Sedan blir allt bra

Nadine Pevtsov hade aldrig varit en drastisk person. Det låg inte i hennes natur. Hon var uppfostrad till en god, lojal soldat som utan minsta tvivel följde sina order. Precis som alla andra.

En liten rynka uppenbarar sig mellan hennes ögonbryn medan hon stirrar på bandsågen. Det ser ut som om hon med ren viljestyrka försöker få föremålet att sprängas i luften. I snart tjugofem minuter har hon stått så, och i snart tjugofem minuter har sågen vägrat att bryta fysikens lagar.

Nadines panna glänser i det dunkla ljuset som tränger in genom garagets fördragna, solkiga gardiner. Det fjäderprydda vilar extra tungt mot hennes rygg idag. Två korta ögonblick av smärta, sedan blir allt bra. Lögnen är oförmögen att fylla henne med någon typ av övertygelse och ekar ensam i hennes huvud. Ändå envisas den med att försöka. Hopp. En mänsklig defekt hon helst velat slippa.

Trettio minuter. Först nu börjar hon med ytterst långsamma steg ta sig framåt. Lögnen har ändrat form och förkortats, består nu bara av fyra ord. Sedan blir allt bra. Denna gång väljer hon att tro på lögnen. Om hon inte skulle göra det, varför i helvete är hon annars på väg mot en bandsåg?

Ett svagt vinddrag breder ut sig i det trånga utrymmet när allt det fjäderprydda vaknar från sin slummer mot Nadines rygg. De mjuka ändarna stötter i väggarna, som i ett sista försök att fly. Ett sista försök att vara trogna sin herre.

Nadine låter pekfingret lätt borsta över ett par sågtänder och känner lättnaden omfamna henne när en mörk blodsdroppe kikar fram. Hon ryser lätt vid blotta tanken på en slö såg och börjar leta efter strömbrytaren.

Stesha Pevtsov förstår inte hur allt plötsligt kunnat vända. Ena stunden hade han varit på väg att hämta verktygslådan för att laga en läcka i badrummet, nu sitter han i bilen och förföljer en ambulans. Hur mycket han än blinkar, vill inte bilden försvinna från hans näthinna. Så mycket rött.

Det tjutande fordonet svänger skarpt och bromsar in vid den stora betongbyggnaden. Stesha parkerar slarvigt och definitivt olagligt, vräker sig ut ur den smutsiga Hondan och rusar efter de stressade sjukvårdarna.

En våg av maktlöshet sköljer över honom när han ser den unga kvinnan ligga fastspänd på båren. En vitklädd äldre kvinna möter akutläkarna och de utväxlar ord så snabbt att Stesha knappt uppfattar dem. Hans dunkande huvud gör inte saken bättre. Med underligt tunga ben springer han efter, men blir stoppad av ännu en vitklädd figur.

”Hon förs direkt till operationssalen, du kan inte följa med.”

”Jag… hon…”

”Är det en familjemedlem?”

”Va? Nej, nej… jag vet inte… jag vet inte vem hon är.”

Sjuksköterskan rynkar nästan omärkbart pannan, lägger en hand bakom Steshas rygg och börjar föra honom mot dörren som de andra just flugit in genom.

”Polisen är på väg, jag kan tänka mig att de har frågor att ställa dig. Om du följer med mig här så ska jag visa vart du kan vänta.”

 

Två timmar senare sitter Stesha ihopsjunken på den obekväma besöksstolen bredvid sjukhussängen. Fingertopparna masserar tinningarna på automation medan han betraktar den unga kvinnan. En sjuksköterska hade i all hast förklarat att de lyckats stabilisera henne, men att hon förmodligen skulle känna sig förvirrad när hon vaknade.

En fluga surrar tyst i den kliniskt vita taklampan. Stesha blundar och trycker fingrarna hårdare mot huvudets sidor. Även om det gått snabbt och smidigt, hade han aldrig trott sig behöva utsättas för ett polisförhör. Dagen verkar bara bli mer och mer surrealistisk och han tycker inte om det.

