Telefonförsäljarna.

Under en episod med motiv hämtade från 2002 når idioten botten. Ankaret slår i havsbottnen och sand bildar en dimma för det inre synfältet. Idioten blir arbetslös och tar i desperation tillsammans med vän jobb som telefonförsäljare i Kirseberg. Det blir för de båda en närmast militär övning i konsten att lita på sin magkänsla. Särskilt när den talar med versaler.

 

Luften och ljuset på de där bussresorna till destinationer man inte vill till skiljer sig, de känns frostiga, fotade med för högt ISO tal. Klumpen i magen projicerad på världen utanför bussen. De båda passerar ett fängelse och är framme. Våren har spruckit ut och runnit ut över exteriören som ett ägg när de två vandrar över norra Europas fulaste parkeringsplats och anländer till den ringklocka och hiss som leder dem till företagets lobby.

 

En kort lönnfet tunnhårigt överkammad man runt femtio strecket presenterar stolt företagets helt meningslösa sysselsättning som ett kåseri som skulle få Ehrenmark att rotera i sin grav. Företaget säljer företagskalendrar till företag via telefon. Idioten ryser.

Galjonsfiguren till chef presenterar dessutom företaget som det rökande företaget. Det lyser i ögonen på honom när han på bred skånska konstaterar ”Här tycker vi om att röka, här röker vi inomhus”. Det förklarar de gula väggarna och doften av inrökt bil, tänker idioten, det är som att kliva in i sjuttiotalet. Personalen som också verkar tro att det är 1978 består utav ovan nämnda chef samt fem tjocka tanter, ingen av dem dialektalt blyga. Både tanterna och chefen verkar roas av både sig själva och sin arbetsplats och skrattar bullrigt, ett skratt som övergår i rökhosta. Idioten möter vännens blick, han ser återhållen rädsla i hennes ögon. Kanske också sorg. Han vet inte längre hur mycket av de intryck som omger honom som är verkliga och inte bara projicerade av honom själv. Han sväljer hårt och inser att han missat det mesta av vad bilhandlaren till chef sagt. Chefen stryker lite med foten mot den gröna heltäckningsmattan, gör ett skånskt femsekunders ljud utav bokstäverna J och A och slår en John Silver ur ett paket och tänder den hungrigt.

 

Något senare leds idioten in till chefens kontor för att få en introduktion i det faktiska arbetet. Chefen iklädd rutiga golfbyxor och gulblek skjorta står i strumplästen mitt i rummet och övar golfslag med en järnnia i handen samtidigt som han pratar i telefon med luren inskjuten mellan axel och kranium. Idioten ser att den här inrökta IKEA möbeln pratat i telefon oavbrutet sen han sålde sitt första stöldgods i slutet av sextiotalet och hans telefonlur är likt golfklubban en naturlig förlängning av det korrupta jag som utgör honom. Hela hans konstitution doftar tobak och fusk under parollen

” Bränt barn luktar illa ” .

 

Idioten kan inte göra annat än att bli stående och vänta på att chefens samtal ska avslutas. Det gör det inte. Det tar tjugo minuter. Det blir långa tjugo minuter och lämnar infekterade rivsår på den unga idiotens själsliga trumhinna.

”Jadu livet är en tamp sa kärringen som inte kunde säga K, nä du vet dom är såna jävla kärringar. Hade vi inte släppt in alla dessa blattar hade vi inte haft den här diskussionen. Du vet en neger har inte samma uppfattning om rätt och fel som oss.” Idioten försöker försvinna, sjunka ner genom golvet och absorberas i grundvattnet, chefen fortsätter samtidigt som han simulerar en golfsving och ler menande åt idiotens håll ” Ja det ska ju till en kärring att ta såna jävla beslut. Man kan ha kvinnor till mycket…”. Här tar han en paus och fimpar sin cigarett i en blomkruka ,  ”…men inte till tankearbete”. Samtalet avslutas äntligen och chefen spänner ögonen i idioten. ”Nu ska jag lära dig allt om företagskalendrar” säger han och idioten ber för första gången i sitt tjugotvååriga ateistiska liv till gud för att be hen att hämta hans själ till efterlivet.

 

Idioten visas till sitt inrökta rum där det är meningen att han ska sitta och ringa till företag lika ointresserade av det idioten har att säga som idioten själv. ”Elsa som satt härinne blev sjuk i lungcancer och var tvungen att sluta samt dö, så du kan ta det här rummet”. Som tjugotvååring har idioten ingen självklar bild av hur hans liv ska se ut, vem han vill bli, vad han ska göra. Men en sak vet han HAN TÄNKER INTE DÖ I DET DÄR JÄVLA RUMMET. Hela hans kropp talar nu tydligt i versaler, varenda cell i hans kropp skriker. När han stiger in i rummet vet han att detta inte kommer bli långvarigt. Hans själ står redan rastlöst ute på parkeringen och väntar. Han ringer ett samtal, ingen svarar. Resten av tiden mellan 9.00 och 12.00 sitter han tyst av med döden som enda sällskap.

 

Under lunchen möts idioten och hans vän igen och sätter sig utanför på parkeringen. De sitter tysta. De tittar på varandra. Nära tårar. Vännen viskar slutligen ”Det här funkar inte”. Sen går dom in igen. Eftermiddagen rullar långsamt för den som väntar på att den ska rulla förbi. Idioten ringer inte ett enda samtal där han sitter ensam på sitt rum. Avskild från verkligheten. Han skulle ha rest sig upp och gått därifrån. Men det gjorde han inte. Man måste ha ett jobb för att kunna betala räkningarna.

 

Idioten får låna pengar av sina föräldrar och ringer sent på kvällen sin vän för att berätta att han inte tänker återvända till arbetsplatsen. Vännen som inte ser annan ekonomisk utväg än att fortsätta jobba börjar gråta i förtvivlan i telefonen och ber idioten att inte överge henne. Idioten känner kallt stål skjutas in i bröstkorgen och smaken av metall i munnen. Han sviker sin vän vid helvetets portar och hennes snyftningar skär som knivar genom telefonlinjen in i bröstet på honom.

 

”Tråkig historia det där”, konstaterar idioten för sig själv när han drar sig till minnes händelserna den där dagen för elva år sedan.  ”oklart vad sensmoralen är här, men något om att man inte ska sälja skit via telefon kanske” , idioten kliar sig i mustaschen ” kanske man kunde ha räknat ut med röven”. Idioten pauserar ”Synd”.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (7 röster)
Telefonförsäljarna., 3.4 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.