Översvämningsåret

Det behövdes att ta många år innan översvämnings året skulle komma tillbaka. År fyllda med sorg, ångest och händelser och en himmel alltid fylld med moln som inte var långt från marken. Och dagar som började med dimma i timmar av ebb och flod när åar tog allt med sig längst bort ut i havet och när de skulle komma tillbaka så hade natten kommit igen. Natten som täckte även den underliga båten som låg på grund vid ån bakom husen och bakom järnvägen och bredvid slaktarhuset.

Jag gick i fyran. Jag och Mohamad Hosein och Hooshang. Det fanns någonting mellan oss, en ständiga närvaro av en känsla, en vänskapen som många år skulle gå, översvämnings året också för att dess tomma plats skulle kännas i hjärtat. När vi aldrig mer skulle se varandra igen.

Vi alla satt på en gård med åtta rum i och i varje rum bodde en familj. Man hade delat gården i två delar, med tunna plåtskivor i mellan. Vi och moster Kaniz och Dey Fazel (Fazel’s mor) och Khaloo i den ena; Hooshang och Mohamad Hosein tillsammans med sina familjer och Mah Yusef och hans fru innan översvämningen kom att ta honom med sig för att aldrig komma tillbaka; och Mash Soghra och hennes man som aldrig fick några barn också i den andra.

Moster Kaniz var också änka. Från många år tillbaka. I svält året hade hon gått hit tillsammans med många andra från Bandar ( Bandar Abbas vid Hormuz sundet i persiska viken). Om alla andar hade lämnat allt för svält, så hade moster Kaniz lämnat det för kärleken. Kärleken som när den en dag släcktes bort under vagnarnas hjul på järnvägen, så såg hon sitt förfallna liv i en ram av en bild på en kurdisk man med guldfärg mustasch med ögonen i en sorgliga färg som tog kvarlämnade askan av denna kärlek till åarnas likgiltighet med sig. Det enda minnet av denna kärlek var en flicka som blomstrade sakta i varje morgon, innan åarna skulle försvann sakta i skymningen igen att sätta hennes ansikte i den mystiska månsken färgen.

Dey Fazel var blind. Kanske därför hade hon ingen kontakt med någon. Fazel var i vår ålder men gick inte i skolan. Alltid när hennes gamla mor – kanske i våra ögon – skulle ut och på dassen, tog Fazel hennes hand och drog henne efter sig i gården. När Fazel inte var där, något som hände ofta, så gick hon som en vilsen spöke i gården och ropade: Fazel, Fazel och när hon inte hörde något svar, förbannade hon Fazel.

Far arbetade liksom Khaloo och andra män på Hamnkontoret och var alltid i havet. När han kom tillbaka från havet så satt han framför spegeln som färgen på baksidan av kvicksilvret hade tappats lite här och där, och rakade sitt två-tre veckors uppväxta skägg. På skymningen satt han tillsammans med Khaloo till långt på natten och pratade och rökte vattenpipa. Ibland också när Khaloo sjöng ”Sharveh”, det var som om jag hörde det i sömnen eller när jag var vaken som om det liksom kom långt ifrån och fyllde hela rummet. Innan det skulle ta vägen ut till åarnas mörka och sorgliga natt och sedan försvann. Alltid talade de om då de var unga och om havet som bevarade deras oändliga minnen, något som inte var som nu. De letade och letade efter minnenas försvunna stad och när de inte hittade det, även då de satt i terrassen och drack också något, då såg de bara att lyckan var den främmande båten som satt i grund vid ån.

Mor och moster Kaniz satt i terrassen som drogs från Dey Fazel’s rum och fortsatte efter vårt rum till andra rummen i andra gården också. De satt och tvättade kläder och öppnade sitt hjärta för varandra, oändligt. Som om det inte fanns annat i världen.

