Ni vet inte hur det känns

Stressen ökade när jag märkte att jag inte befann mig i det rum som jag har haft sedan 1 år tillbaka. Det var då jag kom på att vi hade flyttat, inte bara till ett annat hus lite längre bort utan till en helt annat stad.Då tänker ni säkert, det är väl inget speciellt med att flytta? Nej, det är det inte men jag och min familj flyttade på grund av en speciell orsak. Jag kan känna att det är mitt fel ibland, eller det är ju på grund av mig så det måste ju vara mitt fel. Jag  Fatemeh, och min familj har alltid haft det bra, vi bodde i ett precis lagom stort hus för mig, min mamma, pappa och min syster. Men allt förändrades när jag började i femte klass. Ny skola, nya människor, nytt språk, ja allt var helt nytt.

Det var då det började, den värsta tiden i mitt liv. Mobbningen satte igång…..

Jag minns verkligen allt i detalj från första skoldagen och tror att jag reagerade precis som alla andra gör när man ska börja på en ny skola. Jag vaknade med ett stort leende på läpparna och var både förväntansfull och lite rädd, ja, jag var helt enkelt väldigt tankspridd. Jag vaknade extra tidigt för att kunna välja ut de perfekta kläderna, jag ville verkligen göra ett bra intryck på dem i skolan.

Väl i skolan så kändes det helt okej, det var väl normalt att folk var lite blyga och inte vågade prata med alla i första taget, eller? I alla fall så kom vi in i klassrummet som kändes som ett väldigt strikt klassrum med kritvita väggar, ett mörkbrunt trägolv som var väldigt slitet och en stor svart tavla i centrum av rummet. Bänkarna stod uppradade i fem olika rader där man satt två och två på varje bänk. Lika bekvämt som jag trodde att det skulle vara var det inte men jag kände att det första jag skulle göra var inte att klaga.

I alla fall så fick vi sätta oss på de platser vi blev tilldelade och jag fick sitta bredvid en tjej som jag fick intrycket av att vara väldigt blyg. Det fick jag eftersom att hon inte tittade på mig en enda gång och jag försökte prata lite på engleska med henne men fick bara korta svar tillbaka. Det visade att hon inte ville prata så jag accepterade det och blev själv tyst.

Det gick några dagar och jag känner fortfarande, nu flera år senare den känslan jag hade. Jag kände mig utfryst och inte bara att jag kände mig utfryst jag kände även att jag ofta fick flera blickar mot mig och det var inga vänliga blickar. Jag ve, det hade bara gått några veckor men jag märkte verkligen att det var något fel. De i min klass hade ändå börjat bekanta sig med varandra, men när jag kom i närheten så kändes det som om de blev tysta. Det var speciellt tre tjejer som frös ut mig, man kan säga att de nästan föste iväg dem de var med och dem själva när jag kom i närheten. En av dessa tjejerna var hon som jag hade suttit bredvid första skoldagen. Då förstod jag att hon inte hade varit blyg som jag först trodde, hon hade helt enkelt ignorerat mig.

Jag ville inte tro att de frös ut mig på riktigt och jag försökte intala mig själv att jag bara inbillade mig det och många känner väl att de får lite nedvärderande blickar ibland, men oftast så är det som sagt bara man själv som inbillar sig.Men detta var något helt annorlunda, det hände hela tiden, varje dag och det gick flera veckor, kanske till och med månader och inget, absolut inget förändrades! Jag började mer och mer må dåligt över att gå till skolan.

Man kan säga att min klass var indelad i två gäng. Ett av gängen innehöll cirka hälften av klassens tjejer och hälften av killarna. De var väldigt raka och visade tydligt vad de tyckte och tänkte. Därför blev det oftast lite bråk i det gänget men som oftast brukade lösa sig rätt snabbt. I detta gänget fanns de tre tjejerna, man kan säga att de var bossarna i gänget.Det andra gänget innehöll ungefär resten av klassen. De hade den gemensamma egenskapen att vara väldigt tystlåtna. De var mer för rykten och det var ju antagligen därför det inte var så mycket bråk. De snackade nog väldigt mycket bakom ryggen på varandra men även andra. Det kan vara därför det inte blev så mycket bråk, den personen de snackade bak om ryggen på fick inte reda på det.

Jag tillhörde ingen av dessa gängen i min klass. Ingen ville ha med mig i sitt gäng så man får väl säga att jag var mitt egna gäng.

