När ingen ser

Klockan var 19:25 och som vanligt började ångesten komma krypandes och spred sig igenom hela min kropp, men det var en härlig känsla. Om bara några timmar skulle jag få komma tillbaka, jag har saknat henne hela dagen. Det är som att natten jag spenderat med henne fyller mig med liv just till denna tidpunkt. Hon är så ung, så vacker.

 

Plötsligt piper det till och jag börjar gå mot köket. Jag öppnar micron och plockar ut den uppvärmda maten. Oset av raviolin gör mig spyfärdig men jag skulle inte kunna tänka mig något annat, micromat klockan 8 är min vardag och så kommer det att förbli. Jag tänker om jag äter långsamt så går tiden snabbare. Tugga för tugga så flyger tankarna iväg. Jag tror jag älskar henne. Eller jag vet inte, gör jag det? Det känns inte som jag kan leva utan henne i alla fall, det är väl det kärlek är? När man inte kan leva utan en person. Plötsligt var tallriken tom, utan någon vetskap om hur det gick till. Jag försvinner ofta såhär, det är skönt. Jag vet att det för mesta är fantasier men det är så mycket mer lättsamt än mitt verkliga liv. Jag kollar på klockan igen, tiden har runnit förbi precis som jag hoppats, 21:13.

Snart är det dags, klockan 23:00 som vanligt ska jag köra in på hennes kvarter. Jag har lärt mig hennes rutiner nu, precis som mina, fast hennes verkar mer mänskliga på något vis.

Klockan är 23:04, och jag kör förbi hennes hus, bara för att vara säker om hon har gått och lagt sig. Det är släckt i alla fönster, jag parkerar bilen några hus bort och går med förväntansfulla steg mot hennes hus. Precis intill hennes hus finns det en stig som jag brukar ta, den går främst till ett motionsspår men jag väjer av när jag är intill hennes bakgård och går mot hennes källardörr, öppen. Precis som att hon väntat sig att jag ska komma förbi.

Tystnad, hennes hus doftar vanilj och jag kan känna hennes närvaro i luften. Upp för trappan nu och till vänster, där är hennes sovrum där hon ligger och väntar på mig. Jag trycker försiktigt upp hennes dörr, rummet är alldeles mörkt men en liten ljusstrimma ifrån fönstret passerar hennes ansikte. Jag drar min hand genom hennes hår, försiktigt, försiktigt så att hon inte vaknar. Mina känslor är kluvna, jag är så lycklig men samtidigt oerhört rädd att hon ska vakna och inte vilja ha mig där. Om hon bara visste hur jag älskade henne, så kanske hon skulle förstå? Hon är så avslappnad och vacker.

Jag stryker min hand mot hennes arm, hon rycker till och jag tar ett försiktigt kliv bak.
Hon stönar till lite grann och flyttar sig en aning, falskt alarm. Mitt hjärta slår så hårt just nu.
Om hon bara visste att jag fanns. Jag kryper in under hennes säng, jag lever för natten, jag lever för denna stund. Om hon bara älskade mig, tänker jag och somnar in.

Av: Simon Danielsson SA1a

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (15 röster)
När ingen ser, 3.5 out of 5 based on 15 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.