Minnet

David

Julia drog mig bara längre och längre in i skogen. Vi passerade ett trångt utrymme genom en klippa. Hennes mjuka skratt ekade mellan stenarna. ”Du kommer älska det! Solnedgången är verkligen jätte vacker här!” utbrast hon när vi hade kommit över till andra sidan. Vi gick runt en djup avgrund och fortsatte löpa genom skogen. Hon kramade om min hand. ”Jag tänkte att du kanske skulle vilja skissa på något sådant”, log hon.  Vinden grep tag i hennes långa, blonda hår och förde med sig en svag doft av vanilj och kokos. Hon började sakta ner. ”Jag måste verkligen ta en paus”, skrattade hon. Hon lutade sig med ryggen mot en trädstam och la armarna om min hals. De smaragdgröna ögonen mötte mina. Jag log. Mina fingrar trevade längs hennes ryggrad. ”Du har verkligen en imponerande kondition”, log jag. ”Visst har jag”, mumlade hon och drog fingret längs mitt käkben. Jag kysste henne på halsen och förde händerna till hennes lår. Hon skrattade och flätade samman fingrarna i mitt hår. ”Jag älskar dig”, mumlade jag. ”Jag älskar dig mer”, flämtade hon och grep tag i mina axlar. Jag stirrade på henne. ”Det är bokstavligen omöjligt, Julia”, svarade jag. Hon skrattade och tänkte just säga emot innan hon såg en vattendroppe falla på min axel.  Hennes leende bleknade. Ännu en till hamnade på hennes bröstkorg och gled in under linningen på den vita klänningen. ”Det regnar”, viskade hon tyst. Regn i den här skogen var inte bara regn. Det var även dimma. Och ingen dimma som helst. Advektionsdimma. Dimma så tjock och tät så man inte kunde se var man satt foten på flera meter. Dimma så tjock och tät som kunde vara i dagar.

Så man inte hitta ut igen.

Jag tog tag i hennes hand och rusade genom skogen. Grenar och löv piskade och rev. Dimman blev bara tätare och tätare. Jag stelnade till. Vi hade varit vid det här trädet förut. ”Vi springer i cirklar”, flämtade Julia och drog mig mot det motsatta hållet. Kläderna klibbade mot huden och kylan gjorde det svårt att andas. ”Där är klippan!” Ropade Julia och vände blicken mot mig. Jag hann inte fokusera på vad hon pekade på innan hennes ansikte förvrängdes i ett fasansfullt ansiktuttryck. Hennes fingrar gled ifrån mina.

Hon faller.

”Ta min hand!” flämtade jag och sträckte mig efter henne. Hon tappade fotfästet och föll bakåt.  ”Julia!” Vrålade jag.

Regnet öste ner. ”Julia!” skrek jag förtvivlat och stirrade ner för avgrunden. Dimman hade redan fyllt stupet. Jag såg ingenting.  Jag gled ner för klippan och såg mig omkring. ”Julia?” skrek jag. ”Julia?!” Jag fick svårt att andas. Hon syntest inte till. Jag stirrade ner på mina händer. Det här händer inte. Det här händer inte. Något vitt uppenbarade sig i mitt synfält. Jag vred på huvudet. Där låg hon.

Orörlig.

Jag kastade mig över hennes medvetslösa kropp. ”Julia?” flämtade jag. ”Julia? Kan du höra mig?” Blod löpte ner för pannan och fortsatte ner för hennes kind. Jag lutade mig över henne. ”Allt kommer bli okej”, viskade jag. Jag fumlade efter min mobil i bakfickan. Inget batteri. Jag drog av mig tröjan och rev sönder den. Jag lindade försiktigt en tygremsa runt hennes huvud och lyfte upp hennes slappa kropp i min famn. ”Allt kommer bli okej”, upprepade jag.

Trots att jag tvivlade på det.

 

På sjukhuset

Jag smekte hennes hand och sneglade nervöst på alla pipande apparater som omringade henne. Jag försökte intala mig själv om att hon mådde bra trots alla slangar som gav henne smärtstillande. Jag pressade hennes hand mot min läppar. Min ängel. Hur kunde jag låta det här hända dig? Jag kunde fångat dig. Bara om jag hade sträckt mig några centimeter till.

