Novell

I.     Genesis. Det var på den tiden – innan tiden fanns – då universum och mänskan skapades. Då hon pratade i Noa-namn och trodde sig vara vän med gudabilden, den stora och allsmäktiga avguden Dug.

 

I begynnelsen fanns inget annat än väte och helium. Helt plötsligt ”den stora smällen” för 12 miljarder år sedan. Från stoftet av någon stjärna konstrueras mänskan och följden av det blir givetvis bekymmer. När Adam och Eva äter äpple från det olycksbringande trädets frukt och blir medvetna om att de är nakna och därför sparkas ut ur paradiset av jordens och himlens skapare. Tiotusen och ett år senare har deras ättlingar skingrats över hela världen. På den tiden var jorden så stor att det tog tretton dagsmarscher med kamel eller åsna att komma från jordens mittpunkt Eden i Babylonien till världens ända. En stekhet dag, där guden Dug låter solen skina över sina arma själar och i närheten av världens centrum, i en dammig oas med ylande hundar, skriande åsnor, oanständiga, syndfulla och enfaldiga mänskor traskar oas-fånen och odågan brovakten Aon. I sin smutsiga tunika som är alltför lång snubblar han på en hund som turvis kryper och vinglar runt ett stort fat som den dricker ur. När han kravlat upp ur dammet ser han nyfiket på hunden och innehållet i fatet. Då han inte ser skymten av någon människa ställer han sig på knä vid fatet och slickar i sig drycken som hunden. Han tycker att drycken smakar äckligt men en inre röst råder honom att dricka mera ”så skola livet le”. Aon ser sig om efter ett dryckeskärl och hittar en skål som han fyller med den osmakliga ”så skola livet le” drycken och sätter sig under ett fikonträd. Sen börjar han dricka och väntar på livets leende. Ju mer han dricker desto mer vill han ha. När drycken är slut fyller han på koppen ur kruset och ragglar iväg. Han känner sig upprymd och tillika både karsk och stark. Han har aldrig sett så många tvillingar som idag och börjar mucka gräl. Alla skrattar och driver med honom som förr och sparkar honom i baken som alltid. När huvudet känns tungt börjar han må illa och då vänder han ut och in på magsäcken i en brunn och känner att drycken har samma smak på väg ut som in. Med nöd och näppe orkar han stappla hem under bron där han bor. Trots att han redan ligger i dikesbottnen tycker han sig falla ännu djupare ner i diket. Sedan slocknar han. När färggranna studsande krusiduller dyker upp på näthinnan måste han emellanåt kvickt sitta upp och öppna ögonen och andas djupt så att inte magen än en gång ska vändas avig. Aon är kapitalt borta när ”rösten” igen hörs och förkunnar: ”Vi sluter ett förbund. Du får visdom och skildring på livets vatten och jag din skapare vill ha dina tjänster. Vad sägs om detta?” När Aon vaknar upp på natten har han en bultande huvudvärk och känner sig yr och törstig. Han tar några klunkar ur kruset med drycken. Efter en liten stund händer något fantastiskt. Huvudvärken är borta och lekamen känns även i bästa skick. Aon är hungrig och äter en brödkant och dricker det sista av drycken och säger ”det var nattvarden” och slocknar på nytt.  För tredje gången hör han rösten som säger: ”Ur krus kommer rus – du är i sus och dus. Det med nattvarden var rätt så lyckat. Jag store Dug bådar dig en stor glädje du är min utvalde. Förtrösta på mig och vänta på mitt tecken.” Då Aon vaknar upp nästa dag minns han ingenting av gårdagens händelser och återgår till sin dagliga rutin med att ställa till förtret i oasen.

 

Kontakten

 

En morgon i skumrasket några dagar senare då nattfjärilen Anel tassar hem från oasens otuktsnäste efter en natts hårt arbete ser hon ett strålande ljussken som kommer emot henne. På den här tiden var det vanligt med alla möjliga slags ljusfenomen och lågor som tolkades än på det ena sättet och än på det andra sättet av gaggiga profeter. Då skenet närmar sig ser hon en skepnad i skimret som sitter på något med två trissor. Skenet på trissorna stannar och inifrån skimret hörs en röst som säger: ”Varen icke förskräckt ty jag färdas med helljus.” Med ett knackande och visslande ljud slocknar ljuset. Hon blir oerhört rädd och känner ånger för allt det syndfulla som hon tänkt på, men ännu inte hunnit med i sitt liv. Gestalten stiger upp från något som liknar en bänk på en ram, figuren har knähög svart fotbeklädnad med glänsande söljor och röd benklädsel till midjan som övergår i en rödvit kofta och svarta handplagg med fem fingrar. Skepnaden har ett stort glänsande runt huvud i flera färger, när den öppnar huvudet på framsidan med sina silverglänsande händer blir det mer än nog för Anel, hon tuppar av. Då hennes läppar fuktas med en söt dryck vaknar hon upp och skepnaden säger:

-      Tjena mors jag är Dug. Vill du hava mer utav denna dryck?

Med en knyck sliter Anel flaskan som Dug håller i handen och tömmer den i ett huj.

⁃    Oj, oj! Begrunda följderna, säger Dug. Han väntar en stund tills Anel samlat sig och frågar. Kan du upplysa mig om var jag finner brovakt Aon?

-      Är du från vettet va, vill du verkligen träffa den slusken! Ti… hi… ti… hi, han bor under bron fnittrar Anel som börjar bli yr och upprymd. Beprövad som hon är i begärelsens påfund förstår hon att drycken även tagit vägen mellan benen.

⁃    Under vilken bro? Kan du visa mig vägen? Sätt dig här på bönpallen och visa mig så skall jag snabbt ta dig… längre hinner han inte när Anel tillgivet ropar:

⁃    Menar du verkligen de! Ha mig, ta mig hur du vill, älska mig, jag vill ha dig O du min Dug!

-      Ja, ja… me… menar inte så. Ja… ja menar. Visa mig vägen, stammar Dug som för ögonblicket tappat fattningen på grund av Anels beteende.

Gråtande och fnittrande om vartannat, säger Anel:

-      Ja visst väl dee… duu älskar mig inte meeer. Duuu har nååån annan… nåån yngre och fagrare kan ja tro?

⁃    Förstå inte fel… ja måste få tag på Aon, sa Dug.

⁃    Är det på det viset. Ja då kan ja visa dig till Aon, på inga villkor blir det mer, sa Anel argt och besviket med näsan i vädret.

Dug ledsagade Anel till mackapären och sa att det var Ariel med 500 kubik, hans allt i allo och något som hon inte behöver vara förskräckt över. Hon beskriver vägen, för övrigt så fanns det bara en väg genom oasen, och genast utanför den var bron där Aon levde och huserade. Anel satte sig bakom Dug på Ariel och med ljus, glimmer, brak och tordön bar det iväg till bron. Dug sade till Anel att gå åstad, sen gick han med fasta steg utför dikesslänten och under bron. Där låg Aon i sin hittills värsta mardröm om arbete, ansvar och allvar. Dug ruskade om honom och sa:

⁃    Vakna min herde. Jag, Dug kallar dig till undsättning.

I omtöcknat tillstånd blänger Aon på Dug. Aon var ändå nöjd med att ha bli väckt ur den fasansfulla drömmen och sa:

-      Vem ä du, hörd ja rätt… va he Dug som du kalla de? Int känner ja nån Dug!

Dug insåg genast att Aon hade glömt eller inte alls hört eller förstått det parametaforiska budskapet i sitt rus. Han tog Ariels nyckel och så åt Aon att fästa blicken på den.

-      Du ä ju rikti stållå du, vafö ska ja sita å bläng på dedär?

-      Aon! Sa Dug med genomträngande röst. Se på nyckeln och följ dess rörelse med ögonen och hör på. Eljest mister jag tålamodet och då blir det i sanning synd om dig, förstått!

Det här var ett språk som Aon begrep. Hotelser om stryk hörde tills hans vardag. Med en gång blev han tyst och from som ett lamm och följde nyckelns rörelser då Dug inledde vägledningen med sin utvalda:

-      Jag räknar… det här bli till intet. Inte förstår han sig på siffror än. Jag byter frekvens och talar tungomål det begriper han säkert, mumlade Dug.  Aon hör du och förstår du mig?

-      Ja hör, förstår och ser dig!  Gormade Aon.

-      Tss – inte så högt någon kan höra oss! Viskade Dug.

