Novell

Jag sneglade ut på de rosa skimrande molnen genom flygplansfönstret. Det var soluppgång och början på en ny dag. För mig, ett nytt liv.

Planet landade kvart över fyra på en tidig söndagsmorgon. När jag steg ur slog luftfuktigheten emot mig. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Folk bakom mig i trappan blev otåliga och började knuffas. Jag öppnade ögonen och skyndade vidare. Nere på marken stod en brunhårig man med stora ögon. Han log så att alla tänder syntes. ”Minna!” ropade han och vinkade. Jag suckade. Varför ska han alltid skämma ut mig. När jag kom ner svarade jag. ”Hej pappa…” Han fortsatte prata medan vi gick mot bilen. När vi var framme slängde in mitt bagage i bakluckan och jag klev in i bilen. Luftkonditioneringen var inte på och det var så varmt att man nästan inte kunde andas. Jag flämtade. ”Eh, har du ingen luftkonditionering?” frågade jag stelt. ”Nepp, jag ska få den installerad på torsdag” sa pappa. Han log. ”Jag är så glad att ha dig här” sa han och kramade min hand. Jag tvingade mig själv att le och tryckte pappas hand tillbaka. Han började köra och jag såg ut över den stora skogen. Här och var såg man färgglada fåglar flyga ut.

 

Vi kom fram till den lilla byn. Gamla män gick längs gatorna. ”Welcome to Brasilia!” ropade dem och vinkade glatt. Hela byn verkade veta om min ankomst. Pappa parkerade bilen utanför ett litet lerhus med brunt tak. Tegelplattorna var lösa och i hörnen saknades vissa plattor. En svart katt strök sig mot dörren. Pappa gick ut och tog med min väska in. Jag följde efter. Inne i huset var det svalt. Det var mysigt inrett med stora vävda mattor. Vid ett stort fönster stod ett matbord med en skål med frukt på. Jag sträckte mig efter en mandarin. Pappa log när han såg det. ”Bra att du känner dig hemmastadd!” sa han. Oj om han visste hur fel han hade. Jag gjorde bara det här för att det hade blivit mammas sista ord. ”Flytta till pappa Minna. Jag älskar dig…” sen hade man kunnat se hur kroppen blev först blå och sen vitgul. Jag hade skrikit av förtvivlan. I rätten fick vi se fylleköraren. Jag hade velat skrika åt honom fast jag hade inga ord kvar. Mamma var död. Hon fanns inte mer. Jag kunde inte svika henne. Om jag inte flyttade till Brasilien så vart skulle jag då bo? Jag hade inte så många släktingar och var det så stor skillnad på Brasilien och Indiana, där mina andra släktingar bodde. Jag ville bo kvar i Florida men utan mamma var det omöjligt. En femtonåring fick inte bo själv. Lika bra att göra pappa glad.

 

Jag hade stått pappa nära när jag var yngre. På loven brukade jag komma ner till Brasilien. Vi hade gått ut i djungeln på utflykt och så hade vi fiskat i den stora floden. Jag minns när jag hade fått en stor papegojfisk. Jag hade klappat händerna och hoppat upp och ner jätte länge. Men det var länge sen nu. Jag hade växt upp och en sommar fick jag nog av den långa flygresan. Jag hade min pojkvän, Tim, att vara med. Men småpojkar är dumma. Jag gick ut på hans altan en eftermiddag och där låg han och hånglade med den som påstod sig vara min bästa vän. Liza. Sen dess hade jag inte pratat med henne. Hon försökte förklara men jag antar att jag inte ville höra. Sanningen svider. Efter det hade jag fått svårare att förlita mig på folk. Tjejer som killar. Jag var mest för mig själv och läste, eller skrev.

 

Pappa ropade på mig från köket. ”Upp och hoppa gumman, idag är det första dagen i skolan!” Jag stönade och vände mig om i sängen. Dunkudden sjönk ihop och täckte mina öron. Jag gav mig själv två minuter innan jag gick upp. Dagen före hade jag lagt fram kläderna jag skulle ha på mig på stolen. Mina vita shorts och en rosa tub topp. Hoppas att dem hade luftkonditionering på skolan. Jag satte upp håret i en hög hästsvans och täckte över mina finnar. Vissa personer på min gamla skola hade varit riktiga sminkfreaks. Själv var jag lite mer neutral. Jag gillade inte att vara super spacklad.

 

Ute i köket stod pappa och bredde smörgåsar. Jag tog fram ett paket ost och började också smöra mina mackor. Luna kom ut och satte på tekokaren. Hon log med sitt brunbrända ansikte och rynkorna syntes tydligt. Sen pappa flyttade till Brasilien hade hon jobbat som hushållerska åt honom. Han var precis som andra vetenskaps män, oförmögna att städa och hålla ordning på saker. Därför fanns Luna. Tekokaren slutade låta så Luna hällde upp det varma vattnet i tre koppar. Hon gav oss varsin tepåse med grönt te. Jag tackade och doppade tepåsen tills jag hade fått teet lagom starkt. Jag tog med mig koppen och mina mackor ut på verandan och satte mig i hammocken. Teet ställde jag på ett litet bord och mackorna åt jag upp. Jag drack upp teet och gick in för att diska koppen. I fönsterkarmen låg den svarta katten och sov. Solen smekte hennes päls och hon sträckte på sig. Jag gick fram och klappade henne. Nedanför fönsterkarmen hängde en namnskylt där det stod ”Kitty” på. ”Ja gumman, hej Kitty” sa jag pussade henne på huvudet. Hon kurrade lågt och jag insåg snabbt att vi skulle bli bra vänner. Jag borstade tänderna innan jag tog min väska och började gå mot busstationen. Skolan som jag skulle gå på låg i en annan by.

