Person ur funktion

ag ville aldrig döda någon, men de fanns de som ville döda mig, därför var det här det enda rättvisa. Det här var något jag var tvungen att göra, inget tvingade mig till det hemska illdåd som väntade på att få ta sin plats, förutom jag själv. I varje skola finns det en elev som är som jag, utstött och hatad, någon som alla hellre vill ha död, någon som helt enkelt inte förtjänar ett liv som alla andras. Deras utsatta röster ska äntligen bli hörda, för ingen annan ser förutom jag. De hade tagit allt jag någonsin älskat, och de skulle äntligen få smaka på hämnden jag ruvat på så länge. De ska bli behandlade på ett lika brutalt sätt som de utsatt mig för, för vad hade jag någonsin gjort dem? Det enda jag gjort hade varit att existera. Jag lät så självgod när jag tänkte så för egentligen kunde jag inte hålla med, någonstans skrek mitt inre ”Det är ju dig själv det är fel på, det sitter i dig själv!” Som vanligt försökte mitt hat överrösta mitt osäkra självdisciplin och det var nog det som hade fått mig till det här från första början. Jag ville bevisa för dem, men också för mig själv att jag hade makten, att jag kunde härska över de som dekorerat mitt sinne med så pass skadliga tankar. Jag sneglade på mina darrande händer som följdes av mina randiga armar, det är min tur nu, tänkte jag övertalandes för mig själv.

Hur jag kommit såhär långt redan var ett under, ett tecken från ovan att jag skulle bli fri. I väskan bakom den låsta dörren till mitt rum låg vapnet väntandes på sin tur, medan jag med min mamma stod i köket och lagade mat. Det skrämde mig, jag var så ofattbart rädd för mig själv. Min kära mamma, hon hade ingen aning om vad hennes barn tänkte begå, hon hade heller ingen aning om vad jag utsatts för i så många år. Trots det kunde jag inte klandra henne för hennes ovetande. Ingen kunde rädda mig från det här ändå, bara jag själv. Jag gick till mitt rum och låste upp dörren, tvekade ett tag men lyfte sedan upp väskan och förde bandet på väskan runt min högra axeln. Andades in och ut, långsamt. Livrädd för vad som låg vilandes i min väska drog jag motvilligt mina ben mot ytterdörren. Jag harklade mig och tänkte på rättvisan som alltid hade varit så viktig, och om den faktiskt var så viktigt som alla påstod, då var det jag som var hjälten.

Fylld i tankar gick jag med tyngd igenom staden, mitt mål var i sikte. De som såg mig nu kunde inte se vad jag var på väg att göra, de var inte medvetna om att deras samhälle innehöll en livsfarlig mördare beväpnad med ett laddat vapen. Det var så lätt att förstöra någons liv, det var precis vad de hade lärt mig. Plötsligt var jag där, och rädslan var nästan borta. Bara av att se den gråa stora byggnaden fylld med människor jag hatade så var allting helt plötsligt självklart, det här var vad jag skulle göra.

Jag gick igenom korridorerna medan jag ivrigt letade på dörrarna efter min klass. Helt plötsligt placerades en sval hand mot min axel. Jag blev så rädd att jag kved till samtidigt som jag vände mig om. Mina ögon fick se en mycket omtyckt lärare, hon som alltid hjälpt mig, faktiskt den enda som brytt sig det minsta lilla, men jag vände mig om för att fly från hennes röst, jag ville inte höra.

 

Jag vred om låset, försäkrade mig om att dörren var låst och satte mig sedan på toalettstolen. Tårarna började samlas på baksidan av mina ögonlock medan jag våldsamt slet tag i rötterna av mitt hår. Minnesbilderna spelades hastigt upp inom mig, allt från samtal till beslut, till hårda slag mot huvudet till blodet från min egna kropp. Ångesten kastade sig över mig och bidrog till mitt nästa dåd när hatet mot mig själv slog till i hjärtat. Jag ställde mig upp samtidigt som ilskan tog över, det var inte längre jag som styrde min egna kropp när min näve kraftfullt slog i reflektionen av mig själv. Tusentals skärvor och glassplitter spred sig i luften och jag rasade ner mot golvet för att ta skydd mot mitt egna vrede. Kvar på det hårda golvet blev jag i flera minuter, rörde mig inte en millimeter medan jag förskräckt väntade på att någon som hört smällen skulle komma och rycka i det låsta dörrhandtaget. Men ingen kom.

 

Klockan började närma sig ett när jag bestämde mig för att lämna toaletten jag sökt skydd i. Trots vad som hänt där inne gick jag oberört ut och lämnade dörren på glänt. Jag var lika bestämd som innan men jag var åter igen livrädd för vad som skulle ske. ”Jag måste vara sjuk.” Mumlade jag tyst för mig själv samtidigt som mina kallsvettiga händer greppade pistolen. Dörren till mitt klassrum slogs upp av mina egna slutsatser och mina tomma ögon bländades av ljuset från fönsterna på andra sidan dörren. Jag rensade bort alla benådande tankar som fanns kvar och ersatte de med syftet. Jag hatade dem, jag hatade dem, tänkte jag för mig själv, jag hatade dem.

 

Med vapnet riktat mot ett dussintal förskräckta ögon var jag beredd att trycka på den avgörande avtryckaren. Jag var ett fingertryck ifrån den hämnd jag ville ha, bekräftelsen, beviset på att jag var starkare och mäktigare. Men när jag stod där och såg på alla de mest hatade ansiktena så kom en annan mycket välkänd form av hat, hatet mot mig själv. Panikslaget sänkte jag vapnet och brast ut i gråt, jag ville släppa vapnet men det var som fastklistrat i min hand.

Jag sprang stapplandes ut ur klassrummet och sedan igenom den långa korridoren för att slutligen nå ut ur den djupt fruktade byggnaden. Jag ville inte dö, men jag var så svag, precis som de alltid hade sagt till mig. Mitt liv var mindre värt, det var så de hade menat när de slagit ner mig mot marken och prytt min hud med blåa märken. Jag har alltid försökt att inte tro på vad de försökt förmedla, men nu förstod jag vad de alltid hade menat och hur sant det hade varit. En sån som jag är farlig för världen, en sån som jag ska inte leva. Jag granskade förskräckt vapnet i min hand och insåg direkt att det var dags att rädda världen. Pistolen, som nu var riktad mot mitt egna huvud, var hjälten i den här berättelsen, tänkte jag som sista tanke innan jag räddade världen från ett värdelöst missfoster, en människa som bara förtjänade döden.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.