-      Jaha… är de på de vise, så nog kan ja va tyst, sa Aon surmulet.

-      Misstolka mig icke, jag prövade om du förstår tungomål, sa Dug. Nåja, Aon hur som haver, följ med blicken denna nyckel – slappna av – din lekamen känns tung – en behaglig värme breder ut sig i kroppen – dina ögon sluts – du känner dig ledig, lätt och sorglös. När jag räknat från tre till noll, så öppnas dina ögon och du är upplåten för all lära som jag skola giva dig. Innan det förser jag ditt klena huvud med allmänbildning och know-how. Det sker med tankeöverföring och vederfars sålunda att jag tänker på vad du bör veta och sen ger jag kommandot ”ready” så är din hjärna laddad och aktiverad och du är då mycket klokare.

Dug sjönk för ett ögonblick i trance för att sedan säga ”ready”, och fortsatte:

-      Nu begynner jag nedräkningen.  Tre – två – ett – noll, Aon kan du höra, förstå och se   mig?

-      Ai, ai captain. Yes, I can see, hear and understand you. Sa Aon medvetet.

-      Bra, bra Aon du börjar lära! Gormade Dug upphetsat.

⁃    Ssch… not so loud – ursäkta mig. Inte så högt min vän, sa Aon.

⁃    Välkommen i gänget Aon. Nu skola vi dryfta mitt sanna spörsmål.

Betraktat ur inlärningspsykologisk synvinkel av i dag var tokstollen Aons IQ 70 innan det dugdomliga ingreppet, efter nedladdningen av det klena huvudet var intelligenskvoten 170. En otrolig ökning av hjärnkapaciteten och ett prima resultat då man tänker på att mänskan i de flesta fall var ganska tunn i skallen på den tiden

 

Budskapet

 

Då Anel blev driven från bron rusade hon raka vägen till oasen och väckte folket. Innan oasens tuppar gol hade det samlats en nyfiken och ängslig folkmassa en bit från bron, de stod och glodde på den glänsande Ariel. Där fanns också några profeter som utan att lyckas försökte få kontakt med den förtegne Ariel.  Under bron satt Dug och Aon och pratade:

-      Jag vet inte om du vet att jorden skapades på sju dagar?  I själva verket var det sex dagar, ehuru jag var trött och vilade den sjunde dagen, sa Dug.

-      Ja har nog hört nåt sånt. Men va har de att göra med mig? Undrade Aon.

-      Det var lite med tid. Här och där blev det slarvat. Det har visat sig att is begynna alstras där det inte borde och jordens klimat skola härvid vara otjänligt i tidsåldrar. Isen nödgas smälta… och till det tarvar vi din undsättning, sa Dug.

⁃    Vem vi, frågade Aon nyfiket.

⁃    I tidens begynnelse hade jag en hjälpreda. Vi blev oense om skapelsen och jag kickade ner honom från himlen. Han är nu Hades härskare och kallar sig Natas. Trots fiendskap har vi enats om att samarbeta för att få isen smält. Han eldar underifrån och jag låter vatten rinna från ovan. Härav skola isen smälta och vatten täcka jorden.

⁃    Om du nu är så allsmäktig och stor Dug. Varför gör du inte allt arbete själv då och varför valde du mig? Sa Aon med ett förargligt grin.

⁃    Bäste Aon. Jag har andra göromål. Universum utvidgas hela tiden och någon måste hålla uppsikt på det. Anbelangande valet av dig, så uppenbarade sig en föreställning även för mig och jag stadgade. Den mänska som först kommer och släcker sin törst ur samma kärl som en hund är den utvalde. Finurligt eller hur, Aon?

⁃    Finurligt och finurligt. De beror på hur man ser på saken. Men vad är min i uppgift sammanhanget?

⁃    Du skall bygga en farkost som vi kallar… Aons ark.

-      Farkost… ark här, mitt i öknen – är du tokig! Har man hört nåt värre, sa Aon och visade långfingret åt Dug.

-      Aon! En sista gång låt mig tillsvidare sköta tänkandet.

-      Saken är uppfattad!  Du tänker, jag bygger, är det så du vill ha de? Sa Aon.

⁃    Jajamen! Sa Dug med glädje.

-      Då vill jag ha ett skriftligt kontrakt, jag tar inga risker. Varken ekonomiska, politiska och sociala, minns de. Efter slutfört uppdrag vill jag ha en vingård och beskrivning på framställning av vin som du lovade, sa Aon.

-      Du kommer ihåg ändå eller hur? Sa Dug förvånat.

-      Ja, efter jag blev laddad kommer jag ihåg allt. Från det att jag som sädescell tillsammans med pappa gick till en fikonlund och kom med mamma därifrån i en äggcell, sa Aon självsäkert.

-      Jag skola inte hava tid att sitta här och lära dig allt, i fortsättningen har vi kontakt med telepati. Innan jag färdas vidare, så torde vi ordna ett förhållande. Nämligen ett heligt äktenskap mellan dig och Anel, sa Dug.

-      Me… me… menar du verkligen … ja vill inte – måste ja de, stammade Aon förskräckt.

-      Ta det lugnt Aon allt ordnar sig, sa Dug med snäll fadersröst.

Med sina dådkrafter kallade Dug på Anel som efter en stund kom trippande i sanden. Med sin nyckel förklarade Dug åt Anel innebörden med giftermål mellan man och kvinna. Sen förenade han dem i äktenskap och som bröllopsgåva fick Aon flera instruktionsböcker om arkbygget, insamling av djur, livet i arken, syndafloden, livet efter floden och datorer med Internet. Anel fick några buteljer av den goda dryck som hon blev bjuden på då hon svimmade. Aon undertecknade ett kontrakt med Dug om arkbygget. Sen gav han sig iväg på en knattrande Ariel i ett dammoln. Den natten miste Aon sin mandom ”på riktigt”. Hittills hade det ju bara varit fråga om handarbete. Några dagar upplevde Aon och Anel varandra i dryckenskap och äktenskapligt coitus i all dess mångfald. Sen börjar vardagen.

 

Planering

 

Med stor iver satte Aon igång att organisera arkbygget och infångandet av djur som skulle med i arken. Problemkomplexen var många. Men med sina nya insikter och kunskap som oavbrutet kom från ovan arbetade Aon som besatt med ideliga övermäktiga problem. Han tillbringade mer tid på sitt ämbetsverk som han inrättat under bron än hemma, som underhyresgäst i otuktsnästet. En dag i den värsta stressen sa Anel något som han inte riktigt fattade och inte hade tid att tänka på. ”Det ser ut som du ingått äktenskap med arken och Dug. Jag tänker härefter leva mitt eget liv och följderna ses i sinom tid”. Aon förstod att det inte bara räcker med gudomlig tro, utan att det också behövs en strak ledare som han och enfaldiga mänskor som arbetskraft för att bygga arken. Han kallade till ett stormöte och berättade om sin uppenbarelse och att jordklotet eller världen kommer att dränkas i en syndaflod. Något om jordklot och världen kände ingen annan till. Varenda mänska tyckte att Aon hade blivit fullständigt tokig. Trots alla motgångar gav han inte upp. Han grubblade länge på hur det skulle gå att få mänskor att arbeta billigt eller helst gratis med arken. Till slut bestämde han sig för fyra sätt: slavar, barnarbetare, dagsverken och ”talko”. Trots billigt arbetsfolket var Aon medveten om att bygget skull kosta avsevärt och han måste få ihop startkapital.  Därför grundade han enmansföretaget Ab Ararat Ltd som stod för: ”Aon Räddar Alla Rädda Arga Tanter.” En aktie kostade hundra denarer som berättigade till plats på nedersta däck i arken. Tecknade man minst tio aktier ingick valbart bås på tredje däck med begränsad havsutsikt endera med två åsnor, två grisar eller två lejon. Han gjorde otaliga affärsplaner och lönsamhetsberäkningar. Aon slipade business idéer och utförde kostnadsanalyser och anhöll om allmosor av kända och okända härskare. Måttet blev rågat då Aon för sjunde gången fick avslag på furstlig riskgaranti för arken av skattmästare Trofimus Prokorus som han trakterat åtskilliga gånger. ”Undertecknad har idag tagit del av Eder affärsidé och projektplan jämte kostnadskalkyl och fastställt att Eder ansökan ej kan bifallas. Då det icke torde vara ekonomiskt lönsamt att bygga ett skepp i öknen av nämnda dimension och för angivet ändamål. Högaktningsfullt Eder tillgivne T.P.”  Aon blev alldeles förbannad och beslöt att utan furstliga medel bygga arken.

