Under ytan

Musiken dunkade redan i trapphuset. Gabriella höll ett stadigt grep om Felix’s hand. Han log mot henne medan han ringde på dörren till lägenheten. Hennes fina Felix. Att hon ens var här med honom, som hans flickvän dessutom, var bara överväldigande.
Tobbe slog upp dörren och musiken slog emot dem.
”Tjäna Felix! Hej Gabriella!” Tobbe sluddrade en aning och stödde sig mot dörrkarmen för att inte ramla. Han log och bjöd in dem i lägenheten.
Lägenheten var full av folk jag aldrig träffat och jag kände mig ganska malplacerad. Felix släppte taget om min hand och gav någon en klapp på ryggen. Han tog för sig av ölen på köksbordet och erbjöd mig en. Jag öppnade min och tog några klunkar. Inte så farligt som jag trodde, helt okej faktiskt.
I nästan två timmar hann jag tappa bort Felix säkert tio gånger. Jag stod i ett hörn och smuttade på samma öl som jag öppnat för två timmar sedan, helt uppe i mina egna tankar.
”Hej!” Jag hoppade nästan till.
Mansrösten som hade brutit tystnaden kom från en lång kille, han måste varit flera år äldre än Felix. Flera år äldre än de flesta här. Jag hade aldrig sett honom förut.
”Jag tror inte vi har träffats, jag heter Martin.” Han flinade mot mig och sträckte fram handen i en hälsning.
”Gabriella” sa jag och skakade den.
”Så, Gabriella, vem är du här med?”
”Hm, känner du Felix Rydberg? Han är jag här med.”
Mannen nickade och log.
Jag önskade att Felix skulle dyka upp och rädda mig ur situationen, jag kände mig obekväm. Jag såg mig runt i rummet men kunde inte se honom någon stans. Fan.
”Letar du efter någon?” mannen såg anklagande på mig. ”Är jag tråkig?”
”Nej då” försäkrade jag honom. Jag fick syn på Felix på andra sidan rummet, ursäktade mig och gick mot honom.
”Gabriella!” Felix stapplade mot mig med en plastmugg i ena handen, omfamnade mig lite för hårt och gav mig en påtvingad kyss. ”Har du kul, hjärtat?”
Jag hade inte kul, inte alls. Jag hade kommit hit för att vara med Felix men knappt sett honom på hela kvällen. Hans kompisar var tydligen mer intressant.
”Jag tror att jag ska gå hemåt snart.. Men stanna du!”
”Nej gå inte! Vad tråkig du är!” Han kysste mig igen, längre den här gången. Tänk att Felix kysste mig inför alla hans kompisar, det hade jag inte ens kunnat drömma om för en månad sen.
”Okej, jag kan väl stanna ett tag.” Jag suckade.
Felix tryckte ett likadant plastglas som sitt eget i min hand och såg menande på mig. ”Kom igen, du kommer gilla det.”
Jag tog en klunk och grimaserade. Felix blängde på mig.
”Jävla mes! Drick upp för fan!” Han såg plötsligt arg ut och jag blev förvånad. Jag satte ner glaset på bordet och lämnade honom. Nu skulle jag gå hem, jag ville inte starta nått bråk med Felix inför alla och jag hade definitivt fått nog för i kväll.
Redan i trapphuset hann Felix i kapp mig och tog tag i min arm. ”Förlåt Gabriella, jag menade inte att vara elak.” Han såg verkligen ångerfull ut. ”Förlåt gumman.” Han log sitt charmiga leende som jag inte kunde motstå.
”Jag ska ändå gå hem nu, vi ses i morgon.”
”Ska du verkligen gå själv? Klockan är halv tre.”
”Jag klarar mig. Hej då” sa jag och gick ut genom porten.
”Hallå, ursäkta mig!” Jag hoppade till av rösten som så plötsligt brutit tystnaden. ”Kan du hjälpa mig?” Mannen som stapplade fram ur skuggan från träden såg lätt berusad ut, och ju närmre han kom, desto starkare blev doften av öl och cigarretter. När han var bara några meter ifrån mig och ljuset träffade hans ansikte kände jag igen honom. Mannen från festen. Martin, kanske han hette.
”Kan du säga mig vad klockan är?” Jag slängde en snabb blick på mobilen.
”Kvart i 3” svarade jag.
”Tack, vad snäll du är. Vi hann ju aldrig prata klart riktigt på festen. Du sprang ju bara iväg till din lilla pojkvän.” Han gick sakta mot mig. Sättet han sa det på fick mig att känna mig osäker, han lät nästan ironisk.
