Novell / dikt

Ofrivillig ensamhet & svartsjuka har gjort mig till den jag är idag.

Ingen förstå mig hur jag känner innerst inne.

Varför ska jag vara den som alltid ska känna sig utanför?

Att vara en andrahand.

Att känna att man inte duger som man är.

Att känna sig misslyckad.

Att andra inte bryr sig om en & ignorera en.

Att hålla inne allt man vill säga & inte kunna berätta sanningen eller hur man verkligen mår för någon.

Att man inte har så många kompisar.

Jag kan inte hjälpa att jag är så som jag är.

Det är hur andra har behandlat mig.

Alltid är det jag som ska vara offret.

Killarna vet inte hur det känns att alltid bli hjärtkrossad.

Att bli utnyttjad av andra.

Killar vill bara ha kul och inget mera.

Dom är själviska & bryr sig inte om hur man mår.

Varför kan inte jag hitta kärleken?

Varför ska jag alltid bli lurad?

När någon väl skriver till en så tror man att den är intresserad av en.

Men sanningen är något annat.

Jag har aldrig fått tillräcklig med kärlek under hela livet.

Har alltid känt mig att ingen vill ha mig eller älska mig.

Detta är nog en orsak till varför jag är så dum och går med på att mysa eller ja ha kul med någon för att jag aldrig känt mig älskad & behöver det.

Det känns som jag inte är värd någon.

Varför jag har svartsjuka & inte kan lita på killar har med det förflutna att göra.

Ensamhet & att man är rädd att den personen ska lämna en.

Att personen ser att man har skrivit men ignorera en eller att den är online men vill ej snacka med en.

Typ vill undvika en.

Att den man gillar ska hålla på med andra tjejer & så bli man återigen offret som bli lurad.

Att killen inte är seriös mot en och vill bara ha kul.

Det hjälper inte hur mycket man försöker att säga att man vill ha kärlek & inte ha kul.

Killar fortsätter att lura mig.

Och jag lär mig aldrig av alla misstag.

Varje gång det kommer en ny kille så händer samma sak.

När ska jag nånsin lära mig?

När kan jag lita på rätt kille?

När kan jag sluta ha svartsjuka?

Allt det är sjukt jobbigt.

Kanske är det så att killar inte vill mig så illa.

Men dom vet inte hur man känner sig.

Jag har försökt att kämpa men man duger inte.

Försökt att kämpa för att leva men självmordstankarna dyker alltid upp.

Kanske är det så att jag ska tillbaka där jag kom ifrån.

Meningen med mitt liv kanske är ensamhet & döden.

Och att aldrig hitta kärleken.

Jag hoppas på inget, då det ändå är ingen som vill ha en.

Man duger helt enkelt inte.

Allt detta har gjort att man fått dåligt självförtroende.

Jag kanske är en kämpe men snart orka jag inte mera.

Jag kan inte skilja på en person som är seriös eller oseriös.

Jag bli alltid offret för allt.

Varför förtjäna jag allt detta?

Kanske är man så misslyckad och duger inte till för någon, det kanske är svaret.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
Novell / dikt, 4.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.