Synvinkel

 

 

 

 

Prolog

Malmö kl.15.05 Fredag 5/6 2014

Metallen kändes kall i hans händer, svetten pärlade nerför pannan och varje hjärtslag kändes kraftigare än någonsin förut. Jonas kände sig mer närvarande än vad han någonsin varit förut i sitt ytliga liv. Han möte sin kompis blick och de nickade till varandra i samförstånd. Båda var redo. DE andra två i sällskapet hade redan sin Remington 870 respektive M1014 laddade. Jonas M1911 gav ifrån sig ett högljutt metalliskt ljud i det trånga utrymmet i skåpbilen de satt i när han laddade pistolen. Som svar på Jonas laddning så kontrollerade hans vän sin UMP-45:a med ett par högljuda klickande. Jonas vände sedan blicken till de andra två som hukade vid dubbeldörrarna. De hade maskerna på redan och den ena hade handen på dörrhandtaget. Han vände huvudet mot huvudet mot Jonas som nickade att han var redo medan han förde handen mot huvan han hade på huvudet.

Kapitel 1

Malmö kl. 15.00 fredag 5/6 2014

Niklas tittade ner på sina papper som låg utspridda på hans skrivbord. Han var tvungen att avsluta ett avtal med en bank i Stockholm som hade stor betydelse för deras bank. Han hade försökt att läsa igenom villkoren för avtalet som de sedan skulle lämna över till banken i Stockholm, för att se ifall de var korrekta och stämde överens med vad de ville få ut av affären. Men under den senaste timmen hade det alltid kommit in anställda som antingen behövde hjälp med något obetydligt, eller som bara var allmänt irriterande.
”Snälla Gud låt mig få vara ifred i åtminstone en timme!” tänkte Niklas i frustration och ilska över det oproduktiva arbete han utfört med hjälp av sina kollegor. Men tydligen hade inte Gud den avsikten, för minuten senare stormade en kollega in med papper flygande överallt omkring sig. Niklas, som blev överraskad av detta plötsliga intrång hoppade till och råkade nästan riva avtalet i två delar. För att behärska sig så tittade han lugnt och sakta upp och sa i spänd ton:
”Vad är det NU då?”
Kollegan som blev lätt stött av hans ton svarade med hakan i vädret:
”Bläcken i skrivaren är slut.”
Niklas blev så förvånad att han inte svarade först. Men efter någon minut av återhämtning svarade han ilsket:
”Och vad ska jag göra åt det? Jag är chef över denna bank så varför skulle jag bry mig om något sådant idiotiskt som att bläcket är slut?! Är du så dum i huvudet att du inte vet hur man byter bläck?!” Spottet yrde medan han skrek och kollegan sprang med en förskräckt min ut ur kontoret medan han babblade på med ord som:
”Nej, sit. Självklart, sir. Absolut, sir.”
Utan att känna sig lugnad efter sitt utbrott så stegade han ilsket fram till dörren som fortfarande var öppen och smällde igen den.
”Jävla idioter hela högen” mumlade han för sig själv medan han gick tillbaka till sin stol. ”Jag skiter väl i ifall de hatar mig eller inte, så länge jag styr den här banken så kommer det att gå bra ekonomiskt för dem och det är det som räknas.”
Han satte sig igen med en djup suck och tittade ut genom panoramafönstret som han personligen infört i sitt kontor samma dag som han blev chef över banken. Han tittade ogillande på alla bilar som stod parkerade utanför banken längs med gatan som passerade bankens framsida.
”Jag har aldrig förstått mig på funktionen med parkering precis vid ingången till en bank” fortsatte han mumla medan han svepte med blicken över bilarna som stod närmast banken. ”Man skulle ju kunna tro att hälften av dem försöker råna en.” Hans blick dröjde sig kvar på en svart skåpbil medan han sa det och han tänkte på hur misstäcksam den såg ut. ”Kanske skulle jag förbjuda parkering framför banken för att vara helt säker.” Han tänkte efter ett tag men sa sedan med ett leende:
”Fast jag har aldrig blivit rånad under de två år som jag har varit chef här så en sådan liten åtgärd spelar nog ingen roll.”

