Mitt hjärta

Isabelle

Det har alltid varit så. Jag har alltid velat hjälpa folk. Jag antar att jag har fått det från pappa. Han har varit kardiolog och thoraxkirurg sen 17 år tillbaka och hjälper folk som har problem med hjärtat. När jag var yngre följde jag regelbundet med honom till sjukhuset. Det måste varit då jag bestämde jag för att skaffa samma yrke. Det hände många gånger att jag såg saker som jag inte borde sett. Sådant som 8-åringar aldrig ska behöva uppleva. Se folk som dör, se folk som lider, se folk som sörjer, och oberäkneligt många hjärtattacker. Jag antar att jag måste blivit immun mot sådana saker. Smärta.

Men det fanns undantag. Något som inte gick att bli immun mot. Även om det var den skarpaste smärtan jag någonsin känt. Och inte något. Utan någon. Den farligaste sjukdomen som existerar på jorden.

Adrian Hydén.

Visst låter han inte farlig? Men det är han. Livsfarlig. Hela hans kropp utstrålar smärta, sorg, och förlust.

Han smittade mig med en enda blick. Med en enda rörelse. Med en enda beröring. Och det värsta av allt måste vara att det inte finns något botemedel.

Han har haft problem med hjärtat i hela sitt liv. Redan vid födseln märkte man att hans hjärta inte fungerade. Att det slog med ojämna slag och för stora mellanrum. Och att det inte fanns något annat att gör än att byta ut hans hjärta mot någon annans när han blivit äldre. Adrian började med att besöka sjukhuset varje år. Hans tillstånd försämrades så besöken ändrades till varje månad. Sen blev det varje vecka. Och nu lämnar han aldrig sjukhuset längre. Alla började se mönstret. Alla började märka att hans hjärta blev svagare ju äldre han blev.

Och det skrämde mig.

Det skrämde livet  ur mig.

Att veta att vi kanske aldrig skulle få chansen till en framtid tillsammans.

Adrian

Jag suckade och stirrade på klockan som långsamt pressade tidsvisaren framåt. Besökstiden började inte förens 20 minuter. Jag la mig på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Alla mina dagar såg likadana ut. Jag vaknar. Äter frukost. Gör min dagliga sjukgymnastik.  Gör blodtester. Kollar framsteg. Inga framsteg. Äter lunch. Koncentrerar mig på min hemundervisning. Äter middag. Och resten av eftermiddagen väntar jag bara tills besökstiden börjar. Någon öppnade dörren till mitt rum. Jag vred på huvudet. Isabelle. Min ängel. Hon hade klippt det långa, gyllene håret sen vi såg sist. Hon hade på sig den vita bandeuklänning som hon hade fått av mig och ett par ballerinaskor i samma nyans. Hon fick en liten grop i högra kinden när hon log mot mig. ”Jag övertala sjuksköterskan att släppa in mig tidigare” De melerade ögonen fixerades sig genast på min sjukjournal vid sängen. Hon sänkte blicken och bläddrade igenom alla sidor. De mörka, täta, ögonfransarna blev en stark kontrast mot de rosiga kinderna. Hon slog ihop journalen och vände blicken mot mig. ”Inga framsteg, va?” Mumlade hon och fixade mitt dropp. ”Nej. Som vanligt” suckade jag och betraktade hennes långa hår som snuddade vid höfterna. De ljusblåa ögonen mötte mina. ”Har du klippt håret?” Frågade jag och drog fingrarna genom det. Hon nickade och log. Jag klappade på sängen. ”Kom hit” mumlade jag. Hon gled av ballerinaskorna och la sig bredvid mig. Hon lutade huvudet mot min bröstkorg och slängde ena benet över mitt. Jag log. Alltid samma position.

Jag längtar efter just den här stunden varje dag. Att få följa konturen av hennes ben med handen. Känna doften av henne mjuka hår. Känna hennes kropp mot min. Känna hennes värme.  Om Isabelle inte fanns skulle jag inte kämpat. Jag skulle inte försöka överleva. Jag skulle gett upp. Men Isabelle gav mig något att kämpa för. En framtid. Med Isabelle var livet värt att leva. Det var hon som gav mitt liv en mening. Utan Isabelle vid min sida gick jag under. Isabelle reste sig upp och la ena benet över min midja. Hon gled ner till mitt öra. ”Lova att aldrig släppa taget om mig” viskade hon. Hon upprepar samma mening varje gång vi träffas. Påminner mig varje dag. Att hon behöver mig minst lika mycket som jag behöver henne. Jag nickade. ”Jag lovar” mumlade jag och kysste henne. Hon knäppte upp min skjorta och lät den falla till golvet. Mina fingrar trevade längs hennes ryggrad och drog ner dragkedja på klänningen. Hon strök händerna över min bröstkorg och flätade samman fingrarna i mitt hår. Jag kysste henne på halsen och lät händerna gled in under klänningen. Hon flämtade och grep tag i mina axlar. Någon knackade på dörren. Hon drog sig smidigt åt sidan. Hon harklade sig diskret. ”Kom in” svarade hon. Det var Isabelles pappa. Han gav mig ett spänt leende. ”Isabelle kan jag få prata med dig en stund?” Frågade han och nickade mot hallen. ”Självklart” log hon. ”Bra” svarade han och försvann från dörren. Hon satte sig på sängkanten och gled ner i sina ballerinaskor. Jag drog försiktigt upp dragkedjan längs ryggen. Hon lutade sig över mig. ”Klä inte på dig. Jag kommer snart tillbaka” log hon och kysste mig. Jag drog på munnen.

