Profetian

Det värkte i magen. Sparken träffade rakt i solarplexus, och en ilande smärta sköt utöver kroppen – men jag fick inte spy, jag fick inte.
Så jag svalde den brännande sörjan ned i magen igen, och under ett tag trodde jag att jag skulle kvävas. Runt mig stod alla; mobbarna; nördarna, lärarna. De som gjorde dem en gemensam grupp var att inte en enda av de som stod där med ett brett leende kände någon som helst empati för mig. För den kristna. Ännu ett slag kommer flygande och den här gången träffar den så pass att jag svimmar av. När jag vaknar upp så är skolgården tom: alla byggnader är släckta och inte ett enda ljud hörs. Solen har gått ner och det är isande kallt. När jag försöker tag mig upp från marken hugger det till i fötterna och jag ser två stycken stora ärr rakt igenom dem. Blodet har torkat, vilket betyder att jag måste ha legat här länge. Med en illamående, förvirrad känsla haltar jag hem till barnhemmet St: Josephines. När jag kommer fram så är dörren låst, och jag anstränger mig för att kunna ringa på.

Miss Dorothy smäller upp dörren, och när hon ser mig så skrattar hon. Hon tar mig i örat, duschar av mig och tycks inte reagera på de köttiga såren utan kastar mig istället in i det dunkla rummet. När jag somnar så drömmer jag om ett barn som blir utstött, mobbat och trakasserat. Varje dag springer han gråtandes in i ett hus, och när han öppnar dörren så vaknar jag – pojken påminner om någon. På morgonen, innan någon har vaknat, så smyger jag ut och springer till den halvt nedrivna lilla kyrkan ute i skogen. Det är mörkt, kallt och såren bultar allt vad de har. Jag är ensam och rädd, men jag får en känsla av att någon förföljer mig.

När jag kommer fram till det lilla huset så går jag in, sätter mig mittemot de trasiga krucifixen och ber – jag ber om att få lämnas ensam och vara som alla andra. En aura tycks plötsligt omringa mig, och en röst hörs. Den är tyst och mörk, och ekar lite dovt mot träväggarna. Plötsligt tonas rösten upp, och jag hör hur någon säger ”Vid tider då tron tycks ha dött ut, så skall den utvalde bära vidare profetian igenom mörkret, och så skall tron växa fram och den store skall för de okunniga uppenbaras. Men han skall möta mörkret han själv, och så skall han också möta en plats bland de store.”Rösten ekar, och jag sitter kvar helt förstummad. Allting känns så främmande, men ändå så uppenbart. Jag avslutar min bön och beger mig hemåt med den rösten som gnager i huvudet på mig. Vem var det, och vad menade han? Jag hinner ta mig hem innan de har vaknat. Jag öppnar dörren försiktigt, smyger förbi alla de hemlösa barnen och sätter mig i min illaluktande, klaustrofobiska cell. På golvet ligger en bit hårt bröd kvar som en råtta gnagt på. Marken är fuktig, men jag lägger mig ändå ner och somnar.

Den här gången så har drömmen förändrats: den börjar med pojken som blir jagad igenom skogen och ställer sig vid porten, men nu hörs samma röst om och om igen och den blir högre och högre. Fåglarna flyger iväg och djuren försvinner. Ett dånande ljud hörs långt borta i skogen, och ett skrik ekar. När pojken kommer fram är huset nedrivet och förstört. Han sätter sig ned och gråter. Sedan vaknar jag upp, med en obehaglig smak i munnen och förvirring. När jag sitter i den lilla cellen så hörs de skrattande barnen, och en tv hörs. Den står på ”Fox news” och de pratar om jakten efter de sista troende. ”De sista troende människorna jagas nu ner och slaktas. Den som ringer in med en misstänkt religiös utlovas 150,000 amerikanska dollars.” ”För friheten!” skriker en man ut över folkmassan med hjälp av en megafon. Havet av människor svarar tillbaka: ”För friheten!”. Snart är det slut med mig, tänker jag. Snart överlämnar de mig och får 150,000, vad ska dem ha mig kvar för?

