Novell

Varje kväll när mörkret faller tar jag av mig masken. Masken som döljer verkligheten.

Tårarna rinner längs kinderna precis som de hade väntat på sin tur. Tårarna som ingen någonsin sett eller hört.

Jag låter dem rinna, de rinner längs kinderna, ända ner i munnen där jag känner smaken av smärtan, den smärta som finns bakom tårarna. Smaken påminner mig om sanningen, sanningen som förföljer mig. Livet som skulle vara så underbart. Skulle det vara så här? Hade man bara ljugit för mig?

Jag frågade mig samma sak varje kväll, kunde jag någonsin finna ett svar?

Redan vid ett års ålder hade mina föräldrar varit tvungna att lämna bort mig. Min mamma hade hamnat i en svår förlossningspsykos och min pappa satt av ett långt fängelse straff. Situationen som var ohållbar hade lett till att jag fick bo med mina morföräldrar.

Mormor Lilli var den underbaraste och viktigaste människan i mitt liv, hon var den enda som fanns för mig, den enda som ville och kunde ta hand om mig. Inte för att jag skulle ha varit ett svårt barn, men det fanns ingen annan i min mammas släkt, och på min pappas sida fanns det ingen.

Morfar var en mycket tystlåten man som inte sa så mycket, men han var ändå en underbar människa på sitt egna lilla sätt, jag lärde mig att älska dessa dem.

Jag levde ett normalt liv med mycket harmoni och kärlek, jag kände mig älskad och livet lekte som för vilket litet barn som helst.

Jag hade en massa drömmar. Drömmar om det fina livet, kärleken och allt de fina som livet hade att erbjuda.

Jag umgicks med min mormor varje dag, hon var min bästa vän jag var med henne mera än med mina vänner, hennes närvaro var så underbar. Hennes närvaro fick mig att le, att le varje sekund utan att veta varför men den lycka som hennes närvaro gav mig var obeskrivlig.

Allt efter jag växte tog tankarna över,

Jag började undra varför jag inte fick leva med mina riktiga föräldrar, älskade de mig inte alls eller ville de bara inte ha mig?

Vad visste jag?

Ingen hade någonsin pratat med mig om mina föräldrar, när jag ställde den frågan fick jag alltid till svar att du har det bra nu, så sluta och fråga. Dessutom sa de alltid att mamma inte hade haft det så lätt, så vi skulle inte med mina frågor påminna henne om det hon vill glömma.

Jag försökte leva som alla andra barn, lycklig och harmonisk och glömma detta med mina föräldrar, men allt efter tiden gick, omslöt jag mig av en skugga, en skugga som viskade till mig att jag inte var älskad.Denna skugga förföljde mig varje dag och påminde mig om ensamheten  den saknaden som fanns inom mig gick inte att beskriva.. Dagarna gick och skuggan blev mörkare och mörkare i mitt liv. Rösten påminde mig  om att jag var ett övergivet barn, allt efter tiden gick blev jag mera och mera tillbaka dragen och tyst. Jag grät TÅRAR INGEN SÅG Jag grät varje dag, jag grät för jag hade inga föräldrar jag grät för jag var inte älskad.

 

Skuggan som förföljde mig vart jag än gick och blev mörkare och mörkare i mitt liv. Jag hörde ljudet varje dag och blev påmind om sanningen varje dag. Hur kunde jag slippa denna pina? frågade jag mig själv. Sanningen hade fått i kapp mig  saknade av föräldrarna hade tagit över i mitt liv allt jag gjorde påminde mig om saknaden och ensamheten ,jag kunde bara fantisera om att ha föräldrar , detta gjorde jag oftast jag kunde drömma bort mig och se mig själv gå ute  med mina föräldrar och  där vi var lyckliga som familj min far var en stotlig karl med prydliga dyrbara kläder och min mor var en vacker kvinna som pratade stolt om sitt barn och ville alltid ha med mig i allt hon gjorde denna dröm hade jag varje dag jag omslöt mina ögon.. genom drömmen kunde jag få styrka och orka med mitt liv ..ett liv där alla trodde jag var den glada och lyckliga det var ju de intrycket alla hadde fått de har ju inte sett tårarna som rann inom mig    Tiden gick.

 

Några år senare var jag gift och hade familj med flera underbara barn, dagarna gick och livet log.

Dessa små leenden gav mig styrka och den kärlek jag en gång känt, och jag kunde minnas mig tillbaka till stunder då jag var så lycklig, jag mindes stunder då jag och min mormor var tillsamman och livet log mot oss och allt kändes så underbart. Nu hade jag fått tillbaka min glädje, den äkta kärleken. Tiden och åren gick. Barnen växte upp och jag blev ensammare och ensammare. Sakta sveptes jag in i den svarta skuggan igen, rösten började igen påminna mig om sin närvaro.

Jag blev allt mera olycklig och drog mig undan, den här gången drog jag mig undan in i mig själv. Jag började undra om det verkligen var fel på mig själv eller om jag var sjuk.  Jag blev fruktansvärt rädd för mig själv.

