Åter pepprar du mej med dina stygga orättvisa ord
som är spetsigare än varje pil
och träffar mej direkt i hjärtat.
Dock smärtan, – den kann mej inte mera nå
ty min själ är kall och känslolös
och mitt hjärta vill ej mera slå.
Mödosamt klättrar jag över hala, bergiga klippor,
vandrar långsamt långs den steniga bukten,
och når den lilla gömda stranden.
Där finner jag en ädel Svan,
död liggande i den våta sanden
emellan tång och plast och gröna skärvor…..
Stackars vita svan!!
Har du flugit hit från fjärranland
för, att i ensamhet avliva
på denna trista, smutsiga strand?
Jag kände medlidandet stiga upp i mej
som en brännande låga,
och hela mitt inre fylldes med sorg och med plåga;
en äkta känsla, som jag för länge sen förlorat.
Uppriven satt jag mej ner, bredvid den vita svanen,
po en våt och mossbetäckter sten,
och urplötsligt brast någonting djupt inom mej
och jag började våldsamt gråta.
Jag grät om mej och jag grät om dej,
och jag grät om hela världen.
Rörd av denna mäktiga känsla
slöt jag stilla mina ögon,
och läpparna formades till en liten bön,
som lätt, som en fjäder i vinden försvann;
„Hej du, där oppe i himlen“, mummlade jag,
jag tackar dej, för att du, i min sorg och nöd
ger mej ditt hjärtegoda stöd.
I dag har du mej här bevisat,
att jag dock lever, och har än en gnutta hopp!
Därtill, att jag ändå kraftfulla känslor har
djupt gömda i min matta kropp;
men jag är inte DÖD!!