Novell – Julafton

Julafton 2013

Vaknade vid niotiden, en gråmulen julaftonsmorgon. Hade egentligen planerat att tillbringa julhelgen med barn och barnbarn i Västerås. När jag hörde att min sjuka mamma skulle komma hem från sjukhuset på permission,  ändrade jag mina planer. Jag var rädd för att det kanske skulle vara den sista julen jag kom att fira med henne, så jag  förklarade det för äldste sonen som sa ” Jag skulle ha gjort samma sak för dig mamma och vi ses ju när vi kommer till stan på Annandagen. Detta värmde verkligen i hjärtat. Efter frukosten åkte jag motvilligt ut i samhället för att handla det jag inte fick med mig hem efter  gårdagens shoppingtur. Det var inte mycket jag behövde köpa! En gurka till min inlagda lax, färsk Salvia, citroner och ytterligare några småsaker.

På vinterhalvåret brukar jag handla mina matvaror på Ica i stan, eftersom jag tycker att de har det mesta och för att det ligger på vägen hem från jobbet. På sommaren brukar jag som omväxling välja mataffärer i andra ändan av stan, beroende på om jag bor i lägenheten eller om jag är i min kolonistuga. Nu fick det alltså bli de övriga affärerna, Coop, Willys, Lidl och Netto. Jag var tillbaka inom en timma och vid sådana tillfällen är man glad över att man bor i en liten småstad. Jag kommer hem med alla varor utom den färska Salvian. Konstigt !  Är det inte säsong för denna krydda tänker jag! Varför väljer man sådana kryddor i ett  Ica recept till Jul om det inte går att få tag på.

Jag  köpte också ett Julhäfte med Trisslotter som det stod God Jul på. Det kan vara bra att ha som reservjulklapp  till, mamma, pappa och Moster ifall hon nu också kommer. Jag vill inte stå tomhänt om de har med sig något till mig. Känner jag dem rätt, så kommer de med både blomma och paket, trots att vi kommit överens om att inte köpa några klappar. Trisslotter vet jag att de gillar! kanske kan det vara en rolig grej som de kan skrapa tillsammans.

När jag kom hem tog jag fram min Jullåda som jag igår hämtat från en Catering i stan. Den innehöll lite traditionell julmat som- Jansson, köttbullar, prinskorv, rödbetssallad, bröd och sill. Jag tänkte komplettera den färdiga maten med egna sillinläggningar, omelett, grönkålspaj, skinka och julsallad. En  Jultårta med mandelmassa, kolasås och grädde tänkte jag också göra till kaffet.  Min förhoppning var att det skulle bli ett gott Julbord för oss tre, mamma, pappa och jag. Moster Karin skulle äta julmat i kyrkan och sa att hon kanske skulle komma senare på eftermiddagen. Mamma som är hemma på permission från  Sahlgrenska i Göteborg, mår inte så bra efter en vecka med strålning och cellgiftsbehandling. Jag hoppades innerligt att hon ska tycka om maten jag tänkte bjuda på.

Jag packar upp varorna som jag handlat och börjar ta fram de ingredienser jag behöver, då jag plötsligt hör ett kraxande läte utanför mitt köksfönster. Mitt träd  som jag pyntat med glaslyktor, kärve, äpple, kokosnöt och fågelfrön har nu invaderats av stora svarta kajor. Istället för småfåglar och Hackspetten som ibland gör sina besök, sitter där nu fullt med svarta, fula Kajor som glupskt tar för sig av vad  trädet har att bjuda på. Jag bankar på fönstret men de är svåra att få bort ! Jag tänker på Jessica Anderssons låt septembermorgon, då jag inte  lyckas skrämma iväg dem alla.

Deppa inte nu tänker jag! Utan nu måste jag sätta fart! Maten ska vara klar till klockan två. Mina rätter som jag tänkt komplettera med, går bokstavligen som en dans. För att få extra energi lyssnar jag samtidigt på musik från Spotify. Det blir en mix av Jullåtar allt från Adolfsson o Falk med Tänd ett ljus till Sean Banans Gott nytt Jul. Även Elisa’s dansbandsmusik ljuder i högtalarna. Jag tror jag håller tidsschemat, men jag måste hinna  göra mig iordning också!  Kolasåsen till tårtan börjar visserligen nästan bli klar, men jag chansar på att jag hinner göra mig i ordning innan den är klar.

