Novell

Regnet smattrar mot hjälmen, mina händer håller krampaktigt tag i styret, kylan tränger rakt igenom fingervantarna. Det är jätte halt på vägen, flera centimeter av vatten ligger på asfalten och mopedens hjul klyver ytan där den viner fram över vägarna. Jag ska inte långt, men jag är redan genomblöt från topp till tå. Jag har mina glasögon på som sitter runt hjälmen men sikten blir ändå oklar, jag känner hur jag andas kraftigare och nästan hyperventilerar men jag kan inte öppna munnen för att ta luft för då får jag in massa vatten ner i halsen. Nu känner jag hur hjulen slirar i vattensamlingarna på gatan, en sekund höll jag på att tappa kontrollen över fordonet. Hjärtat åkte upp i halsgropen, jag tvingar mig själv att sakta ner. Gud vad jag fryser nu, jag skakar och skallrar tänder. Jag måste släppa styret med ena handen för en liten stund för att svepa över glasögonen för att få bort allt vatten som skymmer sikten.

Jag kommer fram i ett stycke, men det var på håret. Men jag kan inte känna lättnad för adrenalinet pumpar fortfarande genom min kropp, inte bara efter vansinnesfärden jag nyss gjorde utan efter bråket jag hade med min sambo alldeles nyss, innan jag blev så arg att jag bara stormade ut i regnet och satte mig på min moped och körde iväg. Jag visste inte vart jag var på väg förens jag var framme. Nu står jag bredvid min moped som jag parkerat vid cykelstället intill det gula tegelhuset. Jag tar av mig hjälmen och skakar ut håret, topparna droppar vatten ner på mina axlar som är täckta av min svarta skinnjacka. Jag tar ett djupt andetag och ser upp mot huset, jag måste kisa för att det regnar så kraftigt. På fjärde våningen ser jag att det lyser i fönstret, så han är hemma. På ett sätt blir jag besviken, men samtidigt lättad. Jag går de fyra trapporna upp och öppnar dörren ut mot loftgången, när jag går där kommer jag på att jag inte vet vad jag ska säga när han öppnar. Kanske har han redan talat med Markus, kanske vet han att vi har bråkat och att jag gav mig av, kanske känner han på sig att jag är på väg till honom nu. Men vad ska jag ha för ursäkt att jag dyker upp utanför hans dörr såhär? Vi vet båda två innerst inne varför, vi vet varför jag kommer till honom och inte till Kajsa tillexempel. Jag skulle lika gärna kunnat ge mig av hem till henne, det är inte längre dit och hon är min bästa vän. Men ändå står jag här nu, och nu finns det ingen annan med som kan ursäkta att vi träffas, ingen vi kan gömma oss bakom och skylla vårt umgänge på. Både han och jag vet att detta möte varit oundvikligt, vi har bara skjutit upp det men vi har båda tagit beslutet i tysthet att vi ska ses igen, ensamma. Det behövdes inga ord för att vi skulle förstå det. Det är det jag tycker så mycket om hos honom, det har aldrig behövts några ord för att vi ska förstå varandra. Det räcker med en blick så kan jag veta vad han tänker. Men det är ingen annan än vi två som vet att det finns en förståelse mellan oss, vi har varit bra på att dölja det för alla andra, ingen kan ana att våra blickar säger mer än de någonsin skulle kunna förstå.

Nu har jag knackat försiktigt på dörren och jag hör steg inifrån, det går snabbt, det är inte en särskilt stor lägenhet. ”Hej, så du kom ändå?” ”Ja, alltså förlåt, men jag visste inte vart jag annars skulle ta vägen…” ”Det är helt okej, kom in bara du är ju dyngsur!” Han försvinner in i badrummet och kommer ut med ett stort badlakan som han ger till mig. ”Du får nog ta av dig dina kläder så kan jag slänga in dem i torktumlaren, jag ska ta fram andra kläder till dig.” Han tar fram ett par mjukisbyxor och en t-shirt medan jag försöker torka mitt hår. Jag ger honom ett försiktigt leende och han stannar upp framför mig och ser på mig en lång stund sen skiner han upp och ser glad ut. ”Jag är glad att du är här.” ”Mm hm…”