Ibland när far kom från havet så hade han med sig tidningar från båtarna. Far var sjöman först och sedan blev han kapten på en liten båt som de själva kallade ”Pilotbåt”. I havet gav de lotsar till båtarna att lotsa dem i största ån in i hamnen och till kajplatsen. Eller när en båt hade lämnat hamnen att fortsätta vidare till andra hav så tog de lotsen från båten. Tidningarna hade bara blivit till vår värld. I de fanns prinsar som även åarnas närvaro av bedrövelse inte kunde ta bort de från våra tankar. Det fanns små och vackra hus med en bakgrund av det gröna landskapet och ängar som var fyllda med olika blommor av olika färg och slag. Blommor som vi varken visste vad de hette eller vilken doft de hade. Det fanns skyskrapor bredvid redd med klara blåa vatten, som om de hade himlens färg i sig. Båtar som när de var framme stannade i redden och väntade på att de skulle in till kajplatserna. Kajplatser olika från våra som låg till vänster om våra hus. Det fanns en skog fylld av höstens löv och en vacker flicka som gick långsamt att försvinna bland alla träd i skogen och som lämnade för alltid efter sig en kär och ensam pojke i sin oändliga längtan. I en tid som var oändlig. En tid som ju mer det gick, desto  mer den försvann i våra gamla tidningar som blev mer blekta.

En dag när vi kom hem från skolan så såg vi att en uggla satt uppe på den högsta byggnaden i Basaren. På ett två vånings hus.

– Jag kan slå vad om att basaren brinner igen.

– Kolla, den är inte alls rädd att flyga.

– Det brinner kommer att brinna i basaren igen. Jag har sagt det.

och när Hooshang sade:

- Titta, den blinkade igen med vänster ögat

så såg jag att fågelns vänstra öga var mot våra hus och mot järnvägen som alltid stod en tankervagn där med Karoon’s (en sötvatten flod i sydvästra Iran och i Khoozestan provinsen) sötvatten från Ahvaz (provinsens central stad) och som vi gick och hämtade vatten med våra bleck och fyllde i våra stora tunnor med. Ugglans vänstra öga var mot slaktar huset som var vid en å bakom järnvägen.

Alla hus och affärer i basaren och runt omkring bestod av käpp och virke. Vår klasskamrat Khorrampour’s hus låg där också. En dag då vintern hade visat sin ankomst tydligt och molnen hade blivit mer och tätare, fast det inte regnade än, det var på efter middag då vi kom hem från skolan när vi såg ett tjockt rök som gick upp från basaren och som täckte hela basarens svängrum. När vi var framme så hela basaren hade brunnits ner. Även en del hus omkring liggande. Och elden som hade tagit allt med sig så höll den på att brinna ner de sista kolonnerna också i tvåvånings huset till aska. Khorrampour’s barack hade försvunnit innan dess. Som om den aldrig fanns. I skymningen när vi hjälpte till att hitta hans systers mynt hon hade samlat i en spardosa, då de brände våra toppfingra så kände vi att de var verkliga och ingen illusion. Sedan dess byggde de igen ett nytt hus av trä fast hans lilla syster försvann i molnen som satt tätt varandra och aldrig kom tillbaks. En skymning trots att det var låg vatten och åarna var tomma, när vi såg havet kom och innan det fyllde vår kamrats ögon inte gick tillbaks förstod vi. Och sedan innan Khorrampour skulle springa och försvinna bakom husen så såg vi bara underliga båten var kvar. Vid ån tom och grundad i lera. Far och Khaloo var i havet.

En dag när jag kom från leken hem och kom in i gården så såg jag mor och moster Kaniz som tvättade kläder igen för hand i tvättbaljan. Molnen stod uppe så nära. Mor rökte vattenpipa också samtidigt och också talade med moster Kaniz. Det var som om tiden hade stannat tungt och tyst i närvaron av molnen

– Det är som översvämnings året.

sade mor och jag kunde komma ihåg även om molnen inte fanns:

” Du var bara sex-sju månader gammal. Vattnet hade kommit upp till midjan och även högre. Översvämningen hade tagit alla hus. Din far var i havet. Ensam kunde jag få tag i tvättbaljan och lade jag dig in i det…”

Mor hade tagit min store bror på ryggen. Därför bara jag hade rest till alla hav och kommit tillbaks. I tvättbaljan som mor alltid tvättade kläder i. Jag hade rest till Meleivar (en hamnstad i Indien) och till andra stränder, där far hade rest med små träbåtar då han var ung, och hade kommit tillbaka igen