Klockan är nu tjugo i två, tur att man inte längre behöver ha så lång tid på  att göra sig i ordning. Efter en snabbdusch väljer jag min blommiga svarta klänning, den som jag köpte för några år sedan till min sons  bröllop. Klänningen har varit användbar i många sammanhang och får även nu duga som Julklänning. Jag tar också på mig mitt nya smyckeset av märket STAR OF. Sättet innehåller gnistrande örhängen, ett hängsmycke med hjärta och en armlänk av skinn och pärlor. De prisvärda smyckena har jag köpt av en förälder som ställt ut sin kollektion på mitt jobb. Efter att ha kommit upp i min ålder och med några års tennisträning är min högerhandled förmodligen bredare än genomsnittet. Därför blev jag glad när jag hittade detta armband som var fint och passade ihop med övriga smycken i setet.

Trots att jag var snabb med att göra mig i ordning, hade Kolasåsen kokat för länge. Jag chansar på att den går att använda trots att den är lite svart och så häller jag den över botten med mandelmassa. Nu ringer det på dörren! Att hoppas på att de ska vara sena finns inte på kartan. Samtidigt tänker jag, det är ju trots allt bara mina föräldrar, de har nog inget emot att vänta några minuter. ”Välkomna och God Jul” säger Jag och ger dom var sin kram. Mycket riktigt, har de med sig en flätad korg med röda Amaryllis. Jag tar emot blomman och mamma säger”Vilken fin klänning och vad smal och fin i kroppen du har blivit”

Jag har många gånger försökt hävda att man duger som man är, att utseende inte är allt. ” Tack” svarar jag och måste erkänna att jag samtidigt tycker om att höra denna komplimang. Hur många gånger har jag inte fått höra  att mamma och min syster är så nätta och smala och att jag är  den kraftigare och tyngre av oss. Anledningen till att jag gått ner i vikt är nog för att jag slutat med mina  antidepressiva mediciner, men även för att jag börjat röra mig mer  än tidigare. Jag äter iallafall fortfarande som en häst och har ändå  gått ner i vikt.

Hur mycket man äter och vad, kan ju tyckas vara var och ens angelägenhet. Men det är snarare i vuxen ålder som vissa kvinnor verkar ha synpunkter på hur mycket och vad man bör äta för att passa in. Jag har vid tillfälle också blivit helt jäkla ”rasande” på kvinnorna i min släkt, då de tagit fram vågen som alla ska upp på. När jag sagt vad jag tycker till  pappa, säger han klokt! ” Alla vill på något sätt tävla i något och har man inget annat att komma med, får man ta till det man är stolt över” Att förstå detta känns svårt! Förnedrande på något sätt! Tävling för mig är det tillfället jag möter någon annan i en sportaktivitet eller i något spel och när matchen är slut är tävlingen över. ” Den här hemmagjorda vikttävling går ju ut på att den som väger minst vinner, men tävlar man som jag ser det inom andra konstiga områden, så kan det vara svårt att veta att det är  tävling och när är den i så fall över.  ”

Kan jag hjälpa dig med något?” säger mamma. ” Men mamma, det är ju du som är sjuk och behöver vila!” säger jag, ”sätt dig ner så fixar jag det sista!” Jag inser att det inte är någon ide, hon är redan i diskhon och diskar upp några grytor som blivit stående. ” Jag får nog öppna min lagrade julmust med kork på balkongen” säger jag ”Kom pappa, så får du se min utegran och mitt pynt på balkongen!” Pappa tyckte jag hade gjort fint med röda äpplen i granen, ett dekorerat bord, med äppelkorg, ljus och en korgstol. Mamma kommer också ut och tittar ” Glöm inte att ta in fårskinnfällen för natten, den kan bli förstörd annars!” säger hon och går tillbaka in.

Under tiden  kämpar jag med korken, plötsligt ser vi någon komma och går på min baksida. En man med en hund! Väldigt vad han liknar Annas pappa Lars, tänker jag, men det kan det väl ändå inte vara. Vad gör han här på Julafton! Anna är en tjej med olika funktionsnedsättningar som jag under ett antal år i särskolan varit assistent och lärare till.  Ska jag vinka och ropa hej, men tänk om det inte är han, bättre att inte låtsas om något.

