Mordänglar

Han bestämde sig för att skriva ett vanligt pappersbrev i stället för att skicka e-post. Det kändes tryggare. Den gamla skrivmaskinen var trög och motspänstig när han testade den men mjuknade när han blåst dammet ur den och bytt ut färgbandet mot ett nytt som han hittat i fodralet. Den måste ha stått bortglömd i skrubben under vindstrappan i evigheter. Han slamrade igenom alfabetet på ett slarvpapper för att få fingrarna att fungera på de stela tangenterna innan han kom igång med brevet. Han mixtrade in ett nytt papper och stirrade på det en stund. Hur börjar man? Han valde det enklaste sättet.

 

Hej!

Någon tipsar mig om ett misstänkt mord. Jag åker dit och där ligger han mitt ute i skogen. Halvnaken med rester av kvinnokläder på sig. En blond peruk slängd över staken. Död. Ingen tvekan om det. Men med ett saligt flin över hela ansiktet! Ute i stora skogen! Men just där han låg var det lite öppet, bara några småbuskar här och där. Nåt gräsaktigt och mossa. Så han låg mjukt. Men det kan ju inte vara därför han flinade. Helt obegripligt! Han! Jag pratade med honom för nån vecka sen bara och nu ligger han där.

Polisen hade en del att berätta. Han hade varit ordentligt full när han dog, och det är ju sånt som kan inträffa. Men att han var fullproppad med Viagra var mera ovanligt och att de hade hittat könshår från flera kvinnor bland hans egna var obegripligt. Men han hade dött av en hjärtattack, inget mord alltså. Eller?

Killen som tipsat mig var lite nyfiken. Men jag sa inget. Det jag visste ville jag hålla för mig själv tills vidare. Så jag sa inget om den där anteckningsboken med en liten nyckel till som en del tjejer hade förr och den nyckeln bar han i snöre kring halsen.  Men han sa inget om vad han hade skrivit i den, han sa bara att det var en stor grej han hade på gång. En jättegrej. Kanske lite farlig, men en jättegrej. En säker förstasida. Och hur jag än försökte kunde jag inte komma ihåg att han hade haft den där nyckeln om halsen när de hittade honom.

Jag åkte ut till stället i skogen och strövade omkring lite i grönskan. Där han legat var mossan tillplattad och runt omkring var den lite tilltufsad. Som om någon hade sprungit runt där.  Det var väl polisen som hade vimlat runt där när de hade hittat honom. Jag gick där och sparkade lite mållöst i grönskan och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Hade han nämnt den där anteckningsboken för någon annan? Visst hade han haft ihop det med en tjej? En mogen tjej så att säga. Ingen anorektisk speta. (Det är menat som en komplimang.) Så där gick tankarna lite hit och dit en bra stund. Men rätt som det var blänkte det till i det gröna och jag såg med en gång att det var något som inte växer i skogen. Det var nyckeln. Den hängde fint upptrasslad i en buske, så att säga åt fel håll. Om buskar har en baksida så var det där den hängde. Det var väl därför ingen hade sett den.

Nu hade jag nyckeln men var fanns boken? Den där tjejen, tänkte jag, kanske visste. Det gjorde du inte, men du hjälpte mig in i hans rum. Jag hade lite bekymmer med att lura bort dig så att jag kom åt att leta ensam. Det tog tid, men jag hittade den! Kan du gissa vad jag hittade? Inte en liten ynka tjejbok utan ett litet kassaskrin! Ett sånt där man kan ha i skrivbordslådan med viktiga papper i. Jag har väl lite för lätt för att komma att tänka på tjejer. Jag antar att du känner dig lite lurad men vadå! Det är ju jag som har nyckeln.

Jag har använt den.

Det var gott om papper i skrinet. Fullskrivna! Jobb för minst en vecka. Så jag stack ut till stugan jag har bortåt Kroppefjäll för att få lite lugn och ro. Vad sägs om Ld GT1 1M.19:30-38? Eller kort och gott Et? Obegripligt? Och Ld+Et=? gör det inte lättare.

 

Han tog en paus och gick ut på verandan för att sträcka på benen och fundera. Solen blänkte i den lilla sjön där han hade aktersnurran som han helst rodde för att inte störa tystnaden. Det enda som störde den just nu var ett antal småungar som glammade omkring i den lilla badviken en bit bort.

