Mötet

I dag var jag med om ett möte som skrämde och samtidigt fascinerade mig så mycket att jag bestämde mig för att sätta det på pränt, kanske mest för att bearbeta det eller hur man nu ska uttrycka det. När jag använder ett sådant uttryck som bearbeta låter det som om jag typ var med om något riktigt uppslitande, som om jag blev antastad eller överfallen men det var inte alls vad som hände. I själva verket hände det inget alls egentligen, jag råkade bara möta en persons blick under några ögonblick och personen var en annan tjej som shoppade kläder precis som jag gjorde. Vad var det som skrämde mig? Ja, det är inte helt lätt att förklara men jag ska göra det så bra jag kan.

 

Jag hade en ledig dag från jobbet och jag vikte den åt shopping i city. När jag passerade förbiNathalie Schuterman fick jag ett infall och gick in, trots att jag var väl medveten om att priserna var i det högsta laget. Äsch, tänkte jag. Ibland måste man väl få unna sig något extra.

Medan jag tittade på ett par fina byxor irriterade jag mig över det faktum att de antagligen var för små för mig, eller för att uttrycka det annorlunda så var jag för fet om låren och rumpan för att komma i den byxmodellen. Oskar – min pojkvän – försäkrar ständigt att jag är vacker och sexig och han skrattar åt att jag bekymrar mig för att jag är för tjock men jag kan inte sluta tänka på mina tjocka ridbyxlår, fettvalkarna på magen och oformliga rumpa.

 

Det var då jag fick syn på tjejen. Hon stod och tittade på blusarna och jag såg på henne med avund. Det var en lång tjej med en oförskämt snygg kropp. Inte så att hon var trådsmal för det tycker inte jag är snyggt och jag skulle absolut inte vilja se ut sån. Nej, den här tjejen hade former som J. Lo, med välformad rumpa, lagom breda höfter, smal midja och långa, vackra ben. Trots att hon var lång var hennes kropp perfekt proportionerlig . Och hennes ansikte var också underskönt, även om hyn var nästan onaturligt blek. Som om inte allt detta vore nog hade hon långt, glänsande svart hår. Hela hennes uppenbarelse utstrålade skönhet, elegans och förfining. Om jag varit kille skulle jag ha sett på henne med längtan och lidelse men nu var det bara avundsjuka jag kände och jag frågade mig varför vissa tjejer fått gudomliga kroppar medan andra – som jag t.ex. – får nöja sig med halvmesyrer.

 

På något sätt kände den mörka tjejen att jag tittade på henne och hon vred på huvudet och såg rakt på mig. Våra blickar möttes och nu har jag kommit fram till det som skrämde mig. Hennes ögon. Det var vackra ögon, guldskimrande och jag föreställer mig att de kunde krossa en romantiskt sinnad killes hjärta men av någon anledning verkade de gamla, nej mer än gamla. Uråldriga, som om de sett flera sekler komma och gå. Jag fick för mig att dessa ögon sett saker som jag bara läst om i historieböcker, kanske hade de sett droskor rulla fram längs gatan utanför på den tid inga bilar fanns. Dessa funderingar är omöjliga, vansinniga för hon kunde inte ha varit äldre än högst 30 år men inte ens nu när jag knackar ner detta kan jag skaka av mig föreställningen att jag mötte en människa, nej en varelse, som var mycket äldre än min 87-åriga mormor. Den egendomliga kvinnan – för nu tänkte jag på henne som en kvinna och inte som en tjej – fortsatte att se på mig och jag fick gåshud över hela kroppen, som om temperaturen i butiken plötsligt sjunkit flera grader. De guldskimrande ögonen tycktes nu vara fyllda av någon sorts kontrollerad ondska och hat, en ruvande, uråldrig hänsynslös ondska som hölls tillbaka av ett iskallt beräknande intellekt. Det var som att se ner i en avgrund med ond, bråd död längst där nere i djupet och jag började darra i hela kroppen. De ögonen hade inte bara sett saker som hänt innan ens mormor var född, de hade också sett många människor dö våldsamt, sade en röst inom mig förfärat.

Det är en mördares ögon, tänkte jag. Den här kvinnan är en mördare och om det inte vore för att det finns massa folk här skulle hon kunna gå fram till mig och döda mig som en katt biter ihjäl en mus.


Min urinblåsa kändes slapp och så här i efterhand tycks det mig som om det inte varit långt ifrån att jag kissat i byxorna. Jag slet bort blicken från de hemska ögonen och kom till sans igen. Kvinnan betraktade mig ytterligare ett ögonblick innan hon vände tillbaka uppmärksamheten mot blusarna. Det var som om hon varit en lejoninna vid vattenhålet som lite halv intresserat studerat en ömklig antilop under några ögonblick men sedan – efter att ha slagit fast att det inte var värt besväret i hettan – fortsatte att lapa i sig vatten.

 

Nu försöker jag intala mig att det bara var fantasin som skenade i väg. Jag har alltid haft livlig fantasi och när jag var liten flicka vågade jag inte sova om inte lampan var tänd. Men jag kan inte skaka av mig en aning jag har, en aning om vem, eller vad, kvinnan jag mötte är. Aningen skrämmer nästan vettet ur mig. Om jag mot allt förnuft har rätt smyger det omkring varelser i mörkret som betraktar mig och alla andra människor som föda.

Vad var det? Det låter som om någon är utanför fönstret. Vem kan det vara? Det är ju snart midnatt. Shit, varför måste lägenheten ligga på markplan? Tänk om… Nej, nej, nej, jag inbillar mig bara!

Av: Jonas Martinsson

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (7 röster)
Mötet, 2.7 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.