Jag kände en klump i magen av obehag, och ångrade att jag tagit vägen genom parken.
”Mm” svarade jag tyst. Mannen log.
”Vad söt du är” sa han, han tog ett sista steg fram och stod nu bara en meter från mig. Han sträckte ut handen och smekte mitt hår. Hjärtat bultade så hårt och rädslan spred sig i hela kroppen, jag vågade inte röra en muskel. Han tog ett fast tag om min nacke och tvingade mina läppar mot hans. Jag ryggade tillbaka men mannen hade redan lagt andra armen om min midja och höll ett hårt grepp. Han var mycket muskulösare än hans jacka hade avslöjat, jag hade inte en chans. Handen som hade legat bakom min nacke hade nu tagit ett nytt grepp över min mun och kvävde mina skrik på hjälp. Mannen drog och lyfte mig om vart annat, han var tvungen att akta sig för mina sparkar och slag. Inget gjorde någon större skada på mannen, han var målmedveten och orubblig. Han drog in mig skuggan av träden där han kommit ut från bara någon minut tidigare. Gatlamporna som lyste upp den smala vägen i parken nådde inte riktigt in dit. Han tvingade ner mig på marken och låste fast mina ben genom att sätta sig gränsle över mig medan tårarna rann ner för mina kinder. Mina försök att slå bort honom med armarna misslyckades gång på gång. Mannen svarade med en hård smäll på ena kinden, och snart hade han slitit av mig jackan. Varför händer detta, tänkte jag. Varför jag, varför nu. Jag önskade med hela kroppen att någon skulle gå förbi utanför, någon som skulle höra mina kvävda rop på hjälp, men utanför i parken var det folktomt.
”Shh, se så. Ingen idé att gråta, sötnos. Shh” Mannen flinade. Jag kände kylan från snön mot rumpan och visste att det var kört. Jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde och försökte stänga ute allt. Hur svårt det än var att inte tänka på mannen ovanpå mig eller kylan runt omkring mig, så funkade det en aning. Jag önskade innerligt att det var en dröm, eller att det skulle vara över. Jag önskade att jag låg i sin varma säng eller att jag stannat kvar hos Felix en stund till. Mannens frustande i mitt öra kändes långt borta, till och med mina egna kvävda skrik verkade komma från någon annan på avstånd. Det enda som hördes högt och tydligt var mina egna tankar, de nästan skrek åt mig nu. Du är äcklig, det här är ditt fel, du har inte gjort tillräckligt med motstånd, inte skrikit nej tillräckligt högt. Du förtjänar det här. Smärtan ökade och mannens grepp om mig hårdnade, jag skrek till med all kraft jag hade. Sedan var det över. Mannen reste sig upp, drog upp jeansen och knäppte dem. Jag vågade inte röra sig utan bara låg där och försökte skyla mig. Mannen såg mig i ögonen och flinade precis på samma sätt som tidigare, spottade på mig och gick rakryggad därifrån.
Det kunde ha gått sekunder, minuter eller kanske till och med timmar, jag visste inte alls. Jag bara låg kvar i snön och grät stilla. Kanske slumrade jag till. Det började ljusna i träddungen och jag reste mig, tog på mig de genomblöta jeansen och började i långsam takt gå de 200 metrarna hem från parken. Det kändes som om jag blivit påkörd av en lastbil, varenda kroppsdel var öm. Mobilen visade 07.37 när jag låste upp dörren hemma och slängde jackan och skorna på golvet. Jag gick raka vägen till duschen och skruvade upp värmen på vattnet. Aldrig hade det varit så obehagligt att vara i sin egen kropp. Jag kunde känna mannens händer överallt, hans äckliga läppar mot mina. Vattnet skulle nog aldrig bli tillräckligt varmt för att tvätta bort vad som hänt.
Felix kröp ihop i sin stora vinterjacka. Det var kallt och snön hade börjat falla igen. Vid busstationen var det folktomt. Martin kom gående mot honom. Han sken upp. Felix slängde blickar åt alla håll. Det var ingen annan inom synhåll än en gammal dam med sin lilla hund ett tjugotal meter bort. Martin omfamnade honom och värmen spred sig genom hela kroppen. De tog varandras händer och steg på bussen som nyss stannat vid trottoaren intill dem.
”Vi åker hem till mig” sa Martin.
”Tog du hand om det där?” Felix lät lite förlägen.
”Självklart Felix, nu är det bara du och jag” sa Martin och kysste honom.
VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (2 röster)
Under ytan, 2.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.