Kapitel 2

Malmö kl. 15.06 fredag 5/6 2014

Jonas gick bredvid de andra tre lugnt och sakta uppför den lilla trappan på de tre steg som utgjorde det mest utmärkande av framsidan till banken. Vapnen hade de gömda under sina rockar men maskerna hade de på från den sekunden de steg ut ur skåpbilen. De hade parkerat precis framför banken och vägen till ingången var kort och därför riskerade dem att ha på sig maskerna från det att de steg ut ur skåpbilen för att försäkra sig om att ingen kände igen dem. Nummerplåtarna till skåpbilen låg redan i den närmaste soptunnan.
”Idiotiskt att ha en parkering framför banken egentligen” tänkte Jonas med medan han drog lite på munnen i ett snett leende. ”Men positivt för oss.”
Som en mur gick de bredvid varandra med kapporna hårt knäppta runt vapnen. Med ett dovt slag med armbågen signalerade Jonas kompisen till höger om honom att de skulle dra vapen. Detta efter att ha fått ett likadant slag av ledaren som stod till vänster om honom. De två första vakterna innanför dörren i entrén hade ingen chans att dra vapnen innan de hade två gevärspipopr riktade mot deras hjärtan. De gav upp och Jonas två kompisar avväpnade vakterna från deras pistoler och använde sedan deras egna handklovar för att göra dem immobila. Samtidigt sprang Jonas och hans bäste vän in bland kontoren och kassorna medan de skrek för full hals:
”NER PÅ HOLVET MED HÄNDERNA BAKOM RYGGEN. JAG GISSAT PÅ ATT NI ÄR TILLRÄCKLIGT SMARTA FÖR ATT FÖRSTÅ ATT DETTA ÄR ETT RÅN!” Med sin pisotl riktad mot var och en i banken så frågade Jonas folksamlingen som en efter en la sig ner efter att han riktat pistolen mot dem:
”Vem är chef här?!”
Ingen svarade. Men det visade sig snart vem som var chef där eftersom en man, med en hög smäll, slängde upp dörren till det enda kontoret med väggar i byggnade medan han för full hals skrek:
”VAD I HELV…” Han avbröt sig när han fick syn på rånarna. I ett tappert försök att inte synas så slängde han sin in i sitt kontor igen. Men innan han hann stänga dörren så var Jonas där för att stoppa den. Med pistolen riktad mot mannens hukande kropp så sa Jonas:
”Jag gissar på att du är chefen över stället?”
”Chef? Nej nej, jag är bara en anställd…”
”Säkert, ditt kontor säger allt. Spela inte dum gubbe, vi är inte korkade.”
Jonas grabbade tag i mannen kostym och drog upp honom i stående ställning med överdrivet våld. Han hade alltid hatat kostymnissar, särsklit chefer som behandlade sina anställda som skit, vilket denna chef gav starka antydningar till att göra.

Snälla låt mig leva!” bönade mannen.
”Ifall du håller käften och svarar på våra frågor så kanske jag till och med gör det” väste Jonas genom sammanbitna tänder. Men att döda någon var inte deras stil och därför var det ett tomt hot. Men det visste ju inte chefen.
”Ifall du vill vara så vänlig att följa mig” sa Jonas i en falsk receptionist-liknande röst medan han drog den stapplande mannen bakom sig fram till de andra tre som grupperade vid kassorna. En av dem fyra höll koll på gisslan medan Jonas och de andra två pratade lågmält med varandra. Efter några sekunder så höjde ledaren i gruppen rösten.
”OK, så här är det. Du…” han pekade på chefen. ”…ska hjälpa oss att ta alla pengar som finns i kassaskåpen. Du ska göra allt vi ber dig att göra. Detta är allt du behöver göra, inga genvägar, inga utvägar, bara gör det annars dör du OK? Förresten, du behöver inte oroa dig för kassorna här framme, dem har vi redan rensat.”
Chefen tittade skräckslaget på honom och det såg nästan ut som om han trodde att ledaren skämtade, men han nickade till slut långsamt.
”Bra då förstår vi varandra” sa ledaren med ett leende i rösten. De fyra inklusive chefen började röra sig mot kassavalven medan en stannade kvar för att hålla koll på gisslan. Ledaren var i spetsen av gruppen med chefen under sin arm som om de var bästa kompisar. Jonas och hans kompis gick bredvid varandra på varsin sida om chefen och ledaren.