Hur skulle han fortsätta nu? Det lilla skrinet var fullt av smålappar med anteckningar. Några ord eller korta meningar på varje lapp som han måste lägga pussel med. Vad hade han kommit fram till hittills? En del, faktiskt. Nog för att bli nånting för en kvällstidning. Var det klokt att skriva till den där tjejen om det? Tja, Håkan var ju faktiskt död. Sprit och kvinnor, Viagra. Ett klent hjärta! Och han hade mumlat rätt tydligt om anteckningar och en nyckel. Och Håkan och tjejen hade ju haft ihop det. Han bestämde sig för att åtminstone skriva brevet. Sen fick han se om han skulle posta det.

 

Jag har gogglat omkring i laptoppen några dygn. Lagt pussel med lapparna och fått ihop det ungefär så här: Ld osv. handlar om Lots döttrar och om dem kan du läsa i bibeln, gamla testamentet, GT alltså, första Mosebok, kapitel 19, verserna 30-38. Hänger du med? Det var väl inte igår du läste i den boken. Lot, en gammal gubbe, och hans döttrar hade hamnat lite illa till och släkten riskerade att dö ut. Flickorna löste det problemet med ett rätt modernt grepp så att säga. De fyllde gubben med vin och gjorde sig havande med honom. Så står det! Den äldsta första natten, andra natten den yngre.

Dagens döttrar har tagit upp idén och utvecklat den. De anser sig ha rätt att göra sig gravida med vem de vill och på vilket sätt de vill. Ungarna tar de hand om själva.

Så kommer vi till Et, Elsas tjejer. Har du hört talas om Elsa? En halvtam lejoninna som var rätt omskriven för ett antal år sen. Det typiska för lejoninnor är att de lever i flockar och tar hand om sina ungar tillsammans. De lockar till sig lejonhanar som får göra upp med varandra om vem eller vilka som skall få bli pappor till lejonungarna. När det är klart skickas de iväg ut i bushen igen och får vänta till nästa omgång.

Ld+Et=? betyder ungefär det här: Om Lots döttrar och Elsas tjejer slår sig ihop, vad händer då? Det är nu som det börjar bli riktigt intressant tyckte tydligen Håkan.

Ld anser sig alltså ha rätt att bli gravida på vilket sätt de vill och Et arbetar för att kvinnor sluter sig samman i flockar och tar hand om barnen. Fattar du? Och hur ska det bli med oss halvfeta nördar och dumsnälla klantar? Lugn! Det ordnar sig. Enligt de lite mera långsiktiga planerna blir vi väl omhändertagna. Bokstavligen. Så här blir det: Tjejerna planerar att välja ut de manligaste männen, för att uttrycka det skonsamt, och hysa in dem i något som väl mest skulle lika ett stuteri. Jojomen! Varken mer eller mindre. Där blir de omskötta som de praktfulla hingstar de är. Anpassad diet, kroppsövningar och specialträning i den teknik som de behövde för att fullgöra sin viktigaste och enda uppgift på ett för den aktuella kvinnan optimalt sätt. Så att säga. Jag rodnar faktiskt lite men det syns ju inte när man skriver brev.

Och de krakar som inte duger som hingstar? Jo minsann! På ett ganska tidigt stadium kastreras dem och lever med i en kvinnoflock för att sköta praktiska detaljer som att se till att det finns mat tillräckligt, tak över huvudet och service över huvudtaget. Som till exempel göra tjänst i sängkammaren om så erfordrades. De antas ta det mesta ganska lugnt och i stort sett göra vad de blir tillsagda.

Det här kräver en liten paus. Återkommer.

 

Han satte sig på trappan till den lilla verandan och plockade fram en cigarrett. Det var inte ofta det hände numera men nu behövde han en. Ungarna hade gjort en paus i glammandet och gett småfåglarna en chans som de tog vara på. Tyst och lugnt överallt annars. Det hade kommit en hel del nytt folk på senare år. Byggt sig sommarstugor eller renoverat någon av de små gårdarna som sålts när de gamla ägarna dött ut. En del av dem som han sprungit omkring hos när han var barnunge. Det hade gått fort när det väl kommit igång.

 

Jag sticker in till byn med det här brevet nu iallafall. Du får smälta det tills vi ses. Kuvertet är inte det snyggaste men jag hittade bara ett begagnat. Jag hoppas de har frimärken i butiken inne i byn. Om det överhuvud taget finns frimärken nu för tiden. Vi hörs,

Svenne.

