

 

Jag ser oss när vi var små, hur vi lekte, hur lyckligt ovetande vi var om världens grymhet, vi var bara barn. Vi sprang på fälten, badade, gungade, sjöng, dansade, skrattade.

Sen kom tonåren, och bråken som kunde vara i veckor, det var någonstans då vi började märka hur världen faktiskt är, grym, orättvis och fördomsfull. Vi hatade varandra i omgångar men innerst inne viste vi redan då att vi inte skulle kunna stå emot världens onda blickar utan varandra. Så vi stod ut med varandra även i dom svåraste situvasoner.

Och sen gymnasiet med alla svårigheter det innebar men då stod vi för nära varandra för att någon skulle kunna skilja oss åt. På universitetet kom det fler utmaningar än vi hade trott men vi härdade ut som vi alltid har gjort när vi ställs inför världen.

 

Jag ser än engång den där natten för två månader sen när jag bröt ihop. Jag orkade inte mer. Jag bara låg i sängen utan att kunna göra någonting precis som nu, men det var annorlunda den natten. För du var här då. Den natten var du vid min sida, dom säger att du är med mig nu också men jag tror dom inte. För jag ser det inte, jag känner inte din värme. Den natten såg jag dig, jag kände din värme. Du rörde vid min panna, du stod där vid min säng och utstrålade stolthet och styrka som du alltid har gjort, dina klar blåa ögon strålade av värme, kärlek och tillgivenhet. Jag har alltid drivit med dig för det och jämfört det med en hund. Det har varit ett skämt emellan oss. Men inte längre. Du hjälpte mig den natten du gjorde mig starkare än jag någonsin varit. Det är skillnaden emot i natt. Jag är nerbruten jag kvävs av orden i din favorit sång

Wild geese that fly with the moon on their wings,

Jag saknar dig. Jag saknar dom där tillgivna blå ögonen, det mjuka kastanjebruna håret, ditt klarvita leende och ditt stora varma hjärta.

Minerna fortsätter i en rasande hastighet det skär i hjärtat på mig när jag ser dig, hör din röst, ser dig skratta.

Girls in white dresses with blue satin sashes, snowflakes that stay on my nose and eyelashes,

 

Sen saktar dom ner och rör sig sakta som för att göra det ännu mer smärtsamt, när dom saktar ner ser jag dagen för två veckor sen. Den dag som kastade hela mitt liv i marken.

Du satt vid matbordet när jag kom hem. Du sa inget, du tittade bara ut genom vårt fönster, du grät inte över det du viste, du klagade inte. Du bara berättade vad läkaren hade sagt och sa ” Gråt inte! Jag vill inte ha medlidande jag vill att du är den du är och att du står vid min sida hela vägen. Kan du göra det?”

Jag kunde inte få fram ett ord. Jag kunde inte fatta att det var sant. Hur kunde det här hända? Vad hade vi gjort för fel? Jag avbröts i mina tankar av hennes rört som upprepade sig

”Kan du klara det? Kan du göra det för mig?”

 

When I’m feelin sad, I simply remember my favourite things and then I don’t feel so bad.

 

Jag orkar inte minnas mer men jag kan inte göra något.

Jag ser natten på sjukhuset då månen som lyste upp min väg slocknade. Jag ser begravningen. Dom sörjande människorna som beklagar sorgen, människor som säger att dom förstår hur jag har det, förstår hur berövad jag måste vara.

Vadå förstår! Vadå bedrövad! Jag är nerbruten värre än någonsin! Dom förstår ingenting! Dom har ingen aning om hur det känns när solen är kall och månen död. För det är så min värld ser ut och känns att leva utan dig.

 

Jag vet att livet kommer gå vidare utan dig men jag vill inte det. Jag vet att jag kan bli lycklig igen, jag vet att jag kommer bli lycklig igen, gifta mig, få barn och barnbarn och på ålderns höst lämna denna värld. Men jag vill inte göra det utan dig, men jag måste för jag lovade dig det. Jag lovade dig det den sista natten, den sista stunden. Jag lovade.

 

Molnen på min himmel kommer lätta, jag kommer hitta en ny måne för att visa mig vägen, stjärnorna kommer tändas igen och därifrån kommer du att se mig och där kommer du en dag att välkomna mig och visa mig vägen än engång, vägen till pärleporten.

Av: F.G

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (11 röster)
Utan dig, 3.8 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.