När tiden står still

Sår försvinner inte över en natt.

Jag sprang genom en stor skog som låg på den öde ön. Jag kände mig helt trött och yr. Lukten från träd var så otroligt stark att jag inte kunde andas. Det var fruktansvärt varmt och jag kände hur min kropp svettades och jag kunde inte ens öppna mina ögon. Plötsligt hörde jag en röst.

 

Vart kom den ifrån? Jag vänder mig om men ser ingen. Jag är ensam i skogen och rösterna är Kråk liknande.

– hallå vem är det?!  Inget svar. Då kom jag på vad det var.
– jag är här, med dig
– vad vill du mig, varför kan du inte bra dra?!.  Jag andas tungt.

Helt plötsligt började allting att snurra, rösterna skrattade. Kommer jag här ifrån ska jag sluta göra så här mot mig, lovade jag tyst och föll till marken.
När jag öppnar ögonen är allting svart, blött och hårt. Jag sätter mig upp, det sista jag kommer ihåg är rösterna. Jag är rädd, hur länge har jag varit här? Jag måste här ifrån.
Jag kommer inte många meter innan jag stupar ner mot marken igen.
Hur länge jag har legat här är oklart, rösterna väcker mig. Du vet vad du ska göra, hur länge ska vi behöva påminna dig.

På något sätt har jag tagit mig till lägenheten där min pappa bodde, han som lämnade mig. Jag tar mig upp på taket, nyckel ligger på samma ställe som när vi bodde där. På taket blåser det kallt och jag tänker tillbaka. Var det verkligen så här högt?

’’Hah! Du vågar aldrig’’

– Håll käften allt är ditt fel.

’’Nej det är ditt egna val.’’

Än en gång vänder jag mig om, och är ensam.

 

Jag kollar på mina armar. Varför funkar det inte? Folk gör så varje dag, men det funkar inte för mig.

Det djupaste såret, för våldtäckten har inte hunnit bli ett ärr än. Tänk hur folks handlingar kan skapa ett sådant helvete för andra.

 

Jag kollar ner över kanten, bilar träd människor. Nu börjar det blåsa rejält, är det här ett tecken?
Jag står på kanten, det här kanske inte är den enda lösningen? Tänk så kan jag få hjälp på annat sätt? Men vem skulle vilja hjälpa mig. Filmen spelas upp i huvudet.

 

’’Min lilla flicka så många som har tagit sitt liv här, så många ensamma själar som vandrat här uppe. Även om det blir svårt, lova mig att du aldrig blir en av dem. Jag och han står uppe på taket, och kollar ner på gatan, hur kan de? Bara försvinna så där?’’

 

Jag är tillbaka i verkligen, utan att jag har märkt det gråter jag. Jag faller ner på knä och begraver ansiktet i mina händer. Jag och pappa hade stått precis här och undrat hur folk kunde vara så svaga och se detta som enda utvägen. Nu förstår jag dem. Men jag kan inte göra så här mot pappa, jag har lovat honom. Jag ångrar mig, man kan få hjälp på annat sätt.  När jag sa hejdå till honom, hans vita ansikte och man såg at han plågades. Ändå lyckades han pressa fram en sista mening, ta hand om dig, och lova mig att inte göra något som jag skulle hindrat dig från. Jag älskar dig.

Vinden ökar ännu en gång. Av någon anledning står jag kvar på kanten. Kanske för att jag vill att någon kommer och drar tillbaka mig, liksom få det bekräftat att jag skulle bli saknad. Men detta är inte en film, utan verklighet ingen kommer att komma. Men det är okej, jag kommer ändå inte göra det för pappas skull. Alla människor, kommentarer och handlingar, en blandning av det har gjort mig till den jag är och är anledningen till att jag står här. Hur kan så mycket negativa saker vara inriktat på en person? Livet är inte rättvist. Precis då, när jag tänker stiga ner från kanten får jag en knuff i ryggen. Jag faller, och rösterna kommer igen.

’’vem försöker du lura? Så här ska det vara haha!’’

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! Jag ångrade mig ju, nej! Håret flyger i ansiktet, vinden är isande på armarna, även fast det bara handlar om sekunder hinner så många minnen rusa igenom mitt huvud. Och så börjar rösterna igen. Det var ju det här du ville, du fick bara lite hjälp.
Det här kanske är lika bra, om några sekunder är det över och jag slipper tänka på det. Jag ser framför mig alla som fått mig till att göra detta. Alla ord de sagt. Allt försvann.

Det är svart, jag hör skrik men jag ser ingenting. Jag känner ingenting, bokstavligt ingenting. Inte en enda känsla. Är det så här det är att vara död?
Jag vill inte röra på mig, känslan är okej.  Jag hör inga röster i huvudet längre, hur jag än försöker så har de försvunnit. De har äntligen fått som de vill. Men jag kan inte sluta fundera på om jag blev knuffad eller om det var vinden…

Då hör jag en bekant röst. Mörkret börjar skingras, vänta va? Vad är det här? Känslorna börjar komma tillbaka, smärtan, allting. Jag som för en kort stund trodde det var över.

– Nu får du stiga upp, jag har bakat bullar!

Min kära mormor. Jag ställer mig upp, drar ner ärmen på tröjan.  För märkena försvinner inte över en natt…

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (3 röster)
När tiden står still, 3.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.