Svanen

Åter pepprar du mej med dina stygga orättvisa ord

som är spetsigare än varje pil

och träffar mej direkt i hjärtat.

Dock smärtan,  –   den kann mej inte mera nå

ty min själ är kall och känslolös

och mitt  hjärta vill ej mera slå.

 

Mödosamt klättrar jag över hala, bergiga klippor,

vandrar långsamt långs den steniga bukten,

och når den lilla gömda stranden.

Där finner jag en ädel Svan,

död liggande i den våta sanden

emellan tång och plast och gröna skärvor…..

Stackars vita svan!!

Har du flugit hit från fjärranland

för, att i ensamhet avliva

på denna trista, smutsiga strand?

 

Jag kände medlidandet stiga upp i mej

som en brännande låga,

och hela mitt inre fylldes med sorg och med plåga;

en äkta känsla, som jag för länge sen förlorat.

Uppriven satt jag mej ner, bredvid den vita svanen,

po en våt och mossbetäckter sten,

och urplötsligt brast någonting djupt inom mej

och jag började våldsamt gråta.

Jag grät om mej och jag grät om dej,

och jag grät om hela världen.

 

Rörd av denna mäktiga känsla

slöt jag stilla mina ögon,

och läpparna formades till en liten bön,

som lätt, som en fjäder i vinden försvann;

„Hej du, där oppe i himlen“, mummlade jag,

jag tackar dej, för att du, i min sorg och nöd

ger mej ditt hjärtegoda stöd.

I dag har du mej här bevisat,

att jag dock lever, och har än en gnutta hopp!

Därtill, att jag ändå kraftfulla känslor har

djupt gömda i min matta kropp;

men jag är inte DÖD!!

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (3 röster)
Svanen, 3.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.