Surfa in på -Vi hittade honom vid slussarna ut till tretton, president Tarmal, sade den smale vakten med
mosom glasögonen. Mosom, det nya ämnet regeringen uppfann samtidigt som hela
mänskligheten flyttade ifrån jorden och den gamla världen till rymdstäderna och Quirinius.
Tänk att jag nu är hela 4573 miljoner km ifrån jorden. För Quirinius ligger så långt från
jorden och 300 miljoner km ifrån Pluto Quirinius den nya planeten med tio nybyggda
rymdstäder runt om. Det är på Quirinius jag är nu, planeten där nya världen styrs ifrån.
– Slussarna till tretton!? Vad gjorde du där? utbrast president Tarmal förargat när han fått
höra var jag varit. Jag kände svetten rinna över pannan i jakten på en trovärdig lögn.
– Han kanske var på toaletten bredvid slussarna efter maten, säger plötsligt en vakt jag inte
lagt märke till tidigare till min räddning. Han har en likadan mosom uniform som de andra
vakterna och bär en matchande mosom hjälm också. Jag får genast en dålig känsla om honom,
men samtidigt förstår jag att jag bara är svartsjuk på honom för hans starka smidiga kropp.
Vakten sneglar och blinkar åt mig utan att de andra ser. Då förstår jag, han vet. Han vet vad
jag egentligen gjorde där. Att jag såg när vakter tog ut hjärnan från föräldralösa barn och
framställde det nya ämnet. Det nya ämnet mosom från föräldralösa barn. Plötsligt kommer jag
på tanken att samma sak skulle kunna hända mig. Jag är också föräldralös, båda mina föräldar
dog i en bilkrasch på den gamla tiden. Tiden då vi människor fortfarande bodde jorden och
allt var bra. Då bestämmer jag mig, jag ska rädda barnen, jag ska rädda barnen från
regeringen! President Tarmal ryckte tillbaka mig till verkligheten från mina drömmar.
– Ta honom till sluss 5 och skicka tillbaka honom till hans rymdstad, Marco. Jag vill inte ta
några risker! Vakten som räddade mig innan tar tag i min arm och säger bryskt till mig
–Följ med här! Han leder mig ut genom de ögonstyrda spegelglasdörrarna och ut genom en
vit fläckfri korridor sånär på två små dammkorn i ett hörn. Vi svänger runt ett hörn i
korridoren och tar oss förbi träningsavdelningen för nya vakter. Där inifrån hör jag ljudet från
vakternas traditionella chockpistoler. Då kommer jag ihåg mitt mål, att rädda barnen. Jag
måste jag komma på ett sätt att stanna här. En plan börjar ta form i mitt huvud. Jag måste slå
till vakten och springa innan han märker något. Lite längre fram möter vi en städare som
säkert är på väg för att städa undan dammkornen utanför presidentavdelningen. Vi svänger
runt ännu ett hörn och har framför oss ännu en tom korridor. Detta är perfekta tillfället! Jag
ska slå honom och springa, men plötsligt tvärstannar vakten som presidenten kallade Marco
så att jag går in i honom och känner den konstgjorda lukten av mosom. Han rycker snabbt upp
en dörr till vänster om oss så väl dold i det vita att man knappt skulle sett den om man inte
vetat att den var där. Han knuffar in mig och så att jag ramlar på golvet och säger bara
–Lycka till Linux! Du klarar det här! Allt du behöver veta står på skärmen. Återigen, lycka
till! Innan jag hinner svara stänger han ljudlöst dörren och det blir kolsvart i rummet. Jag
känner paniken komma när jag förstår att jag varken vet var jag är eller vad jag ska göra. Jag
fattar mod och bestämmer mig för att göra som vakten Marco sagt, läsa vad som stod på
skrivplattan. Då hör jag det hemska ljudet från en chockpistol utanför dörren och ett skrik som
snabbt dör. Jag förstår att vakterna måste upptäckt Marco när han lämnade mig här och tagit
bort honom från världen. Jag förstår att något stort är på gång och fattar återigen mod. Jag
stoppar ner handen i min ficka och trevar runt en liten stund innan jag hittar pappas gamla
victorynox. Jag tänder den lilla men ändå starka ficklampan på den och rummet badar nu i en
led-lamps blå färg. Jag går till bordet där skärmen som Marco pratade om ligger och börjar
läsa.