Ni undrar säkert varför jag vet så mycket, jag var ju utfryst. Jo, när jag blev utfryst så fanns det ingen i klassen som ville prata med mig så det enda jag kunde göra var att stå och studera vad folk gjorde. Jag stod tillsammans med folk i klassen men det var som om de inte märkte att jag stod där. Det var så jag förstod hur min klass fungerade.

Folk tänker säker, detta var väl inte så farligt? Att vara utfryst är kanske ingenting som ser så farligt ut på utsidan men på insidan är det något helt annat. Det är verkligen ingen rolig grej att vara utfryst.

Jag ville inte prata med någon om detta. Det var någonting med de blickar jag fick i klassen som sa, varför är du inte som alla andra.Då var det väl inget att ta upp med någon, det måste ju varit något fel på mig, eller? Nu inser jag att jag skulle tagit upp det med mina föräldrar direkt när det började, jag skulle inte ha låtit det gå så långt.

Det var inte förrän när halva sjuan hade passerat som mina föräldrar började märka att någonting var fel. Då kunde jag inte låta bli att berätta vad jag har stått ut med under den tid jag gått i sjuan. Jag kunde inte hålla inne det mer. De blev både chockade och arga. De blev chockade över att de inte märkt detta tidigare och att jag inte har sagt något sedan blev de arga över att ingen lärare har lagt märke till det. Lärarna var ändå med under hela skoldagen och borde ha märkt någonting.

Jag känner fortfarande hur paniken växte inom mig när mamma och pappa sa att de skulle prata med mina lärare. Hur kunde dem? Förstod dem inte vad detta skulle innebära? Hela min klass skulle få veta och det skulle bara bli värre!

Det var precis som jag hade trott. Efter samtalet ställde sig min lärare framför klassen och sa att det tydligen har skett mobbning under detta läsåret och att det fick vara slut med det. Det var det enda min lärare gjorde åt saken…

Ingenting blev bättre efter det, rättare sagt sämre. I alla fall så blev mina föräldrar inte glada när dem fick höra vilken minimal insats min lärare hade gjort åt det. Dem valde då att ha ännu ett samtal. Kan ni tänka er, två samtal på ungefär två veckor!

Under detta samtalet satt jag med och jag minns varenda sekund. Vi kom in i ett litet och iskallt rum. Jag ryser bara jag tänker tillbaka på det. Vid ett blankt träbord i hörnet av rummet satt både min mentor och en lärare som jag har i de flesta ämnena. I alla fall så var både min mamma och pappa lite förbannade under detta samtalet, det hörde man tydligt. Helt plötsligt när vi hade kommit till slutet av samtalet så kom min mentor med ett förslag som fick alla att bli lite chockade. Man såg till och med hur min lärare reagerade. Hennes förslag var att jag skulle byta skola.Min pappas första kommentar lät ännu mer tillgjord, man märkte att han var ännu mer förbannad. Han sa att det är väl inte mobboffret som ska byta skola, är det inte självklart att de värsta mobbarna borde byta skola om de inte bättrar sig. Jag undrar fortfarande vem det var som hade rätt? Var det mobbaren eller mobboffret, jag då, som skulle ha bytt skola?

Efter långa diskussioner som pågick i flera veckor så ville jag verkligen byta skola och både min mamma och pappa tyckte att skolans personal tog konstiga beslut. Så vi tog tillslut ett  gemensamt beslut hela familjen om att jag skulle byta skola direkt. Vi fick ta detta beslutet hela  familjen på grund utav att det bara fanns en skola här i staden. Vi bodde verkligen inte i en stor stad, så man kan säga att det bara fick plats en skola där.

Tillslut så hittade vi ett hus som var helt okej, i en annan stad. Vi flyttade dit på sommarlovet från sjuan till åttan. Jag kan fortfarande inte förstå att vi verkligen flyttade, jag hoppas verkligen att min familj trivs eftersom att det var på grund av mig vi flyttade.

Som sagt så blev jag till en början rädd när jag vaknade denna morgonen, men några saker jag har lärt mig under denna jobbiga perioden är att man ska försöka se positivt på saker och ting. Allting är inte perfekt här i livet och det är bara att acceptera. Jag ska från och med nu se framåt på livet och börja om på nytt. Efter den tanken gick jag ut från mitt rum med större självförtroende och till och med ett litet leende på läpparna i hopp om att få det bättre på den skolan jag nu skulle börja på.

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
Ni vet inte hur det känns, 1.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.