En lång man klädd i en vit rock steg in i rummet. Han hade några få silverfärgade hårsstrån i det mörka håret och ett par bleka, ljusblåa, ögon, bakom ett par tunna glasögon. ”Du måste vara David Sandberg.  Julias pojkvän?” Log han och stäckte ut handen.  ”Precis” svarade jag och skakade den.  ”Jag är Julias doktor. Hendrik Bostrand. Julia fick en rejäl hjärnskakning vid fallet, därför ligger hon i koma för tillfället.” Jag märkte att jag höll andan och släppte genast ut luften jag hade hållit inne. Hendrik tvekade en sekund. ”Och samma sak som jag sa till hennes föräldrar… Antigen så vaknar hon. Eller så gör hon det inte. Det kan ta dagar, veckor, till och med år innan hon vaknar. Och vid värsta fall… aldrig”. Smärtan slog till mig i magen. Jag tappade andan.  ”Vissa patienter kan visa tecken. Som att blinka. Och vissa kan både höra och se, men inte röra sig. Men Julia… Hon reagerar inte på några av dessa funktioner”. Han tog ett steg närmare mig och la en hand på min axel. ”Jag beklagar verkligen”, mumlade han. Orden ekade i huvudet.

Aldrig.

Aldrig.

Aldrig.

Jag svalde smärtan. Han sneglade på klockan som långsamt tickade på väggen. ”Du har varit här länge. Du borde gå hem och vila. Du har inte sovit på flera timmar. Vi informerar dig om hon gör några framsteg”. Jag försökte le. ”Jag stannar över helgen”.  Hendrik log. ”Självklart” Han vände sig om och började gå mot dörren. ”Soffan är utfällbar, och det finns en cafeteria två våningar ner. Och om du behöver något, en filt, en kudde, vad som helst, så är det bara att fråga nere i receptionen”.  Han stannade till vid dörrkarmen och vände sig mot mig. ”Oroa dig inte David. Hon kommer bli okej”.

Fyra veckor senare  

Hissdörrarna gled isär på Julias våning och jag steg ut ur hissen. När jag gick genom korridoren mötte jag Julias föräldrar på väg ut från hennes rum. Båda såg trötta och slitna ut, trots det gav de mig ett uppskattande leende och en vänlig nickning. Jag tryckte ner handtaget till Julias rum och steg in. Det kalla ljuset från fönstret sipprade in genom persiennerna. De fyra sista stygnen i pannan skulle tas bort om några veckor och slangarna med morfinet var borta för länge sen. Jag satte mig i den vita fåtöljen bredvid hennes säng och granskade henne. Inget har hänt. Inga framsteg. Vi är på samma ruta. Jag drog ut lådan under Julias nattduksbord och plockade upp mitt anteckningsblock. Jag bläddrade igenom sidorna. Sista bladet var en solnedgång vid en sjö. Det stack till i bröstet. Jag svalde hårt. Jag kunde fångat dig. Bara om jag hade sträckt mig några centimeter till.

Jag rev ut sidan.

 Hösten

Jag har memorerat varenda centimeter av henne. De långa, tätväxta ögonfransar. De höga kindbenen. Den mjuka formen på hennes läppar. Den perfekta hyn. De rosiga kinderna. Antalet fräknar på näsan. Och varenda mörk hårslinga i det askblonda håret. Tiden gick. Saker förändrades. Årstiden hade skiftat.  Det var inte sommar längre.  Det var höst. Men vi två stod stilla. Vi rörde oss inte. Vi gick inte framåt.  Vi var fastfrusna.

Jag betraktade hennes bröstkorg som sakta höjdes och sänktes.  Jag börjar bli rädd för att hon aldrig kommer vakna igen. Jag lutade huvudet mot hennes bröstkorg. Hennes hjärta slog fortfarande. Jag önskade att jag kunde stanna tiden. Att jag kunde spara det här ögonblicket.  Den här stunden då jag kunde känna hennes andetag och höra hennes hjärtslag. Jag vill inte tänka på den dagen då det upphör. Jag blundade. Jag kunde fångat dig. Bara om jag hade sträckt mig några centimeter till. Julias kropp vred sig under mitt huvud. Jag blinkade. ”Julia?” viskade jag.

Inget svar.