 

Arken

 

Det har förflutit tre år sedan Aon fick sin uppenbarelse. Hittills har han för det mesta hamnat på avvägar och det riktiga arbetet med att bygga arken har inte ens börjat, därför att tiden gått till byråkrati och insamling av ekonomiska resurser. Familjen har utökats med tre barn och tillökning väntas, fastän Aon inte sysslat med äktenskapliga förpliktelser på två år. Han tänker litet på det här, men sen glömmer han igen bort familjen jämte obetalda räkningar och återgår till att planera arken. Aon har ingen uppfattning om hur många olika djurarter det finns på jorden. Han blir förskräckt då Dug meddelar arternas antal. 3500 däggdjur, 10400 fåglar, 5500 kräldjur jämte amfibier, 18000 fiskar, 1700 säck djur, 10 miljoner leddjur, 88000 blötdjur, 25000 maskar, 10000 polypdjur, 5000 svampdjur och 15000 encelliga djur. Allt som allt 10.182.100 arter, bedrövad muttrar Aon:

⁃    Hur i fan ska…

-      Aon,  åkalla icke min fiende som du hava gjort senaste dagar, telepatierade Dug.

-      Inte kan jag bygga en ark som ska ha plats för alla dom här djurarterna och till på köpet båda könen. Det blir ju mer än 20,3 millioner djur. Arken borde då vara minst 4000 meter lång, 500 meter bred och 300 meter hög.

-      Det är den matematiska uträkningen Aon. Vi torde borttaga alla vattendjur 142,000 och alla leddjur 10.000.000 samt maskarna 25000 och en del av däggdjuren som är vattenlevande, kanske 100 arter. Då kvarstår 16600 av dessa arter, 15500 arter av däggdjur, kräldjur och andra småkryp samt 10400 fågelarter. Sammanlagt 42500 arter. Det torde vara mänskligare siffror eller hur Aon? Telepatierade Dug förebrående.

-      Ja, Dug du har rätt det hade jag inte tänkt på! Skrek Aon. Då blir måtten, längd 145 meter, bredd 24 meter och höjd 14 meter. De är ju inget problem. Det är bäst att genast skicka iväg djurfångarna och goferträhuggarna, muttrade Aon avsevärt lättad medveten om fullkomligheten av sitt skepps proportioner.

Han sände iväg slavar till basarna för de olika arbetslagen med uppmaning att de ska infinna sig för orderutdelning. Vid närmare eftertanke tyckte han det var otroligt att alla jordens olika djurarter kunde få plats i arken. Han ville veta hur många bås och burar som måste byggas.  På ett däck gick det att ha 50000 burar och då kunde man ha 1/6 plats för de stora djuren med lång hals. Något problem med dinosaurier, giraffer och andra större djur borde det inte bli om man satte dem på bottendäck genom en öppning i mellandäck. Huvudet når då upp till golvet på övre däck. Aon funderade på var Dug tänkt placera mänskorna. I något skede hade Dug sagt att det finns en särskild plan för dem och därför började Aon sälja semesterpaket och enkelbiljetter till okänd ort. Han tänkte inte mera på det här med plats åt mänskor. Eftersom det var mycket att stå i med de närmaste 20 åren fram till den stora H2O dagen då regnet skulle börja. I jämn takt under 16 års tid anlände dagligen kamelkaravaner med goferträ. En dag kom den ledande skogsmästaren med andan i hälsan ridande på en åsna och säger åt Aon att nu har jordens sista goferträd fällts. Aon undrade om det var klokt att fälla alla goferträd och vad säger ”Grinpizz” om det här? De är ju deras problem, de får bygga sin egen ark med något annat trädslag grumsade Aon tankspritt.

 

Kari anländer

 

Några av dem som fångade djur som skulle med i arken hade skickats iväg för många år sedan på sina uppdrag. Kari hade beordrats mot norr upp i bergen. Aon hade valt honom i tron att han aldrig skulle återvända. Han var en stridstupp, stor i mun och modig bara när han var omgiven av sina bröder, kusiner och andra nickdockor. Aon blir hemskt besviken när Kari en dag under skrik och skrän återvänder från sin fångstfärd. Omringad av sina underhuggare visar Kari de infångade djuren.

⁃    Se på den här. När jag fångade den var den vit. Nu är den lort brun, lurvig och sliten. En spark i baken ger nog fart åt vilddjuret!

⁃    Låt björnen vara Kari. Var fick du tag på det? Sa Aon harmset. Han hade hoppats på att Kari aldrig skulle ha återvänt. Utan istället blivit uppäten av något blodtörstigt djur.

-      Det är onödigt att berätta om alla våra – mina strapatser!  Jag den stora Kari, hela klanen Maddas ledare infångade dom här två bestarna!

-      Det gjorde du inte! Ropar en av hans anhängare.

⁃    Tyst! Det här skall du sannerligen få ångra länge Nari.

-      Berätta sanningen Kari, sa Aon.

⁃    Nja, dehäran… dedäran vi – jag var långt bort härifrån, hos något folk som bor största delen av året i köld och snö. De talar ett underligt språk och om sitt ugriska urhem. Deras gud heter Halla. I skördetid sa de nästan varje dag att det var den där ”perkelen Halla” som bestämde över deras liv. Förresten, jag blev omvänd: Halla! Halla! Halla! Bland skräpet och i dammet slänger sig hela klanen Maddas ner på knä och böjer sig med huvudet i marken. I tumultet som uppstår då hundratals mänskor kastar sig ner i dammet på marken börjar hundar yla, åsnor skria och björnar vråla.

⁃    Stig upp! Ropar Aon. Det finns bara en gud. Den allsmäktige Dug! Det borde du veta Kari, ledare av klanen Maddas

-      Hur vågar du störa oss i vår bön, din otrogna hedning! Halla är den enda rätta guden som alla skall tillbe morgon, middag, kväll och två gånger till! Skrek Kari.

Följden blir den första av många troskamper. Ett öppet slagsmål mellan Dug och Halla anhängare. Kvinnor och barn, ung som gammal deltar med stor iver. Hela oasen slåss. Nu är det inte längre fråga om tro. Utan om ett tidsfördriv och en kamp med dem som man hade den minsta lilla osämja med. Aons hustru Anel, den lilla och spydiga, allvetande och alltid stridslystna kvinnan sätter i misstag stop för slagsmålet. Sittande på sin manliga motståndare, med kjolen över hans ansikte ropar hon med gäll röst:

-     Era Halla svin!

Då Halla anhängarna hör det här slutar kampen lika snabbt som den börjat. Men när Kari ser Anel sitta på det viset på en av sina män blir han ursinnig:

-      Kvinna du har skymfat mannen! Härefter skall ingen som tror på Halla äta griskött och kvinnan skall beslöjas! Hos Halla är mannen överhöghet!

Efter det här tillbudet leds Maddas klanen med järnhand av Kari och Nari. Det ryktades om att de präntar ner något som kallas Nenarok och Malsi lag. I synnerhet sådant som angår kvinnans ställning, straffmetoder, manliga bönestunder och pilgrimsfärder. Till sin hjälp har de den gåtfulla profeten Demmahum som i flera år försökt flytta en svart sten som han kallar Abak till sin födelsestad Akcem, utan större framgång.

 

Uttiv kommer

 

Några dagar senare anländer Uttiv med sin klan och anhängare. Hennes uppgift var att fånga mindre djur. Smutsiga, dammiga och ändå med parfymdoft hängande i luften kommer de. Djuren intresserar inte oasens invånare. I stället en liten grupp bleka ljushyade och ljushåriga mänskor som man skockas kring. Aon banar sig fram genom folkmassan och går fram till Uttiv.

-      Var har du fått tag på dom där?

-      Vi träffade dem på en ö i havet. Det här är min älskade Nug. Hon kommer från ett land långt borta i norr och är byråd.  Vi kallar oss för Lesbos därför att vi träffades på ön Lesbos.

-      Dom här männen då, undrade Aon?

-      De kommer från samma land. Kram är hemma från byn Ho och Sanoj från Mo. Männen tycker väldigt mycket om varandra. Så vi kallar dem homo Kram och homo Sanoj.

-      Det var det märkligaste jag hört, sa Aon. Menar du att Nug och du är ihop – ja du vet nog hur jag menar. Och att… att … Kram och Sanoj är på samma sätt?