Kapitel 3

Malmö kl. 15.10 fredag 5/6 2014

Niklas kunde inte tänka ordentligt. Med en raånares arm runt sina axlar så skulle han lämna ifrån sig allt han hade jobbar för under dessa två år. Han ville inte att det skulle hända men vad kunde han göra?
”Jag vill inte dö, det borde dem andra förstå” intalade han sig själv. ”Vad är pengar jämfört med en människas liv?” Han nickade för sig själv i övertygelse. ”Jag, självklart ska jag ge dem pengarna så länge de inte dödar mig. Det blir som en lösensumma för mitt liv och alla andras här inne också!”
Men han hade sett en av de anställda ringa polisen så kanske, ifall han hade tur, skulle han slippa lämna ifrån sig något alls.
De var nu framme vid kassavalvet. Nklas hade bara varit här en gång förut under de två år som han jobbat här. Han hade aldrig behövt komma in dit fler gånger än så men han visste ändå lösenordet och hans ögon var självklart registrerade i databasen för att bemöta inbrott effektivare. Men vad hjälpte det nu när de hade honom fångad.
Mannen bredvid honom släppte armen från Niklas axlar och gick långsamt fram mot elektroniken bredvid valvdörren. Efter att ha studerat manickerna ett tag så viftade han fram Niklas. Med en hård knuff i ryggen så skyndade han sig fram till rånaren som tycktes vara ledaren över gänget.
”Titta in i den här” sa han kort och utan att vänta på någon reaktion från Niklas, tryckte han hans huvud mot ögonskannern. Niklas blinkade ett par gånger innan han hämtade sig från den plötsliga och brutala behandlingen och tittade sedan lydigt in i skannern. En text kom upp på touchskärmen bredvid och ett lösenord var nödvändigt.
”Skriv” sa ledaren till Niklas i en ton som antydde att detta var väntat och att det inte var något problem. Det var det inte heller eftersom Niklas skulle kunnat rabbla upp lösenordet om han så hade blivit väckt mitt i natten. Med en darrande hand skrev han snabbt in lösenordet och en text dök upp på skärmen: ”Acces Granted.”

De två rånarna som hade stått bakom niklas började vrida på valvdörrens dörrhandtag som gav med sig och med en kraftansträngning fick de upp dörren. Guldtackor prydde hyllorna längs med väggarna och en vagn specialtillverkad för att transportera guldtackor stod mitt i det stora och avlånga rummet.
”Vi har två minuter på oss” sa ledaren samtidigt som ett par polissirenet hördes ifrån framsidan.