Han kikar upp på det stilla, anspråkslösa ansiktet igen, och möts till sin förvåning av ett par halvöppna gröna ögon. Inte så där dystert grågröna, snarare på gränsen till blå. Han sliter sig från hennes blick och ska just ropa efter läkare, när ett kvävt mummel lämnar hennes läppar.

“Förlåt, vad sa du?”

Kvinnan grimarserar och gör en ansats att sätta sig upp. Stesha höjer händerna, nästan som i en försvarsgest.

”Vänta lite, jag ska bara hämta -”

“Det fungerade inte.”

Han stannar till, halvvägs till dörren. Skäms över nyfikenheten som plötsligt retar honom, försöker få honom att sätta sig ner på stolen igen och inleda en konversation med den svaga kvinnan. Den skadade kvinnan. Kvinnan som nästan hade ihjäl sig på min bandsåg.

”Jag borde verkligen hämta läkare -”

”Det fungerade inte”, upprepar hon. Högre denna gång, som att hon trodde att Stesha inte hörde henne den första gången. Stesha står kvar på fläcken ytterligare någon halvminut, och makar sig sedan tillbaka till sängkanten.

”Ta det bara lugnt”, säger han lågt och tar frånvarande tag i hennes hand. ”Vad var det som inte fungerade?”

Hon verkar på något sätt nöjd över att ha fångat hans uppmärksamhet. Det rycker lätt i hennes mungipor och hon river med naglarna mot Steshas handflata.

“De är kvar. Alla är kvar. Det fungerade inte, alla är… bara lämna mig i fred!”

Stesha hoppar ofrivilligt till när hon skriker ut de sista orden och sväljer tungt.

“Ta det bara lugnt”, upprepar han och kramar hennes fingrar lite hårdare. Förmodligen helt meningslösa ord, hon skulle ha svårt att undgå hans klibbiga hand. Ändå låser han fast kvinnans ögon med sina egna och försöker tänka sig hur lugnet riktigt strålas över till henne.

”Vad heter du? Varför var du hemma hos mig och varför försökte du -”

”Pevtsov”, avbryter kvinnan. Skriket har trappats ner till en viskning, ändå känner Stesha hur varje levande cell i kroppen stelnar. Tungan känns som sandpapper och läpparna som bly, när han nästan spottar ut det ensamma ordet.

”Va?”

Kvinnan ser leende på honom.

”Nadine Pevtsov.”

Innan Stesha hinner säga något mer slängs dörren upp så kraftigt att rutan i det ensamma fönstret skallrar. Två uniformerade poliser eskorteras in av samma gamla vitklädda läkare som Stesha som hastigast sett ta med sig Nadine in för operation tidigare samma dag. Hon tittar från sin vakna patient till Stesha, och rynkar ögonbrynen.

“Jag trodde ni skulle meddela mig snarast om hon vaknade, herr Pevtsov”, säger hon bryskt och går snabbt fram till sängen. “Jag måste be dig lämna rummet nu, så att konstaplarna här kan få prata med henne i fred. Är det förstått?”

Även om det går mycket långsamt, lyckas Stesha på något sätt nicka och resa sig upp. Han möts av hälsande nickar från poliserna och inser först nu att det är samma unga män som hörde honom bara någon halvtimme tidigare. Det känns meningslöst att ens försöka sig på ett leende, så han lämnar bara rummet utan att vända sig om.

 

Stesha kan inte avgöra om han sitter i väntrummet i två minuter eller tre timmar. Genom de stora panoramafönstrena kan han se att grusplätten som kallas för parkering badar i ett mjukt, rött ljus och solen syns inte längre till. Mitt i alla bisarra tankar undrar han plötsligt hur många böteslappar som blivit fastklämda under Hondans trasiga vindrutetorkare. Två? Fem? Spelar det egentligen någon roll?

“Herr Pevtsov?”

Han rycker till och upptäcker att en av poliserna lyckats spatsera in i synfältet utan att han själv märkt det. Halsen känns fortfarande sandig när han harklar sig.

“Ja?”

