Mitt grymma öde

Vårt hus låg nästan längst upp i en dal. Området hade hundratals hus, där bodde endast albaner. Framför oss låg ett högt fjäll. Där fanns inga hus, bara träd som redan hade börjat blomstra. Men där var de. De dolda ormarna, inuti mänskliga kroppar. Vår eviga fiende som kunde se hela staden som i en spegel. Särskilt vårt område.

 

Trots att landet drabbats av krig, hade jag inte hört ett enda skott. Människor flydde runt hela världen, eller så samlades de i större grupper på grund av rädslan för det ökända. Sjuttien personer pratade om folkmord, soldater, våldtäkt, tortyr … i vår fuktiga källare. Det blev mycket prat fram och tillbaka i den här tråden utan lösning, därför att vapen var den enda chansen till lösning.

Om vi skulle vara beväpnade, skulle vi ha haft egen armé. Tjugosju av sjuttien var män och pojkar som kunde motstå ormarna. Även kvinnorna skulle engagera sig när det gäller liv och död, trots att de aldrig hade sett något vapen. Ärligt talat skulle vi inte vinna kampen mot dem, men åtminstone skulle vi känna oss modigare, tryggare och säkrare. Sanningen var att vi inte hade något vapen. Det kändes fegt, hotat och utsatt.

 

”Isak, brödet är färdiggräddat. Samla barnen runt eldstaden. De äter först!” sa mamma till far och sen försvann hon.

Självklart skulle jag vara med i det omedvetna gänget. I pappas ögon var jag fortfarande ett barn. För första gången förhindrades jag inte av hans attityd mot mig, för jag kände mig jättehungrig. Det hade blivit så perfekt om jag hade haft möjligheten att äta min kvällsmat, alltså min sista måltid, på en restaurang.

Nej!

Det var en helt överdriven fantasi, vilket såklart skulle kunna vara väldigt trevligt.

Men nej, nej, nej!

Jag längtade bara efter mitt kök, där man kan äta i lugn och ro, men jag befann mig i ett råtthål, där det luktade mögel och svett.

Äckligt!

Själv hade jag inte tvättat mig ordentligt på sex dagar, inte för att jag direkt brydde mig om det, men det var bara en tanke. Jag skulle aldrig kunna äta där. Inte ens en munsbit.

 

”Sara, hörde du inte vad din mamma sa? Ta med din bror och kom hit genast!” vrålade pappa åt mig.

 

Jag var van vid hans beteende under de senaste veckorna. Han brukade bara skrika och ge order till mig och min lillebror. Antagligen var det krigets adrenalin eller  den jäkla stanken som fanns överallt som påverkade honom.

Det nygräddade brödet verkade smaka gott för de andra barnen, men inte för mig i alla fall. Jag var så fruktansvärt sugen på en cigg. Helt ärligt skulle jag klättra på väggarna av ren frustration. Jag hade inte rökt på tre dagar trots att jag hade snott ett paket cigaretter som en mästerlig tjuv av min farbror. Jag hade inte haft lämpligt tillfälle att smyga i väg till en plats där ingen kunde se mig, särskild min pappa.

Medan jag spände ögonen i var och ett av de samlade barnen, och tänkte hur gott en cigarett skulle smaka, hörde jag plötsligt amerikanska flygvapen. Då var det dags att våra vänliga länder skulle rädda oss. Det dröjde bara några sekunder innan det avfyrades fyra eller fem raketer mot vår fiendes militärbas, som låg på det fjället som var väldigt nära vårt område. Avståndet mellan oss och militärbasen via luftledningar var mindre än en kilometer. Därför hördes raketernas buller så högt att jag var väldigt nära att bli döv.

Jag blundade och stängde av mina öron så mycket jag kunde. Jag bad till gud att ha chansen att pussla ihop mitt liv. Med halvöppna ögon upptäckte jag att alla var glada och gratulerade varandra. Jag glodde bara som en fågelholk på dem, och fattade inte ett dyft.

