Spegeln

De blanka, endå oryckiga ögonen såg stint åt mitt håll. Tårar hade kursivt omfamnat de fylliga kinderna. Det oläkta såret som fortfarande vilade på din panna var lika märkvärdigt som det alltid hade varit. Du hatade det, allt och alla. Den motbjudande minen du bar var så mycket mer än bara en tom fasad, jag visste att du försökte dölja det. Du hade alltid försökt dölja din smärta. Den ovedersägliga rädslan skömd av din stolthet, ångestens oharmoniska sammanbitningar som fanns bakom ditt leende. Jag anade din vilolöshet, hur mycket du än dolde dina sömnlösa nätter bakom de mörklila gardinerna. Skuldmedvetet slöt jag mina ögon, jag sa att jag behövde tid. För visst behövde jag tid. Tid att förstå. Med en misslyckad oändlighet sökte jag efter det ljus du hållt förut, glimten som en gång oskyldigt bäddats i djupet av dina ögon. Men inget fanns kvar, allt du en gång hade var nu mer bara en evig spiral av bekymmer. Det som du behållt var det jag avskydde. De bortblekta fräknarna som en gång var tecken på din charmiga stojighet var nu bara betydelselösa prickar på din näsa. De spruckna läpparna bar inte längre det varmröda blodet som en gång nyttigt målat dina känslor på din underläpp.

Det väderslitna håret som ramade in dina ansiktskonturer. Jag hatade allt. Jag ville resa min hand och slå dig, hur skulle du reagera? Jag tog upp min hand, tänkte noga innan jag gjorde det. Och så slog jag. Jag kunde se dina kalla ögon som följde min hand. Men de var fortfarande kalla och frusna. Upprört reste jag handen igen, och slog. Den här gången ännu hårdare. Jag förväntade mig att du skulle reagera, men inget kom ur dig. Ingenting, inget skrik inte ens ett ord. Den kalla blicken stirrade in i mina ögon. Jag ville inte stanna här längre, jag ryckte upp dörren och började springa iväg. Jag ville bort. Bort från dig. Jag dök ner i min säng. Sängen var nog den enda platsen i världen där jag kände mig säker. Jag slöt ögonen och började tänka på dig. Jag undrar när det var som senast som jag sett dig le? Hade du någosin lett enda sen dagen med olyckan? Jag försökte skjuta bort bilden från mitt huvud. Jag ville inte minnas. Sömnen började långsamt ta över mina ögon. Lakanet var kallt mot min svettiga hud. Jag hade fått en mardröm om mamma. Jag bestämde mig för att gå och träffa henne idag. Jag struntade i frukosten, tog istället på mig skorna och började springa mot sjukhuset. Receptionisten glodde surt på mig. ‘’Hon är på röntgen idag’’. Det kändes som om stenen i magen föll ner. Det lugnade mig att hon fortfarande var vid liv. ‘’Det gör inget, jag väntar’’ mumlade jag fram. Hon himlade med ögonen. ‘’Nästa!’’ Jag satte mig på en stol som låg i korridoren. På vägen dit hade jag sett dig. Du sa inget, fast det var väl inte så konstigt.

Vi brukade nästan aldrig prata iallafall. Efter att ha sett mamma kände jag mig mer lugn. När skulle vi kunna prata som vanligt? Jag gick ut ur sjukhuset och började gå hemåt. Vägen som vanligtvis brukade ta 10 minuter att promenera, kändes idag väldigt lång. På vägen hem funderade jag på när det senast var som jag pratat med någon förutom receptionisten. När var det sist som jag skrattade? När jag kände mig stolt? Frågorna sköts upp en efter en i mitt huvud, men jag hittade inga svar. Jag sparkade av mig skorna och gick in i den mörka hallen. Jag såg att du väntade där, men jag ville inte se dig. Jag blundade. Det brukade jag alltid göra. Fast idag var det något som var annorlunda. Idag skulle jag inte öppna ögonen mer. Jag visste ju redan vad som fanns där. Jag hade sett det så många gånger förut, och nu var jag trött. Trött på dig. Trött på de kalla blickarna. Trött på de torra läpparna. Trött på det fula ärret. Trött på de våta kinderna. Var de våta nu? Jag undrade. Undrade så mycket att jag bestämde mig för att öppna ögonen för en sista gång, sen kunde jag stänga de igen.

Framför mig kunde jag se dig nu. Visst var kinderna blöta, det var det ingen frågan om. Men det var något annat som var annorlunda. Djupt inne i de kalla ögonen fanns det något. Jag kunde se mig själv.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (4 röster)
Spegeln, 3.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.