Äntligen får jag upp korken, det smäller till och far  iväg med väldig fart. När vi gått in igen ser vi åter mannen med hunden som nu är på framsidan. ” Han väntar nog på någon!” säger pappa. ” Varsågoda! Nu sätter vi oss till bords!” Pappa som tidigare varit lantbrukare och utsatts för mycket ljud i sitt arbete är nu döv på det ena örat. För att han ska höra, är det viktigt att han sitter rätt placerad ” Välj plats pappa och du mamma ska vi ha en snaps till maten?” säger jag. Pappa som är 83 år, är den som är chaufför, en bra chaufför för sin ålder hoppas jag! Annars skulle de eller andra  inte komma någonstans.

Han har nämligen blivit lite av en Taxichaufför, som kör allt och alla i olika sammanhang. Pappa var till och med chaufför i somras då jag och  min syster hade festat till i min stuga i Västeräng och ville vidare till en restaurang i stan. Det var lite roligt! Vilka har en 83-årig pappa som chaufför när döttrarna ska ut och roa sig? Jag tror inte han på något sätt är missnöjd med rollen! Här får han trots ålder, känna sig betydelsefull inför sig själv och inför andra samtidigt som han håller hjärnan igång. Jag tar fram min lilla samling med småsnapsar som jag hade köpt till midsommar. Vi kommer överens om att dela på en flaska Örtagårds Brännvin och den visades räcka till en och en halv nubbe var.

Jag känner mig nöjd över vad jag åstadkommit och maten smakar verkligen bra! Pappa tar om flera gånger och mamma äter hyfsat! Hon säger visserligen flera gånger att hon inte har någon matlust. Jag försöker få henne på andra tankar och säger! ”Nu tycker jag, att vi ska sjunga!”Jag väljer en från trakten populär snappsvisa som slutar med….Gud Signe morsan min och vårt Brännevin. Den  snappvisan brukade vi sjunga på skolans Julfester  där Anna var elev.” Vad passande” säger pappa gillande, sen  fick det bli -Hej tomtegubbar….jag blev glad för här sjöng mamma med och påbörjade till och med andra versen själv.

” Men vad ska vi torka oss på? Har du inga papperservetter?” Undrar hon?” Jag skrattar till och hämtar röda papperservetter, samtidigt tänker jag  på det jobb jag lagt ner på servetterna. Linnetyget hade jag köpt i metervara nere i centrums tygaffär. Jag hade tittat in där för att få lite nya idéer inför Julen, samtidigt som jag ville se hur den nya ägaren hade utformat sin affär. De som hade haft affären innan, var ett äldre strävsamt par som drivit verksamheten i 40 år. Någon semester hade de knappt haft och nu såg de fram emot en lång ledighet.

Jag hittade först bandet som det stod God Jul på, sen såg jag linnetyget och tänkte, om jag själv syr servetterna blir det inte så dyrt. Den nya ägaren visade sig vara en ung trevlig tjej som såg mycket positivt på sin nya verksamhet. Någon dag senare var jag tillbaka igen i syaffären. Tyget hade räckt till åtta servetter, men jag behövde köpa mer band. Det konstiga var nu när jag skulle betala, då, utan att jag hade frågat henne, svarade hon på vad jag frågade sist jag var där.