Pappa kom nära mig och höll mig runt axlarna. Trots att han kramade mig så förtvivlat hårt, gjorde det inte ont, utan det värmde i hjärtat.

 

”Min lilla Sara, min prinsessa, nu är det över. Nato har kommit och vi är säkra. Du behöver inte vara rädd, eftersom de är här att kämpa för oss.” sa pappa till mig med ett kärleksfullt ansikte som lyste upp av glädje över att kriget hade avslutats.

Helt enkelt kunde jag inte tro mina ögon. Jag hade föreställt mig att hur ångestfullt kriget kommer att bli. Jag hade aldrig tänkt att bara efter fyra avlossades raketskott, kommer sjuttio personer att skaka av glädje.

Då var tiden kommen att få min högsta önskan uppfylld. Jag smög iväg medan de andra skuttade och skrek av fröjden. Cigaretterna hade jag gömt under föräldrarnas säng. När jag hämtade dem, såg jag att där även låg två flaggor, en vit och en nationsflagga. Jag var inte direkt nyfiken och funderade inte så mycket över detta, utan jag vek ihop dem och la tillbaka, för jag hade bråttom. Ute på trädgården var väldigt kallt och mörkt. Jag kunde knappt se någonting överhuvudtaget, men jag fick vittna hur det militärbasen brann ner. Jag önskade med hela kroppen och själen att elden även skulle bränna ormarna, liksom min cigg brann.

Oväntat  kom en stor explosion. Jag kollade omkring mig eftersom explosionen var alldeles i närheten. Efteråt avfyrade de granateldar och sköt kulor mot vårt område.Det var ju tydligt att Natos ingripande inte stoppade kriget, utan vår ärkefiende blev rasande! Naturligtvis ville de hämna. Det värsta var att de gjorde ingen skillnad på offren. Vi var alla potentiella mål, oavsett om man var barn, vuxen, funktionshindrad, civil eller militär. Snabbt gömde jag mig bakom en skottkärra. Situationen var en stor besvikelse. Jag var ju ensam och liten, min fiende maktfullkomlig och ond, jag var harmlös och naiv , min fiende elak och blodtörstig. Givetvis var jag rädd. Nej, jag var mer än så. Jag blev helt förskräckt.

”Sara…Sara…” hörde jag att pappa ropade mitt namn. Med hög hastighet sprang jag till pappa. Medan jag försökte krama honom, knuffade han bort mig och slog mig i ansiktetutan att tveka och jag föll ihop och trillade ner på golvet. ”Ska man försvinna spårlöst då det är krig?” gav pappa ifrån sig ett högt vrål. Jag stirrade besviket på honom och gav svar på tal ”Det var ju du som sa att det djäkla kriget var slut!” 

Dragen vid näsan gick jag tillbaka i råtthålet. Jag hörde hur de ropade på hjälp med deras plågade röster, trots att vi alla visste att ingen skulle komma. Då släcks lamporna över hela landet. Vi kommer inte att få se dem tändas igen i vår livstid. Situationen var rent fruktansvärd. Smärtan borrade sig djupare inom mig när jag såg hur mamma försökte lugna min lilla bror ner av panikångest. Det känns så tröstlöst orättvist att vara med på det. Jag ville att det onda skulle ta slut.

Efter några timmar var det dödligt tyst. Jag hade visst ögon i naken, och jag var försiktig. Alla var extremt försiktiga. Ingen vågade vara glad, inte jag heller. Ingen skulle göra samma misstag.

Helt tyst. Alla tittade på varandra. Jag trodde att de ville att någon skulle säga något som skulle tända hoppet hos dem. Tystnaden avbröts av pappas röst, ”Sara vill du se hur snödroppar och vintergäcken har blommat?” Jag nickade tveksamt.

”Då ska vi ta en lång promenad, men vänta, först ska jag hämta flaggan.” sa pappa med en mjukhet i rösten som gav en enorm positiv känsla av värme och välbefinnande.

”Vilken då?” frågade jag, och en varm tår trillade ner längst min vänstra kind.

 Av: Albina

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Mitt grymma öde, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.