 

Han behövde inte tänka på hur han körde småvägarna ut mot 172:an, dem kunde han utantill, så tankarna for omkring lite på egen hand bland döttrar och tjejer, hingstar och kastrater. Håkan hade livlig fantasi, det visste han, och här hade den verkligen blommat upp. Verkligheten fanns här på Kroppefjälls sluttningar och i samhällena längs 172:an.

Tjejen i kassan på ICA hejade bekant när det var hans tur att betala. Frimärken och en sexpack öl. Några soppburkar. Han frankerade brevet och lade det i postlådan. Den skulle tömmas senast klockan sex och vara framme nästa dag. Bra, tänkte han, då får hon lite att tänka på. När han kom ut på det lilla torget kom han på att han glömt att köpa cigarretter. Så han slank in på Konsum och köpte en paket Blend. Tjejen i kassan var ny, säkert en sommarvikarie. Bolaget låg i närheten och när han upptäckte att det fortfarande var öppet, slank han in där och köpte ett halvdussin riktiga öl. Tjejen i kassan hejade som om han var gammal stamkund och det ville han ju inte direkt påstå att han var. En box vin då och då och en halv Hallands fläder när han var nere i stugan. Inte mer.  När han strosade över det lilla torget bort till bilen kom han att tänka på hur självklart det var att det satt tjejer i kassorna, att det satt en kille där hände nästan inte. I apoteket var det bara tjejer, det visste han. Två affärer med damkläder låg på varsin sida om torget. Tjejer, förstås. Äldreboendet, som det hette, låg bredvid Centrumhuset där biblioteket och ett fik fanns. Tjejer på båda ställena.

Han tog det lugnt ut ur samhället och ut på 172:an. Tankarna höll sig kvar kring det där med tjejer. Hur var det på barnavårdscentralerna och på BB? Tjejer förstås. När han kom in på grusvägarna mot stugan kom han att tänka på en lapp i det där skrinet. Stora tydliga bokstäver ovanligt nog. ”Aldrig mera våldtäkter! Aldrig mera våld mot kvinnor!” Texten på de andra lapparna var hastigt nedklottrad, svårläst ofta. Små minnesanteckningar för eget bruk. Vem kunde ha skrivit det där andra. Någon politiker? Ja, varför inte? Han tvärbromsade och höll på att fara av vägen. Vem skulle kunna komma åt att kastrera småkillarna? Barnmorskorna förstås. Alltid tjejer! Hade någon hört talas om en manlig barnmorska? Knappast. Och de här hingstarna? Nog fan hade han sett såna där killar inne i stan. Spänstiga och solbrända. Självsäkra som bara förmögna killar kan vara och klädda som såna. Och ingen brist på tjejer. Kring det stuteriet behövdes ju inget staket. Och de där snälla killarna märktes ju aldrig. De tofflade omkring och skötte sitt jobb, mer var det inte med dem. Inga våldtäktsmän där inte! Och de andra behövde ju inte ägna sig åt sånt. Allting skulle gå lugnt och sansat till.

Men det där var för stora världen , tänkte han. Här på Kroppefjälls sluttningar levde idyllen kvar och folk hade vett att sköta sitt och låta andra sköta sitt. Så hade det alltid varit. Han lade i ettan och rullade iväg. Gruset knastrade gammaldags och hemtrevligt under hjulen och groparna var inte värre än att han lätt kunde parera dem. Han hade ju ingen brådska.

Han parkerade intill stugan som han brukade och lät nycklarna sitta kvar i bilen. Det kändes skönt att inte behöva vara så där petnoga med en massa saker som inne i stan. Han stoppade cigarretterna i fickan och ställde ölkassen och soppburkarna i kylskåpet. Där var det alltid gott om plats. Den gamla skrivmaskinen fick stå kvar på skrivbordet bredvid det lilla kassaskrinet och laptopen. Han gjorde det nästan demonstrativt som för att visa för sig själv att här fanns det inget som kunde vara farligt.

