Nyfunnen lycka

Så snart Katarina låst upp dörren till lägenheten kände hon att något var fel, det var något i själva känslan i rummen som inte stämde. Katarina gick in i sovrummet, sängen var bäddad, det var ovanligt, Urban hennes man, brukade aldrig bädda. Hon fortsatte in i köket där allt var undanplockat och rentorkat, det enda som stod i diskstället var två tekoppar. Det var de två tekopparna som fick henne att gå ut i hallen, ta bilnycklarna och köra till Urbans arbete. Hon klev rakt in på hans rum utan att knacka och ställde sig bara och tittade på honom utan att säga något, pulsen var hög och hon kände sig nervös. Urban lyfte huvudet från papperet han studerat, tittade på Katarina och sa:

– Jasså du är tillbaka från kursen nu, har du haft det bra?

Katarina bara tittade på honom.

– Vad har du sysslat med när jag varit borta?

Urban såg plötsligt både skuldmedveten och ledsen ut då han svarade:

– Vi måste prata.

Sedan berättade han att Eva, hans sekreterare bott i lägenheten då Katarina hade varit på kurs och att de var förälskade. Han fortsatte och prata och prata men Katarina hade slutat lyssna, hon förstod ingenting, hela hennes tillvaro, hennes liv försvann under de minuter Urban pratade. Det konstiga var att han förväntade sig någon slags förståelse för sitt agerande.

– Vi kan väl träffas alla tre och prata, föreslog han.

Katarina bara stirrade på honom, till sist fick hon ur sig:

– Varför det? Du har ju redan bestämt dig och jag vill verkligen inte träffa Eva, sa hon. Jag förväntar jag mig att dina prylar är borta när jag kommer hem i kväll, fortsatte hon.

– Men Katarina så kan du väl inte göra?

– Jo, det kan jag, svarade hon, lägenheten är min, lämna nycklarna på hallbordet när du går.

Katarina flydde ut på gatan, hon satte sig i bilen och skakade som av frossa. Hon förstod inte själv varifrån hon fått sina krafter, nu kände hon sig bara svag och liten. Hon tog sin mobil och ringde upp sin bästa vän Siv och berättade vad som hänt.

– Kom hit, sa Siv du ska inte vara själv nu.

Katarina åkte hem till Siv, när de pratat en stund sa Siv:

– Du kan bo här ett tag om du vill.

– Det är snällt av dig men jag behöver vara själv och bearbeta det som hänt. Jag har lite semesterdagar kvar som jag kan ta ut, jag åker upp till stugan, men jag sover gärna här i natt.

 

Morgonen därpå åkte Katarina till lägenheten, hon hoppades att Urban varit där och hämtat sina saker. Det hade han, hans ytterkläder var borta och när hon tittade i garderoben var den tom. Hon suckade lättad nu skulle hon i alla fall inte riskera att träffa honom. Katarina packade en bag med det nödvändigaste, mat kunde hon köpa på vägen upp till stugan. Katarina körde norrut mot Roslagen, då hon var nästan framme brast det plötsligt för henne och tårarna strömmade nerför kinderna. Hon körde in på en parkeringsplats och lutade huvudet mot ratten och grät floder. Efter en stund lugnade hon sig och tittade upp och såg att det låg en liten livsmedelsaffär bara ett par hundra meter längre fram. Hon mindes att den funnits där även då hon var barn och blev lite förvånad att den fortfarande fanns kvar. Hon torkade sitt ansikte och kammade håret och gick till affären. Katarina gick runt och plockade åt sig lite av varje, ägg, mjölk, bröd och ost.

– Ska du inte ha någon riktig mat också, hördes plötsligt en mörk stämma.

Katarina tittade upp och såg en lång drasut till karl med ett glatt grin i ansiktet.

– ”Snygg Lars”, utbrast hon utan att tänka sig för.

– Jo, skrattade mannen, det stämmer och du är ”arga Kattis” du var alltid så ilsken som barn.

Katarina rodnade, ”Snygg Lars” hade varit alla flickors drömprins, han var lång med ett lite kantigt ansikte, blont hår och glada blå ögon. .

– Blev du kvar här det trodde jag inte, sa hon samtidigt som hon konstaterade att ”snygg Lars” var ännu snyggare nu, då tiden satt några skrattrynkor runt ögonen.