Jag vet inte om jag gjort fel som kommit hit, men nu är det ändå försent att ändra på något, det som sker det sker, tänker jag när jag byter om till kläderna jag fick låna inne i badrummet. Först klär jag av mig mina kläder och det blir en stor pöl i duschen när jag kramar ur strumporna. Jag torkar hela kroppen med badlakanet tills jag är helt torr, förutom håret som nog kommer ta ett tag att torka. När jag är klar står jag kvar en stund mitt på golvet där inne oförmögen att röra mig. Vad kommer att hända den här kvällen? Vilka konsekvenser kommer det att få? Men jag kommer fram till att jag inte bryr mig längre, jag kan inte längre stoppa det som håller på att hända. Det som har hållit på att hända under en så lång tid. Allt händer av en anledning, det som är menat att hända, det händer. Och vi kan inte göra något åt det. I en perfekt värld skulle ingen bli sårad, men i den verklighet vi lever i nu så slutar det alltid med att någon blir sårad. Och varför ska det alltid vara jag? Det känns som att jag alltid dragit det kortaste strået i livets lotteri. Allt bra har bara fallit mig ur händerna. Men det tänker jag inte låta hända nu. Kanske är det här min enda chans att bli lycklig, varför skulle inte jag ta den. Jag har inte råd att tänka på Markus eller någon annans känslor just nu. I slutändan är det varje person för sig själv. Man är sin egen lyckas smed och så vidare. Jag lyckas skjuta bort alla dessa tankar och går tillslut tillbaka ut i vardagsrummet. ”Nu ser du mycket torrare ut!” Han ler och räcker mig en mugg med varmt te’.

Vi sätter oss i soffan, en liten bit ifrån varandra. Men inte för långt ifrån för jag kan känna hans doft, han luktar alltid så gott. Jag kommer på mig själv med att blunda och dra in doften. Jag öppnar ögonen och då ser jag rakt in i hans bruna ögon och då vet jag att det här är det enda rätta. Människan är inte gjord för att styra över sina känslor, det här är ju så himla enkelt. Det är här jag ska vara just nu, jag får en stark känsla av att vara på exakt rätt plats vid rätt tillfälle. Något jag aldrig någonsin upplevt förut.

”Markus ringde mig nyss.” Han ser på mig med sorg i blicken. Jag förstår att han också lider av sina samveteskval.

Det jag upplever den kvällen kommer jag att bära med mig länge i mitt hjärta. Men alldeles för snabbt måste jag vakna upp ur min dröm och återgå till vardagen. Tillbaka till Markus och bråken och skriken varje kväll. Men tillslut bestämmer jag mig för att det får vara nog. Jag berättar för Markus om kvällen med Timmy och han blir helt tokig. Den kvällen slår han mig för första gången. Men inte för sista. Varje gång jag försöker packa mina saker och dra därifrån så slår han mig sönder och samman och låser in mig i sovrummet. Tillslut efter många långa dagar inlåst så vaknar jag upp en dag och känner på dörren och den är olåst. Jag söker genom lägenheten men han är inte där. Så jag packar mina grejer så fort jag kan och sticker därifrån. Jag kommer ut på gatan och känner den klara luften slå emot mig. Jag drar ner den långt ner i mina lungor och känner för första gången sen den här mardrömmen började att jag äntligen är fri. Nu är mardrömmen över. Inne i cykelrummet hämtar jag min moped och låser upp låset med darriga händer. Jag kör snabbt nerför backen och vidare på gatorna genom centrum. När jag kommer fram till det gula tegelhuset känner jag något varmt röra sig inne i bröstet. Jag springer uppför trapporna och kan inte komma fram till hans dörr fort nog. När jag äntligen står utanför tar jag ett djupt andetag och drar fingrarna genom mitt rufsiga hår. Jag får en glimt av mig själv i fönstret bredvid dörren, jag har ett stort blåmärke under ena ögat och ett djupt jack i pannan och massa små rivsår över hela ansiktet och håret står åt alla håll. Jag vill inte att han ska se mig såhär men det finns inget att göra åt det nu. Jag trycker in ringklockan hårt två gånger och ett skratt bubblar upp i min strupe. Men jag hör inga steg inifrån, jag hör ingenting från andra sidan dörren. Jag trycker instinktivt ner handtaget men det är såklart låst. Vad är klockan? Vad är det för dag? Jag har varit inlåst så länge att jag tappat greppet om tiden. Och jag har inte min mobil med mig, jag tänkte inte ens på att ta leta efter den.

