Sjöskummarna vid Marne

Det är en sträv förmiddag i mitten av december. Solen skiner bakom moln och en tät dimma ligger över den lerplätt som står i fokus för vår berättelse. Det är onådens år 1914 och mannarna har nyss samlats för elva fikat. Det är ett kyligt nästan ruggigt väder som trots soldatrockarnas varma omfamning ändå skickar kalla kårar från nacke till fot på den som befinner sig utomhus.

Men fänrik Pipestow McMullan hävdar att det är ett bra pipväder och därför lämnar männen vindskydden och samlas nere i den uppgrävda ränna till skyttegrav som löper sjuttio meter längs en ås i närheten av Marne. De hade alla gjort en tidig morgon och efter kort toalett och revelj ätit en enkel frukost på vändstekta ägg, tomat, ost, bacon, toast med sylt och te med socker och mjölk.

” Spartanskt månne men så är vi också ute i geografin” brukade soldat John Mackleboro Buckle säga innan han tände sin frukost pipa. Männen skrattade då alltid och stämningen tinade upp en aning. Just den formen av friskt sammanfattande kommentarer uppskattades av gruppen. Den gjorde dom starkare som grupp och definierade dom som soldater. Det var ju trots allt storkrig.

 

För just ett snabbt pipstopp efter frukost passar det bra med en kort pipa i alabasterträ medan som här vid elva fikat krävdes större rökdon. De flesta av männen brukade, med den måttfulla stillhet som ett liv ute i det fria kräver, plocka fram sina sjöskummare till elva fikat. Det bjöds på sju sorters kakor och kaffe ur den ståltermos som hämtats från beredskapsförrådet och så stod röken hög i skyttegraven. Rökpelare reste sig från sällskapets låga position och sammanslöt sig med dimman som strök lågt längs marken.

För den som vågade sig upp ur skyttegraven var sikten kort och vegetationen blöt och lerig. Bara hundra meter bort låg tyskarnas skyttegrav och på en stjärnklar natt kunde man se en och annan rökpelare även där eller höra ljudet av en tändsticka som dras mot ett plån eller någon gång till och med känna lukten av Berliner Pfeifentabak. Och även om man inte förstod språket kunde man följa även tyskarnas rutiner då den ena dagen påminde om den andra och även fienden måste äta, sova och röka pipa.

Männen var inte naiva men situationen absurd. Det här var ett allvarligt dödläge och en av konjak värmd soldat gjorde bäst i att inte med fredspipa i handen  trava över och hälsa. ”De är fienden, glöm aldrig det” sa befälet och så var den diskussionen över.

 

Efter elva fikat satt männen utslängda i varsin länstol i sin skyttegrav och tog igen sig. Morgonen hade varit tidig och vädret stramare än väntat. Pipestow, en man i plommonstop och vaxad mustasch, var först med att samla sig och fick rimlig fyr i pipan innan han öppnade munnen ” krig!” han lät ordet ta effekt medan han läppjade på pipan ”är verkligen en otrevlig historia”. Männen nickade och flera pipor tändes innan soldat Mackleboro Buckle fyllde i ”fruktansvärt!”. I skuggan av vindskyddet någon meter bort satt Melbury tryggt tillbakalutad i sin länstol med ansiktet dolt i mörker och endast den tilltagna pipans glödbädd gav flämtande vittnesbörd om det ansikte som där vilade. Men så lutade han sig långsamt framåt och ljus föll på ena halvan av hans ansikte. Gruppen blev plötsligt tyst och väntade andaktsfullt när Melbury, en lord hemma i England, med pipan kvar i munnen kort tog till orda ”ett helvete”.