Livsfarlig.

Isabelle

Jag stirrade på honom. ”Va?” andades jag. ”Vi fick in proverna idag. Adrian kommer dö innan han fyller arton. Hans hjärta kommer brista” jag grep tag i pappas arm. ”Adrian blir arton om några månader” flämtade jag ”Jag vet. Därför måste vi opera honom om några dagar” jag svalde smärtan. ”Har du berättat det för honom?” Pappa sänkte blicken. ”Jag skulle aldrig klara av det. Han är som en son för mig” jag pressade samman läpparna. ”Han kommer överleva operationen, va?” Han mötte min blick.

”Vi vet inte”

Adrian

Det tog inte lång tid innan Isabelle gled in genom dörren igen. Jag satte mig upp i sängen. Hon gick ostadigt fram till mig. Något var fel. Något vad riktigt fel. Jag la armarna runt hennes midja och stirrade upp på henne. ”Vad har hänt?” Hon svalde hårt. ”Adrian du måste opereras imorgon. Ditt hjärta kommer sluta slå inom några månader. Och om vi inte byter ut det…” Hon avslutade inte meningen. Orden var för svåra att uttala. ”Pappa vet inte om du kommer överleva operationen eller inte” omformulerade hon sig. Hon pressade mig mot sin bröstkorg. Som om jag var något mycket ömtåligt och behövde beskyddas. ”Adrian du måste komma ihåg vad du har lovat mig, okej?” Mumlade hon.

”Självklart”

Nästa dag

Isabelle

Jag sneglade nervöst på mobil och trummade fingrarna mot bordsskivan. De hade opererat Adrian i 3 timmar nu. Mobilen började vibrera. Jag förde mobilen till örat. ”Pappa?” Andades jag. ”Adrian klarade det Isabelle. Hans hjärta fungerar nu. Det är så fantastiskt. Det slår lika bra som vilket hjärta som helst” Jag reste mig genast från bordet. ”Är han vaken?” Frågade jag. ”Nej. Han sover fortfarande av narkosen” svarade han. ”Jag kommer till sjukhuset om 30 minuter”

Jag sprang genom trafiken. Tårarna rann ner för kinderna. Adrian klarade det. Vi kan få en framtid. Vi har en framtid. Vi kan gifta oss. Vi kan skaffa barn. Vi kan bli gamla tillsammans. Hans hjärta fungerar som vilket hjärta som helst. Jag sprang mellan bilarna. Jag brydde mig inte om att vänta tills det slog om till grönt. Jag brydde mig inte om alla bilar som tutade på mig.

Inget betydde något längre. Det enda som betydde något var att jag och Adrian ägde framtiden nu.

Jag kände en kraftig stöt mot sidan. Jag drog efter andan.

Allt hände så snabbt. Under en bråkdel av en sekund. I nästa ögonblick vek sig knäna och jag föll. Huvudet slog i marken. Hjärtat bultade. Min kropp sattes i brand. Jag hann inte skrika innan jag krossades. Trycktes ned mot marken. Huvudet exploderar av smärtan. Jag kunde inte andas. Livet fladdrade förbi framför ögonen.

Adrian jag älskar dig.

Adrian

Jag blinkade. Det var ljust i rummet. Det gjorde ont i bröstkorgen. Som om vartenda revben hade krossats. Jag stirrade runt i rummet. Det var tomt. Isabelle sa att hon skulle vara här när jag vaknade. Jag reste mig sakta upp. Jag drog med mig droppet ut i hallen. Någon stod ihopsjunken på bänken utanför mitt rum. Det var Isabelles pappa. ”Andreas?” Mumlade jag. ”Var är Isabelle?” Han lyfte blicken. Ögonen var blodsprängda. ”Isabelle är död” sa han kallt. Det högg till i hjärtat. ”Hon blev påkörd av en lastbil på väg till sjukhuset. Vartenda ben i hennes kropp krossades under hjulen” jag grep tag i droppet för att hålla mig stadig. Jag kan inte sätta ord på smärtan. Det går inte. Det är den typen av smärta som driver dig till vansinne. Den typen av smärta folk tar sitt liv för att slippa känna.

En vecka senare

Jag steg upp på plåttaket till sjukhuset. Jag hade Isabelles aska i händerna. Jag öppnade locket till krukan och lät det sprida sig i luften. Jag stirrade ner för taket. Jag lovade att aldrig släppa taget om dig. Men det gjorde jag. I hela mitt liv har jag kämpat. Men nu finns det inget att kämpa för längre. Min mening med livet finns inte längre. Den är borta för alltid. Isabelle jag saknar dig. Jag saknar din kropp. Jag saknar din värme. Jag saknar din doft. Jag saknar dina läppar. Jag saknar ditt leende. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar din röst. Jag saknar ditt allt.

”Jag är så ledsen över att jag inte kunde hålla det jag lova dig” viskade jag.

Jag lutade mig över kanten och föll.

Slut

Av: Sonia Rosdel

Tack Ida Emanuelsson för inspirationen

VN:F [1.9.11_1134]
4.1/5 (16 röster)
Mitt hjärta, 4.1 out of 5 based on 16 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.