” Ja, det har varit mycket kunder idag! Så här långt tycker jag verksamheten rullar på bra!” Sen sa hon ” rumpa också! Nu har jag glömt att ta med mig det här fina  inslagningspappret hem, nu får jag klara mig med det jag har hemma!” Vad konstigt! Hörde jag rätt?  Pappret som hon hade glömt, var exakt samma rödvitrutiga mönster till det band som jag dagen innan hade köpt i blomsteraffären till min Mistel. Jag hade tyckt att jag dukat Julbordet fint, med mina nya servetter och farmor och farfars bröllopsservice, men förstod nu, att servetterna var lite för moderna för mina föräldrar. Ja, ja tänkte jag, de blir nog mer uppskattade på Annandagen då mina barn och barnbarn kommer. Vi var klara med maten till strax efter klockan tre. ”Kan jag få lägga mig en stund?” Sa mamma. ” Visst! Lägg dig i soffan och slå på Teven om du vill? Kalle Anka hade redan börjat. ” Jag hjälpte mamma och pappa igång med Teven. Jag hörde att hon pratade med pappa om att hon inte mådde bra. Hon sa flera gånger, jag får åka tillbaka till sjukhuset när jag vill! Jag började duka av och hoppades att Karin skulle komma snart! Nu hade det blivit mörkt och jag ville det skulle vara fint om hon kom, så jag gick ut för att tända  lyktorna i trädet.  Jag hade för några dagar sedan målat burkarna med guldfärg och hängt upp dem i trädet med ståltråd. Nu visade det sig vara för dåligt väder! Värmeljusen slocknade hela tiden av vinden. Synd på lyktorna! Lite julstämning  med lykta och granris vid entrén hade jag ändå åstadkommit tänkte jag. Väl inne igen, hörde jag mamma prata om att hon inte mådde bra! Så jag tog fram min IPhone och visade bilder på barnbarnsbarnen. ” Oh vad söta flickorna är! Kommer de överens!” Det var kommentarer hon brukade säga när flickorna kom på tal.

Mamma 82 år, är i förhållande vis i bra form för sin ålder. Det som  kommit med åldern för hennes del är framförallt en försämrad hörsel. Hon har blivit tvungen att ha hörapparater i båda öronen. Att behöva hörapparater verkar vara ett otyg, Det är svårt att urskilja ljud när flera pratar, och det verkar vara svårt att ställa in apparaterna på rätt nivå, så att man hör och inte pratar för högt. Sen kanske hon inte alltid varit så smidig i alla sammanhang. Något som jag vet att jag haft svårt med under åren. Men alla har vi våra tillkortakommanden, där hennes nu känns mindre betydelsefulla.

Att strålas trettio gånger och samtidigt fram till Nyår behandlas med cellgifter känns som en oändlighet. Vad det innebär kan nog ingen som inte har upplevt det självt sätta sig in i. I slutet av januari beräknas hon vara färdigbehandlad och nu har alltså bara en vecka gått. Nu ringer det på dörren! Det måste vara Karin! Vad bra tänker jag och skyndar för att öppna! ” God Jul! Jag hittade hit! Jag tror jag gick den  genaste vägen i mörkret! Dina katter i fönstret hade jag också som riktmärke så att jag visste var jag skulle gå in.” Karin syftade på min fönsterfilm  som jag har som insynsskydd i köksfönstret. Jag gav henne en kram och sen överlämnade hon två buketter tulpaner i olika färger, en till mamma och pappa och en till mig. ” Vad bra att du kunde komma! Kliv på in i rummet så ska jag värma på lite Glögg!” Jag stoppade tulpanerna som var snittade i vatten och tog fram saffranskorpor, pepparkakor, russin och mandel som tillbehör till glöggen. Mamma tyckte att glöggen var för stark, men Karin och pappa gillade Per Mobergs alkoholfria glögg. En arbetskompis hade tipsat mig om glöggen och jag hade haft tur som fått tag på några flaskor, för det verkade bara vara en tillfällig leverans i affärerna.

Karin berättade om julmaten i kyrkan och vilka som var där. Jag blev glad, för det märktes på mamma att hon  var mycket piggare nu! Petra Mede var  2013 års Tv julvärd, ett bra val tyckte vi samtidigt som vi beundrade hennes röda fina klänning. Kort därefter påbörjades familjefilmen- Kan du vissla Johanna? Det är en film som återkommit de senaste åren och nu kände de genast igen sig i filmens tid och skrattade gott åt småpojkarnas letande efter en morfar.

Karin född 1933 och mamma född 1931 är och har alltid varit väldigt nära vänner. Systrarna  är de enda som  är kvar i familjen Sevedsson. Tre äldre bröder fanns det också, Klas, Göte, Börje och en yngre bror Tage,  som gick bort bara något år gammal. Det var en fattig tid där morfar försörjde familjen som skräddare på en liten gård i Finnerödja. Mormor som jag inte har träffat fick flera missfall och fick vad jag hört slita hårt för att hålla ihop familjen. Morfar sägs ha tagit för lite betalt för sitt arbete. Jag vet inte om det  nu berodde på att han var för snäll eller om tiderna var sådana att  folk inte hade något att betala med.