Det var lugnt och stilla, ungarna hade väl badat av sig och hade något stillsamt för sig. Ungar lär kunna ha det ibland. Han slöade igenom kvällen, åt lite soppa och drack ett par öl. Radion stod på med musik och lite nyheter då och då. Nästan bara hallåor. Han hade bestämt sig för att inte röra skrinet mer den dagen. Det fick vara till i morgon. Han strosade omkring lite i närheten av huset och försökte att inte se hur mycket det var som behövde göras med det. Det får bli nån dag framöver

Han sov länge nästa dag och brydde sig inte om att öppna skrinet förrän han ätit en sen och långsam frukost. Han radade upp en del av lapparna framför sig och försökte få dem i någon slags ordning. Men han fick inte fram så mycket mer än det han redan hade skrivit om i brevet till Håkans tjej. Så han lät det vara och satte sig ute på verandan, tände en cigarrett och lät tankarna fara omkring som de ville. Ungarna var i farten igen borta i badviken, de måste vara bortåt dussinet om man skulle döma efter hur de lät. Men stundvis var det alldeles tyst därnere. De åt väl eller gjorde nåt som inte lät så högt. På nåt ställe var någon av gubbarna i farten med en hammare, på ett annat väsnades en motorsåg. Till och med en vanlig handsåg, en fogsvans lät det som, kunde höras när det var lite tyst. Om någon gubbe stod och målade väggarna eller fönsterbågarna, så hördes det ju inte. En del brukade köra in till stan och sköta jobbet. De åkte tidigt och kom hem sent. Så brukade det vara. Tanterna skötte ungarna.

En kvinna han inte kände igen kom släntrande uppför backen och vinkade till lite på avstånd. När hon kom närmare log hon ursäktande och sa att hon sett på lite håll att han hade cigarretter. Hennes egna hade tagit slut och… Visst hade han cigarretter! Alldeles färska till och med. Hon tackade och tände en med tändaren han räckte över. Hon drog ett djupt bloss, vred lite på huvudet och blåste hänsynsfullt ut röken genom mungipan så den försvann bortåt uthuset i den svaga vinden. När hon frågade om han bott i trakten länge sa han att han nästan var född i huset och hade det som sommarstuga nu. De kallpratade en stund innan hon sa att de var några stycken som skulle träffas framåt kvällen. Han var välkommen med några öl om han hade, så kunde han berätta mer om hur det var förr i tiden. Hembergs hus kände han kanske till? Naturligtvis gjorde han det, där hade han hållit till en hel del när de gamla levde. Så visst!

Han tittade en stund efter henne när hon gick nerför backen. Hon hade ovanligt nog en kjol som räckte ner över knäna och svajade i takt med stegen. Hon vickade inte direkt med rumpan men lite gung var det nog fråga om. Snyggt, tänkte han. Mogen. Kanske upp mot förti. Gärna för mig. Men en sån är naturligtvis gift och dras med bråkiga tonåringar.

Klockan var bortåt fem. Han skulle hinna in till bolaget innan de stängde. Hon hade sett ut som en sån där dam som dricker vitt vin när det är lite fest. Åtminstone på sommaren. Rött på vintern då förstås. Han köpte ett par flaskor av vinet tjejen i kassan rekommenderade. Lagom sött, lagom starkt, lagom dyrt. Inkomsterna hade varit lite blygsamma så att säga sista tiden, så han skulle verkligen behöva tjäna en rejäl hacka på den där historien Håkan hade nosat upp. Tjejen skulle väl ha en del men inte skulle det bli hälften. Rätt mycket mindre, det skulle han se till. Medan han körde hemåt gick han i tankarna igenom de kontakter han hade haft genom tiderna och bestämde sig för att kontakta den av dem som var lättast att prata med om pengar. Han var hemma vid halv sjutiden och satt och funderade en stund på hur han skulle lägga upp den här historien. Den förtjänade en snygg uppläggning. Han hade ju en story!

Så bestämde han sig för att det snart var dags. Han värmde upp lite av soppan och åt en smörgås till innan han samlade öl, vin och cigarretter i en ren och hel kasse och gav sig iväg. Det pirrade lite i magen men det ville han inte erkänna för sig själv. Gamla karln, tänkte han, du har väl sett tjejer förr. Men det var ett tag sen, viskade en försmädlig röst i hans öron.  Dörren fick vara olåst, här fanns det inget farligare än högst några tjejer. Efter några öl skulle han utan vidare klara av dem. Stigen bort mot Hembergs hade han gått många gånger förr, så fötterna hittade själva medan han tittade sig omkring i grönskan. Buskagen hade tätnat, björkarna var högre och de små åkerlapparna var svåra att känna igen under allt det smågröna. Hembergs låg lite avsides men just kring huset var det lite öppnare. Nere vid sjön låg bastun. Lite större än han trott när han sett den på avstånd. Verandan var borta. Nu gick en träterrass längs hela huset och ett par tre meter ut på tomten. Det var gott om rejäla utemöbler på den och i en av stolarna satt hon. Kvinnan.

