Noveller

Jag följde hans ryggtavla med blicken medan ljudet av hans fotsteg avlägsnade.

Siluetten av honom var förvriden i dimman men den rörde sig så långsamt att det

sista hoppet i mig ändå viskade ”kanske vänder han om.”

En välbekant doft drogs med i blåsten och den träffade mig som ett slag i magen.

Doften var hem, doften var han. Jag vågade inte insupa den ordentligt, i rädslan av att

den skulle ta slut. Om detta var sista gången tänkte jag spara den i mitt minne.

Jag ville ropa något som skulle göra skillnad, men min röst var för svag. Min kropp

var ett tomrum, ett eko. Mitt huvud var en ocean av känslor men utan ord. Allt som

existerade var bara han. Hans siluett som sakta avlägsnade sig, utan att vända om,

utan att se på mig en sista gång.

Vägen som han vandrade var rak men sekunderna räknade. Snart skulle horisonten

sluka honom som ett stort svart hål och sen finns han inte mer.

Det fanns så mycket förr som behövde sägas men som fastnat i formuleringar. Stora

ord gör ynkliga människor mindre.

Livet är kort, det vet vi, men vi är lika fega ändå. Han var förlorad, så jag var

förlorad.