Vändpunkten kom när barnen blev större och familjen satsade på jordgubbsodling. Jordgubbsodlingen visade sig gå bra, men det räckte  inte helt som försörjning, utan syskonen fick hitta andra jobb resten av året.  För mamma och Karins del kom det mestadels  att bli jobb på syfabriker och på olika bagerier. Systrarna skildes åt när de gifte  sig, men har alltid hållit kontakten med varandra genom åren. Mamma som gifte sig med pappa kom först att bo på Per- Eriks gården /  Komminister gården  i Ekby och därefter på en gård i Väring. Mamma jobbade hemma tills vi kom upp i tonåren, därefter  utbildade hon sig och arbetade sedan som hemsamarit på gårdarna i trakten. Strax innan pensionsåldern sålde de gården i Väring och flyttade in till Stan.Karin och Lars hyrde först ett hus i Slätte, därefter köpte de en villa i Töreboda. Karin fick jobb på Televerket och senare på vårdcentralen i Töreboda. När sen Lars  som är 12 år äldre än Nanny blev dålig, övertalade Karin honom om att flytta till Mariestad. Systrarna har återigen förenats och bor bara några gator ifrån varandra. De har kommit att bli  ett stort stöd för varandra och  besöker och ringer varandra flera gånger om dagen.

När halva filmen hade visats tog jag fram kaffe, Konjak och min tårta. Hur blev nu tårtan undrade jag? Jo, Karin kunde inte med tårtspaden komma igenom botten, Kolasåsen var stenhård! Jag fick ta ut den i köket och skära till några bitar med en stor kniv. Sen fick vi äta vad som gick att äta. Jag sa, ” får den bara stå ett tag, så blir nog kolan mjuk av  grädden!” Karin påstod ändå att den var god, och frågade konstigt nog efter receptet. När vi hade fikat färdigt blev det som jag hade befarat! Karin överlämnade två julklappar, en chokladask och ett batteridrivet ljus som jag blev glad över att få. Jag öppnade chokladasken mamma och pappa hade med sig, men även ett paket som jag tidigare hade fått av mamma. I den fanns en dyr foundation av märket Lancome, rouge, läppstift och ett par tjocka bommulssockar. ”Vilka dyra, men fina presenter! Här får ni ett häfte av mig med Triss, som ni tillsammans kan öppna någon dag.”

Oj! Tänkte jag, nu har jag ytterligare fått ett par sådana där dyra sockar som jag inte använder, rouge har jag också! Jag tror även att jag har den där foundation men något år gammal. Tre chokladaskar! De kan jag omöjligt äta upp. Något av sminket kan säkert mina pojkars flickvänner bli glada över att få. Efter julklapps öppnandet hjälper Karin mig att duka av kaffekopparna. Mamma kommer strax efter ut i köket med några hårspännen, som hon inte vet hur hon skulle öppna eller använda. Hon tycker att hennes korta hår hade blivit så flyget och bara  hänger ner i ögonen. Därför hade hon nu handlat spännena på Ica. Jag visade, men både hon och Nanny  hade väldigt svårt att förstå hur de skulle användas! Herregud! Vad vi  tycker olika saker är svåra! Jag för egen del tycker  tex det är svårt att hänga med i den tekniska utvecklingen. I vårt perfekta samhälle verkar det som man ska kunna allt! Framgår det av någon anledning  att en person är mindre bra på något, verkar det som om  omgivningen fokuserar mer på detta än på vad personens är bra på. Tråkigt att det ska behöva vara så! Egentligen tycker jag att personer som vågar stå för sina styrker och svagheter är de som är modiga.  Det kan väl knappast inte vara så att vi  inte har några svagheter? Svagheterna kanske inte är några svagheter, utan bara är ett dåligt självförtroende. Får  personen  som jag ser det bara lite stöd och uppmuntran så fixar hon detta med.

Jag vet att mamma och Karin kan saker som inte jag kan! Så utan att värdera insatsen var jag glad över att jag kunde hjälpa till. När spännet hade kommit på plats, tyckte pappa, mamma och Nanny att det var dags att tacka för sig. Jag plockade undan det sista av disken samtidigt som jag kände mig rätt nöjd över dagen och hoppades att mina gäster hade haft det lika trevligt. Jag läste och skickade några sms till mina barn och övrig släkt innan jag parkerade mig i Tv-soffan med en avslappnande Julkonsert.