Hon vinkade välkommen och gjorde en gest mot en stol i närheten. Rätt nära tyckte han först men när han slagit sig ner tyckte han att det inte var så farligt. Dynan var påfallande mjuk. På den skulle man kunna sitta en bra stund utan att få träsmak, tänkte han. Hon log vänligt och tittade lite nyfiket på honom. Hennes röst var mjuk och lite mörk när hon sa välkommen och frågade om han ville ha en drink medan de väntade på de andra. Han nickade och tackade ja medan han förbannade sig själv för att han kommit för tidigt.

Utsikten ner mot sjön var som den alltid varit. Lite mera grönt, några björkar hade ju vuxit men inte så att de skymde sikten. Bastun låg där de brukade bada. Verandan saknade han. Ingenting går upp mot en gammaldags hederlig veranda med pelargoner och flugsurr i fönstren. Och med en rejäl trätrappa att sitta på framåt kvällen. Men terrassen var ju inte fy skam. Väl stor för en vanlig familj men här behövdes den väl.

Hon kom ut med drinken och talade om att det var en med citronsmak och hon hoppades att han skulle tycka om den. De skålade och han smuttade och smuttade en gång till och sa att den smakade bra. Läskande en varm dag som den här. Han kom att tänka på vinet och frågade om hon hade någon kyl att lägga flaskorna i om det skulle bli aktuellt med ett glas vin framåt kvällen. För det skulle ju komma några stycken? Hon nickade och sa att de var nog på väg. Och vinet kommer säkert till pass. Hon tog kassen han räckte henne och frågade om han ville ha påfyllning på drinken. Han tömde glaset och räckte henne det. Det var verkligen läskande. Och gott på ett speciellt sätt. Han blev lugn av den.

De satt och småspråkade en bra stund tyckte han. Hennes röst var lika varm och mjuk som luften, en koltrast ackompanjerade en bit bort i grönskan som prasslade dämpat i bakgrunden. Han mådde bra. Jävligt bra! Det började strömma till lite folk, tjejer mest. Kanske bara tjejer som sorlade på med ljusa röster och verkade trivas de också. Gubbarna skulle väl komma senare. Han kisade med ögonen för att se bättre, men de gled liksom undan i kvällsljuset. En av dem verkade bekant på ett avlägset sätt. Plötsligt såg han. En sekundkort glimt av henne i sista solstrålen. Håkans tjej! Vad fan gjorde hon här? Hon… Brevet! Hon måste ha fått brevet på förmiddagen i dag, nu satt hon här. Eller? Han tappade bort henne bland alla tjejer. Det enda han såg var bara tjejer, tjejer. Nu hade de fått på sig nåt vitt, snyggt mot solbrännan men inte precis heltäckande. Va fan var det frågan om?

Några av dem började bli rätt smeksamma, rent av närgångna. De fick upp honom ur stolen och drog iväg med honom någonstans. Bastun! Bastun var det. Jaja, det bjuder man ju på här och där i världen. Han kände sig omgiven på alla håll av mjuka smeksamma händer, mjuka kvinnobröst och skimrande via höfter men han kunde inte skärpa blicken. Synd, tänkte han sluddrigt. Tillfället lär inte återkomma. Så kände han att han lyftes upp och bars iväg nånstans. Han sköljdes av i svalt skönt vatten och torkades varligt med mjuka handdukar. Så lades han på något bekvämt och han tyckte att han kände igen dynan från terrassen. Kvinnoröster sjöng något sommarlikt, det lät himmelskt. Omkring honom svävade, tyckte han, kvinnliga poliser och chaufförer, kvinnliga lärare och präster, kvinnliga journalister och direktörer, alla i vita dräkter. En del utan. Kvinnor, kvinnor, kvinnor…

Han var lycklig. Hjärtat slog som ett ivrig liten fågel som ville ut ur sin bur och upp mot kvällshimlen där stjärnorna redan blinkade löftesrikt.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (17 röster)
Mordänglar, 3.4 out of 5 based on 17 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.