– Ja, svarade han, mina föräldrar ägde butiken och när de inte orkade längre tog jag över. De småpratade lite till innan Katarina betalade sina varor och åkte vidare till stugan. När hon öppnade dörren till huset kände hon igen lukten från sin barndom. Hon skyndade sig att tända en brasa i den öppna spisen i rummet och i den gamla järnspisen i det köket. Hon vispade ihop en omelett, öste i en näve riven ost och hällde upp ett glas rödvin, tog tallriken och glaset och satte sig i den sköna fåtöljen framför brasan. Då hon ätit var hon trött och gick och lade sig och somnade nästan omedelbart.

 

Morgonen tog emot henne med strålande sol och en krispigt klar luft. Katarina gick ut på förstutrappen och sträckte på sig och njöt av den härliga luften. Hon kisade ner mot vattnet och fick syn på den gamla roddbåten som låg halvt uppdragen på land. Hon fick plötsligt lust att ro ut en stund med båten, hon tog på sig sin fars gamla tröja som fortfarande doftade av piptobak. Faderns gamla byxor fick duga, om hon drog åt remmen i midjan satt de uppe. Båten var tung men hon drog och knuffade så småningom ut båten i vattnet. Hon rodde med kraftiga tag rakt ut, efter en stund lade hon upp årorna i båten och lät sig bara driva, det var nästan helt vindstilla och det enda som hördes var någon enstaka mås lite avlägset och ett svagt kluckande från båten. Det var så rofyllt och hon kände hur hennes trasiga själ fick ro. Plötsligt fick hon lust att bada, det var säkert kallt men det var ju faktiskt bara september, hon tog av sig kläderna och gled ner i vattnet, det var iskallt men skönt. Hon lät sig sjunka ner under ytan sedan tog hon ett kraftigt simtag uppåt och skulle precis häva sig upp i båten då någon ropade:

– Är det inte väl kallt för ett dopp nu?

Katarina tittade mot land och såg att det var Lars som stod på stranden och tittade på henne.

– Vänd dig om, skrek hon, jag ska upp i båten nu.

– Ok, svarade han och vände ryggen mot henne.

Det var kallt och hon frös och väl uppe i båten drog hon snabbt på sig tröja och byxor och rodde in till land, förtöjde båten vid bryggan och tog tag i handen som sträcktes ner mot henne.

– Bjuder du på kaffe, frågade han och höll fram en påse med bullar.

– Jaha, svarade hon buttert och började gå upp mot huset. Hon kände sig så fånig i sin pappas byxor som hängde i baken och som var alldeles för långa och tröjan som gled ner över axeln. För att inte tala om håret, hon såg säkert ut som en dränkt katt, tänkte hon då hon travade upp till huset. Bakom henne gick Lars och tänkte precis tvärtom, vad söt hon är med de för stora kläderna och det svarta korta håret som lockar sig i nacken. När de kom upp till huset pekade Katarina:

– Kaffe, filter, bryggare och vatten, sen gick hon in i sovrummet och stängde dörren efter sig. Hon torkade håret och tog på sig varma kläder. När hon tittade sig i spegeln såg hon ett litet ansikte, med klara gråa ögon, tunna svarta ögonbryn och svarta ögonfransar. Hon drog fingrarna genom det kortklippta håret så att det låg som två svarta korpvingar över öronen och gick ut i köket.

Kaffet var upphällt i stora muggar och bullarna prydligt upplagda på ett fat, det doftade gott och hon tog muggen med båda händerna och värmde dem samtidigt som hon smuttade på kaffet.

– Starkt och gott, sa hon uppskattande.

– Bra, svarade Lars.

– Kan du vara ifrån affären så här en förmiddag, frågade Katarina.

– Jo, det går bra, morsan ställer upp. Han sa ”morsan” med en sådan ömhet att Katarina förstod att det var hans smeknamn på sin mor.

De fortsatte att småprata om allt möjligt, hur deras liv gestaltat sig sedan de träffats senast, vilket visade sig vara cirka tio år sedan. Hon fick veta att han var singel, att han bland annat arbetat som kock i Stockholm och i Frankrike. Själv berättade hon att hon jobbade som art director på en reklambyrå, att hon trivdes med det, men att det var stressigt och att hon inte alltid gillade ”branschfolket” som hon kallade dem.

 

Efter någon timme var Lars tvungen att åka tillbaka, innan han gick frågade han:

– Skulle vi inte kunna äta middag på lördag, jag vet att morsan gärna vill träffa dig, snälla, sa han och lade huvudet på sned.