Jag satte mig upp och betraktade henne en lång stund. Jag skrattade. Jag tyckte nästan att hon rörde sig. Jag drog en hand genom håret. Har jag blivit galen nu också? Perfekt.  Hon slog upp de kristallklara ögonen. Jag stelnade till. Jag måste blivit fullkomligt vansinnig.  Hon satte sig sakta upp i sängen och blinkade förvirrat.  ”Vad hände?” mumlade hon och förde handen till stygnen i pannan. De smaragdgröna ögonen mötte mina. ”Och vem är du?”

Jag måste tappat det helt.

Julia

Jag försökte slå upp ögonen. Huvudet värkte. Det kändes som om jag hade blivit slagen i huvudet med ett basebollträ. När jag lyckades öppna ögonen var synen suddig. Små dammkorn virvlade runt i luften. Jag blinkade några gånger i ett försök att skärpa blicken. Någon stod lutad över mig. De klara, isblåa ögonen stirrade oroat på mig. Det var en kille. Han hade kastanjebrunt hår, skarpa kindben, och mörka ögonfransar. Jag blev genast nervös över hans blick fäst på mig. Jag ångrade mig över att jag reste mig upp på grund av den skarpa smärtan som sköt upp genom ryggraden. Jag försökte svälja illamåendet och ignorera de svarta stjärnorna som flimrade framför ögonen.  ”Vad hände? ” mumlade jag och förde handen till smärtan i huvudet. Jag mötte hans blick. ”Och vem är du?” Frågade jag. Jag uppfattade genast smärtan i hans ögon. Jag fick en känsla av att jag borde veta vem han var. ”Kommer du inte ihåg mig?” viskade han, nästan ohörbart.  Jag grävde i minnet.  Men jag kände inte igen honom. Jag hade aldrig sett honom förut. Trots det kändes hans ögon bekanta på något sätt. Jag skakade sakta på huvudet. ”Jag har aldrig sett dig förut”.

En lång man steg in i rummet och mötte genast min blick. Han sprack upp i ett leende. ”Julia! Vad skönt att du har vaknat. Hur mår du? Mår du illa? Har du…” killen avbröt honom. ”Hon kommer inte ihåg mig” mumlade han. Mannen sköt förvånat upp glasögonen. Det blev tyst ett tag.  ”David… Ge mig fem minuter med Julia”. Han lämnade sakta rummet och stängde dörren efter sig. Mannen satte sig i fåtöljen intill min säng och studerade mig noga. ”Okej, Julia. Nu vill jag att du berättar exakt vad du kommer ihåg. Och vad du inte kommer ihåg”. Jag rynkade pannan. ”Vad pratar du om? Jag har inte glömt bort någonting”. Han tittade på mig en lång stund. ”Hur gammal är du?” mumlade han. ”16 år”, svarade jag. ”Vad heter dina föräldrar då?” frågade han. ”Stefan och Marie”, suckade jag. ”Hur många syskon har du?” Jag blängde på honom. ”Inga”. Han var tyst en lång stund. Som om han funderade på en klurig fråga. ”Är du i ett förhållande?” Jag vet inte varför frågan fick mig att tveka.   ”… Nej”, svarade jag osäkert. Han stirrade på mig som om jag var en talande kackerlacka. ”Säg inte att du kommer ihåg allt… Utanför honom?” Jag la huvudet på sned.

”Utanför vem?”

David

Jag satt på en bänk utanför Julias dörr. Jag hade händerna löst knäppta i knäet. Jag hade suttit här i över en halvtimma nu. Hendrik klev ut ur rummet och stängde dörren efter sig.  Jag reste mig hastigt upp. Han gav ifrån sig en djup suck. Hans bleka ögon tittade ner i golvet. Och sedan upp i taket. Sedan en punkt bakom min axel. Var som helst utanför mig. ”David… Jag är… Jag är hemskt – hemskt, ledsen över att säga det här… Julia har drabbats av traumatisk amnesi. Det är en form av minnesförlust som man får av hårda slag mot huvudet eller efter man under en lång period legat i koma. Man tappar oftast minnet för namn och personer. Och i det här fallet… Så är du den enda hon inte kommer ihåg”. Jag stirrade på honom. ”Du måste skoja”, viskade jag. ”Men det är inte permanent. Julia kan komma ihåg allt hon har glömt om dig när som helst”, sa Hendrik och försökte nämna något positivt om situationen. Jag drog en hand genom håret. ”Tänk om hon aldrig minns mig igen?” mumlade jag. ”Finns det inget jag kan göra?” frågade jag. Hendrik suckade. ”Prata mycket om det förflutna – och speciellt minnen. Varför hon inte minns dig måste bero på att du var den sista som var med henne. Påminn henne om er tid tillsammans. Hur ni träffades. När ni träffades. Saker ni har bråkat om, saker ni skrattat åt. Berätta i detalj. På det sättet kommer Julia att komma ihåg dig. En mening, ett foto, en simpel beröring, i princip vad som helst, kan öppna alla de inlåsta minnena. Oroa dig inte David. Hon kommer bli okej”.

