Minnen

Plötsligt stod jag där, trots jag så många gånger lovat mig själv att aldrig
återvända dit igen. Jag tittade på inskriften i stenen, kände hur blicken etsade
sig fast. Sakta, som i slowmotion, satte jag mig ner på knä framför stenen
med blicken stirrandes på inskriften.
Markus Eriksson
1993/06/27 – 2013/06/26
Älskad och saknad

Jag försökte minnas vad som hände men jag kunde inte hur mycket jag än försökte.
Hur kunde han dö? Var jag där med honom? Vad hände? Frågorna var så många.
Jag och Markus hade träffats på en fest hos min kompis Rosa när hon fyllde år.
Vi hade hamnat bredvid varandra, han och jag, i baren. Då jag blott var 16 år hade jag
bara druckit cola. Markus däremot hade blivit 18 en bit tidigare och drack öl. Trots att
det var en starköl han drack så var han ändå ganska nykter om man jämförde med
de andra idioterna som var på festen. Jag bara satt där vid baren, vågade inte gå ut
på dansgolvet i ren rädsla att någon skulle hålla fast mig och snuska sig mot mig.
- Har du sett Rosa? frågade han mig plötsligt. Jag stirrade på honom i några sekunder
innan jag fann mig i situationen. Jag slog ner blicken och skakade på huvudet.
- Skit i henne, Mack! hördes en annan kille bakom oss. Hitta någon annan snygg flata
att dra med hem istället!
Då brast det för mig. Jag vacklade bort mot lokalens utgång för att komma hem, jag
dög inte här tydligen. Plötsligt var det en hand som lades på min axel och höll mig tillbaka.
- Hörru, vart ska du? Fredde menade inte så…! Det var Markus. Han såg mina tårar som
rann nerför mitt ansikte. Så smekte han ner över min arm från axeln och tog min hand i sin.
- Vad vill du? frågade jag och försökte dra bort min hand från hans men han höll den stadigt
kvar medan han tittade på mig med en snäll blick.
- Du är Rosas kompis, Jane, va? Bor på Plommongatan?
- Ja, än sen?
- Kom, jag följer dig hem. sa han och började gå, jag följde snällt efter som en liten hund.
Någon dag senare började han hälsa på varje dag, efter två veckor så var vi verkligen
ett par.
Jag återvände snabbt till verkligheten. Jag satt fortfarande framför gravstenen, ovanpå
Markus gravplats.
- Varför är du död? Jag behöver dig ju här, älsklingen min. Du vet att jag älskar dig, du vet
att du var mitt allt. viskade jag tyst till stenen. Trots att jag visste att Markus var död så
ville jag ändå tro att han på något sätt hörde mig. På något sätt kunde ge mig ett svar.
- Jane! hördes en röst bakom mig, jag hajade till för ljudet. Sedan reste jag mig upp medan
jag vände mig om. Jag såg Rosa stå där en bit bort från mig, jag såg även vad hon höll i handen.
I samma sekund som jag stod upprätt mot henne så sköt hon mig i magen. Jag vek mig.
Jag hörde hennes steg komma närmare tills dom var precis intill mig.
- Markus föll för fel tjej! Markus var min! Det var därför jag bjöd honom på festen! Men du, din
feta kossa, la vantarna på det som var mitt! Det är på grund av dig som han är död! Innan
jag fick en chans att ha honom! morrade hon, sedan sköt hon mig i huvudet och allt blev svart.
Jag tror jag dog den dagen för jag minns ingenting efter det. Nu är jag ett moln i himmelen
tillsammans med Markus. Jag är lycklig nu, för jag får dela mitt eviga liv med honom.
Slut
VN:F [1.9.11_1134]
4.5/5 (2 röster)
Minnen, 4.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.