Dagarna gick och mitt tillstånd blev sämre och sämre, jag log inne i sovrummet och ville inte komma ut.  Jag log bara där i min säng och hoppades på att få dö.

Med tiden sökte jag upp läkare för att få råd och vård, jag hade ju jobbat som mentalskötare i flera år och visste att det var inte något att leka med, om man kände sig deprimerad eller på annat sätt sjuk och orolig skulle man söka hjälp omedelbart

Men det kunde ju inte hända mig. Så trodde jag i alla fall.

Jag gick hos denna läkare i flera år och fick medicinering samtidigt som jag fortsatte att arbeta inom vården och hjälpte andra. Tiden gick och jag kämpade mot mitt illamående tills den dagen kom då skuggan svepte med mig helt.

Jag bröt ihop och fick läggas in och det blev en lång resa. Flera års sjukhusbehandling tillsammans med terapi och medicinering. Men inget hjälpte. Under dessa år hade även mitt familjeliv brakat ihop, mannen som skulle stödja mig i nöd och lust hade börjat använda alkohol, och det gjorde mig ännu mera illa till mods nu hade jag ju ingen.

Vem skulle eller kunde hjälpa mig ur detta helvete? Dagarna bara rann i väg. Jag visste inte längre vad det var för dag eller månad vi levde i. Mitt illamående hade tagit över, alla dessa år utan kärlek av en mor och far var detta resultatet ?? Drömmen, drömmen om  riktiga föräldrar var så stark att de kom som en skugga

 

skuggan och rösten som viskade att jag inte var omtyckt ,alla dessa tankar tog tag i mitt huvud och svepte de runt så att jag bara skrek ut min smärta ..Jag skrek ut i tomma intet allt som fanns inom mig. Jag befann mig i ett rum med vita väggar och en säng det var mitt rum här skulle jag få vara hela mitt liv …

Läkare och behandlare sprang in och ut för att hjälpa mig men inget hjälpte, mitt huvud sprängdes av tankar och ljud.

Det fanns massor med olika ljud som pratade till mig ,det påminde mig om mitt liv ,alla dessa tankar och ljud.

De skrämde mig och gjorde att jag bara skrek.skrek  av smärta.

Flera år hade gått, men smärtan  plågade mig en . smärta som inte gick att bota.  ..läkarna hade redan sagt att det inte fanns något att göra,

Man hade meddelat släktingar och de närmaste hur situationen var …Ibland förstod jag ingenting av tid och rum ena dagen kunde jag begripa lite av den smärta jag kände så gick dagarna ….dag efter dag  Mina döttrar orkade inte se detta pina längre och pratade situationen med min läkare åter en gång

de hade  kommit fram till att sista hoppet var att försöka få mig utomlands, till solen och se om det kunde pigga upp mig.

Döttrarna beslöt att ta mig till ett land där det fanns sol hela tiden, de sökte upp läkare och sjukhus i fall det skulle behövas.Allt skulle vara så bra som möjligt ordnat … nu var det dax att ge sig i väg vi flög till ett varmt land som jag inte kände igen efter flera timmar flyg kom vi fram till solen ..Jag såg inget annat och tänkte inte på annat än att det fanns sol … Tiden gick dag efter dag i de nya landet ,jag började vara ute mera och mera solen värmde mig och gav mig  ro … tiden gick månad efter månad ,, jag blev bättre och bättre jag kunde se ljus framför mig jag kunde känna lyckan … det var den känslan jag kände igen den underbara känslan som min mormor gav mig …  Tiden gick och min hälsa började sakta återhämta sig,samtidigt som  mitt inre hittade ro, snart kunde vi flyga hem till Sverige igen.

När vi kom  började mitt nya liv Mitt nya liv som skulle bli de bästa tiden i mitt liv ..

Jag började med att gå på terapi och prata om åren som gått så att jag inte skulle hamna i samma tillstånd som tidigare, under terapin kunde vi med tiden konstatera att allt detta berodde på min barndom och saknaden efter mina föräldrar.

Trots den enorma kärlek jag fick av mormor och mina egna barn, kunde de inte fylla saknaden efter de biologiska föräldrarnas plats mors och kärlek.

Terapi tiden gav mig mycket den gav mig förståelse av förlusten av föräldrarnas frånvaro och gav mig inblick i verkligheten samtidigt som jag fick lära mig att hantera denna smärta som funnits inom mig …

Efter flera års terapi tid kunde jag leva ett normalt liv jag började arbeta igen och se livet på ett annat sätt ett sått som jag inte förstod fanns innan jag njöt av varje sekund som jag fick andas jag hade blivit fri ifrån min smärta och kunde känna glädje ..

Mina tårar hade inte heller gjort sig närvarande på flera år nu behövde jag inte gråta min smärta i smyg utan kunde känna glädje …den glädje som varje människa har rätt till..

Åren gick och jag arbetade i i en kiosk  efter en omskolning ..Arbetet trivdes jag med det var annat än mentalskötare de jag var van vid ..

