Trasdockan

Mellan böcker, kläder, och glas till dagligt bruk

satt en liten trasdocka,

inklämd på bordet med en rutig duk.

Loppisen var fullt på gång,

och folket stormade fräsigt från alla håll,

lockade av exotiska dofter,

och av sommarens gladlynta sång.

 

Nyfiken skälade dockan omkring sej,

med sina vindiga ögon, av glänsande pärlemo knappar.

Den förflutna tiden hade löst det ena ögat,

som nu jämt  ner på kinden glappar.

Till två slarviga flätor hade man bundit hennes hår,

av gult stickande garn,

och den breda vänliga munnen var sydd på sne`,

så att hon ständigt måste le.

Klänningen var gjord av granna lumpor,

därtill skyddade hennes långa spinkiga ben,

grova virkade strumpor.

 

Sannerligen måst` man  medge, -

en sköner blick ,  var hon kanske ej,

dock ett hjärta hade hon, ärligt och rent som guld.

Om hon blott en möjlighet hade,

kunde, hon med säkerhet,

ett ensamt människobarn tröst och glädje skänka.

 

Nu råkade en mor komma, exakt till detta bord,

hand i hand med dottern sin, som såg så grinig ut.

Flickan märkte dockan, som försynt i knuten satt!

„Titta mamma“ vrålade hon med ett jävla tjut,

och pekade på dockan, som log så glatt.

„den vill jag ha, nu  meddetsamma“ !

Obehärskat  stampade hon med sin lilla fot,

för att klargöra, att det var hon, som vill bestämma.

 

Jäntan var en äkta snorunge, som i en bilderbok,

bortskämd,  ideligen uppkäftig och lat.

Därtill, med sina ändlösa fordringar och eviga tjat,

gick hon alla på nerverna, hela herrens långa dag.

Motvilligt handlade man trasdockan ner till trettio spänn -

och en halver timme var rackaren tyst och nöjd igen.

 

Totalt förändrade sej livet, för den lilla dockan.

Hon trodde, att hon funnit en dockmor så snäll,

men märkte snart,att livet här blev ändast sorgligt och kallt.

När ungen var stygg,  det var hon jätteofta,

fick dockan alltid redligt smäll,

och blev smockad överallt.

I knuten slängdes hon så grovt och brutalt

att hon sitt lösa öga förlorade.

 

Ynklig och övergiven satt hon i den dunkla vrån,

och med sitt enda öga, grät hon heta, bittra tårar,

medan tjejen, med en röst så grell

grälade ljudligt, nästan varje kväll.

„Hellre hade jag mistat mit högra öra,

för att undgå ditt rysliga gräl att höra“,

tänkte trasdockan bestört.

 

Nu visste hon med säkerhet -

här vill mej ingen ha, här är jag ej välkommen.

Pinad av denna gräsliga tanke,

försökte hon själv ge sej tapperhet och tröst,

och gnolade en futtig låt, med klener, spröder röst:

„Vore jag en tår av mej

skulle jag ej mera gråta,

för jag skulle ner långs kinden rinna

och i oändlighet försvinna“!!!

 

Och bedrövad log trasdockan sitt vackraste leende

med sin breda, sneda mun.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (2 röster)
Trasdockan, 3.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.