”… jag hade din bror på ryggen hade fast tag i tvättbaljan för att vattnet inte skulle ta dig med sig och gick till järnvägen och till alla andra som hade samlats uppe i en vagn. Alla hade allt de hade fått tag i med sig in i vagnen. Jag vet inte hur på en gång avlägsnade din bror från ryggen och när jag skyndade mig att få tag i honom då hade då gått i väg. Så långt från mig trodde jag att jag blev rädd att förlora dig. Det var bara hav då.” Ett hav som hade tagit Mah Yosuf med sig och hade aldrig lämnat tillbaka. Men jag hade kommit tillbaks. Från Zinzebar och andra stränder långt bort bara för att försvinna igen nu när jag var fyra år gammal och mor hitta mig i Zaar ceremonin (en ceremoni våra landsmän som ursprungligen är afrikanska har och som dansar och sjunger till de övergår i en annan tillstånd och som ibland svimmar).  ” afrikanerna tog araber hit från Zanzibar och som såldes till våra affärsmän, jätte länge tillbaka. Det här är från många år tillbaka” berättade far. Deras kvarter var bara några steg från oss. Mor hade virrig och desperat tagit mig bort därifrån för att ” inte Zaar skulle gå in i min kropp”.

I översvämning året hade man igen fått tag på sina grejer som efter att vattnet hade sjunkit kommit tillbaks till varje hus men Mah Yusof hade inte kommit tillbaka. Därför kom Mah Yusofs änka också ibland till vår veranda och satt tillsammans med mor och moster Kaniz för att lämna den tidlösa plågan till åarnas skymning med tårar. Innan den skulle för alltid lägga sig tungt på hennes hjärta.

Man kastade ut Khorrampour ur skolan senare. En dag när han bråkade med ordningsläraren (vi hade förutom våra andra lärare en ordningslärare också som skulle hålla ordning i skolan) kastades han ut ur skolan och kom aldrig tillbaks. Några dagar innan hade vi träffat honom dyster bakom järnvägen som var då vi lekte

– Min syster skulle begå självmord vi hann innan det och hindrade henne. Även själv…

då sprang jag och Hooshang till Mohamad Hosein som kom från andra hållet. Han gick på ett av spåren och hade öppnat händerna till båda sidor för att hålla balansen. Sedan sprang vi efter honom till basaren. Bakom bageriet hade en del samlats runt något. Vi öppnade väg genom fötter och händerna. Mitt i en cirkel hade en man satt huvudet på marken och hade fötterna uppe och lät som en katt

– Han var bagare i Abadan (en stad i södra Iran).

– Han har kastat en katt i ugnen som har blivit så.

– Det är katten som har gått in i hans kropp…

och så fort någon gick och drog en linje på marken runt honom så kom hans fötter ner sakta, sakta. Sedan satt han och tog knäna mellan händerna. Till dess hade dagen också gått tillbaks in i nattens embryo. Innan några mynt som låg runt omkring på marken hade förlorat sin färg. När jag gick tillbaks hem så var gården fylld av rädsla och mörker och Dey Fazel gick som en vilsen spöke. Då stannade jag inte och sprang till vårt rum.

Far som hade kommit tillbaks från havet igen sade att vi skulle flytta. Till en ny plats och utanför åarna, till en öken som i sin tur skulle bli fylld av våra förtroliga minnen.

Det var på morgonen och mor höll på att plocka fram små saker vi skulle ta med oss. Trots dimman så var det också duggregn. Det hördes röster utifrån och när jag tittade så såg jag att en del som blekta skuggor sprang till något håll. Det tog inte så långt innan Hooshang ropade på mig och jag sprang in i gården. Dey fazel ropade igen förgäves på Fazel som inte var hemma. Alla sprang till järnvägen. Dit slakt huset låg. Jag och Hooshang sprang också till järnvägen och försvann i mängden och gick inte längre fram.

– Stackars unga…

sade någon och jag tittade inte att se vem det var. Våra ögon letade i duggregnet att hitta slaktar huset som var täckt i dimman än att hitta efter ord.

- … han har hängt sig från taket i slakt huset förra natten

vem det var kunde jag inte veta. Jag vet inte nu heller. Jag vet bara att havet kom och gick över våra huvuden i volymen av dimma och regn, över Khorrampour’s också som stod några steg från oss och över allt och på vägen tillbaks tog det bara slakt huset med sig och gick genom de oändligt många kurviga åarna och förbi underliga båten också och kom sedan aldrig tillbaka.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Översvämningsåret, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.