-      Jajamen, svarade Uttiv. Lesbos trolovar sig med varandra och de gör homon också.  Ska du inte lyckönska oss?  Nu vill jag att du genast registrerar oss… sådär som par!

-      Oj du min Dug! Utropar Aon. Hur skall det här sluta?

Uttiv och hennes kumpaner byggde, som de sa ett ”kärlekens näste” och grundar förbundet: ”Den fria kärlekens utövare”. Lägret besöks flitigt av oasens ungdomar och ståndaktiga män och lösaktiga kvinnor. De får lära sig ett och annat om böjelsernas innersta väsen. Nug blir omtyckt och lägrets favorit. Hon hör till det vackrare könet, men hon är allt annat än vacker. I stället är hon suverän på att vara med kvinnor och män i bädden på samma gång. Av någon märklig anledning besöker klanen Maddas ”Kärlekens näste” ofta och Kari och Nari är två gäster som flitigt rumlar om.

 

Akirfa infinner sig

 

En dag i skymningen kommer Akirfa med sin släkt från fångstfärden. Aon stöter ihop med henne vid oasens matförråd.

-      När har du kommit tillbaka och vad gör du här? Frågar Aon.

-      Jag kom just! Säger hon abrupt.

-      Har ni fångat några djur och fåglar, frågade Aon?

-      Jo – vi fångade massor – men dom åt upp allt, sa Akirfa.

-      Vilka dom – åt? Säger Aon.

-      Klanen Regen stig upp! Befaller Akirfa.

Nu ser Aon en stor samling storögda magra varelser. Alla är helsvarta så de knappt kan urskiljas i dunklet. Vartenda barn är utan kläder och de vuxnas kläder hänger som trasor. Allesammans har en vit skål i handen. Det här väcker Aons intresse och han frågar:

-      Vad är det för kopp som de har i handen?

-      Matskål, svarar Akirfa förolämpad.

-      Mat… inte menar du att de här åt upp alla djur som ni fångat?

Aon hade nu ovetande berört det innersta hos kvinnan, nämligen moderskänslan och behovet av att hjälpa ”de svaga”. Upprörd, arg och tillika känslosamt och hysteriskt med gråten i halsen skriker hon:

-      Du måste förstå… hade ju ingen mat – de är alltid hungriga! Jag har inte ännu haft tid att ordna ett hjälporgan som ska ge dessa utblottade mat, vatten, kläder, tak över huvudet, hälsovård och skola med religionslära – när ingen hjälper mig!

-      Hjälporgan, vad är det? Frågar Aon.

Bestämt och med energi i rösten säger Akirfa:

-      Det skall bli ett förbund. FA som betyder Förenade Alltet, som skall ta hand om alla i nöd.

-      Jaha… mmm – så då så, men vad håller den där Regenen i sin hand? Frågar Aon med stort intresse.

-      Det är deras gud Oidar.  Kung Assam sätt på Oidar! Visa hans makt, säger Akirfa.

Aon blir fullständigt överraskad av det som nu inträffar. Ur Oidar kommer otroligt högt ljud och något slags musik och någon som vrålar ”Born in the USA”. Kung Assam rör vid guden Oidar och ljudet ökar till ett avgrundsvrål. Alla börjar dansa vilt på stället. Kvinnor och barn klappar i händerna och ynglingar går på rygg ner i sanden och snurrar runt på axlarna med benen i vädret. Kung Assam rör igen vid Oidar och en hetsande röst talar om svart och vitt. Männen är i extas och ropar: Tam, tam, tam, tam!  De börjar bli skräckinjagande, sen rör Akirfa vid Oidar som tystnar och hon säger hotfullt:

-      Hit med mat, de nödlidande vill ha mat Aon!

-      Inte kan jag börja ge alla mat… då har vi inget själv, säger Aon förtvivlad.

-      Hit med mat – nu genast, annars hamnar du själv i grytan! Hojtar Akirfa.

Det blir helt tyst och förhoppningsfullt ser man på Aon som ett mellanmål. Han går in i ett magasin och kommer tillbaka med en säck säd.  När han stiger ner från trappan till magasinet ramlar han och säcken faller i marken och går sönder. Som på order störtar sig Regenerna över sädeskornen som spritts ut i sanden. Med den nergående ökensolens sista strålar som ljuskälla börjar igen, vad annars, jodå ett slagsmål.

-      De var nära ögat de – vilka vildar. Bäst att hålla sig ifrån Akirfa och hennes hord, mumlar Aon förskräckt och kilar därifrån.

 

Reidni klampar in

 

En stekhet dag infinner sig Reidnis släkt som varit borta i flera år fastän de blev tillsagda att ta fast smådjur i öknen kring oasen. Med cymbalskrammel och öronbedövande hornspel väcks Aon ur siestan under bron. Han tror att domedagen kommit och blir vettskrämd. Klamp-klamp-klamp lät det och bron knakade och skakade. Aon som inte under det senaste året fått sova ordentligt blir ilsken av bullret och vrålar:

-      Vem är det som klampar på min bro?

-      Det är bara Reidni som varit i fjärran östern och fångat kor, pep en kvinnoröst.

Av den här goda nyheten rusar Aon upp så häftigt på bron att han dånar av, då pumpen inte riktigt hinner förse hjärnkontoret med syre. När han vaknar upp ser han ansikten med märken i pannan av olika färger, som väcker hans intresse.

⁃    Va har ni i pannan? Frågar han nyfiket.

⁃    De är vårt kastmärke. Jag har ett märke av värdigt kast, sa Reidni.

⁃    Har någon kastat sten och prickat dig i pannan? Undrar Aon förbryllat.

-      Nej, nej inte är de så. Beroende på vilken samhällsklass mänskan tillhör har hon getts ett märke så man kan se hennes rang i gemenskapen. Det här funkar mycket bra om du till exempel behöver billig arbetskraft för något smutsjobb väljer du en färg som är låg på rangskalan och du har genast en billig och ödmjuk knegare.

-      Men… men – du skulle ju vara i närheten av oasen. Ja hade redan slutat att räkna med dig, sa Aon.

⁃    Nåja, vi villade bort oss i en sandstorm och hamnade på avvägar, sa Reidni.

-      Var har du hittat horden med dom här magra varelserna. Vad kallas kastmänskorna och vilka är dom där andra i gula och röda tygstycken, undrade Aon.

⁃    De kallas Udnih och de med speldonen är Ahddub, sa Reidni.

⁃    Vad är de som Ahddubarna vevar? Ville Aon veta.

-      Det är bönekvarnar. Ju snabbare de vevar desto mer böner förmedlar de till sin ”avdug” och när de vevat tillräckligt troget och ihärdigt kan de bli Anavrin, som är meningen med livet.

-      Ja förstår då ingenting. Har du inte med dig andra djur än dom där magra korna? Men vi kan ju äta upp alla utom två, fastän korna inte har mycket kött på benen, sa Aon.

⁃    De är ”heliga kor”!  Skrek Reidni upphetsat.

Hon tyckte att hennes tro blev kränkt. Aon hade just innan pratat om magra mänskor. Det kunde godtas, men när han började prata om magra kor och att de skulle ätas upp blev Reidni och hennes följe rabiata.  De viftar hotfullt med sina långa knivar åt Nari och hans gäng som nyfiket samlats kring de spinkiga och mörkhyade individerna. När Nari och hans klan hörde att korna var heliga blev de först förvånade och sedan rasande. Med sitt heliga stridsrop kastar dig sig över kastmänskorna och striden är i full gång. Aon skuttar från bron ner i diket och han undrar varför religiös förtröstan alltid slutar i strid.

 

Navi marscherar in

 

Ett par månader efter Reidni kommer uppviglaren Navi och hans klan. De bär på stora röda flaggor prydda med tre skäggiga gubbansikten och vimplar med texten: ”Makten åt folket, annars tas den med: arbete – ansvar – allvar.”  ”Ingen skall sko sig på annans bekostnad – ner med Aon.” ”Aon = fattigas utsugare och svagas förtryckare”. I spetsen för karavanen trampar två jättestora lurviga elefanter med långa krokiga betar. Där finns även två lustiga djur som liknar björn, men som bara äter bambu. Aon bryr sig inte om texten på vimplarna. Istället frågar han Navi varför de har dröjt så länge och varför alla viftar med en röd skrift:

⁃    Jag och mina kamrater har deltagit i den långa marschen och träffat österns stora genier Ninel och Oam med sina stora samhällssprång. Vi har diskuterat proletärernas slav-traktat. Du har sju dagar på att uppfylla alla villkor som finns präntade här på arket. Annars blir det strejk! Navi hinner knappt dra andan innan han retoriskt fortsätter. Vi fordrar att fem och tio års planer görs upp för arkbygget, att produktionskvoter fastställs. Här måste byggas ett kombinat som producerar Akdov; frihetens nektar, förnuftets och känslolivets dryck för proletariatet så att arbetarna kan nå de av partiet fastslagna målen!