Jag sitter lutad mot väggen bredvid ytterdörren när jag hör steg i trappan, efter flera timmar känns det som men jag vet inte för jag har ju ingen klocka. Jag vet fortfarande inte vilken dag det är, jag har bara suttit här och väntat på att Timmy ska komma hem. Jag vågade inte bege mig någon annanstans ifall jag skulle missa honom och jag har ju ingen telefon heller. När jag nu äntligen hör fotstegen börjar mitt hjärta slå fortare. Jag reser mig mödosamt upp medan jag tar stöd mot väggen, jag är väldigt öm i hela kroppen efter de senaste dagarna av misshandel. Samtidigt som jag suttit här och väntat har tankarna spunnit ohejdat hit och dit. Är det ändå mitt fel att Markus gått på mig som han gjort, efter att jag berättat att jag varit otrogen med hans bästa vän kanske det var vad jag förtjänade? Är jag smutsig och en stor hora? Borde han kanske inte låtit mig leva, kanske vore det bäst för alla om jag dog? Det är så lätt att fastna i dessa negativa tankespiraler, och de drar mig bara längre och längre ner. Jag behöver Timmy nu, behöver höra honom säga att det inte är mitt fel, det som hänt. Men när dörren från trappan öppnas är det inte Timmy utan en av hans grannar, en lite äldre kvinna. Hon slänger en blick på mig när hon går förbi, när hon ser hur jag ser ut så stannar hon upp och ser chokat på mig. Jag försöker le lite undflyende, jag orkar inte förklara vad jag råkat ut för. Men hon frågar mig bara om jag är okej och om jag behöver någon hjälp med något. Jag frågar om hon vet var Timmy är, jag vill inte fråga rakt ut vad det är för dag för jag vill inte att hon ska förstå hur illa däran jag är, men jag försöker ändå få någon liten ledtråd till vad det kan vara idag. Det verkar som att det är helg i alla fall för hon har inte jobbat idag, men hon vet inte vart Timmy kan tänkas vara. Sist hon såg en skymt av honom var över en vecka sen. Hon frågar om jag vill komma in till henne och vänta och dricka en kopp kaffe. Jag tänker genast avböja, så jag slipper svara på massa obekväma frågor, men jag ändrar mig snabbt igen för jag inser hur genomfrusen jag är och hur gott det skulle vara med en kopp kaffe. Så jag följer med henne till dörren längst bort och hon låser upp och ber mig stiga på.

En stund senare sitter jag med en varm kopp med kaffe och mjölk i vid Timmys grannes köksbord. Jag ser ut genom fönstret på träden utanför som skiftar i färgerna orange, gul och röd, med lite klickar här och där som fortfarande är gröna. Det är vackert ute i naturen på hösten, den är ju så färgglad även fast man själv kanske känner sig lite grå. Jag får veta att kvinnans namn är Sandra, hon är fyrtiotvå och har tre barn. En som bor hemma, de andra två är utflugna och bor i Helsingborg respektive New York. Jag får också höra att hon trycker det känns väldigt tomt hemma nu med bara en unge som bor kvar, hon känner att hon liksom tappat bort sig själv nu när de är så stora att de klarar sig själva och inte behöver henne så mycket längre. Den som bor kvar är också på väg att flytta när som helst, hon går sista året på gymnasiet och är ivrig över att få komma iväg och bo på egen hand. Jag tänker att jag kan förstå hur hon kan känna sig lite bortkommen, efter att ha levt fullt ut för någon annan än sig själv i så många år och sen bli helt utlämnad till sig själv. Det kan inte vara det lättaste, då måste man hitta tillbaka till sig själv och det kan ibland vara en smärtsam uppgift. Jag tänker också på att jag kunde vetat närmare hur det känns att inte längre sätta sig själv i första rummet. För tio år sen så blev jag gravid när jag var tillsammans med min dåvarande pojkvän, min första kärlek. Men vi var båda så unga att vi bestämde oss för att vi inte var redo att bli föräldrar just då. Så jag gjorde en abort, det gick väldigt smärtfritt, pojkvännen var med på sjukhuset hela tiden och stöttade mig och jag kände verkligen att det var rätt beslut så det kändes ändå helt okej. Då trodde vi ju att vi två skulle få en till chans att bli föräldrar när det var rätt tidpunkt, vi trodde ju då att vi skulle vara tillsammans för alltid. Men riktigt så blev det inte, tiden går och man växer ifrån varandra. Ett ljud för mig tillbaka till nuet där jag sitter vid köksbordet, det är Sandras mobil som ringer. Hon svarar och försvinner ut i vad jag antar är vardagsrummet. Efter en liten stund är hon tillbaka och meddelar att det var hennes dotter som ringde, hon som bor hemma. Hon var på väg hem tydligen och undrade om det fanns någon mat. Sandra tittar på mig och ser ut att fundera en stund sen säger hon att hon ska börja laga middag och frågar lite försiktigt om jag vill stanna och äta med dem. Jag känner hur det kurrar i magen och inser att jag inte ätit något på jag vet inte hur länge, så jag svarar att jag gärna stannar och äter, bara det inte är för mycket besvär. Det är det absolut inte, bara trevligt, ju mer sällskap desto bättre.