Jag tappade det. Jag tappade allt. Jag tappade mitt tålamod totalt.

”Hendrik du måste vakna! Julia har blivit helt förstörd! Hon kommer aldrig bli okej! Aldrig, någonsin, igen! Hon går inte att lagas längre! Hon funkar inte, hon går inte att fixas! Hon har blivit skadad för livet, tappad för alltid! Hon kommer inte ens ihåg mitt namn!” vrålade jag.

Ja.

Jag måste blivit fullkomligt galen.

Julia

Jag stirrade stint framför mig. Jag hade hört allting. Orden ekade i huvudet. Julia har blivit helt förstörd. Hon kommer aldrig bli okej. Hon går inte att lagas längre. Aldrig. Aldrig någonsin igen. Hon funkar inte. Hon går inte att fixas. Hon har blivit skadad för livet. Tappad för alltid. Hon kommer aldrig, någonsin, bli sig lik igen. Aldrig. Aldrig någonsin.

Dagar gick. Veckor gick.  David syntes inte till. Mina föräldrar besökte mig regelbundet. Mitt rum fylldes med ballonger, blommor, och krya-på-dig-kort. Trots det kände jag mig ensam. Trots det kände jag mig tom. Något fattades. David fattades. Jag vet inte varför jag ville träffa honom. Jag vet inte varför det kändes som jag behövde honom.

Jag vet inte varför jag grät över att han aldrig kom.

David

Telefonen vibrerade i bakfickan. Jag stirrade ner på displayen. Det var inget nummer jag kände igen. Jag lyfte telefonen till örat. ”David Sandberg här”, svarade jag. ”David?” ekade en ängslig röst. Jag hörde genast vem det var. Hendrik. ”David du måste komma till sjukhuset”. Jag stelande till. ”Julia har blivit deprimerad”, sa Hendrik. Jag svalde hårt. ”Deprimerad?” upprepade jag.  ”På grund av dig. Förstår du inte hur mycket Julia behöver dig? Hon kanske har glömt dig, men känslorna för dig finns kvar. Hon duschar regelbundet och gråter så fort man lämnar rummet. Jag försöker ge henne medicin, men hon vägrar svälja den. När var du här senast?” fräste han.  Jag svarade inte.

”Jag kommer om 20 minuter”.

Julia

Jag stirrade ner på mina händer. Klockan tickade på väggen. Tick-tack. Tick-tack. Tick-tack. Jag räknade hur många sekunder som gick. Tiden gick långsamt. Den tog god tid på sig att driva sig framåt. Den hade inte bråttom någonstans.

Jag gled ner från sängen och stirrade ut genom fönstret. Det var mörkt utanför. Löven hade börjat falla från träden.

Jag hatade hösten.

Jag hatade den eftersom den inte stämde. Poeter beskriver hösten som årets vackraste årstid.  Det stämmer inte. Det stämmer inte alls. Hösten är inte vacker. Inte på något sätt. Löven faller inte perfekt ner från träden i färgrika färger. Löven faller ner, vissna och bruna, och som sedan endast blir nedtrampade av passerande människor. Ingen stannar upp för att förbluffas av hösten. Löven ger upp. De släpper taget. De faller ner från trädet utan motstånd. Sedan ligger de där på marken tills det blir vinter och snön lägger sig över dem. Hösten är inte mer än så.  Titta ut genom fönstret. Vad är det som är vackert? Ja, precis.

Ingenting.