Kapitel 4

Malmö kl.15.15 fredag 5/6 2014

Martin steg ur sin polisbil framför banken med pistolen dragen. Han beordrade de andra tre poliserna att avvakta framför bankerna tillsammans med honom. Än så länge hade bara två polisbilar hunnit dit men fler var på väg tillsammans med en förhandlare som specialiserade som på rån. Det var lätt att se in i byggnaden eftersom framsidans väggar var mestadels glas. Trots det hade de ingen fri sikt eftersom gisslan användes som mänsklig sköld framför kassorna och gången ner till det stora valvet. Men han ahde sett nnågon röra sig bakom gisslan men hade bara fått det till en person. Antagligen var de fler än en. Kanske två men tre var ändå det vanligaste numret. Plötsligt vaknade polisradion och han kunde höra sin kollega i högtalaren.
”Martin kom in!”
”Martin här” svarade han direkt.
”Några jäkla byggnadsarbetare blockerar en gata så de polisbilar som kommer från samma håll som jag kommer att bli försenade. Detta inkluderar förhandlaren som är i min bil.”
”Fan! Säg åt dem att ta en annan väg innan de hamnar i samma sits som di då!” svarade Martin ilsket. Kunde dem inte göra någonting rätt.
”Fan på dig själv” svarade kollegan. ”Dessutom är vi alla i en konvoj så tyvärr ers majestät, vi är alla fast här ett tag. Ta det lugnt, vi är där om typ tio.”
”Uppfattat” svarade Martin med en suck och la på förbindelsen. Han tittade på de andra tre polsierna som var där och funderade ett tag.
”OK, lyssna!” ropade han till de tre polsierna som vände sin uppmärksamhet mot honom, fortfarande gömda bakom polisbilarnas öppna dörrar. ”Ändrade planer, de andra kommer inte hit försen om tio minuter så det blir vi tre som får rädda dagen idag!” Poliserna log lite osäkert men blev sedan allvarliga igen när Martin fortsatte prata.
”Ni två stannar här. Du och jag” han pekade på polisen som åkt med honom i bilen. ”Vi försöker hitta en ingång på baksidan.”
Han stängde dörren till bilen och de begav sig iväg mot gränden till vänster om banken. De rörde sig snabbt och tyst. Gränden ledde sedan ut i en större återvändsgränd på baksidan av banken där transporter passerade in och ut. En mindre lastbil stod på baksidan med öppen baklucka. Martin kickade runt hörnet och när han inte såg någon så signalerade han till sin kollega att täcka hans rygg. De rörde sig rygg mot rygg och Martin kikade in i lastbilens utrymme. Det stod ett par lådor med öppet lock. En snabb blick visade att lådorna innehöll guldtackor.
”De har redan brutit sig in i valvet och är på väg att lasta ut allt innehåll viskade Martin till kollegan som nickade för att visa att han förstod. ”Ta din kniv och punktera högra framdäcket på lastbilen så tar jag vänstra.” De hoppade snabbt ner från lastbilen och smöh fram till varsitt däck. Martin punkterade med lätthet däcket med hjälp av sin kniv och han hörde luften i däcket på andra sidan pysa ut också. Men plötsligt hörde han en överraskad röst från andra sidan lastbilen, nära öppningen till lastbilens utrymme.

”Vad fan!”
”Polis! Lägg ifrån di vapnet och lägg…” En hög smäll hördes och Martins kollegas röst bröts mitt i meningen. Med is i hjärtat sprang Martin fram till bakre änden av lastbilen och mötte en man med rånarluva över ansiktet. Mannen vände sig hastigt om för att springa in i bankens bakdörr samtidigt som Martin höjde pistolen. Han avfyrade två skott som missade mannens vrist med en hårsmån innan han försvann in i banken. Martin hoppade snabbt över luckan till lastbillens lastutrymme medan han skrek i sin kommunikationsradio.
”Polis skjuten jag upprepar polis skjuten. Skicka sjukvårdare och ett par poliser för att hämta upp honom!” Martin hukade sig vid kroppen av sin kollega och kände hans puls. Han levde men hagelgeväret hade gjort stor skada på kollegans ansikte, armar och ben. Hans väst hade skyddat bra mot de spridda skotten och det var de oskyddade områderna av kroppen som var mest skadade. Som tur var var det dem mest vitala områderna som inte hade tagit skada. Martin försäkrade att kollegan fick luft och att han var så stabil som möjligt innan han sprang mot bakdörren till banken.