Ibland kunde jag känna saknaden av människor och längta tillbaka till de arbete där jag kände mig behövd och omtyckt, men förstod att jag kunde ej hjälpa skadade människor med min bakgrund dessutom mötte jag många intressant nya människor i mitt nya jobb …

Dagen kom som jag inte anade fanns i mitt liv … Den mörk hårige mannen staplade in i kiosken och frågade efter karta,,jag visade honom kartorna vi hade och försökte med min dåliga engelska fråga vart han skulle ..Han svarade och sa namnet på platsen jag försökte förklara för honom hur han skulle dit…i

Hans vakra blick glömmer jag aldrig han log så fint och tackade mig för förklaringen … Tiden gick och jag kunde ej glömma mannens ögon de var ju så strålande vackra,, och de leendet ..

Varje dag jag gick  till jobbet hoppades jag på att han skulle återvända bara tanken att han skulle komma fick mig glad och jag ville snabbt som möjligt till jobbet…

Jag började leva mig in i att han skulle komma dit och blev så glad att min chef fråga mig vad som hade hänt vad skulle jag svara det hade ju inte hänt något …

Bara ett vackert leende och de vackra ögonen hade gjort mig så lycklig …. Den lycka jag kände var den samme jag en gång känt tidigare …

En kall vinter dag då jag haft brott om till jobbet och kom in rusandes in i kiosken kom min chef och sa till mig att det hade varit en lång mörk man och besökt kiosken han hade gått runt och letat efter något tills han frågade efter dig, han förklarade att det var en kvinna som titta på karta med honom och han ville ge henne ett brev.., Chefen sträckte ut handen för att ge brevet jag skakade av lycka och öppnade brevet inuti den fanns det bara en vit liten lapp …

CALL ME   och ett nummer …. Vad ville han skulle jag våga ringa honom ??? Jag var så nyfiken och samtidigt lycklig att jag beslöt mig att ta mod till hands …

Jag skrev ner några engelska fraser som jag skulle fråga honom …

Jag tog slog numret och undrade  vad ville han mig ..och varför ringer jag en okänd man ..

Snart kunde jag höra rösten som svarade Youseff    .. Hi my name is….

sa jag och förklarade att det var jag i från kiosken …

Han sa med en mjuk röst att han ville att vi skulle träffas , jag blev förbluffad han sa inte varför och vad han ville men jag hade nu lovat att han kunde hämta mig nästa dag ..

Dagen kom och jag undrade hur kunde jag lova en främmande man att följa med…

Youseff kom in till kiosken för att hämta mig och jag var klar för att gå ,vi gick till hans bil som var av märket Audi ..jag kände hjärtat slå  jag var orolig samtidigt som leendet tog över oron ..Jag satte mig i bilen och vi åkte i väg han körde genom smala vägar och jag visste inte vart vi skulle ,, jag hade frågat han vart vi skulle men han sa inget bara körde och körde..mitt hjärta bulltade jag blev mera och mera orolig hade jag gjort rätt i att följa med honom en okänd man med ett vackert leende och vackra ögon …. Nästan så att jag kunde höra skuggans röst komma till mig och prata men snart var i framme i ett gammalt hus med ner slitna väggar och massor med klotter han stannade bilen och bad mig kliva ur bilen jag var rädd hjärtat slog och jag kände paniken inom  mig kunde jag bara skrika ut min smärta … vad skulle hända med mig .. Han bad mig gå in i huset ..jag gick med små steg    tittade på honom och såg hans vackra leende han sa inget utan bara log    …log han av glädje eller hån ..Hur skulle jag veta .. jag klev in i huset det var slitet och mörkt … han bad mig gå in längre in i huset jag tog min steg    ..

För att snart se ett litet upp dukat bord med två glad tallrikar och och bestick..

han bad mig sätta mig ner   .. Jag drog ut stolen och satte mig .. han tog stolen framför mig tände ljusen och sa  jag är en fattigman från ett annat land som kommit hit  när jag såg dig kunde jag ej glömma din charm och vänlighet så jag beslöt mig att bjuda dig på middag hemma hos mig ..

Jag blev så snoppen   var detta ner slitna hem hans hem.. den vackre mannens hem han som såg så ståtlig och vacker ut..

 

Han förklarade att han kom i från ett land med krig och elände och fått rymma därifrån och nu sökte efter arbete och hem här…

Han förklarade att han fått arbete hos ett litet företag som tag mot flyktingar och han kunde arbeta där för en liten lön..

Jag förklarade att han skulle söka efter bättre arbete och att jag kunde hjälpa honom ett seriöst företag och sedan skulle vi hitta ett bättre boende till han .. tiden gick och han kunde lära sig språket och fick i ordning på sitt liv .. och i dag lever vi lyckliga båda två … Vi har gift oss och hafr ett fint hem..

Jag kunde aldrig ana att mitt liv skulle sluta å här lyckligt  och att jag får känna den enorma lycka nu ….    Det händer när du minst anar livet ger dig dagar som är svåra att förstå för att sedan ge dig andra dagar som förklara de förgångna—–

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (2 röster)
Novell, 4.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.