⁃    Sand i turbanen – en sak åt gången. Sa Aon.  Navi du ser underlig ut i munnen… va… var är dina tänder?

⁃    Bytta! Med ett brett grin visar Navi sina nya tuggverktyg som skiner i guld och silver. Sedan säger han känslobetonat med darrande röst:

⁃    Kamrater det är proletariatets symbol och omen.

Som på befallning öppnar Navis kamrater sina käftar. Solstrålarna som når de hundratals guldtänderna och amalgamtänderna återkastas på Aon och han bländas helt för en stund. När han återhämtat sig från chocken frågar han Navi:

-      Var fångade du dom där djuren?

Något svar får han inte på det. Istället börjar Navi tala om sina strapatser uppe i bergen:

-      När nöden var som störst var hjälpen som närmast. I snöyran uppe i bergen träffade vi på ugriska arbetarkamrater, den sanna arbetarklassen. Utan dem skulle jag inte stå här och tala på mina kamraters vägnar. Vi fick mat och vi gav dem bambu till stavar. Så att våra kamrater kunde staka sig fram med träbitar på fötterna. När de i sitt armod jagar björn för att få mat.

Navis anhängare viftar allt ivrigare med den röda skriften och ropar: ”Aon ge makten åt folket!” och ”Länge leve kamrat Ninel och Oam – proletariatets försvarare!”

⁃    Aon vet du vad strejk betyder?  Här får du Oams ”Lilla röda” skrift och min kravlista.

⁃    Vem ska arbeta om ni – strejkar, frågar Aon. Slavarna! slavarna! slavarna!  Ropar alla i korus.

-      Men… men, då är det ju onödigt med strejk, sa Aon. Ingen hör på honom längre.

Det blir dödstyst när Navi med kraftfull röst upplyser att hans klan har blivit ateister. Klanen Maddas är på plats, denna gång med Nari i spetsen. Han och ingen annan heller förstår vad ateist betyder. Navi förklarar att de är gudsförnekare och att partiet är deras högsta makt. Småningom börjar det klarna för Nari vad ateist innebär. Men ordet ”parti” kräver mer förklaring. Navi säger att partiet är en ordnad grupp människor med samma målinriktade handlingssätt. Det är något som Nari inte ännu riktigt förstår. Han menar att folket inte kan bestämma. Det måste ju finnas en envåldshärskare och vem är då han? Med självaktning i rösten gastar Navi:

⁃    Jag! Partiets ledande organ politbyrån har utsett mig till partiets ledare i dag.

Navi och hans sällskap stämmer upp i en kampsång. De sjunger och skrålar om arbetarklassens härlighet mot förtryckare utvaldas utsugning av proletariatet. Innebörden av det som Navi sagt har nu klarnat för Nari, han ropar:

-      Dahij, dahij, dahij!

Som på ett givet tecken rusar Maddas klanen på Navi klanen och den redan sedvanliga bataljen börjar i tumult, kaos, skrik och skrän och allas innerliga medverkan. Aon går försiktigt därifrån och mumlar för sig själv:

-      Du milda vilken samling yrhuvuden jag har till medhjälpare. Har Dug alls har tänkt på det här? … Det är bäst att gå se hur bygget av arken framskrider.

 

Submoluk tågar in

 

En dag ropar Aons son Nos:

⁃    Det är en massa egendomliga typer som är på väg hit!

Nyfiket står alla och glor på skocken som anländer med en skäggig gubbe i spetsen. Gubbens och hans sällskaps dräkter blänker obeskrivligt i solen så att man nätt och jämnt kan se dem. För varje steg de tar skramlar det alldeles kolossalt och de liknar vandrande skrothopar. Genast när skocken stannat börjar två män predika om den store frälsaren Avohej. Männen är klädda i svart rock, raka svarta byxor med svarta skor och vit skjorta med en underlig smal halsprydnad som hänger ner över bröstet. De delar ut en färggrann skrift som skildrar världens undergång och hur härligt det ska bli i därefter kommande tusenåriga rike, med lyckliga familjer som lever i paradiset tillsammans med fridsamma lejon och andra gulliga djur.

Skrothögen i skägget går fram till Aon och säger:

-      Jag förmodar att du är den store Aon?

-      Inte är jag stor. Bara 1,60 lång, säger Aon.

-      Hä, hä, hä. Det var ett bra skämt. Du vet säkert… vad jag menar. Det där med ”stor” är ett metaforiskt talesätt, sa skrothögen.

Aon är helt bortblandad av senaste veckors händelser. Han kan nätt och jämnt hålla reda på vad som är höger och vänster hand. Det med metaforiskt har han ingen aning om och säger:

-      Ja börjar bli bortkollrad och nere, vet intet… men vem är du, frågar han tankspritt?

⁃    Jag är den store upptäckaren Submulok med två syften, att hitta guld åt mig och själar åt Dug. Jag har hälsningar till dig från ditt sändebud Akirema. Han bad mig hälsa att han stannar ”där över” och omvänder hedningar.

⁃    Jaha – en svikare igen. Så var det med det … inga djur i bur, säger Aon.

-      Visst har vi med oss djur. Se här, två bison säger Submulok!

Framför sig har Aon två skräckinjagande kossor med en stor bula på ryggen. Med sina små ögon plirar de argsint på Aon, som blir skraj.

-      Vi hade också andra djur men mitt följe åt upp dem när vi korsade det stora havet. Och så har jag med mig några bisonjägare, sa Submulok.

-      Ditt följe och … jägare? Aon blir genast intresserad och kvicknar till med en gång. Med ett öronbedövat dån kommer en hord fyrbenta varelser springande som är halvt åsna och halvt mänska. Den röda halvnakna övre hälften på vidundrena är målade i ansiktet och har fjädrar i det svarta långa håret. Allihop skriker: Yahoo! Yahoooo!  Plötsligt tjuter den som verkar vara ledare för horden: Ptroo! Som på ett bestämt tecken stannar alla. Och mitt i allt delas varelserna i två delar. Aon blir vettskrämd och börjar se upp mot himlen som för att be om hjälp. Submoluk ser att Aon är helt förvirrad och säger:

-      Det här är hästar och pekar på djuren som liknar åsnor. Sen pekar han på ”fjäder-männen”. Det är indianer. Vi kallar dem ”rödskinn” då de brände sig i solen på haven under seglatsen hit.

Aon fattar småningom läget och drar en lättnadens suck, men kanske alltför tidigt för bakom sanddynerna dyker en salig skock långhåriga män och kvinnor upp. Alla har en blomma i sin hand och ett band lindat kring huvudet och de är klädda i långa blommiga kläder. Submoluk säger att de absolut ville med. De är på väg österut till någon mänsklig dug som de kallar Urug, som skall lära dem att bättre förstå livets mening.

⁃    Vi kallar dom Sieppih. De är hemskt bra på att ordna fester och det går livat till på kvällarna, sa Submalok. Han talar vidare med en ihålig glansig blick: De brukar bjuda på något som de kallar ”grass”. Då jag tänder eld i min pipa med ”grass” har jag med en gång direktkontakt med Nevåp i Mor. Han brukar sedan säga vilka metoder jag ska använda för att få hedningar att bekänna Kilotak som sin lära.

⁃    På tal om vilda kvällar. Här finns tillräckligt med lättfärdiga fester redan, sa Aon.

⁃    No problem! Skrek Submalok. Jag har också med mig Seltaeb. När de jammar och mässar blir det tyst. Alla brukar sätta sig när de sjunger om: Peace, Flower Power och Make Love not War.

⁃    Från det ena till det andra Aon, jag skall återvända till ”över där”. Kanske jag kan få handla slavar av dig så att Sam inte själv behöver slava. Han tycker hellre om att vara våldsam, slåss och dricka Yeksihw. Hur det ordet uttalas vet jag inte, sa Submalok.