 

M.A

 

 

 

 

 

 

Göteborg 11/1 2014

Det är söndag morgon och i mitt köksfönster kan jag se ut över ett vackert vinterlandskap. Jag känner mig lite seg! Igår blev det en heldagsutflykt med många timmar i bil till mamma i Göteborg. Det var osäkert in i det sista om hon skulle komma hem i helgen, om vi skulle åka dit eller om vi skulle få träffa henne överhuvudtaget. När jag under veckan hade pratat med henne ,ville hon vid ett tillfälle åka hem själv. Nästa gång ville hon det inte och då sa hon att hon heller inte ville ha något besök. Jag har förstått att detta hängt ihop med hur hon för dagen mått och hur behandlingen påverkat henne. Så när fredagen kom visste jag inte hur det skulle bli?Jag hade det sena passet på jobbet och slutade inte förrän halv sju på kvällen.

Lite sugen var jag när jag kom hem på att åka och dansa. Innan jobbet hade jag tagit reda på att dansbandet Donnez skulle spela i Skara. Jag och min bror Magnus hade i höstas börjat en buggkurs här i stan och nu tycker jag det  är jättekul att dansa! Det är bara det att det är så långt uppehåll tills nästa kurs börjar, så jag är rädd att jag glömmer det jag lärt mig. Därför  har jag på egen hand åkt till några grannstäder för att träna. Att åka själv har sina fördelar! Jag lär mig hitta bättre på andra orter, Ingen behöver kommentera min bilkörning, det gör inget om jag dansar fel, eller om jag dansar för länge med någon.

Till en början var min ambition att träna på Buggen, men eftersom inte alla dansar Bugg har jag även kommit att tycka om att dansa långsammare danser. Dessutom är Buggen väldigt konditionskrävande, så att dansa Bugg en hel kväll det orkar man inte. Apropå att dansa nära någon annan! Läste jag här om dagen en så bra artikel- Ett behov av närhet, där krönikören, Hedvig Andersson,( Mariestadstidningen 10/1 2014) ifrågasätter om det bara är små barn och katter som behöver närhet. Ser vi detta som en svaghet? Något som vi skäms över och måste vi för att få detta behov tillgodosett, vänta tills vi träffar en passande partner. Kanske skriver krönikören, borde vi vara lite mer som katter. Utan blygsamhet slänga oss i famnen på den som ger oss vänskap. Sträcka fram huvudet när någon vill klappa oss istället för att vika undan.

Hur som helst tänker jag när jag läst artikeln, måste det även nu få vara upp till var och en att avgöra vilken närhet man vill ha! Utan att för den skull behöva bli ifrågasatt av andra. Därför har jag  valt att åka själv och har inte sen dess, sett en endaste kaja i danssammanhang. Tvärtom har jag bara mött positiva och trevliga människor som mer än gärna delar med sig av  sitt danskunnande. Jag beslutade mig ändå för att tillbringa fredagkvällen hemma. Det hade börjat frysa på, så väglaget var nog heller inte det bästa. Dessutom när jag tänkte efter, var jag rätt trött! Så en skön hemmakväll framför teven kom jag fram till var att föredra.  Jag  tog mig ändå i kragen och stack ut och joggade en runda i kvarteret. När jag kommit hem och duschat ringde jag pappa. Han sa, ” Jag och Nanny kommer och hämtar dig strax innan klockan tio i morgon. Sen åker vi ut och hämtar Magnus.” Lite sen avfärd tänkte jag, men sa inget! Det finns säkert en förklaring till detta. Efter några timmars tevetittande gick jag och lade mig. Jag sov som en stock och vaknade inte förrän strax efter halv åtta. Pappa hade sagt att Nanny skulle fixa kaffe och själv skulle han köpa med sig semlor till alla. Min bror som bor lite utanför stan skulle också följa med. Han skulle köpa med sig byns egenodlade tulpaner men även vara den som skulle köra vidare till Göteborg. Så det enda jag behövde tänka på var att äta frukost och att vara klar i tid. Gröt är nog en bra frukost, tänkte jag. Men kom strax på! Mjölken som jag handlat morgonen innan, stod kvar i kylen på jobbet! Min frukost fick därför bli! Två rostade mackor, ägg och kaffe.

