Påminnelsen

Himlen öppnade sig. Och ner började de vita kristallglittrande flingorna att falla.

Hon tittade upp mot himlen och tog strax fram mössan och drog upp dragkedjan till jackan.

Hon ville inte bli påmind.

Det var en kall vinterdag i december. Snön hade brett ut sig över landskapet och lagt sig som vita vingar över marken. Hon tyckte att det var ganska fint med snö. Det är som att gå på himlen fast på jorden.

 

Det knarrande ljudet under fötterna. Träden som är täckta av snö. Och barnen som ivrigt springer runt och leker och bygger snögubbar.

Vintern ger harmoni och lycka.

Iallafall för dem flesta.

 

Hon kollade på klockan, 17.44. Det var bara en kvart kvar. Bara en kvart kvar innan det var dags .

Hon började öka takten. Hon ville ju inte komma försent.

 

Tankarna snurrade runt i hennes huvud. Det var som att hjärnan ville att hon skulle tänka på det, för att bearbeta det. Men hon blockerade det. Dem sista femton minuterna skulle inte få gå till att tänka på det.

 

Det började blåsa och snön virvlade runt hennes rosenröda kinder. Hon kuvade ihop sig ännu mer och drog upp kapuschongen. Hon ville inte bli påmind.

 

På ett mystiskt vis lyckades det ändå hända. Snöflingan hamnade på hennes hals. Hennes varma kroppstemperatur gjorde att den sakta började smälta och rinna längs ner hennes nacke och hennes rygg.

Hennes nervsystem registrerade omedelbart den omedvetna händelsen.

 

Hon kunde inte låta bli. Det var som om att hennes hjärna skrek efter att få lov till att tänka på det. Varenda cell i hennes kropp skrek. Sakta smög sig tanken fram och då fick hon det. Påminnelsen som hon aldrig någonsin kommer att glömma. För den är fast. Fast i varenda hjärncell som hon bär på.

 

Hon började höra hans röst. Hans mörka obehagliga och oroväckande röst.

Hon kunde nästan känna hans händer som smög sig försiktigt ner längs hennes rygg och ner till hennes rumpa. Hans stön som skiftade från öra till öra.  Känslan av att hon inte hade makten att bestämma över sin egen kropp gjorde att hon bara ville krypa ur sig själv. Försvinna från sig själv. Vem skulle någonsin vilja ha en kropp som är berörd? Berörd på fel sätt. Tagen på. Tagen på som att  det tillhör någon annan.

 

Hon kunde inte kontrollera sina känslor. Dem bara kom. Hon kände hur ögongloben började fyllas med tårar. Hon ville bara gråta. Få ut alla sina känslor och tankar. Men hon var tvungen att vara stark. Tvungen att hålla ut. Han skulle inte få se hennes svaghet.

 

Bakom krönet kunde hon se det. Den stora svarta byggnaden som hon snart skulle beträda.

Hon var tvungen att be vakten om att öppna dörren för att komma in. Han bad artigt om hennes namn och adress. Vem som helst skulle inte få komma in. Bara de utsatta och de hjälpande skulle få komma in. Personuppgifterna stämde överens och hon gick in.

 

Hon gick upp för den stora trappan. Däruppe möttes hon av sin mamma. Om det inte hade varit för henne hade hon inte varit här nu.

 

Dörrarna öppnades och de gick in och satte sig.

Det var ganska högt till taket. De stora gardinerna gjorde att rummet fick lite nyanser.

Dem bad henne fylla i en enkät och ett godkännande. Likadant fick hennes mamma göra.

 

Snart var det dags.

 

Högtalarna sattes igång och ropade ut alla namn.

Tillslut ropade dem upp hans namn. Det blev helt tyst i salen och hennes blick blev helt stel.

 

”Michael Jansson var vänlig att beträda rummet”

 

Portarna öppnades och ut kom han.

De mötte varandra i en blick.

Hon var skräckslagen. Att se honom gjorde att hon bara vill fly. Fly bort från allting. Men hon visste att det inte skulle gå. För vart hon än skulle fly skulle hon alltid ha den påminnelse som skulle påminna henne om hur hon tillhörde någon annan.

 

Av: Simone m bang

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Påminnelsen, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.