Kapitel 5

Malmö kl. 15.20 fredag 5/6 2014

Jonas vände sig hastigt om när han hörde skottet utifrån. Han tittade på sin vän men vred hastigt huvudet tillbaka mot korridoren som leder till bakdörren när han hörde två skott till, den här gången med en märkbar skillnad på ljudet av skotten. Sedan såg han den fjärde rånaren som nyss gått ut för att lasta fler guldtackor på lastbilen komma springandes. Ledaren, som varit upptagen av att lasta guldtackor kom springande ut från valvet.
”Vad händer?” ropade han till den springande kompanjonen. Rånaren som Jonas kände som Johan, svarade inte direkt utan först när han stod flåsande framför dem tre.
”Snuten!” san han. ”De har hittat lastbilen och vår flyktväg.”
”Vi vet redan att snuten är här pucko” svarade ledaren irriterat. ”Att de skulle hitta vår enda utväg är inte så konstigt eftersom det bara finns två men vi skulle ha varit ute ur stan när de väl hade hittat den.” Han verkade prata halvt för sig självt men spände sedan ögonen i Johan.
”Frågan är vad som hände?” sa han med eftertryck.
”En av dem riktade en pistol mot mig” började Johan långsamt säga som om han valde sina ord med omsorg. ”Han sa att han skulle skjuta tror jag så jag ehm…” Hans röst dog bort under ledarens gödande blick.
”Du sköt honom” sa ledaren förvånansvärt lugnt med sorg i rösten. Johan nickade. ”Dog han?” Johan nickade igen. En flämtning kom från den fastbundne bankchefen som såg helt förskräckt ut.
Jonas blev rasande.
”VET DU VAD SOM KAN HÄNDA PÅ GRUND AV DIG?” skrek han i ansiktet på Johan. ”DET ÄR INTE BARA DU SOM BLIR PÅVERKAD AV DETTA UTAN VI ALLA KOMMER BLI ÅTALADE FÖR MORD!” Han tog tag i kragen på Johan och ruskade om honom. Allt han ville göra var att slå till honom för sin idioti. ”Du hade bara behpvt vända dig om och springa in igen. Snuten skjuter dig inte så länge du inte skjuter dem ditt jävla pucko!”
Ledaren särrade på dem och sa stelt:
”Vi fortsätter med planen. Vi tar den här vagnen med guldtackor och springer ut innan förstärkningen kommer. Vi skjuter ingen mer!” sa han med eftertryck och tittade på Johan när hans det. De började småspringa längs korridoren med vagnen framför sig. När de tog den skarpa svängen innan dörren krockade de med Martin. Jonas som sprungit först drog i golvet med Martin under sig och de brottades med varandra medan de andra tre rånarna sprang förbi. Jonas fick till slut övertaget och slängde ifrån sig Martin innan han börade springa mot bakdörren. Han hörde polisen bakom sig ropa:
”Stanna annars skjuter jag!”
Men inga skott hördes när Jonas slängde sig ut genom dörren. Jonas förstod att förstärkningarna antagligen bara var runt hörnet när han kom ut. Men han visste, och hade alltid vetat, vad han skulle göra ifall allt gick helt fel. Han såg sin vän komma ut ur lastutrymmet och de shjälptes åt att stänga luckan till lastutrymmet. Med en blick till höger om lastbilen såg han polisen som blivit skjuten ligga orörlig nära lastbilens framhjul. Med en obehaglig känsla i magen grabbade han tag i sin vän och styrde deras steg mot lastbilens hytt. Då hörde Jonas fotsteg i den lilla gränd som ledde mot framsidan av banken samtidigt som polisen han brottat ner dök upp i dörröppningen. Paniken slet i Jonas men med en bestämd blick på sin vän så började de springa längs med gatan förbi den lilla gränd där de andra polsierna kom rusande. Johan fick dock totall panick och började springa mot gränden som ledde till skåpbilen och sprang rakt in i en polis som snabbt brottade ner och arresterade honom.

Martin skrek till de andra poliserna att säkra lasten och hans kollega och arrestera ledaren av gänget som förgäves försökte köra iväg med den punkterade lastbilen. Själv sprang han efter de andra två flyende rånarna. De tog till höger vid slutet av gatan men Martin knappade in på dem eftersom han var ensam. När han till slut tog höger vid gatans slut så var han inom skotthåll. Han höjde pistolen och ropade:
”Stanna annars skjuter jag!” Rånarna fortsatte springa så han sköt ett varningskott upp i luften som för att visa att han menade allvar. Men när han riktade pistolen mot rånarna igen såg han att den ena av dem hoppade bakom den andra rånaren, som för att skydda honom från eventuella skott. Men de fortsatte att springa. Snart skulle de vara framme vid nästa hörn och då var chansen liten att de nånsin skulle få tag på dem. Martin tog några snabba steg fram och tog sikte. Men han kunde inte förmå sig att skjuta, för han såg inte två rånare som försökte fly undan sina misstag utan han såg två vänner som försökte skydda varandra från döden.

Av: MartinJVK

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Synvinkel, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.