Omättat ockra på fingrarna

-       Blunda, jag ska måla av dig!

-       Varför?

-       Gör det bara!

-       Okej; okej; så!

Jag ser dig! Under mina ögonlock.  Jag ser hur dina mjuka och lekfulla penseldrag sammansmälter med kroppens ivriga och vacklande rörelser. Med penseln i handen stryker du undan en tjock hårlock ur ansiktet och lämnar lite omättad ockra kvar med den. Jag blir skräckslagen varje gång du fattar penseln. Jag vet att du vilar din genomträngande blick på mig så fort det blir tyst.  Jag vet att du ser rakt igenom mig. Men jag sitter kvar med slutna ögon. Jag ser redan dina vackra ögon stirra på mig; under mina ögonlock. De påminner mig om gryningen i somras på väg hem från torget. Jag valde att stilla beundra soluppgången, samtidigt som molnen sakta skingrades.  Solskenet spred sig över den klarblåa himmeln och täckte den som en tunn ljusgrön sjal, precis som den där sjalen du täckte den livlösa pojken på torget med.

-        Du är typ snygg…

-        Håll käften du!

-        Blunda!…

-        Okej. Nu blundar jag… på riktigt alltså.

Håll käften! Varför sa jag så?  Jag skulle inte ha sagt så, men varje gång du yttrar något så försvinner jag. Jag låtsas vara någon annan och får aldrig säga det jag egentligen vill säga. Är det så för dig med? Jag hann se det krulliga håret som hänger viktlöst på dina axlar. Jag såg läderjackan också. Samma läderjacka som du lånade mig när aprilvädret överraskade oss i skogen med spöregn.  Jag hade shorts och linne på mig.  Innan jag hann säga ordet så bekläddes mina axlar med din jacka. Jag insåg aldrig hur breda dina axlar var förrän då. Ingenting behövde sägas. Din blick sa mer än tusen ord, den beskrev en känsla.  Jag undrar om du minns det lika väl som jag gör?

Hans händer placeras varsamt på mina kinder och lika varsamt rätar han på mitt huvud.

-       Sluta tafsa på mig din bög!

-       Du är ju så snygg!

-       Bög!

-       Bög kan du vara själv.

-       Håll käften.

Han ryggar tillbaka. Hans ljusgröna ögon blir alldeles för kalla, frånvarande och hans kroppshållning förvriden. Han vänder sig om nedstämt och intar återigen hans roll som konstnär bakom duken.

Det överraskar mig fortfarande, hur något så litet som doften av ditt schampo får mitt hjärta att slå snabbare. Jag vill instinktivt omfamna dig och drunkna i ditt hår. Något som jag aldrig får göra. Ditt gyllne hår ligger alltid utom räckhåll. Den tjocka hårlocken som jämt täcker ditt högra öga, får dig att reflexivt och smidigt föra håret bakom örat. Du gjorde det nyss. Åh gud, du är så himla vacker! Vänta… Märker du det också; förundran som väcks i rummet?

-       Adam, sluta spana in hennes rumpa…

-       Har jag inte sagt åt dig att blunda?

-       Jag gör ju det…

Evas rumpan var definitivt finare än min. Eva var snyggare än mig trots att en sådan jämförelse inte skulle vara adekvat, jag var inte så snygg. Hennes rumpa var ett uppnåeligt mål för alla tjejer i klassen och en uppskattad distraktion för killarna när bildlärarens instruktioner blev alldeles för krävande och långtråkiga. Hennes stora vackra ögon skimrade alltid i Adams närvaro. Men det gjorde de alltid i en killes närvaro… Han brukade drömma sig bort i hennes ögon såsom jag gjorde i hans. Hans ängelika ansikte rodnade varje gång hon bet sina röda, fylliga och släta läppar som om det vore tjocka rosenblad som hon bet på. Men bara när alla kollade… Jag kunde känna en stark åtrå i luften. En så stark längtan, som i jämförelse med min, fick min kärlek för honom att verka absurd och omöjlig . Visst vore det befängt att jämföra Adam och Evas kärlek med min? Visst vore det?! Eller?

-       Vad tycker du

-       Du behöver finslipa detaljerna

-       Var då?

-       Jag vet inte; det saknas någonting…

 Du förevigar en lögn.  Sanningen kommer förmultna iväg som den alltid gör.  Lika snabbt som en förmultnande ros och en ny lögn växa från den. Sanningen är att min kärlek kommer alltid att bestå mot alla odds, men kommer aldrig att få uttryckas. Såvida du inte lyckas uttrycka den på duken. Min älskade, vila din genomträngande blick på mig en sista gång. Om ögonen är själens spegel, ser du inte hur skevt din målning är?

-       Vi måste nog röra på oss nu.

-        Vi kan stanna här en stund om du vill.

-       Nej, det är bara vi två kvar.. d-

-       Jag vet.

-       De andra har redan gått. Vi borde gå… Vi är redan försenade till nästa lektion! Hämta dina saker, Skynda!.. Alex! Gör det!

-       Jag vill inte.

-       Snälla, int-

-       Jag älskar dig!

Hörde du mig?!

Jag älskar dig Adam!

Hans genomträngande blick sjunker mot golvet. Han stirrar rakt igenom golvet och in i dödsriket. Han knyter näven som en förfallen Perséus. Han vägrar att titta på mig; skräckslagen att mitt ansikte skulle förstelna honom. Jag var medusa och han var tvungen att bekämpa mig. Hans ljusgröna ögon blir alldeles för kalla, frånvarande, hans bröst ihopsjunken, hans kroppshållning förvriden, hans ansiktsuttryck förläget.  Han är osäker om han ska bemöta påståendet eller fly. Så han står kvar med penseln i handen och lite omättad ockra på fingrarna. Han försöker gnugga bort det som om det vore skammen och avskyn som han kände djupt inom sig. Han gnuggar allt hårdare och allt snabbare.  Med hans mjuka röst darrandes viskar han: Jag älskade honom. Han flyr.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
Omättat ockra på fingrarna, 4.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.