Föreståndaren för barnhemmet står plötsligt bredvid mig, Som så många gånger förr har hon lyckats smyga sig in i min cell obemärkt utan hänsyn till behovet av min privata sfär, så säger hon ”Hör du det, din smutsiga unge? Vi får pengar för att lämna dig till staten. Snart är det slut med dig, fattar du det?” ”– Ja, jag ursäktar för besväret frun, svarar jag.

När jag sitter där, frysande och fuktig i den mörka lilla cellen, så funderar jag över vad rösten kan ha menat. ”Vid tider då tron tycks ha dött ut, så skall den utvalde bära vidare profetian igenom mörkret, och så skall tron växa fram och den store skall för de okunniga uppenbaras. Men han skall möta mörkret han själv, och så skall han också möta en plats bland de store.” Veckor går, och jag faller in i en djup melankoli. Den återkommande drömmen tycks vara något längre för varje gång, och vid varje förlängning ser pojken mer skärrad och skadad ut av någonting man aldrig får se, utan bara höra, som stora dånande ljud och ilande skrik. Månader går, och den djupa depressionen tycks inte ha något slut. En morgon när jag vaknar upp så har polisen stormat in i barnhemmet och barn ligger avsvimmade och utspridda över golven. De har försökt ta sig in cellen, men något verkar ha hållit dem utanför.

När jag smyger ut så är allting nedrivet och där det förr låg affärer, parker och skolor, så var det nu bara ett enda kaos. Ett bombnedslag. Jag går emot ytterdörren, skakandes och samtidigt förvirrad över det hela: och då kommer rösten igen. Jag slår upp dörren, och en kall, isande vind drar emot min kind. Rädslan är i luften och långt borta hörs skriken av de få troende kvar som blir ihjälslagna av polisen. Plötsligt hörs sirener komma närmre, och blå ljus syns långt borta vid motorvägen. Slutet är nära tänker jag, och jag springer in i skogen för att be min sista bön. Plötsligt ser jag en folkmassa med stora plakat fyllda med hat, och jag ger mig iväg. Längst fram står en man med en spetsig, blodig treudd som leder det hela. Plötsligt ser han mig, och adrenalinet börjar pumpa. Jag springer för mitt liv, barfota, med den mordbenägna massan efter mig; och just där, just då ser jag en fågel. Den fågeln ser ut som precis den Jesus träffade på vid floden Jordan, då han fick insikt om sitt öde. Fågeln tittar in i mina ögon, och försvinner sen in flygandes bland träden.

Väl framme vid skogen har det hunnit blivit mörkt. Jag är rädd, det känns som om faror och hot lurar bakom varje träd, och för varje steg längre in i skogen jag tar känner jag mig mer och mer förföljd. Jag hade kommit undan folkmassan när jag svängde in igenom skolgården och förbi högskolan, men deras flåsanden hördes fortfarande vart jag än gick. Uppe vid molnen flyger fågeln. När jag kommer in i huset så känns luften torr, och det känns som om någon har varit här. Just när jag ska sätta mig framför krucifixen så hörs rösten igen. Utanför hör jag människor som har omringat kyrkan, och någon säger ”Jag såg honom springa in här just efter att vi hade gjort oss av med de andra.” Fotstegen utanför var aggressiva och dem kom närmare och närmare. Mina knytnävar är spända och min panna bultar.

. Jag ber min sista bön, och en tår faller ned på marken. Då kommer rösten igen. ”Då han utmärker sig själv som sonen, ska vägen uppenbaras inför honom, och så skall hans resa börja.”

Korset delas på mitten, ett bullrande ljud hörs samtidigt som dörren slås upp bakom mig. Där är han, ta fast honom!” Framför mig lyser ett starkt ljus, och jag springer in.

Jag vaknar upp på en stor, grön äng med högt gräs och åkrar. Luften är frisk, marken är mjuk solen skiner starkt utöver det dansande gräset. Jag känner mig konstigt stark, och mina fötter nuddar skonsamt och lätt mot marken när jag reser mig upp. Runt omkring mig så står stora trähus med terrasser. En flod rinner igenom och korsar landskapen ända bort till de höga bergen långt bort norrut. Plötsligt ser jag en flicka komma skuttandes; hon har en korg i ena handen och en flaska i andra. ”Hej, och välkommen.”