– Ja, vem kan motstå en sådan blick svarade Katarina skrattande.

På lördagskvällen promenerade Katarina ner till huset där Lars mamma Astrid bodde. Katarina hann inte knacka på dörren förrän den öppnades av Lars.

Astrid kom ut från köket och kramade om Katarina.

– Kära barn, sa hon med värme i rösten, välkommen, maten är strax klar.

Middagen förflöt under glatt samspråk och om det var den varma stämningen eller vinet som fick henne att berätta den trista historien om Urbans svek visste hon inte. Astrid och Lars lyssnade medkännande och Astrid sa ampert:

– Ja den karl’n skulle jag vilja säga några väl valda ord till, han kan ju inte vara riktigt navlad som kan lämna dig.

Katarina log lite vemodigt,

– Ja inte trodde jag det skulle sluta på det här sättet, vad har jag gjort för fel?

– Du har inte gjort något fel utbrast Lars, han är ett kräk helt enkelt! Nu tycker jag mamma tar fram sin persikopaj som är världsberömd i hela Sverige, så fixar jag lite kaffe.

 

Lars följde Katarina till hennes hus, de gick i sakta mak och njöt av varandras sällskap. De sa god natt vid förstubron och Lars återvände hem till sitt. Ingen av dem hade sagt något om att träffas igen. Katarina hade inte ork att påbörja någon ny relation hur trevlig Lars än verkade. Lars förstod utan att fråga hur Katarina kände, så de skiljdes åt med en kram och ett ”vi kan väl höras när saker och ting lugnat ner sig”.

 

Veckorna gick och Katarina började så smått att vänja sig vid att leva ensam. Hon upptäckte också till sin förvåning att hon inte saknade Urban speciellt mycket. Hon arbetade och umgicks med sina vänner på fritiden. Ibland tänkte hon på Lars och funderade på om hon skulle ringa honom, men det blev inte av. Hon kände sig trött och håglös och skyllde det på hösten, det var nu oktober och mörkret började komma. En morgon då hon som vanligt satt med sin frukostkopp kände hon att hon inte var sugen på kaffe. Hon mådde lite illa och innan hon han tänka tanken klart, var hon tvungen att springa ut på toaletten och kräkas.

– Jag har väl ätit något jag inte borde ha ätit sa hon senare på dagen då hon pratade med Siv.

– Du är väl inte med barn, frågade Siv.

– Nej verkligen inte, svarade Katarina, numer lever jag i celibat.

När hon lagt på luren och tänkte tillbaka lite, och då hon räknade veckorna kom hon på att hon var fyra veckor sen, men det måste bero på stress, tänkte hon, men för säkerhets skull köpte hon ett graviditetstest på apoteket och skyndade sig hem. Hon gjorde till punkt och pricka som det stod i instruktionen och väntade i de längsta två minuterna hon någonsin upplevt.

– Nej det kan inte vara sant utbrast hon, resultatet visade klart och tydligt att hon var gravid! Hon visste med sig att det bara kunde vara Urban som var pappan, de hade ju inte varit direkt ovänner innan hon åkte iväg på kursen. Hon satt länge och stirrade framför sig med oseende blick, hur gör man nu, vad gör man nu? Hon ringde upp Siv,

– Du hade rätt, jag är med barn utbrast Katarina.

– Oj, sa Siv och vem är pappa?

– Urban.

– Hur ska du göra fortsatte Siv, ska du behålla barnet?

Katarina kände sig alldeles ställd inför frågan. Ville hon behålla barnet? Hur skulle hon göra?

– Jag har inte hunnit tänka än, svarade hon, jag sitter fortfarande med provsvaret i handen.

– Ta det lugnt, du ska till att börja med gå till barnavårdcentralen och få det bekräftat, sen har du några veckor på dig att fundera, det är inte något lätt beslut.

Katarina lade ena handen på magen, ett barn, tänkte hon, ett liten levande varelse inne i mig! Plötsligt visste hon med klasklar skärpa vad hon ville.

– Jag ska behålla det sa hon till Siv som hade börjat tjoa i andra änden eftersom Katarina varit tyst så länge.

– Ja, jag ställer upp som barnvakt skrattade Siv.

 

Några veckor senare gick hon upp på Urbans kontor, travade förbi Eva, utan att bry sig om hennes protester. Inne på Urbans rum ställde hon sig framför honom och sa:

– Jag är med barn och det är du som är pappan.

– Va, svarade Urban, hur gick det till?