[Skriv text]
2
Till Linux Arrelsson, 15 år, på Quirinius.
Linux, även om det kan vara svårt att förstå har du
sedan flytten till rymden varit huvdperson i
motståndrörelsen. Din mamma och pappa var två
betydande och högt uppsatta personer i
motståndsrörelsen. Men när skunkarna (vårt namn på
regeringen) flyttade världen till rymden avslöjades
din mamma och pappa som medarbetare i
motståndsrörelsen, dem blev ”raderade” från världen
av presidenten själv. Men skunkarna spred ryktet att
de dött i en bilkrasch.
Jag känner tårarna komma bakom ögonen och försöker hejda dem, men de är för
starka.
På HFFB (HemmetFörFöräldralösaBarn) där du har bott i
rymdstaden Masello har personalen endast bestått av
våra agenter och beskyddare placerade där för att
skydda dig mot regeringen. Men nu har tiden kommit
för vår största plan genom tiderna. Där du är
huvudperson. Möt mig vid stora skärmen bredvid sluss
5 om 2 timmar och 43 minuter exakt om du vill hjälpa
oss! Jag menar du Ska hjälpa oss vare sig du vill
eller inte! Kom ihåg 2 timmar och 43 minuter! Exakt!
//Motståndsrörelsen genom överste sköldpadda
Jag bestämmer mig för att sova en stund innan jag smyger bort till skärmen vid sluss 5. Jag
lägger mig ner på det hårda golvet och stänger ögonen.
Jag vaknar av ljudet från en vaktpatrulls trampande fötter på golvet i korridoren utanför. Jag
tar fram klockan på skärmen där meddelandet fanns. Jag har sovit i två timmar och fyrtio
minuter. Jag har tre minuter på mig att ta mig till sluss 5 och mitt möte med
motståndsrörelsen. Jag känner nervositeten komma smygande men tvingar bort den. Jag
öppnar dörren till rummet och kikar ut. Korridoren är tom. Jag öppnar dörren helt och går ut,
jag stänger den noga efter mig. Jag tar mig bort genom den tomma korridoren och svänger
vänster in till en ny tom korridor. På de tre dagar jag varit här har jag lärt mig hitta
förvånansvärt bra. Även om jag inte varit borta vid sluss 5 hittar jag dit tack vare all
information på skärmen i lönnrummet. Jag går in till sluss 3 och tar snabbt på mig en av
vakternas mosom dräkter och öppnar sedan slussen och går ut. Ute på Quirinius är det
kolmörkt och kallt men tack vare mosom dräkten håller jag mig varm. Jag följer de små
[Skriv text]
3
lamporna bort mot sluss 5. Jag hör på avstånd vakternas trampande fötter men de kommer
inte åt mitt håll. Jag snubblar på en sten i mörkret men tar mig snabbt upp igen. Nu ser jag
lamporna vid sluss fem, men där är något mer. Det är människor där inne som kollar ut. Jag
blir livrädd och kastar mig ner på marken. Men så kommer jag ihåg att det är kolmörkt här
ute så de kan inte se mig. Jag reser mig sakta upp igen och kollar efter vilka det är där inne.
Men jag ser bara två ryggar. Jag känner igen den ena ryggen som president Tarmals men jag
känner inte igen den andra. Den andra personen håller i en skärm. Jag går lite närmare för
att se vad det är på skärmen. Precis när jag är tre meter ifrån slussfönstret börjar Tarmal och
den andra personen gå iväg. Jag hinner precis få en skymt av skärmen och jag drar efter
andan. Det är en video på mig när jag smyger ut ur lönnrummet. Jag är upptäckt! När
presidenten och hans mystiske vän försvunnit öppnar jag snabbt slussen och stänger den
noga efter mig. Jag hittar den stora skärmen som det stod att jag skulle komma till i
meddelandet, men här är ingen. Jag sveper med blicken över väggen men ser den stora
skärmen som nu visar en bild av en gammal tavla med skölpaddor på. Plötsligt känner jag
igen väggen som skärmen visar. Det är väggen där skärmen hänger. Då förstår jag! Det måste
vara ett lönnrum bakom skärmen där någon sitter och väntar på mig. Jag börjar leta efter en
knapp eller något hemligt handtag men plötsligt svänger skärmen ut av sig själv och där inne
sitter något jag aldrig glömmer. Framför mig finns ett skrivbord med två stolar. På den ena
stolen sitter någon eller något med helt vanliga ben, en mage, två armar och en hals. Sen
slutar alla likheter med en människa. Istället för fötter finns två fenor likt en sköldpaddas och
istället för händer ett par lite mindre fenor som också linkar en sköldpaddas. Men högst upp
där en människas huvud sitter finns istället en sköldpaddas huvud.