-      Du får ta slavar hur mycket du vill. Ta dom där svarta Regenerna. De förökar sig bra och behöver litet mat. Och så är de fogliga och lydiga om de får höra rätt förkunnelse av sin gud Oidar, sa Aon.

Några dagar senare kommer Nos inrusande till Aon som sitter och gör matematiska beräkningar om burar för djur i arken.

-      Vad skall vi nu göra Aon! Det blir uppror!  Sieppiherna kommer inte alls överens med Navi klanen. De står och protesterar utanför Akdov kombinatet. Navi hotar med ”kallt krig och järnridå” vad det är vet jag inte. Och han säger att de kommer att bygga en mur kring kombinatet för att få skydda sina intressen.

Aon säger att han inte heller vet vad som skall göras, för att stärka det alltmera osäkra läget, men… kanske det skulle lyckas om vi försöker såhär. Några dagar senare kommer en glädje-strålande och lullig Nos med glans i blicken och blommiga kläder och pannband runt huvudet till Aon.

-      Du är ett snille – det lyckades! Det du kallade ”Aon rock” är häftigt. I sanden har alla suttit lugnt och stilla i tre dagar och hört på Seltaeb, helt otroligt!

 

 

 

 

Gnikiv rullar in

 

Ett par dagar innan midsommar kommer Gnikiv och hans ätt inrullande till palmlunden med märkliga åkdon som kallas ”lib” med symbolen Lepo och Tnabart. Högt uppe i norr har de bytt åsnorna som de hade med sig från oasen, till dom här kärrorna. Affären gjordes med två skinnhandlare som av ren nyfikenhet hade följt med Gnikiv. Åt Aon sa han att de talar tungomål som ingen förstår, men ändå lärde de oss med små roliga lappar med figurer i olika färger att spela Pidro. Stolt förklarar Gnikiv att alla i ätten har lärt sig spelet och att de så snart som möjligt ska arrangera OAS mästerskap. I samhället Nilreb hade de stött på kufen Reltih som hade romantiska vanföreställningar om ett tusenårigt rike. Han ville följa med till Mor på en konferens för att debattera oreda och kaos med Pajasissimo Inilossum. Ingen orkade höra på Reltihs prat om sin kamp för det tusenåriga riket och med en spark förpassade man honom ner i ett dike nära metropolen Sirap. Han blev urförbannad och lovade hämnas förr eller senare. Gnikiv har med sig några av Reltihs drillade Namreg slavar i uniform och hjälm. För att visa hur bra de lyder ropar han:

⁃    Rättning! Höger om! Framåt marsch!

Förfärad ser Aon och alla andra som samlats kring ”libarna” att Namreg slavarna går rakt ut i kvicksanden. Det bubblar om dem när de en efter en sjunker ner i den våta massan.

⁃    Varför gjorde du så där? Nu miste vi bra slavar, sa Aon chockerat.

⁃    Ja ville visa hur bra de lyder order, sa Gnikiv urskuldande.

⁃    Hur är det med djuren? Undrade Aon.

-      Vi har hungriga vargar och mängder av nåt som du kan täta arken med, sa Gnikiv.

⁃    Va då för mängder av nåt, sa Aon irriterat.

Fram ur hopen steg två pälsklädda typer och den ena smutsigare än den andra. De luktade ändå inte illa, utan friskt av någon slags naturbotemedel. Den ena sa:

-      Ja e diriktör Ivel och han tär e Ellak å vi e heim från Gambekaabi, vi e bra på ti handel me stjinna å bygg bååta å bränn tjerå, som vi bruk sälj åt Ugre att smöri stiijdre me.

-      Ja, de va tungomål de, sa Aon. Förstår jag er rotvälska rätt så är ni bra skinnhandlare och båtbyggare, men vad betyder ”tjerå”. Kan ni vänligen förtydliga er?

-      Vi bränner – ja tror – he heiter ”tjära” på fint språk. Och med det brukar vi tjära eller täta våra båtar så att de icke skola vara gistna och släppa in vatten, förstaar du bäter nu pöll-hövå? Sa Ivel.

⁃    Jag förstår… också med gliringar, sa Aon sårad.

⁃    Är he nån som vill göra affärer. Vi köper å säljer va som helst! Ropar Ellak.

Av någon underlig anledning uppstod inget slagsmål den här gången. En hel del ville göra affärer. Submolok önskade byta Yeksihw mot skinn och Navi prånglade skattefri billig Akdov.

 

Åsna bil Lada smyger till oasen

 

I kvällsskymningen några dagar efter Gnikivs ankomst smyger en hord blåbeslöjade individer till oasen. Varelsernas dräkt är heltäckande med ett blått nätverk framför ansiktet så att det nätt och jämt syns. Horden kastar sig utmattad ner i sanden och mumlar vettskrämt om någon Cork. Aon går fram till skocken i sanden:

⁃    Vem är ni, vilken grupp och era namn?

⁃    Känner du inte igen oss! Hörs en hes förbannad röst ur hopen.

⁃    Hur skulle ja de, när ni är klädda i klänning från topp till tå och med det där lustiga nätet framför nunan, sa Aon.

⁃    Aon, gör dig inte lustig på vår heliga kvinnodräkt burkas bekostnad. Jag är Åsna bil Lada den som du sände upp i bergen för att hämta grisar, åsnor och hundar.

⁃    Er kvinnodräkt? Varför går du i den klädseln Åsna du som alltid var så manlig, undrade Aon.

⁃    De är en lång historia och jag behöver inte förklara det åt odugaktiga, annat än att säga att jag och mina anhängare har blivit extrema nabilater och militanta milsummare.

Som på befallning stiger horden upp och tar bort slöjan från ansiktet. Aon höll på att få dåndimpen av det han såg.

⁃    Va… va… varför har ni alla helskägg… inte vet jag vad du menar annat än det där med mil…tant, men ni liknar faktiskt tanter i er klädsel, sa Aon förskräckt utan att ha åter-hämtat sig från chocken av alla skäggiga ansikten.

⁃    Jag varnar dig en sista gång i Hallas och Demmahums namn. Håna inte vår kvinnoklädsel, skriade Åsna.

⁃    Nu slutar vi att snacka om er kvinnoklädsel. Har du djur med dig? Undrade Aon.

Som sedvanligt får Aon inget direkt svar på den frågan. Istället höll bil Lada en lång predikan och eldade upp sig alltmer. Han gastade på och hötte med sitt högra pekfinger till höger och vänster och sa att han stöds av världens ledande itfums, hallums, dejhums och mamisar. Ingen visste något om dessa konstiga gökar. Han hotade med att ena alla tafilak mot de odugaktiga och åberopade ideligen sin kunskap och det trolösa folkets okunskap. Aon som hade blivit mer och mer irriterad på återvändande tokiga djurfångare önskade att ingen av dem någonsin skulle ha återvänt.

⁃    Den nya världsordningen går ut på att sprida malsi till alla duglösa och för den skull behövs vapen. Du får inga hundar Aon! Jag byter dem mot vapen. Hit med spjut, svärd, stridsyxor, slangbellor och stenar Aon, så att vi kan dra ut i ett heligt dahij krig. Härefter kommer jag att kollaborera med Hallobish för att sätta skräck i de odugliga så att de blir rättfärdiga och…

⁃    Nu får de vara slut med dit skrän Åsna där. Du sa något om kolla… ja tycker verkligen att du är bortkollrad. Stenar kan du plocka själv och här i oasen finns tillräckligt med bråk-makare som åberopar malsi. Hit med hundarna nu genast… från en sak till en annan va pratade ni i skägget om… Cork har du träffat honom Åsna?

Åsna bil Lada gick förskräckt fram till Aon och viskade:

⁃    Du kan få afghanhundarna och min åsna, då säger du inte mera ett ord om Cork.

