Stockholm, Nutid.

Det var en stilla kväll, inget oväntat hände och inget oväntat förväntades att hända. Det var en kväll som alla andra. Ur det Karolinska Universitetssjukhusets fönster strålade ett varmt och behagligt ljus och som ett fridfullt vattendrag letade sig ljuset in i varje vrå runt sjukhuset. I varje fönsterkarm satt en femarmad ljusstake. De luminerade tillsammans inte bara tomrummen utan fyllde även varje person med värme och hopp. På sjukhusets tak satt ett par rödhakar runt ett värmeaggregat och tampades om att få den bästa platsen. En hane blev till slut segraren och log förnöjt för sig själv i den förlåtande värmen. Efter en stund tittade hanen runt och såg en flock av bedjande ögon och huttrande näbbar. Skamset tittade han ner på sin runda röda mage. Men till slut gav han upp sin stolthet och lät alla njuta av sjukhusets värme. Tillsammans burrade de ihop sig till en boll av fjädrar.

 

I parken söder om sjukhuset vajade granarna fram och tillbaka. En vindpust slog upp ett litet moln av snö som for vidare med vinden, men när vinden mojnade föll snön sakta ner till marken. Det gröna gräset och de vackra blommorna hade täckts av en mjuk och gnistrande filt av snö. Det mesta av snön var orört men ett par spår av små skor löpte förvirrat kors och tvärs över marken som Stockholms tunnelbanenät. Den lilla ankdammen som annars myllrade av fiskar och fåglar hade istället blivit en lekplats för barn men även vuxna som vill återuppleva sin barndoms förlorade stunder. En liten flicka i fluffig overall tittade förundrat på det stjärnklara himlavalvet. En fallande stjärna sköt hastigt förbi. Exalterat ryckte flickan i sin morfars rock och pekade upp mot himlen. Med ett leende på läpparna viskade flickans morfar till henne och med slutna ögon önskade hon sig det hon ville ha allra mest i hela vida världen. “En till dag med dig, morfar”.

 

Den lilla flickan öppnade ögonen och såg att hennes morfar stod bredvid henne och tittade upp i skyn. “Vad tittar du på morfar?” frågade hon. “Karlavagnen”, svarade han och pekade upp mot det svarta himlavalvet. “Är det där mormor sitter?” undrade hon. “Ja gumman, det är där mormor sitter”, sade han med en klump i halsen. Han kikade bort mot parkens utkant och såg ett par gestalter. “Kom gumman, jag tror farbror doktorn och mamma o pappa tycker det är dags för lite kvällsfika.”

 

Tillsammans började de gå tillbaka till sjukhuset och vid det här laget hade vinden börjat tillta. Den gamle mannen kände den isande,  antågande kylan genom sin tjocka yllerock och kunde inte undvika att tänka att denna bitande kylan var ett tecken från något. Något större än honom. “Hon är redo, men är jag?” begrundade han. Den lilla flickan i den fluffiga overallen började gå lite långsammare och smög bakom sin morfar. Hon böjde sig ner och försökte krama ihop en snöboll med sina tjocka, rosa tumvantar men kylan smulade snabbt sönder snöbollen. Men hon gav inte upp utan försökte ändå tappert slunga iväg snöbollen. Vid det här laget hade nordanvinden kommit ifatt henne och ett moln av snöflingor flög in i hennes ansikte när hon likt en olympiskt kulstötare försökte få iväg snöbollen. Även om  vinden slog henne i ansiktet ruskade hon bara av sig snön och skuttade kvickt ikapp sin morfar. “Det är magiskt vad en så enkel sak som iskristaller kan göra för ett barn.” sade han tyst för sig själv och linkade vidare.

 

Doktorn kallade ut flickans föräldrar och genom det lilla fönstret i dörren kunde flickan och hennes morfar se deras allvarliga miner. Doktorn tittade ner på det tomma pappret han höll i handen medan han talade med dem. Flickans föräldrar delade en bekymrad blick med varandra och han la en tröstande arm runt sin frus höft. Hon la huvudet på sin mans axel och tog upp en vit sidennäsduk för att torka bort mascaran som rann ner för hennes kinder. Doktorn kunde fortfarande inte förmå att titta sin patients anhöriga i ögonen utan tittade sorgset ner på sina vita skor.

 

Flickans fluffiga overall var slängd över elementet för att torka. En liten pöl hade formats under den på det vita, sterila golvet. Han satt nyfiket och tittade på vad sitt barnbarn ritade på sitt ritblock. Hon kladdade frenetiskt med en blå tuschpenna och försökte forma en himmel. I det övre hörnet tittade en gul sol fram och lyste på teckningens invånare. “Vem ritar du?” frågade han. “Jag, mamma, pappa, dig, mormor och Laban”, sade hon medan hon ritade en glad mun på Laban.

Efter mycket intensivt målande var teckningen färdig. Hon visade stolt upp den för sin morfar och likt konstnären som väntar på konstkritikernas dom tittade hon på honom med ivriga ögon. Den lilla flickan såg bekymmersamt på sin morfar när hon märkte att en tår långsamt rann ner för det gamla rynkiga ansiktet och till slut föll ner i hans knä. “Det är okej morfar, allting kommer att bli bra, snart kommer vi ses på karlavagnen tillsammans med mormor.” sade hon lugnt till honom. Han tittade på henne förbluffat. Få hade talat till honom med sådant mod. I synnerhet små flickor vars ålder man kan räkna på en hand. Senast han hörde något liknande stod han mittemot Sergeant Järvi med moderlandet i ryggen och femtusen ryssar i skottlinjen. Han satt där stum med öppen mun och uppspärrade ögon. Men hon satt bara där, lugn och harmonisk.

Hennes leende sträckte sig långt upp på hennes rosenröda kinder och i hennes ögon tyckte han, för en litet ögonblick kunna se, Magdalena. Hans hustru, hans älskade, som tycks ha lämnat en sista hälsning till honom genom sitt barnbarn. Han strök hennes kala huvud och med darrande röst sade han. “Kan du krama Magdalena från mig?” Den lilla flickan kramade om honom så hårt att han nästan tappade andan. Med samma lugna röst sade hon “Ja morfar, det ska jag göra.” Medan tårarna rann ner för kinderna omfamnade den gamle mannen sitt älskade barnbarn en sista gång.

Av: Toewe

VN:F [1.9.11_1134]
2.8/5 (10 röster)
Stockholm, Nutid., 2.8 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.