–Du är sen Linux!
Det har nu gått tre dagar sedan dess och jag har fått mitt eget kodnamn här hos
motståndsrörelsen, geoparden kallar de mig. Överste sköldpadda berättade att min pappa
hade hetat lejonet och mamma ekorren. Idag ska vi börja och inleda vår plan. Vi ska till den
gamla tippen mitt på Quirinius.
–Geoparden!, dags att sticka, hör jag nu Överste sköldpadda vråla över den lila salen där jag
och resten av motståndsrörelsen bor numera. Överste sköldpadda har själv bestämt vilka
som ska med på vårt lilla uppdrag. Eller lilla och lilla vi ska ju faktiskt hämta en gammal
raket. Det är faktiskt raketen som Neil Armstrong använde till sin resa till månen. Jag överste
och vårt lilla gäng hoppar in i lastbilen med teleporteringsportalen på flaket och kör iväg.
Efter vad som känns som en evighet i en tyst bil svänger vi av på en mindre väg som är
skumpigare. Trots att det är så mörkt kör Överste med stenkoll på var vägarna finns. Plötsligt
bromsar så att vi alla flyger fram i sätet framför.
–Framme, ta på er era mörkerglasögon, säger han bryskt. Jag tar på mig glasögonen och
hoppar ut. Framför oss på vägen är en stor gammal grind som ser ut att vara från stenåldern.
Överste lirkar fram en nyckel och går fram för att låsa upp grindarna.
[Skriv text]
4
–Flytta ner teleporteringsportalen från flaket och följ med här, ger han order om och börjar
sedan gå i förväg. Vi andra går tillbaka tillbaka till lastbilen och tar ner
teleporteringsportalen. Jag som tror att den väger jättemycket blir förvånad över hur lätt
den är. Vi går ikapp överste som står stilla vid en stor klumpig gammal raket. Nej jag menar
en enormt stor klumpig gammal raket.
–Vad står ni och glor på!? Ni har jobb att göra!, jag blir förvånad över Sköldpaddas ändrade
personlighet men tänker inte mer på det. Jag hjälper en annan från vår grupp med att fästa
teleporteringsportalen i marken medan dem andra drar mosom snöret runt raketen och
fäster det till slut i själva porteringsmaskinen som vi satt fast i marken. Överste sköldpadda
inspekterar vårt arbete.
–Bra jobbat! Ni är välutbildade, ännu en gång blir jag förvirrad över honom. Det är ju han
själv som utbildat dem.
–Ta tag i mosom snöret så sticker vi! Säger han nu och vi gör som hann säger utan att
ifrågaställa det. Han knappar in några siffror och tecken på porteringsmaskinen varje gång
han trycker på en knapp hörs det ett litet pip. Nu känner jag hur det blir suddigare och
suddigare runt mig tills jag inte ser något mer av den skrotiga gamla tippen där raketen var.
Sedan blir något annat tydligare och tydligare. Till slut ser jag helt tydligt igen. Då förstår jag
hur allt hänger samman och sköldpaddas förändrade personlighet. Vad jag ser är
chockpistolsmynnigar riktade mot mig och resten av vårt lilla team.
–Tack så mycket sköldpadda, hör jag en röst säga bakom mig som jag känner igen. Jag
vänder mig om ser president Tarmals väl igen kännliga ansikte.
–Pengar kan gör under eller hur!? Men tyvärr har jag ingen mer nytta av dig efter det här.
–Men du lovade ju mig!, vi hade en deal jag tog hit dem här, han gör en gest mot oss, och jag
får en miljon och du låter mig gå fri, utbrister nu överste förtvivlat. Men det sista översten
ser är det här rummet på Quirinius. Ljudet av en chockpistol och dunsen an en livlös kropp.
Nu vänder sig Tarmal mot mig och ler utan att egentligen le. Jag fryser till is.