 

Jag kom fram till busstationen i god tid. Bortsett från mig och en annan tjej i min ålder var det helt tomt. Jag tog upp min bok och satte mig ner på bänken. Jag läste snabbt och var så inne i mitt att jag inte märkte att tjejen satte sig bredvid mig. Hon log med sina vita tänder och sa ”Hej” på engelska. Jag vände snabbt på huvudet för att se vem som talade och om det var med mig. Hennes röda lockar föll ner över ansiktet och hon drog förläget bort dem igen. Jag log. ”Hej” sa jag blygt, men glad över att någon överhuvudtaget la märke till mig. ”Du är ny här va?” frågade hon. Jag stoppade undan boken och svarade ”Ja, jag bor med min pappa på Grasellevägen 13.” Tjejen såg ut som att hon kom på något. ”Ah, så Mr. Marvel är din pappa?” Jag nickade och tänkte just fråga vad hon hette när vi blev avbrutna. En annan tjej och en kille gick över vägen. Dem kom fram, och stannade framför oss. Båda var mörka i hyn och man såg att dem var från Brasilien i grunden. Ögonen var nästan svarta och håret likaså. Tjejen tittade på mig med en arg blick. Hon såg minst sagt otrevlig ut. Killen däremot var en riktig snygging. Han log snett mot mig och rufsade om sitt hår. Om någon hade frågat mig förut om jag trodde på kärlek vid första ögonkastet hade jag sagt nej, men nu visste jag inte längre. ”Det här är Lessy och Mark, och jag heter Anya.” sa den röd håriga tjejen. Hon var rätt solbränd men inte lika mycket som Lessy och Mark. ”Jag heter Minna” sa jag. Mark nickade mot mig och Lessy gav mig en irriterad blick. Jag undrade för mig själv varför hon inte gillade mig men hann inte fundera så mycket för just då kom bussen. Vi reste oss och gick dit.

 

Jag satt bredvid Anya på bussen. Hon var inte så pratglad utan satt mest tyst. Det gjorde inte mig något, jag var ungefär likadan. Hon satte på musik och stoppade in hörlurarna i öronen. Jag tog fram min bok igen. Den handlade om en tjej som blev kär i en kille som redan hade en tjej och nu skulle hon få honom att märka henne. Det var rätt en komisk bok och den var faktiskt rätt bra. Efter att ha läst ett tag stannade bussen och jag kikade ut genom det smutsiga fönstret. Under en palm satt en gammal gumma med fårat ansikte. Hon nickade åt mig och log. Jag log tillbaka. Fler personer gick på bussen. Den började fyllas och vid varje stopp kom det fler flugor in i bussen. När vi äntligen stannade utanför skolan höll jag på att bli galen av surret. Anya tog ur hörlurarna och reste sig upp. Jag följde hennes exempel och vi skyndade oss ut på skolgården.

 

 

Ute var det fuktigt. Det lät högt av syrsorna som spelade i det höga vid skolans sidor. Själva skolan var en rätt gammal vit byggnad med höga fönster. En bred trappa ledde till en stor dörr som stod vidöppen. Eleverna vällde in genom dörrarna och jag gjorde mitt bästa för att följa med Anya. Hon stannade för att presentera mig några gånger och alla verkade trevliga. Tyvärr glömde jag deras namn på en gång. Hoppas att dem skulle påminna mig senare. Anya följde mig upp till rektorns kontor. ”Jag måste gå till lektionen nu, Mrs. Blue väntar där inne, vi syns senare” sa hon. Jag nickade och tittade på henne medan hon skyndade sig iväg. Vem heter blå i efternamn undrade jag. Jag knackade på den vita dörren och gick sedan in.

 

Rektorns kontor var det knäppaste jag har sett. Väggarna var blåa och mitt på det blåa golvet stod ett skrivbord av blåmålat trä. På träet låg en blå stenskiva. Bakom skrivbordet i en blå stol satt en blek tjej i trettioårsåldern. Hennes blåa hår var uppsatt i en hög hästsvans och hennes blå ögon gnistrade. Hon hade på sig en blå klänning och under skrivbordet såg man även hennes blåa pumps. Jag drog efter andan och förstod varför hon heter blå i efternamn. ”Åh, du måste vara Minna Marvel” kvittrade hon med en pipig röst. Jag nickade. ”Åh, var inte blyg, slå dig ner!” sa hon och jag följde instruktionerna. Den blåa fåtöljen var väldigt skön att sitta i. ”Då ska vi se…” sa Mrs. Blue och började leta i en av skrivbordslådorna. ”Här har vi ditt schema, hoppas att du trivs här. Och du har skåpnummer etthundrafemtiosju.” sa hon. ”Okej, tack så mycket” sa jag och ställde mig upp. Jag backade mot dörren och just när jag skulle stänga vinkade hon ivrigt mot mig. Jag vinkade tillbaka och med en grimas stängde jag dörren. Mrs. Blue var knäpp, det fanns inga tvivel om det. Jag skyndade mig iväg längs korridoren.

 

Resten av skoldagen flöt på rätt bra. Jag kom inte försent och Jag kom inte försent och fick några nya vänner. Det var bara en av lärarna som tvingade mig att presentera mig. Jag mumlade om att min pappa heter Eric Marvel. Klassen tittade irriterat på mig och jag slank ner bredvid en tjej med mörkt hår och gröna ögon. Hon log och jag log förstrött tillbaka. Den här skolan kanske inte var så dålig i alla fall. Jag bestämde mig för att ge Brasilien en ärlig chans…

Av: MN 13km

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Novell, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.