Den unga mannen slår sig ner i fåtöljen bredvid. En stickande doft av rakvatten följer med honom och får Steshas näsa att klia. Han ser inte ut att vara mer än tjugofem, samtidigt som blicken tycks vara uråldrig. Stesha gissar att mannen har sett saker som ingen människa i hans ålder, ingen människa alls, borde behöva se.

“Jag vill att du förklarar något för mig”, börjar han och Stesha nickar kort. “Hur kommer det sig att du ljög för oss tidigare i dag?”

Stesha rätar på ryggen och ser häpet på konstapeln. Han hade förväntat sig en smärre utskällning för att ha riskerat en patients fysiska och mentala hälsa genom att inte kalla på sjukvårdare. Inte att bli kallad en lögnare.

“Vad pratar du om?”

Polisen ler lite och Stesha förmodar att han har hört exakt samma mening hundratals gånger innan.

“Jag tror du vet vad jag pratar om”, konstaterar han lugnt och lutar sig lite bakåt. “Du påstod att du inte har någon relation till den drabbade kvinnan.”

“Det har jag inte heller, vad är det du försöker -”

“Hur kommer det sig då att hon påstår sig vara din dotter?”

Av alla gånger Stesha tappat hakan under dagens gång, är det först nu den verkligen slår i backen. Under de senaste minuterna, timmarna eller vad det nu var hade tanken givitvis gjort anspråk på hans uppmärksamhet, men han hade trängt bort den minst lika snabbt som den kom. Utan att riktigt märka det själv börjar han långsamt skaka på huvudet

“Då”, börjar han, men rösten är bara en kvävd väsning. Han reser sig upp lite för hastigt och små ljusfläckar dansar konga på hans näthinna. Konstapeln följer hans exempel och lämnar fåtöljen. “Då skulle jag vilja att du förklarar något för mig. Varför i helvete skulle hon, denna…” han sväljer igen, “dotter, försöka ta… och med en bandsåg! En bandsåg! Jag… du…”

Stehsa protesterar inte när polisen varligt men bestämt trycker ner honom i sittande ställning igen.

“Varva ner lite, du får snart en hjärtattack.”

Även om det känns som om hela hans inre plötsligt fattat eld, tvingar Stesha ner några djupa andetag i systemet. Den unge mannen väntar ytterligare några ögonblick innan han åter tar till orda.

“Hon försökte inte ta livet av sig, om man ska tro hennes berättelse.”

“Uppenbarligen är hon en lögnerska utan vett i kroppen.”

“Kan jag få prata klart? Jag lovar att vi ska reda ut det här, men du måste ha tålamod.”

Helst vill Stesha bara gå hem och lägga sig och låtsas att den här dagen aldrig inträffat, men efter en stund nickar han ändå och polisen fortsätter.

“Hon försökte som sagt inte ta livet av sig. Hon försökte såga av sina vingar.”

Stesha kämpar emot impulsen att slänga händerna för öronen och skrika att han inte orkar mer. Ilskan och förvirringen byts ut av en lätt domnande känsla och har stirrar trött på konstapeln.

“Vingar?”

Han får en nick till svar. “Kvinnan som utger sig vara Nadine Pevtsov tror att hon är en ängel, en av guds soldater. Hon fick alldeles nyss en ångestattack för att hon svikit sin gud. Vingarna försökte hon kapa av i ett försök att slippa höra sina bröder och systrar skrika i huvudet på henne, men -”

“Det fungerade inte”, avslutar Stesha tyst och minns Nadines lugna röst. Polisen nickar igen. Deras blickar möts igen.

“Du måste tro mig,” säger Stesha och tar ett fast grepp om den andres axel. “Jag har ingen dotter. Jag har inga barn, ingen familj alls, jag bor ensam i huset, fråga mina vänner, här, jag kan ge dig deras telefonnummer och -”

“Ta det lugnt, herr Pevtsov. Jag har en känsla av att det här kommer lösa sig så fort vi får tag i en kontaktperson. Sedan blir allt bra.”

Sedan blir allt bra.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (4 röster)
Sedan blir allt bra, 4.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.