 

Raduj bara finns där

 

Ingen visste varifrån de kom, plötsligt en morgon fanns de bara där i tusental med frälsaren Susej i spetsen på en åsna och det enda djur som de hade med sig. Tolv lärjungar bad oas-borna  slänga blommor och palmkvistar framför Susej där han red. En del av männen i följet hade en liten komisk huvudbonad, andra igen var skäggiga med långa hår flätor och klädd i svart kostym med en svart hatt på huvudet. Dagarna i ända stod männen med flätorna och slog huvudet i en mur som de påstod vara helig. I verkligheten var Nilrebmuren byggd på order av Navi för att skydda proletärens intressen och muren var nu inte så helig att den ideligen krävde andliga huvuddunkningar. Folket hade många profeter som kallades Ibbar. De var dugfruktiga i sin tro på ett högre tillstånd. Jämt och ständigt sa de att radujarna äntligen hittat sitt förlovade land efter fyrtio års irrande i en sudoxe ökenvandring. Somliga igen hade stött på tusenåriga rikets förkämpe Reltih, som tatuerat dem och befallt dem att tråckla en gul tygstjärna på klädtrasorna. Det enande var att de ansåg sig vara Dugs utvalda folk. Efter en tid uppstod slagsmål efter häftiga och virriga diskussioner mellan Malsi och Raduj tros-bekännare, om vem som har rätt till oasen och vilken lära som är bäst för mänskan och vilken stympning som är den rätta, Malsi omskärelse av flickor eller Aduj omskärelse av pojkar. I något skede kom radujarna på den vanskliga idén att korsfästa två stråtrövare Bar och Abbas tillsammans med frälsaren Susej så att Dug med gott samvete kunde förlåta mänskans alla synder för tid och evighet. Susej hade med sin predikan blivit förebild åt de utsugna arkbyggarna. De blev förbannade av tilltaget med uppspikandet av Susej till den grad att radujarna snabbt måste sticka iväg på en oändlig sudoxe marsch till världens alla hörn och kanter för att undvika ett heligt krig. Aon tyckte litet synd att det gick såsom det gick för Susej. Egentligen hade han varit en ganska trevlig typ. Han sa ofta att man ska vända andra kinden till, även om man ordentligt fått på käften. Trots allt var Susejs bedrövliga öde en lättnad för Aon. Nu kunde han lägga beslag på Susejs åsna, därför att ingen ville ge bort sin åsna då de var omtyckta fortskaffningsmedel. Aon gladde sig länge åt att han gratis lyckats få Åsna bil Ladas stoåsna, som använts för hans mannars åtrå och Susejs hingståsna som använts av hans lärjungar för samma ändamål, men i ett annat hål.

 

Kapten Crok vaggar in

 

En mulen halvskum eftermiddag kommer den sista storviltfångaren, den gungande Kapten Crok ”De sju havens skräck” in i oasen från sin rövar resa. Enligt tradition i sjörövarkretsar är hans högra hand en krok av skrot och vänster ben av trä. Åt Aon hade han gett löfte om att fånga sällsynta djur mellan rövandet. På en stor öde ö mitt ute i havet haffade han lustiga hoppande djur med säck på magen med en unge inuti. Kapten Crok hälsade också på i Yensid land. Han tog med sig några pigga möss, en anka med tre brorsöner och en stormrik snål anka, hunden Otulp, seriefigurer och Djungelboken med en massa djurarter. Crok hamnar genast i strid med Naris och Maddas anhängare. De sa att han är förmedlare av västerländsk kapitalistisk dekadent imperialistisk förtryckarkultur. Kapten Crok förstod sig inte alls på det här svamlet, men däremot nog på hur man skulle tysta dylika jåmare. Han satte krokben för Kari som genast låg på näsan i sanden. Aon försökte lugna de upprörda känslorna och ropade:

-      Vänner!  Längre hann han inte.

-      Du ska hälsa oss som kamrater! Skrek Navi.

-      Nej! Du är tvungen att hälsa i Hallas namn! Hojtar en ilsken Nari som nyligen blivit vald till Hallataya präst.

⁃    Ner med onkel Mas och imperialistsvinen, skrek både Naris och Maddas supportrar.

Kapten Crok hade hittills varit tyst, men nu skrek han något som fick Navisterna och Maddisarna att kippa efter andan:

-      Torra är kommunist å islam pi… innan han hann säga ordet till slut gormade han i samma veva.  Jag ser dig Åsna bil Lada fastän du döljer dig i kvinnokläder där borta! Vill du ha kring skräppona igen som vid bergen i Lubak!

Efter dom här orden var det slut med den klena sämjan i den pastorala oasen. De olika fraktionerna mörbultade varandra och träffade man inte på någon utomstående än sin egen ätt, så slogs man inom den egna gemenskapen. Aon blev allt mer snurrig och önskade inget annat än lugn och ro och regn, som på begäran hörde han Dugs basröst:

-      Så skola ske på den sjutusentrehundrade dagen efter din uppenbarelse, om sju dagar!

Nu blev det bråttom. Aon gav i uppdrag åt Ellak och Ivel att täta arken. De lovade bullakaffe på Kafé Venus åt alla som deltar i tjärtalkot. Kafé Venus var ett känt och mytomspunnet ställe för allehanda byfånor på nordliga breddgrader några tusen kilometer därifrån i Nedervetil socken. Hur som haver på fiket lärde man sig allt som behövdes i livets skola; att jaga brudar, handla med skinn, bränna tjära och brännvin. Överhuvudtaget allt som var viktigt att kunna och vara insatt i. Tjäran som det såta sällskapet hade med sig blandades med råolja som hittades i en källa där Namreg slavarna gick ner sig. Ingredienserna kokades med sand och spån till en kletig massa som ströks på arken. Aon blev bekymrad då han summerade antalet djur, det saknades några arter. Ivel lugnade honom och sa:

⁃    Ha tu räkna me låppona, luusa, stjiitflugona å flatluusa? Som vi har på oss.

⁃    Ja då stämmer det exakt! Ropade Aon entusiastiskt, vem har flatlöss?

 

Byktvätt

 

För första gången på många år regnar det i oasen. Alla ser fram emot den dag då de får gå in i arken, först måste djur och mat lastas för ett års kryssning till okänd ort. Då dagliga knytnävskamper uppstår i den oordnade kön till arken inför Aon ett kösystem med numrerade vänteplatser, som bara han förstår. Sedan sätter han Kapten Crok, som nu blivit stråtrövare att vakta kön, den blir längre och längre för var dag. Aon blir nervös då han upptäcker att dubbelledet är flera kilometer långt. Han är överraskad att det finns så mycket folk på jorden och blir panikslagen då han inser att det inte finns plats i arken för mer än en handfull mänskor. Goda råd är dyra och han tar kontakt med Dug, som säger:

-      Aon, nästa gång du undertecknar ett kontrakt, läs texten med småbokstäver också. I vårt kontrakt står det bokstavligen präntat att endast du och din familj är resenärer.

Aon vrider och vänder på sin kopia av kontraktet och säger:

-      Huj helvete de är sant, och så svimmar han. I omtöcknat tillstånd hör han som i en tunna   på Dugs varningar om att inte ta kontakt med Natas.

-      Aon! Du tarvar informera folket om utrymmet i arken enär du salufört färdbevis! Skrek Dug upprört.

⁃    Men … men, hur? Undrade Aon. De… de… vri… vrider nacken av mig.

⁃    Avtal äro avtal. Det torde vara ditt bekymmer! Sa Dug överlägset.

En regnig natt med åska och storm smyger Aon och hans familj ombord på arken och stänger alla luckor. Följande dag samlas en hel hop arga aktieägare och mänskor som betalt sin båtbiljett i förskott. De hotar med jurister, åtal och domstol om de inte får komma med i arken. I sin förtvivlan och sitt ursinne försöker de sätta eld på arken. Med en väl riktad störtskur hindrar Dug dylika ansträngningar. En morgon då regnet tillfälligt upphört kommer ur dimman en skock flåsande varelser i språngmarsch. I spetsen är Kilotak överhuvudet Nevåp som ropar åt Aon:

-      Jag är Dugs företrädare här på jorden och måste få komma och ombord och se om du fraktar kättare i kättarna inuti arken.

-      De går inte! Jag har just varit i kontakt med Dug och han sa att jag är hans enda utvalda på jorden! Skrek Aon tillbaka.

-      Jaha, är det så. I mitt namn befaller jag dig Aon, att öppna porten till arken. Annars dömer jag dig till kättare och evig skärseld i helvetet, hojtade en förbannad Nevåp.

Anel hade vaknat av skrikandet och hon kravlar upp på däck. När hon får syn på Nevåp skriker hon i sin tur:

-      Men är de inte självaste Nevåp. Nu blir de inte nå arsel mer! Ja ska ut å segla till okänt land! Senast du var här betalade du inte. Och vill du veta vad frukten heter? Vi kallar honom Pissus I. Sedan vänder sig Anel och drar upp kjolen över öronen och visar sin torva åt Nevåp.

⁃    Har du gett åt honom, är jag inte Pissus farsa? Sa en förbluffad Aon.