Det blir en jättegod middag och jag har väldigt trevligt, Sandras dotter är mycket snäll och frågar inte alls om mina sår i ansiktet. Efter en stund så känner jag hur jag slappnar av helt och inser vilka trevliga grannar Timmy har. Jag undrar om han vet det själv. Just ja Timmy, jag har faktiskt glömt bort att jag väntar på honom. Efter middagen ursäktar jag mig och går iväg och ringer på hos honom, men det är inte han som öppnar dörren, det är en tjej.

Tydligen har inte Timmy hört av sig på hela veckan. Det är hans syster som öppnar åt mig och ber mig komma in. Hon berättar hur hon har ringt honom hela den här veckan och skrivit på Facebook men inte fått något svar, och att hans kompisar och resten av familjen också försökt komma i kontakt med honom utan resultat. När hon fortfarande inte hört något idag så blev hon så orolig att hon kände att hon var tvungen att åka hem till honom, tänk om det hade hänt någonting. Hon åkte hit för några timmar sen men det var ingen som öppnade, så hon fick ta fram sina extranycklar och öppna själv. Inne i lägenheten ser det onormalt städat ut, ser nästan kliniskt rent ut. Hans skor är borta, och ytterjackan. Men det verkar inte som om han har packat någon väska eller tagit med sig någonting. Allt är där det ska, utom då hans skor och jacka. Tillochmed plånboken låg prydligt i en låda i soffbordet, med alla hans kort och en femhundralapp. Han syster, som jag aldrig träffat förut, är utom sig av oro. Det är inte likt honom att inte höra av sig, de två är väldig tajta och hörs nästan varje dag. Jag vet inte vad jag ska tro om allt detta. En liten obehaglig känsla börjar smyga sig på. Det är något som inte stämmer, något är galet med det här men jag vet inte vad. Jag försöker tänka när jag sist träffade eller hörde något från Timmy. Mina minnen av senaste tiden är inte särskilt klara, efter allt som hänt känns mitt huvud mosigt och tankarna är tunga och minnena blandar ihop sig. Jag tror att sist jag talade med Timmy var på telefonen, det var någon dag innan jag berättade för Markus om den där natten. Någon dag innan helvetet bröt lös. Vi hade inte haft så mycket kontakt sen den natten jag och Timmy, vi höll nog lite avstånd, vi var nog båda två lite förvirrade och visste inte hur vi skulle bete oss. Men jag tänkte på honom hela tiden och drömde om honom på nätterna. Så jag kände en dag att jag måste få höra hans röst, så då ringde jag till honom från min mobil när Markus var på jobbet. Även fast jag visste att Markus inte skulle komma hem på flera timmar så vågade jag inte ringa från vår lägenhet, så jag tog moppen och åkte ut i skogen och ringde. Men han lät väldigt glad över att höra från mig, och han verkade i alla fall må bra då. Hur länge sedan kan det ha varit? Jag minns verkligen inte. Jag känner det där obehaget växa. Koncentrerar mig på att försöka komma på vad det är som är fel. Samtidigt försöker jag lugna hans syster, hon är helt ifrån sig. Jag föreslår att vi borde ringa polisen, att det säkert inte är någon fara men lika bra att bara höra vad de säger att vi borde göra nu. Så det slutar med att jag ringer, hon är alldeles för upprörd. När jag berättar att han har varit borta en vecka så skickar de ut en polis som ska komma hit och tala med oss. Han kommer efter någon halvtimme och en liten stund senare kommer också Timmys föräldrar. De är också väldigt oroliga, mest hans mamma, hans pappa verkar ovanligt lugn.