Vi har väntat på dig längre än du kan föreställa dig, Messias”
Kallade hon mig just Messias? Tänkte jag för mig själv.  ”Ursäkta, vad var det du sa att jag hette?” Frågar jag förundrat. ”Det finns mycket att förklara på lite tid, följ med mig” Säger hon. När vi kommer fram till det lilla huset så står ytterdörren redan på glänt. Inne sitter en man och en äldre kvinna och dricker te. Alla verkar redan ha vetat att jag skulle komma, eftersom att en kopp te och två bullar står framme vid ett litet bord. ”Vi har väntat dig länge, du utvalde” När jag hade frågat dem vad de menade med utvalde så hade dem tittat på varandra, och sen in i mina ögon. ”När sonen Jesus korsfästes på Golota så blev gud sårbar och djävulen skickade arméer med döda änglar för att förgöra honom. Efter att Jesus återuppstod och kom till himlen så hade Gud nästan besegrats, men Jesus hann precis rädda honom. Djävulen blev då så arg att han svor på att det heligaste landet av det heliga, Fortuna, skulle förgöras av hans oändliga arméer med döda hedningar och monster. Då lades en förbannelse över landet, som varken Jesus eller Gud kunde bryta. Det enda gud kunde göra var att utlova folket en ny messias som skulle besegra Lucifer och hans monster. Den, min vän, är du, och du befinner dig i Fortuna. – Så den rösten jag hörde som talade till mig förut, var det Gud? ”Det var Gud du hörde, och som du säkert också hörde så är vi i en svår situation” svarar den äldre damen längre bort i köket. ”Vi önskar att vi kunde förklara mer men det är brått, redan halva landet har blivit övertaget av mörkret och folk flyr ifrån Lucifers kompanjoner. Du måste tag med dig det här vapnet, men du får endast använda den då jorden skälver och mörkret själv skrattar.”

Jag tar krucifixen, stoppar ned den i fickan i de nya silkesbyxorna jag fått av damen. ”Du ska följa floden, över de stora bergen, och ta dig igenom den mörka skogen. När du ser ett rött horn som lyser så starkt att du blir yr, då har du kommit fram. Var försiktig, du har ett stort pris på ditt huvud och Lucifer vet om att du är på väg;”

– Ska jag ha någon vid min sida? Frågar jag. ”Ja, det ska du” – Vem då, om jag får fråga? ”Fadern kommer vara vid din sida och vaka över dig. Han är med dig i allt, även om du bara ser ett par fotspår i sanden. Ge dig av nu.” Vanligtvis hade jag svettats i min egen ångest, skakat av rädsla och förmodligen varit oförmögen att stå upprätt. Men nu känner jag mig stark, modig och medveten. Jag känner mig redan säker på vad som ska utföras, och jag behöver inte fråga någonting utan springer genast mot bergen. När jag kommer fram börjar det redan mörkna, och kylan drar fram. Långt bort hörs gråt och skrik. Plötsligt hör jag viskande röster.

”Lucifer har berättat – han är på väg” En annan svarar ”När gav han sig av?” Jag smyger förbi dem båda och gömmer mig bakom en klippa. När jag kikar över försiktigt ser jag två stora svarta änglar med röda bultande hjärtan. Deras vingar har gått sönder och på huvudena har stora horn växt fram. Jag smyger vidare, och kommer fram till ett hav. Långt ute på vattnet åker stora båtar runt.  Plötsligt börjar någonting dunka på andra sidan. Det skälver så mycket att fötterna domnar bort, och det stora havet jag trott var evigt åt alla håll delas nu på mitten.

