Sanningens ögonblick

- Jag älskar dig, säger jag nervöst.

Världen stannar. Nervositeten blir allt större. Ögonblicket känns som fastfruset.

Jag älskar dig. Hur sa jag något sådant? Vi har ju bara träffats i några timmar.

De bästa timmarna i mitt liv.

Jag tänkte tillbaka till hur det hela började. Jag och mina två vänner skulle åka gokart, något jag hade fått i födelsedagspresent en månad tidigare

När vi gick mot gokartarenan, taggade till skyarna, redo att racea fullt ut, kom du gående. Du och din kompis förstås. Hela haussen kring gokart liksom gled av mig. Du var det ända jag kunde tänka på

Plötsligt stod en av mina vänner vid din kompis sida och vinkade åt oss att komma. Jag joggade långsamt bakom min kompis till er. Han förklarade att de hade gått i samma klass på låg- och mellanstadiet. Jag lyssnade inte så noga. Jag var fullt upptagen med att iaktta dig. Jag kände lukten av din sommriga parfym och blev bländad av ditt gyllene hår och gnistrande ögon. Jag blev helt stel när du presenterar dig.

Efter lite sludder och nervösa andningar lyckades jag få fram mitt namn. Jag suckade besviket och kände mig helt förstörd, tills jag såg ditt leende. Det vackraste leendet jag någonsin skådat.

Självförtroendet steg när vi klev in i hallen. Dundrande motorljud dånade till hejarop och klappor. En i personalen går fram till oss frågar om vi är i samma sällskap. Han säger att vi max kan åka tre åt gången.

Alla sprang fram mot gokartbilarna, förutom du och jag. Vi stod tysta kvar och tittade på medans våra vänner slogs om att få den snabbaste gokarten.

- Du har inte en chans när vi kör, sa du kaxigt.

Nervositeten började släppa och jag började känna mig modigare.

- Vi får väl se, svarade jag lika kaxigt.

Vi satte oss på läktaren och speakern räknade retsamt långsamt ned. Jag sneglade på dig. Du var helt uppe i varv och skrek och hejade på din kompis. Själv försökte jag göra mitt som supporter och skrek några motivationshöjande rop.

Loppet blev kortvarigt. Det tog inte många sekunder innan min kompis skenat ut utanför banan och rakt in i ett stånd med godis. Helt tom och minst sagt förvånad hörde jag ett gapskratt bakom mig. Det var från dig. Vinröd i ansiktet och med händerna för ansiktet bokstavligen tjöt du av skratt. Och det var nog inte till din fördel när vi försökte be vakterna att inte slänga ut oss.

Tillslut stod vi där utanför gokarten och började försiktigt gå iväg. Alla var på dåligt humör och han som kraschade hade redan åkt hem. Ändå försökte du lätta upp stämningen. Jag blev fascinerad av ditt sätt att vara. Hur du ville få alla på gott humör.

Efter en stunds vandring kom vi till slut fram till tunnelbanestationen. När jag var halvvägs inne i spärren frågade du mig om jag var hungrig och ville gå till McDonalds istället. Även fast jag käkade en stor tallrik pasta carbonara precis innan gokarten och inte var det minsta lilla hungrig, sa jag ja. Det blev ju inte så att jag ångrade det när jag såg hur du lyste upp heller. När jag kollade bakom mig var våra vänner borta. Det enda ljudet man hörde kom från spärrvakten som pratade i telefon.

McDonalds låg precis runt hörnet. Inträngd av massvis med klädbutiker och frisörsalongen. Jag har nog aldrig sett så många frisörsalonger på samma ställe. När vi klev in på McDonalds blir vi träffade av den varma hamburgar lukten som finns.

Efter att vi beställt varsin meny satte vi oss vid ett liten bord. Jag tittade dig i ögonen. Jag blev som förtrollad av dig. När du sedan ställde dig upp. Gjorde jag det med, som per automatik. Jag tittade dig djupare i ögonen och sa det. Jag älskar dig.

- Jag har en pojkvän, svarar du kort.

Av: Torsten Winnerblad

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (27 röster)
Sanningens ögonblick, 4.0 out of 5 based on 27 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.