När polisen har gått efter att ha frågat ut oss allihop, så känner jag att jag borde lämna hans familj för sig själv. Men när jag är på väg att gå så kommer jag på att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag säger hejdå ändå men de märker knappt att jag går, fast precis när jag är på väg ut genom dörren kommer hans syster och tar mig i armen. Hon ger mig en lapp med sitt nummer och ber mig ringa om jag hör något, eller, lägger hon till, om jag bara behöver prata lite. Hon ser menande på mitt ansikte och jag blir flammande röd om kinderna.

Jag träffar på Sandras dotter utanför lägenheten, hon är på väg hem och frågar om jag vill följa med in. Jag berättar för Sandra att jag inte har någonstans att ta vägen och hon erbjuder mig att sova i en av hennes barns rum som har flyttat ut, det är ju ingen som använder det så det är inga problem säger hon. Eftersom jag inte har någon annanstans att ta vägen så tackar jag ja. Jag ligger vaken hela natten och tänker på Timmy och oroar mig över vad som kan ha hänt. Nästa morgon ringer jag hans syster men hon har inte hört något mer, han är efterlyst nu och polisen gör en utredning. Den där obehagliga känslan växer sig allt större men jag kan inte sätta fingret på var den kommer ifrån. Jag stannar hos Sandra hela veckan och går inte utanför dörren alls, jag vill inte visa mig så som jag ser ut. Jag ligger på sängen inne i rummet och äter middag med Sandra och hennes dotter, jag lagar middag så den är klar när Sandra kommer hem från jobbet. Jag orkar inte göra mer än så, jag är fortfarande öm i hela kroppen och mår dåligt psykiskt efter allt som hänt. Och jag oroar mig mer och mer över Timmy, hans syster har lovat att höra av sig så fort hon hör någonting men jag hör inget från henne på hela veckan. Tiden släpar sig fram, jag vill heller inte gå ut ifall jag skulle träffa på Markus, han letar säkert efter mig nu. Jag orkar inte ens tänka på hur jag ska få ordning på allting och reda upp den här röran jag hamnat i.

Så ringer telefonen plötsligt mitt i natten, jag svarar sömndrucket och hjärtat bankar hårt innanför bröstet, jag drömde en riktigt hemsk mardröm, drömde att de hittat Timmy ihjälslagen på botten av en sjö. Det är Timmys syster som ringer, jag hör knappt vad hon säger för hon gråter så mycket. ”Dom har hittat Timmy” mitt hjärta slår ännu fortare. ”Lever han?” jag ser honom framför mig på botten av den där sjön. ”Nej, han är död” jag kan inte riktigt förstå vad hon säger nu, jag måste hört fel ”Vad sa du? Vart är han?” ”Dom hittade honom på botten av storsjön tidigare ikväll”.

En månad senare är det rättegång, Markus är anklagad för mord på Timmy. De hade hittat en stulen bil i närheten av Storsjön som de kunde spåra till Markus. Han nekar till anklagelserna men bevisen är så starka att han blir dömd skyldig och får tre år. Jag får vittna och berätta om den där kvällen jag var med Timmy och hur jag berättade det för Markus och han blev så galen och misshandlade mig. Jag känner mig helt tom efteråt. Jag kan inte känna någon lättnad. Jag tänker bara på hur allt är mitt fel. om jag aldrig hade berättat för Markus så hade Timmy levt idag. Om jag aldrig hade åkt dit den där kvällen hade inget av det här hänt och Timmy hade varit i livet. Det är mitt fel att han är död nu. Skuldkänslorna tynger ner mig och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna leva vidare efter att ha dödat Timmy.

Så en dag ringer telefonen. Jag svarar och först är det helt tyst i luren, jag hör bara ett litet sprakande på linjen. Sen hör jag hans röst, han viskar men ändå hör jag hotet i rösten. ”Du trodde väll inte att jag tänkte låta dig leva va?” Samtalet bryts och det börjar pipa i luren.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (4 röster)
Novell, 3.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.