Igenom havet går en väg, och vid slutet kan jag se en man ståendes med en stav. När jag ser mannen på närmare avstånd så känner jag igen honom, men jag kan inte komma på varifrån. Han välkomnar mig men säger att jag snabbt måste skynda och att satan håller på att ta över. Sen försvinner han in i havet. Snart så syns ett rött sken vid horisonten – den lyser så starkt att solljuset brann upp. Runtomkring går alla sorter av djävulens kompanjoner; döda änglar, ödlor, övergivna själar och hedningar som hade trotsat Gud och Jesus. När jag kommer ned för det sista berget och in i skogen så ser jag ett hål som leder ned i marken, och den tycks inte ha en botten. Överallt bland träden står monster och lurar, vilket gjorde det omöjligt för mig att ta den vägen utan att bli upptäckt. Min enda chans var om hålet gick under marken, och förbi skogen. Just när jag ska titta ned vart hålet leder lossnar lite lös sten och jag faller ned och slår i den våta marken. Det är beckmörkt och grottan tycks inte ha ett slut, men just när knäna börjar bli svaga så syns ett starkt ljus, men onaturligt ljus. Röster och skratt hörs överallt, och ibland kunde man höra gnagande.

Jag håller det Vapen som jag fått av den gode mannen jag träffat på tidigare, i ett stadigt grepp. Sakta går jag framåt. Ett steg i taget, till slut kommer jag fram. Det skrikande ljuset skär så starkt att jag är tvungen att blunda och känna mig fram. Skinnet bränner, ådrorna pulserar och den mordlystna elden hugger i ögonen. Plötsligt reser sig en stor brasa som fortsätter tusentals mil åt alla håll, och lågorna biter mot huden. Överallt ligger uppbrända lik och så luktar det också. Marken finns inte kvar längre, nu är det bara glödande kol och den snärtar till mot foten för varje steg. Så småningom slutar den också och ett stort gap öppnas. Just när jag tror att det är försent så ser jag änglar som formar en spiraltrappa ned. När jag sätter fötterna mot dem så skriker dem av smärta från mina brinnande fötter, men de håller ut och jag tar mig ned till en plattform. Ovanför mig stängs gapet och man kan höra elden lägga sig igen – nu finns ingen återvändo. När jag kommer ned står han där; och han skrattar. Hans förstörda och förvridna utseende hugger rakt igenom mig, och jag känner redan nu hans övertag. De stora röda hornen står ut och ljudet mot hans klövar som slår mot marken är öronbedövande. Plötsligt stannar han skrämmande nog upp; och allt ljus försvinner.

Ett tag var till och med tystnaden smärtsam, men sen brister han ut i skratt.  Ett skratt så hånfullt, så mordlystet att änglarna faller ned och brinner upp. Skrattet upphör plötsligt; och ljuset försvinner. ”Ditt svaga kräk. Vet du vem jag är? Jag är Lucifer, den enda som vågat trotsa gud. Jag är anledningen till all ondska, skåda mig” Sedan fortsätter skrattet. Just då kom jag ihåg vad den äldre mannen hade sagt: ”Du måste tag med dig det här vapnet, men du får endast använda den då jorden skälver och mörkret själv skrattar.” När jag tänker på det han hade sagt så börjar marken gå sönder.

En röst hörs: ”Han skall möta mörkret själv, och så ska han också vinna en plats bland de store.”Jag tar upp krucifixen, och den kastar ett ljus över Lucifer. I handtaget sitter en skrift.

”Mörkret skrattar. Han skall, under guds beskydd, höja korset och kasta rädsla över den fallne ängeln, och så skall smärtan bryta ut i ett skrik som skall sluka mörkret. Ljuset skall då resa sig, och synder skall förlåtas”

När jag läser texten så försvinner mörkret, och bredvid mig står mina föräldrar; dem ler, och jag ler tillbaka. Nedanför mig ser jag fadern, och hans ljus kastas över jorden.

”När tron tycks ha dött ut, så skall den utvalde bära vidare profetian genom mörkret, och så skall den allsmäktige, för de okunniga uppenbaras. Men han ska ta sig igenom mörkret själv, och så skall han vinna en plats bland de store.”

 

Ben Solimanaznavi, 13 år

VN:F [1.9.11_1134]
4.5/5 (2 röster)
Profetian, 4.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.