Men semlor, ska jag verkligen äta en sådan? Det senaste jag har läst är att sötsaker och socker påverkar både inflammationer och  ökar depressionsrisken. Jag som har slutat med mediciner och kommit igång med både dans och joggingturer. Nä, jag tar med mig en egen grov smörgås och äter den när dom andra äter semlorna. Att sluta helt med  bl.a. Kött och sötsaker är nog väldigt svårt! Jag får försöka att minska ner på detta istället, tänkte jag.

I väntan på att de skulle komma, ställde jag in vägbeskrivningen i mobilen. Jag letade även fram var dansbutiken i Göteborg låg, ifall det nu skulle passa och om vi fick någon tid över för ett besök. Jag skulle behöva ett par Buggskor att dansa i och det verkar bara finnas att köpa i Örebro och i Göteborg. De jag hittills dansat i, är ett par låga vita skinnskor som jag köpte i våras. De är väldigt sköna! Men eftersom jag har använt dom så mycket, både inne och ute  har de blivit väldigt hala.

Pappa var punktlig som vanligt! När de hämtat mig åkte vi iväg till Magnus för att byta bil, och därifrån skulle vi fortsätta i hans bil till Göteborg. Under tiden pappa och Nanny tog ut sina saker ur bilen passade jag på att gå in i Magnus och hans fru Allos hus. Jag behövde tvätta mina glasögon! När jag såg Magnus fru Allo, hängig och klädd i myskläder frågade jag? Hej, hur är det? Ska inte du också följa med till Göteborg?”  ” Hej! Jag tror inte det! Jag har fått någon slags influensa som satt sig i kroppen! Så det är nog bäst att jag är hemma så att jag inte smittar Siv. ” Jag var inte allt för ledsen över beskedet, men höll god min och sa ” ja det kanske du har rätt i att det inte är så lämpligt!”

Hon tog fram den knutna buketten med tulpaner i olika färger. ” Vilken fin bukett!” sa jag! Mamma hade förra veckan fått av min syster Monika,  tulpaner som hon blivit väldigt glad över. Därför hade jag föreslagit att vi skulle köpa Tulpaner igen. Tulpaner tycker jag  symboliserar våren och att vi går mot ljusare tider, så dom här kommer hon säkert också att bli glad över tänkte jag. Innan vi gick ut passade Magnus  också på att tvätta sina glasögon  sen sa vi ” Hej då!” Tanken med bilbytet var att Magnus stora Mercedes  var mer lämpad att köra till Göteborg med än pappas Opel. Hans bil fick stå kvar i Ullervad, ifall  Allo ville åka någonstans under tiden vi var borta.

Magnus satte sig i förarsätet och pappa bredvid. Så det blev Nanny och jag som hamnade i baksätet. Det var uppehållsväder, himlen var gråmulen och temperaturen låg på några plusgrader.  Vi kom under vägen att prata om allt möjligt! Ibland alla fyra och ibland bara Nanny och jag . Pappa som har lite svårt att höra, pratade inte lika mycket däremot pratade Nanny hela tiden så tiden bara flög iväg. Jag som är rätt stel av mig och  brukar få ont i ryggen om jag åker bil för länge, kände mig nu ändå hyfsad i kroppen. När vi närmade oss Göteborg  och när jag ändå hade bemödat mig med att leta fram adressen frågade jag  ” är det ok, Magnus om jag sätter på mobilens vägbeskrivning? ” Då får du ha på den tyst! Häng gärna med istället och kolla  hur jag kör !” Magnus tog fram en handskriven karta som han körde efter den sista biten till Sahlgrenska.

Fika, glaskulan under Granen, promenad runt kvarteret grådisigt busshållplatsen, trevlig personal som har tid entrén, kiosk- ingen Tv tidning, halva tiden för mamma. Inget besök i dansbutiken. Direkt hem, två älgar och ett rådjur- pappas jagande, Tina. Bra väglag hem. Det börjar snöa när vi kommer till  Ullervad när jag kommer till lägenheten lyser ljusstake, stjärna och ljusslinga på balkongen konstigt IPad Vart är du på väg?

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Novell - Julafton, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.