David

Dörren till Julias rum var öppen. Hon stirrade ut genom fönstret med ryggen mot mig. Hon märkte inte att jag steg in i rummet. Inte förrän jag började närma mig henne märkte jag att hon skakade. Tårar droppade ner på golvet. Jag la en hand på hennes axel. ”Julia?” viskade jag. Hon torkade hastigt bort tårarna och vände sig mot mig. ”Åh, David”. Hon harklade sig diskret. ”Jag hörde inte att du kom in”. Jag stirrade på henne. ”Julia, varför gråter du?” mumlade jag och drog försiktigt fingrarna genom hennes hår. ”Gråter? Jag? Självklart inte”, skrattade hon nervöst. Jag tittade allvarligt på henne. ”Hendrik säger att du inte mår bra”. Hon slog ner blicken. ”Varför tar du inte din medicin?” frågade jag och nickade mot glaset med vatten och burken med orörda tabletter på nattduksbordet. ”Jag kan inte tänka klart när jag tar dem”, svarade hon. Jag suckade. Hon var en usel lögnare. Jag gick fram till bordet och lyfte upp tablettburken för att läsa bibacksedeln. Verkan inom 20-30 minuter. Rekommenderad daglig dos, 2-3 tabletter kombinerat med måltid. Rekommenderad dos får ej överskridas. Kan förekomma illamående vid missbruk.

Man kan inte dö av illamående.

Jag stoppade en tablett och en mängd vatten i munnen. Jag gick fram till Julia. Hon stirrade på mig och skakade våldsamt på huvudet. ”J-jag tänker inte”, stammade hon. Jag himlade med ögonen. Envis som alltid. Jag pressade upp henne mot väggen och kysste henne. När jag lyckades få över tabletten och vattnet vägrade hon svälja. ”Julia. Svälj”. Hon skakade på huvudet. ”Våga inte spotta ut det. Våga inte spotta ut det”. Jag lyfte upp henne mot väggen och lät mina fingrar glida in under nattlinnet. ”Julia svälj. Nu”. Hon svalde direkt. Jag släppte henne. ”Ser du? Det var inte så farligt”, log jag. Hon stod bokstavligen fastklistrad mot väggen. ”Du är helt galen David, vet du det?” flämtade hon. Jag flinade. ”Jag vet. Jag är helt galen i dig. Jag kan inte hjälpa det”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Oroa dig inte. Jag kan inte dö av dina tabletter”, log jag och stängde burken. Jag stelnade till. ”Kommer du ihåg mitt namn?” mumlade jag och vände blicken mot henne. Hon skakade på huvudet. ”Mina föräldrar har berättat om dig. De verkar gilla dig väldigt mycket”, svarade hon. Det gjorde ont i hjärtat. Jag sänkte blicken mot golvet av den plötsliga påminnelsen. Hon kommer inte ihåg mig. Jag har aldrig funnits i hennes liv. Jag hade blivit bortsuddad.  

Jag stirrade på klockan. Min besökstid var slut för länge sedan.  Jag gick fram till hennes säng och drog täcket åt sidan. ”Du borde sova. Jag vill inte att du är uppe för länge”. Julia gled ner i sängen och tog tag i min tröja. ”Du går ingenstans, va?” De ögonen. Jag gillade inte att de såg ut så. Jag gillade det inte alls. Det skulle vara svårt att säga att jag inte kunde när hon tittade på mig så där. Även om hon inte minns mig så har hon ett behov av min närvaro.  Som om hennes undermedvetna behövde mig.

Ville ha mig.

”Självklart inte. Jag är här när du vaknar”, svarade jag och släckte ljuset. Jag gled ner i fåtöljen bredvid henne. Jag lyssnade på hennes mjuka, försiktiga, andetag. ”David?”  Jag hörde nervositeten i hennes röst. ”Ja?” Det blev tyst ett tag. ”Kan du komma hit?”, mumlade hon.  Jag ställde mig upp och böjde mig över henne. ”Jag är här” Jag hörde hennes hårda hjärtslag klart och tydligt. ”Kan… Kan du lägga dig bredvid mig?” Jag skrattade. Julia tände nattdukslampan. ”Vad är det som är så roligt?” snäste hon. Jag försökte sluta skratta. ”Det är bara en lustig sak att vara nervös över” Hon blängde på mig. ”Jag är inte alls nervös”. Hon var en usel lögnare. Jag knöt upp mina Converse och gled ner bredvid henne. ”Jo, det är du. Ett nervvrak.” log jag och släkte lampan. ”Varför ligger du så långt bort? Kom hit” mumlade jag och la armen i en slapp nittigraders vinkel. Hon lutade huvudet mot min arm. ”Närmre” viskade jag. Hon flyttade sig närmare mig. ”Närmre” upprepade jag. Hon skrattade. ”Jag kan inte komma närmre” Jag lyfte upp henne och la henne på mig. ”Det här är närmre” log jag och drog fingrarna genom hennes hår. Jag ändra mig. Nu önskar jag att jag kunde stanna tiden. Spara just den här stunden. Det här perfekta ögonblicket. Känna hennes kropp mot min. Känna hennes värme. Känna hennes välbekanta doft. Känna hennes mjuka hår. Känna hennes hjärta som slår mot mina revben.