– På det vanliga sättet förmodar jag, svarade Katarina torrt, jag tänker behålla barnet men ställer inga krav på dig, fortsatte hon. Du får naturligtvis träffa barnet så mycket du vill fortsatte Katarina sin harang som hon övat in, sedan vände hon på klacken och gick med bestämda steg ut från hans kontor.

Graviditeten förflöt helt normalt, hon mådde bra, kände sig stark och lycklig. Hon tänkte på Lars ibland men nu kunde hon inte kontakta honom, hur skulle hon kunna förklara att hon var med barn med sin före detta man?

De sista två veckorna av graviditeten fick Katarina bo hos Siv och det var naturligtvis Siv som sedan följde med henne till BB och hjälpte henne genom förlossningen. En strålande vacker dag i slutet av juni födde Katarina en frisk liten pojke.

– En kille, tjoade Siv glatt, en liten Jakob, sen försvann hon ut i korridoren till väntande väninnor, stolt som om hon var pappan.

Från Urban hördes inte ett ljud och Katarina var lika glad för det, hon hade inget behov av honom längre. Katarina åkte hem till sig med sin son, hon kände sig lite ensam men hade vänligt avböjt att bo hos Siv.

– Jag måste vänja mig att det är vi två nu sa hon och tittade ömt och lite förundrat på sin son,

– Vi är en familj nu viskade hon till honom, det är du och jag älskling.

 

I slutet av september kände Katarina att hon ville åka upp till stugan. Hon packade bilen med allt hon kunde behöva, kläder välling och blöjor. Hon installerade sig och Jakob i huset, gav honom välling som han glatt sög i sig. Efter bad och blöjbyte var det dags att sova. Hon lagade en enkel middag till sig själv som hon åt framför öppna spisen i rummet. Efter att hon röjt undan kände hon sig trött och nöjd med dagen och gick och lade sig.

 

På förmiddagen nästa dag hörde hon hur någon gick på farstubron och Karina kände sig lätt panikslagen, det kunde bara vara Lars eller Astrid, det var Lars som stod utanför.

– Hej, sa han och tittade forskande på henne, det var ett tag sen.

– Ja, svarade Katarina och rodnade lite.

– Hur har du haft det, frågade han.

– Jo, svarade Katarina, jag är ”lyckligt” skild och… Längre hann hon inte då det hördes ett gny från sovrummet. Lars tittade förvånat på henne.

– Har du skaffat katt, frågade han.

– Nja inte riktigt, svarade Katarina och gick in i sovrummet och hämtade Jakob.

– Jakob, sa hon, detta är Lars, Lars, detta är Jakob.

 

Lars tittade förundrat på Jakob och Jakob tittade lika förundrat på Lars. De såg så roliga ut att Katarina brast i skratt. Sedan gjorde Jakob något han aldrig gjort mot någon annan människa tidigare, han sträckt ut sina armar mot Lars och log sitt soligaste leende. Lars log tillbaka och tog honom i sina armar. De satte sig vid köksbordet, Lars med Jakob i famnen, han ville inte släppa honom ifrån sig och Jakob var nöjd med det. Katarina satte på kaffe och medan de drack det berättade Katarina om sin upptäckt att hon var gravid och hur hon kommit fram till att hon ville behålla barnet, hon berättade också att Urban inte fanns med i bilden.

 

Jacob fick sin kvällsvälling och Lars insisterade på att få natta honom, han bytte blöjor med bravur och sjöng till och med ”Imse vimse” för honom, det verkade som om han aldrig gjort annat och Katarina njöt av synen. När Jakob somnat fortsatte de att prata. Lars berättade att han funderade på att sälja affären, han började ledsna, han ville göra något annat, han drömde om driva ett värdshus.

– Ja, sa Katarina spontant, med maximalt tio rum och kanske en liten festvåning. Vi ska laga maten själva och vi ska … sen slutade hon. Hon satt ju och berättade om sin egen dröm utan att tänka sig för och hon sa vi!

– Jo men det låter jättebra, svarade Lars, inte så stort och vi ska göra oss kända för vår goda mat.

– Ja och köket ska aldrig vara stängt, sa Katarina.

Sen tittade de på varandra och log i samförstånd.

– Jag måste ringa morsan, sa Lars.

Katarina nickade,

– Persikopaj, sa hon.

Lars ringde sin mamma och sa.

– Morsan, Katarina och jag ska öppna värdshus, är du med?

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Nyfunnen lycka, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.