 

Efter lunchen tittade solen fram och när Pipestow tittade ut ur vindskyddet efter den tupplur han alltid tog efter maten började det snöa lätt. En snöflinga hittade hans nästipp och han lät den betänksamt smälta och rinna ner i mustaschen innan han gjorde helt om och hukande tog sig in vindskyddet igen. ”Idag blir det inte mycket gjort” sa han lågt för sig själv och satte sig framför Melbury som ställt iordning ett parti schack och försett sig med en kupa konjak. Snart la sig en gemytlig dimma inne i vindskyddet när männen tände eftermiddagspiporna och någon spelade vinylskivor på skivspelaren som sprakande satte rummet i musik.  Det här var deras tid. Kriget därute fick vänta. Krig var som Melbury sagt verkligen ett helvete och det var trots allt var mans uppgift att härda ut. Dom var män, visst men också människor och människor behöver tid för eftertanke och pipa. ”En piplös man är en rotlös man” brukade Melbury säga och männen höll med. Ingen av dom var Gröngölingar och kriget var väntat. Men att de skulle fastna här kunde de aldrig anat.

 

John-Tom Thompson Justice en yngre man strax över fyrtio fyllde på sitt portvins glas och ställde sig i ingången till vindskyddet. Det snöade tätare nu och John-Tom höjde sitt glas som en dramatisk gest och skålade med snöfallet

”Vintern kommer mina herrar! Vi kommer nog inte hem till jul”. Melbury fyllde kallt i ” Kriga på julafton! Här skiljs männen från pojkarna”. Han verkade försjunka i djupa tankar och han tog djupa bloss på sin straight grain trädljungs pipa. Att männen hade olika pipor för olika tillfällen var självklart men Melbury var ljusår framför dom andra med det stora antal pipor han förde med sig i krig. I närstrid, en enkel majspipa, i skyttegraven under långa pass, en nykonstuktion av den klassiska kritpipan eller, när tid fanns för en långbänk, en sjöskummare vilket var hans personliga favorit. ”Utan tid för god mat och ett pipstopp slutar vi vara människor och blir djur” brukade han säga och i tider av krig och elände prövades dessa ord ofta.

 

Rutinerna såg ofta likadana ut dag för dag. Långfrukost vid nio, gärna med eftersits och tid för eftertanke. Fika vid elva och lunch vid ett. Sen sov de middag men var på benen igen lagom till den tidpunkt då lunch omärkligt glider över i Ala carte och männen gärna tog in en stärkande drink. Krig är ett helvete men det är ingen ursäkt för dåliga råvaror och undermåligt barskåp. ”Gå i krig med blöta fötter och konserver får tyskarna göra” brukade John Mackleboro Buckle säga när han serverade en av sina prisvärda portvinsstekar vid kvällsvarden. Kvällsvarden brukade stå på bordet vid sjutiden så att gott om tid fanns för läsning och andra sysslor innan läggdags vid elva.  Visst kunde läggdags dröja om männen dröjde sig kvar vid vindskyddets lilla bar för en extra drink till kaffet och kakan vid nio men överhuvudtaget trodde männen på rutiner i dessa prövande tider.  En skyttegrav var ingen plats för kaos och anarki och soldaterna däri måste vara skarpa, utvilade och motiverade, något Melbury kommenterade med ”en god bok för hjärnan, en pipa för själen och en kupa konjak för maskinen däremellan”.

En fortfarande fungerande telefonlina fanns framdragen till skyttegraven och blev ett centrum för kommunikationen med resten av världen inne i vindskyddet.

Telefonen bestod utav en jättelåda med lur och klyka ovanpå. Då den kunde ringa närsomhelst fanns där alltid en man stationerad. Ja i alla fall dagtid under rimliga tider och inte under mat eller fika pauserna.  En order kunde komma när man minst anade det.

 

När telefonen ringde under den sena eftermiddagen hade Melbury, stationerad vid telefonen, somnat och snarkade högt. Telefonens ringsignal var hög och Melbury slogs till medvetande mitt i en snarkande inandning. Pipan som han somnat med i munnen tappade han i uppvaknandet och aska föll på hans manchesterbyxor. Han svor högt innan han svarade med ett stolt ”Melbury, Lord Melbury”, det blev tyst några sekunder när mannen på andra sidan luren ställde sin fråga, något som bara hördes som ett mekaniskt mummel. Melbury lyssnade tyst samtidigt som han laddade om sin pipa med färsk tobak ”På västfronten?”, han läppjade tankfullt en stund på pipan innan han satte en tändsticka till tobaken, tog ett par djupa bloss och fortsatte ”intet nytt”.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Sjöskummarna vid Marne, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.