-      Nä, inte är du de! Och inte är du farsa åt någon annan av dina barn heller, sa Anel skadeglatt.  Du hade ju inte tid med annat än arken och Dug.

Anel blir paff då Aon säger:

-      De var mig en stor lättnad att höra. Dugs skapande av Adam och Eva som de första mänskorna har jag funderat på. De var inte nå bra lösning. Fortsättningen är ju incest och inavel. Det är inte något att undras på att Dug vill översvämma alla ”syndiga mänskor” som han säger. Och fortgången torde ha blivit likadan med åtta överlevande från samma familj. Nu har vi ju två andra med oss. Du följde lustens inre röst. Ibland är de bra att synda trots allt, sa Aon hoppfullt och tänkte på mänskans framtida DNA, gener och arvsanlag.

Efter de här funderingarna tog det inte lång tid innan Dug tog kontakt med Aon. Dug klandrade honom för att blanda sig i skapelsen och sådant som han inte förstår sig på. Till det här replikerade Aon:

⁃    Du sa ju själv för länge sen, att du inte riktigt hade tid och att det blev slarvat litet här och där.

Nu blev Dug ställd mot väggen och var tyst för en gångs skull. Ironiskt nog fanns det ombord på arken nästan ingen annan mat än äpplen som med ormen är symbolik för arvsynden i skrifterna. Regnet fortsatte med ökad styrka och inne i arken satt Aon och tryckte då Dug en dag triumferande ropar så att det hörs i hela arken:

-      Aon! Vem hava du gömt bland åsnorna?

⁃    Inte har jag gömt någon, sa Aon.

⁃    Ljug icke för mig Aon! Hämta honom i kretsen av åsnorna! Skrek Dug upprört.

Snopet hämtar Aon mannen med lustiga kort i handen. Igen skriker Dug:

-      Tala sanning Aon, vad gör den där i min heliga ark?

-      Nåja, arken kan ju vara helig, men inte vet jag nu riktigt om den är din, sa Aon och fortsatte. Det här är direktör Kalle och han har lärt mig spela Pidro med de där lapparna som kallas spelkort. Och nåt tidsfördriv måste vi ju ha om vi ska driv på vattnet i ett år eller hur Dug?

-      Kanske du har rätt. Men spelkorten är ett syndens påfund. De skola hän från arken med mannen. Aon, en sak till vem är den där som gömmer sig bland kaninerna? Kasta ut även honom, befallde Dug.

⁃    Va, vem… gömmer sig var, sa Aon förvirrat.

En röst hördes:

-      Va int så stor i truute Dug. Om vi vaal utkasta så är he håle i arkbåttne me sama!

⁃    Vem är du som dristar tilltala skaparen på detta sätt, sa Dug.

⁃    Ja e Ivel å komber från Gambekaabi.. Så tu nu ritti ska förstaa, så säjer ja. Vi hava ingått ett affär med Natas som låva båra hål i arken om tu djävlas. Å om he händer mig och Ellak naa siter tu på påttkante Dug, tu kan int djära naa!

⁃    Vad bebådade ni i gengäld? Era syndare och så heter det inte ett ut en om jag får påminna, sa Dug.

-      Tu får ha he ti heit en. Vi låva ti synd så mytji som he bara gaar, å ja byrja me ti prat omkull Anel för å få kåma me i arktji. Å he va int na svårt ska ja sej åt te, sa Levi.

Det här var för mycket för Dug. Han blir fullständigt förbannad och skriker:

⁃    Jag har hela tiden brukat Noa namn för att freda mänskan från Satan. Är detta tacken? Ni småjävlar har börjat fi…

Längre hann han inte innan Levi ropar:

⁃    Slut ti va stygg i käfta, annars saltar vi he. Tu slipper int ti himle!

⁃    Nej nu i fan anamma jag har fått nog! Tamme fan, Aon du får klara dig själv! Nästa gång jag skola ta kontakt med dig är då arken torde stranda. Vid min gud, jag lovar att genast ställa till med ett ordentligt helvete på jorden.

⁃    De va kara ord och inga visor, sa Kalle.

Omgående kom en replik, som det inte gick att ta miste på, vem den tillhörde:

-      De gjorde ni bra! Han blev tvingad att åkalla mig i mänskans närvaro och nu eldar vi på ordentligt så isen smälter!

 

Regnet och floden

 

Med sjuhelvetes dån möttes himlens vatten underjordens eld. Gud och Satan tävlade i en djävulsk kamp om vilken förstörelsemetod som var den bästa – den goda eller onda. I stridens hetta visste ingen av dem till sist skillnaden mellan det goda och onda. För att visa sin styrka styrde Gud en bortkommen meteorit, som han inte visste vad han skulle göra av med ner i ett av de sju haven. Flera hundra meter höga flodvågor svallade över jorden tre gånger. Vågorna satte fart på arken så att den for iväg mot nordost. Satan visade sin kraft, han stoppade vågen med ett vulkanutbrott. På en natt sänkte han en stor och märkvärdig legendarisk sago ö med värdefulla mineralgruvor och en välsignad lummig vegetation. Då Gud såg det här blev han urförbannad på Satan som för tid och evighet hade förintat hans ädlaste skapelse. Satan försvarade sig med att han tyckte att ön med sin vetenskapligt avancerade och kultiverade befolkning var stadd i förfall och att människorna var korrumperade och fördenskull förtjänade att bli bestraffade. Även ett av världens sju underverk rasade ihop, nämligen Kolossen på Rhodos. Det visade sig senare bli en välsignelse för rhodierna, som inte desto mer avhandlas i denna skrift. Gud sade att Satan inte hade någonting att göra med vedergällning av mänskan. Det gebitet tillhörde honom. Han sa åt Satan att dra åt helvete och inte visa sig mer.

 

Berget

 

Livet i arken var kaos från början till slut. Dyngan från djuren stank kolossalt och Noa fick det ena raseriutbrottet efter det andra.

⁃    Djurjäv…

Han hann inte längre i sin mening innan Gud förebrådde honom igen. Noa blev riktigt förbannad:

⁃    Ta det lugnt där uppe, kom själv hit ner och håll ordning på djuren och skyffla dynga i den här förbaskade stanken bland alla skitflugor och dyngbaggar. Det var din idé att ta med flugor och de var absolut korkat.

⁃    Noa vad har jag sagt? Svär inte och tänk inte ens på att svära!

⁃    Förbaskat är ingen svordom. Det borde du ju veta – den allsmäktige, slå upp i något lexikon om du inte tror mig.

⁃    Tyst och slut! Gormade Gud.

⁃    Var tyst själv. De är din syndaflod och inte min i alla fall. Ditt omdöme börjar bli dåligt Gud. Sköt du dina affärer där uppe, så tar ja hand om livet på jorden.

Efter 370 dagar sedan regnet började stannar arken plötsligt. Noa blir förskräckt av smällen och tror att Natas gjort hål i arken och skriker:

-      Nu gick bolaget i konkurs, de är hål i vraket! Men varför sipprar inget vatten in?

⁃    Vafö sku he rinn in vattne från torra land, sa Kalle.

⁃    Inte… menar du – att vi är på land, sa Aon villrådigt.

-      He bäst ti kryp ut å skåda, sa Levi som tagit paus i arbetet som vällusting bland arkens evor.

Sagt och gjort. Aon och hela hans följe kryper upp på arkens däck. Vad ser de? Vatten som rinner bort någonstans, men vart? Av den här åsynen Noa så glad att han ropar:

-      Var vi är vet ja inte, men berget ska heta Ararat. Ab och Ltd lämnas bort! Och nu Gud är det din tur att börja ta ansvar. Ge vinrankor åt mig så ja kan börja odla vindruvor och jäsa vindruvssaft.

Från ovan hörs en tordönsröst:

-      Skola så ske Noa! Du och din besättning har utfört rejäla dagsverken. Jag tar inte kontakt med mänskosläktet förrän domedagen. Punkt och slut, för min del!

Aon fick sin vinodling till sist och några år senare dricker han vin som vatten och får återfall. Den här gången blir han byfåne och ingen orkar mera höra på hans babbel om hur han räddade jordens mänskor och djur från undergång.

 

Jag skaparen

 

-      Hej latmask, vakna! Sitter du och sover framför datorn! Jag förstår inte hur du orkar sitta där och skriva. Har du inget vettigt att göra? Stick för h-e till AMS och sök dig ett jobb! Röt sambon.

 

Av: Hapro

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (12 röster)
Novell, 3.4 out of 5 based on 12 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.