Just den här stunden.

Julia

Han var inte alls lika nervös som jag var. Jag var rätt så säker på att han inte var nervös alls. Han andades inte som en kvävd groda som jag själv i alla fall. Jag tog ett djupt andetag. Jag måste sluta flämta efter luft. Han doftade svagt av en blandning av citrus och mynta. Hans fingrar trevade längs min kropp. Följde varenda kontur och skavank. Gled in under linnet. Gled ut under linnet. Ner för låren. Upp till midjan. Längst armarna. Ner till svanken. Jag försökte andas normalt. ”Gör jag dig nervös?” viskade han. Jag svalde hårt. ”Nej” ljög jag.  Självklart såg han igenom mig. ”Du är en usel lögnare” skrattade han. Jag log. Jag gillade att höra hans skratt. Det lät vackert på något sätt.  Jag har bara hört honom skratta några få gånger. Jag önskade verkligen att jag mindes fler tillfällen. Tänk på alla de minnena som inte går att upprepa.

Och jag hade bara glömt dem.

”Sluta grubbla” mumlade han. ”Förlåt” viskade jag. David skrattade. Jag satte mig upp på honom och tände lampan. ”Måste du alltid skratta åt mina känslor?” fräste jag. Han log och skakade på huvudet. ”Det är bara en lustig sak att be om ursäkt för” jag sänkte blicken.  Det var inte lustigt. Det var inte lustigt alls. ”Jag är verkligen ledsen David” viskade jag. Han log. ”Det är okej”, svarade han och strök mig över ryggen. Jag hörde på hans röst att det inte alls var okej. Det var raka motsatsen till okej. Det var värre än motsatsen till okej. Han satte sig upp i sängen. Han mötte min blick. ”Du vet att jag älskar dig, va?” Jag nickade. Han drog fingrarna längs min ryggrad. ”Om det blir så att du aldrig minns mig igen. Att du en dag träffa någon annan. Och glömmer mig”. Han tystnade och svalde hårt. Kämpade med att få fram orden. ”… Så vill jag bara säga att det är okej. Jag vet att mina känslor för dig aldrig kommer förändras, så jag är beredd att släppa taget om dig. Du får lämna mig bakom dig. Du får gå vidare” mumlade han. ”David sluta” viskade jag.

Han spände käkarna. ”Du får släppa taget om mig ”.

Jag pressade handflatan mot hans läppar. ”David sluta!”, flämtade jag. Hjärtat brast. Splittrades i tusen bitar. Krossades till smulor. Brändes upp. Jag vill inte släpa taget om honom. Jag kan inte släppa taget om honom. Jag försökte hålla tillbaka gråten som stockade sig i halsen. ”Hur kan du ens säga så?” sa jag och stirrade på honom. ”Du får inte säga så”, mumlade jag och skakade på huvudet. ”Aldrig”.

Han kan inte stöta bort mig. Jag dras till honom.

Jag la armarna om hans hals. ”Om du nu måste släpa mig i marken tänker jag inte släppa taget om dig” fräste jag. Han log och lutade huvudet mot min bröstkorg.

”Jag kan alltid bära dig”

Slut

Av: Sonia Rosdel

VN:F [1.9.11_1134]
4.3/5 (29 röster)
Minnet, 4.3 out of 5 based on 29 ratings

1 kommentar

  1. Frida Skriver:

    Otroligt bra! Tycker om ditt sätt att skriva och jag var helt fastklistrad vid skärmen. Tårarna steg i mina ögon i slutskeded. Eloge

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.7/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.